Alltså, det är mycket man inte vet något om.

På förmiddagarna brukar jag, om jag sitter vid datorn, ofta ha på en liten bild-i-bild med ett tv-program från någon play-kanal. Jag har oftast inte tid att titta på den barnfria tiden på kvällen, för då ska träning, tvätt, städning, umgänge med mannen och allt annat in. Så förmiddagarna funkar bättre. De flesta tv-program kräver inte full koncentration. En hel del kräver knappt en procent av hjärnkapaciteten…tro mig…

Fast idag blev jag lite förvånad. Jag klickade bort Dagens industri. Stängde mailen. Stängde photoshop. Och tittade på ett program som avslöjade att 1,5 miljoner personer i USA byter partners med varandra på regelbunden basis.

Det var lite förvånande. Och jag började genast undra över hur många som gör det i Sverige. Och VILKA som gör det!? Så idag kommer jag att går runt på affären och öppna förskolan och tänka: ”Gör du?”

Och hur tar man upp något sådant på grannfesten? Vad skulle egentligen vara värst, om man frågade ”Är det några som swingar här?” och fick svaret ”Ja” eller ”Neej”. I båda fallen skulle konversationen bli mysko efteråt.

Jag kommer ihåg en gång för kanske fyra år sedan, när jag och min man såg The Ice Storm (som handlar om detta). Vi tittade på varandra, och konstaterade spontant att vi i vår bekantskapskrets just då inte hade ett enda par vi ville byta med, ens i teorin. I det fall när antingen mannen eller kvinnan såg bra ut, ja, då var det kruxet att den andra parten var…låt oss säga otänkbar.

Nä, själv skulle jag aldrig delta i ett swingersparty mycket av den anledningen.

För innan vi fick barn var vi ofta ute och dansade, eftersom maken har tävlingsbuggat. Efter första dansen med mig drog han iväg för att hinna dansa med så många som möjligt (eftersom det var dansträning för honom). Och jag då. Ja, av någon anledning lyckades jag alltid dra till mig små, nervösa män som egentligen inte kunde dansa. För de tyckte nog att jag såg snäll ut.

Jag är 100 på att det skulle bli samma sak på ett swingersparty. :-P

Så nej, tack.