Har ni sett att Whitney Houstons begravning ska livesändas på statlig svensk TV?

Är inte det en lite konstig trend? Sådant brukade förr vara reserverat för statsöverhuvuden. Vet inte om jag gillar det, faktiskt. För var drar man gränsen?

Visst, jag ser ju att det finns ett allmänintresse för till exempel Michael Jacksons eller Whitney Houstons begravningar.

Men när Sean Banan vänder sneakersarna i vädret, ska hans cermoni visas också?

Isch.

Min son är som Sune. En tjejtjusare. Det går inte att säga det på annat sätt. Tjejerna i hans klass drar och sliter i honom, en håller fast honom när han ska gå och en annan flyger fram för att befria honom. Ännu så länge är han ganska omedveten om sina talanger. Han kommer hem och säger ”Jag fattar inte varför E. ställer sig framför mig och säger heeeeej hela tiden. Hon kan väl säga hej till någon annan istället!”

Min man har inte heller någon aning om vad den talangen kommer ifrån. Inte från honom i alla fall. Han var livrädd för flickor när han var liten och inte blev det så mycket bättre sedan. Att vi blev ihop då vi var 20 och 22 var inte riktigt hans förtjänst. Om man säger så. Fortfarande har maken två sätt att reagera: antingen märker han att en snygg tjej stöter på honom och då får han panik, eller också märker han det inte alls och då är han sitt vanliga jag vilket är väldigt bra men säkert oerhört frustrerande för den som försöker ragga på honom. (he he…)

Idag har skolan haft friluftsdag. Äldste sonen kom hem och berättade:

” Jag har lärt I. åka skridskor idag. Hon kunde inte alls innan, så jag visade henne allt jag kunde. Hon ville ha mitt telefonnummer sedan så hon kan komma och leka, så jag gav henne det.”

Maken, som vabbar med minstingen, var stum av beundran. Jag anar långa terapisamtal med tonårstjejer med krossade hjärtan så småningom.

Ett roligt extrajobb jag hade för 10 år sedan, var att vara hemlig kund för ett företag som hette Gapbuster. Man fick gå in på en kedja, beställa en måltid eller köpa en vara och sedan följa en viss rutin för att notera vad nu företaget ville att man skulle notera. Sedan skickade man in ett formulär och ett kvittonummer och fick betalt.

Tyvärr, eftersom det mestadels bara är de större kedjorna med franchise som beställer hemliga kvalitetskontroller, så hamnade jag oftast på – you guessed it! – McDonalds. Jag var tvungen att sluta 2004 när jag blev gravid med mitt första barn, för illamåendet gjorde att jag inte KUNDE göra jobbet. Hur värderar man hur en meny smakar när allt smakar pest? Plus att jag försökte äta bra grejor med mitt barn på insidan. Och nej, snabbmat är inte bra mat för gravida hur många tallriksmodeller man än slänger upp på väggen i restaurangen.

Jag minns fortfarande vad man skulle göra: 1) Alltid välja den längsta kön och mäta tiden fram till kassan. 2) Kolla om personalen hälsar med ett leende och bär sin namnskylt. 2) Kolla tiden från att ordern är inslagen tills maten kommer på brickan. 3) Kontrollera om personalen frågar om du vill ha ngt annat och/eller vill uppgradera till plusmeny. 4) Kolla att jag fick kvitto. 5) Kolla att jag får ett ”smaklig måltid”. 6) Utvärdera maten. 7) Kolla städningen i restaurangen. Kolla städningen på toa. 9) Övrigt.

Jag gör det fortfarande, automatiskt, då vi är med ungarna på Donken. Jag kan helt klart fortfarande berätta vilka McD i Mälardalen som är bra och vilka som behöver jobba mer på kundservice. Dessutom är jag ganska medveten om vad som händer i andra kedjor också. Förut var det absolut förbjudet att kommentera vad kunden köpte, men för cirka ett och ett halvt år sedan införde (gissar jag) H&M en policy där kassapersonalen på något sätt ska berömma kunden för varje köp. Det har sedan dess blivit mer eller mindre standard även hos t.ex. Cubus och Lindex.

Fundera på det, få ni inte flera ”Oj, där gjorde du ett riktigt reakap!” eller ”Åh, vilken skön pyjamas, den kommer barnen att sova gott i!” eller ”Wow, den färgen var helt otrolig!”

