Oj, det känns som tiden sprungit iväg i raketfart den sista tiden. Mycket nytt att ta in och samtidigt försöka vända huvudet till att få in rutiner som liknar någorlunda kontorstider igen. Tur jag valde jobbet med flextid så jag kan glida lite undertiden jag kommer in i det hela. Det är i alla fall otroligt roligt att vara tillbaka och det är inte bara en massa nyheter i arbetsuppgifterna som jag måste lära mig utan även att inte kliva in i en massa gamla mönster som jag faktiskt inte vill tillbaka i. Nyttigt nyttigt nyttigt, om man som jag gillar att utveckla sig själv hela tiden. 

Tyvärr har jag inte riktigt kommit på tricket kring det här med att tänka bort allergierna så en hel del trötthet har vårvärmen bjudit med sig. Men det är det värt om jag får njuta av solens värmande strålar och  springa runt i trädgården och se hur den vaknar till liv igen efter vintersömnen. Men till nästa vår ska jag sjutton ha lyckats hitta knuten till mitt allergifria jag, jag är väl inte helt övertygad om att det fungerar antar jag så det ligger ett motstånd kvar. Men någon gång ska jag väl komma på tricket antar jag

Nu är det dags att bege sig ut och titta på Valborgs eldarna och välkomna våren igen. Jag eldade ju i cermoni när det var vårdagjämning, men ståtliga eldar och glada människor kan jag aldrig få för mycket av!

Ha en underbar kväll allihopa!

Jag har sprungit på en hel del kontraster dom senaste dagarna och som omväxling så har jag faktiskt hållit mig på mattan och konstaterat att det är precis det dom tankarna och händelserna är. Det är så skönt att kunna konstatera att det är kontraster det handlar om och att inte se dom tankar och känslor som kommer i samband med det behöver vara jobbiga eller smärtsamma. Att bara titta på situationen och konstatera att det är inte det här jag vill utan det här, för hur skulle jag kunna önska mig något annat och få det levererat om jag inte upplevt kontrasten? Det är ur kontrasten av att uppleva något som jag är mindra nöjd med som önskan om något annat, något större tar form och det är ett underbart verktyg. I stället för att uppleva frustration över att jag inte har det jag vill ha just nu så blir det mer av ett tillfälle att slipa på beställningen eftersom jag vet att Univerum redan är på gång att ge mig det jag vill ha. Den tilliten jag känner för att Universums leveransservice gör att jag inte behöver fastna i tankar på frånvaro eller brist av det jag vill ha, jag fastnar inte i tankar och känslor av avsaknad. I stället kan jag lugnt och stilla konstatera att mina känslor av avsaknad kan hjälpa mig att formulera detaljer i önskningarna som gör att det är lättare att få rätt leverans. Lite som att jag inte går in på restaurangen och beställer soppa utan att precisera vilken soppa jag vill ha och sedan bli sur över att jag får svampsoppa i stället för en med skaldjur.

Något som inte heller fungerar för mig är att göra en vision board om jag inte är i vortex redan. Är jag utanför och inte 100% i balans så blir det snarare en påminnelse om vad jag inte har än och det blir svårt att manifestera och tänka som att jag redan är där. För när jag väcks ur mina dagdrömmar så kommer ett litet uns av besvikelse över att jag inte är där och det höjer inte direkt känslan på känsloskalan utan har snarare tvärtom effekten. Jag tror säkert att det finns dom personer som det fungerar för men jag är inte en av dom och eftersom det är känslorna som vibrerar och sänder ut önskningar så är det lite befängt att tro att en och samma metod skulle fungera för alla. Vi känner ju olika saker och har helt olika referensramar att utgå ifrån. Så min plan framåt är att enbart göra mer av det som visat sig fungera för mig och det