Det är smart, därför att samtidigt som man förstärker intrycket av att affären har bra varor, så skapar man ett förhållande med kunden genom smicker. (Du måste ha jättebra smak som handlar här!)

Jag minns i alla fall exakt under vilken period H&M i min stad införde det hela, eftersom jag veckan efter som stadgad, småtråkig småbarnsmorsa var tvungen att köpa mig ett par minimala stringtrosor modell tandtråd på H&M och slängde upp dem framför det nyanställda, 20-åriga manliga biträde som då hade som uppgift att ge någon käck kommentar om ALLA kunders köp den dagen. Jag har aldrig sett någon se så obekväm ut bakom en kassadisk någon gång. Jag kan meddela att killen hade förstånd nog att INTE säga något om mitt köp.

I alla fall, om ni vill se ett intressant program om shopping bakom kulisserna, så kan jag rekommendera Secret Shopper med Mary Portas. Här har ni länken: http://www.tv8play.se/play/263845

Jaha, nu kan tydligen alla varelser i det här huset skaffa sig mat på egen hand. Och jag kan se fram emot många, fina presenter på huvudkudden (blääsch!).

Men kul är det, hur som helst, att han har blivit frisk igen och hittat andra saker att tugga på än snören.

Jag undrar var någonstans inspirationen håller sig gömd idag, då? Jag måste knacka ner en artikel om infrastruktur eftersom jag igår var skickad för att bevaka ett möte mellan infrastrukturministern, SJ, Banverket och pendlarföreningar. Jag har ingen brist på material till artikeln, definitivt inte. Alla gjorde långa, informativa uttalanden späckade med fakta.

Frågan är bara hur jag ska kunna få ihop det hela i en lättläst och intressant artikel.

Just nu är det lite: Det var en massa folk som satt på rad på en scen med namnskyltar som ingen kunde läsa, och så sa de en massa saker om tåg fast mikrofonerna glappade hela tiden och det var ett skitfult tak i lokalen som var någonstans mitt emellan grönt och mörkgrönt och jag satt en lång stund och funderade över vad man egentligen skulle kalla den färgen och vem som föreslagit att taket skulle se ut så…Ja, sen åkte jag hem.

Eventuellt måste jag fundera lite till på texten.

Namn: Åsa

Stjärntecken: Oxe. Njutningslysten, envis och stark som en…ja, oxe.

10 ord som beskriver mig: Lycklig, hemkär, stark, målinriktad, fantasifull, envis, praktisk, matglad, bokälskande mamma.

Ordspråk: ”Everything counts.” (in large amounts) Jag försöker att inte slarva bort mitt liv.

Yrkesdröm i gymnasieåldern: Något med skrivande.

Hur gick det med drömmen: Det gick bra, tack!

Det viktigaste (och jobbigaste)som hände mig 2011: Jag vet inte. 2011 var ett mellanår som jag inte ännu sett effekterna av.

Var jag firade milleniumskiftet: I Stockholm. Middag, Final Countdown, fyrverkerier. Mitt starkaste minne var att jag var konstant kissnödig.

Fem vanliga maträtter jag gör: Hemmagjorda hamburgare med bra kött, plättar, helstekta kycklingar, souvlaki, köttbullar.

Godis top 5: Choklad, choklad, choklad, choklad och ostbågar.

Om jag vann 5 miljoner: Snåla. Maken har räknat ut att man behöver minst 10 mille nu för att kunna dra sig tillbaka och leva på räntan

Fem saker jag är bra på: Ta hand om växande varelser, skriva, komma överens med människor, sjunga och träna.

Tre saker jag är dålig på: Klippa i en rak linje. Orka med gnälliga och bittra människor, vara ute i kallt väder.

5 hobbies jag gillar: Trädgårdsarbete, måla och teckna, träna och fotografera.

5 saker jag inte gillar: Tvätta!!! Att frysa. Att somna hungrig. Att kaffet är slut. När familjen är sjuk.

Fulaste kläderna: Oformliga tunikor. Jag ser gravid ut.

5 favoritleksaker: Datorn. Kameran. x-boxen. Min mountainbike. Symaskinen.

Viktigaste världsfrågan: Global resursutjämning.

Ovanlig talang: Läser hypersnabbt och kan komma ihåg samtal till 90% korrekthet. Användbart. Mkt användbart.

Igår kväll var jag och gjorde ett reportage från en föreläsning av filmaren/fotografen/författaren Anders Gerdehag. Om någon såg den, så gick hans film Kokvinnorna på TV i julas. Han gör oftast (alltid) film om den lilla människan mot den stora orättvisan och ofta är temat människor som lever med djur enligt gamla traditioner som inte har något att göra med smittfria miljöer och mjölkkvoter och vaccinering.

Ett klipp från Kokvinnorna:

Vi får se om klippen funkar, följ länken annars.

Filmen ifråga handlar om två systrar, där den ena är universums största koälskare och den andra världsalltets främsta kohatare. Den äldre systern envisas med att hålla mjölkkor på ett sätt som kanske inte känns helt EU-standard om man så säger, och hennes syster hjälper henne av rädsla för att storasystern annars ska dö av sorg om hon förlorar sina djur.

En av de mer intressanta delarna av föreläsningen handlade om hur lillasystern, Inger, egentligen mår. Så här sade Gerdehag:

” Ingers stressnivåer, de är konstant som om hon vore en frontsoldat första världskriget. Hon vet att det bara är en tidsfråga innan hon också måste kasta sig över vallen och leva i sju sekunder innan hon också skjuts som de andra. Och den stressen, den kommer sig helt och hållet av att hon är på en plats och i en situation som hon inte alls ville vara i. Hon hatar varje sekund.”

Det var väldigt bra formulerat och något vi diskuterat här på bloggen ofta. Men det är alltid skönt att höra när någon har lite insikt.

Adressen till hemsidan är http://www.gerdehagfilms.com/kokvinnorna

Titta in.

Nu har jag gjort mitt för i år.

Ungarna strösslar just nu. Om någon undrar hur det kommer att gå med tränings-kostutmaningen så kan jag avslöja att jag gjort en tårta endast med sådant jag själv inte gillar. Den innehåller jordgubbssylt och vaniljkräm på sockerkaksbotten med jordgubbsglasyr på. Själv är jag mer en choklad- och nötmaräng med vispgrädde.

Jo, jag vet att det är alla hjärtans dag och jag ska svänga ihop en hjärtformad vaniljtårta så småningom… men jag tänker inte göra någon stor bloggrej av dagen. Ni får ursäkta. Men det finns nog gott om andra som kommer att skriva om detta ämne om någon känner sig lite trånsjuk!

Nä, jag tänkte skriva om en liten gratislyx som ramlat mig i knät helt oförhappandes (jag har verkligen tur nu ett tag, jag borde nog ta en trisslott). Nästa måndag kommer det en röstyogacoach som heter Jens Raland till min yogagrupp och håller ett pass. Han håller på att avsluta sin utbildning och åker ut till redan existerande klasser för praktik och marknadsföring.

Jag ser verkligen fram emot att få prova. Jag älskar att sjunga och jag älskar yoga och har inte utforskat de två sakerna ihop förut. Det närmaste jag har kommit är väl att vara med på meditationsseminarium med mässande, ”Chanting”.

Det är dessutom väldigt tveksamt om jag skulle ha åkt iväg på ett sådant pass på egen hand. Förmodligen hade jag i slutänden resonerat: ”Nä, det kostar väldigt mycket pengar, jag använder inte rösten professionellt och man bränner inget extra fett…” Så att få ett sådant pass serverat delivery style – det gör mig riktigt glad.

Mer information om röstyoga finns här: http://www.shantiyoga.se/attachments/File/Prospekt_r__styoga_2011(2).pdf

…och här:

När jag startade tränings-och kostutmaningen första veckan i januari så verkade 16 veckor som en alldeles oerhört lång tid. Oj, oj, oj… tiden sträckte sig som en enorm evighet framför mig.

Nu är det redan vecka sex. Eller, fem veckor + 1 om jag ska räkna som man gjorde då man var gravid. Det är lite som en omvänd graviditet. Jag krymper istället för växer, och blir starkare och starkare istället för tröttare.

Det som oroar mig en liten aning är att det är halvtid om två veckor och jag känner att jag ligger lite efter. På onsdagen i åttonde veckan ska jag också göra en halvtidsfotografering och mätning. Uuuuh, vet inte om jag ser fram emot det så mycket.

Men har man sagt A får man säga B. (eller Uuuuuuu, då). B i det här fallet innebär en timmes extra träning EFTER yogan ikväll. Helt fel ordning.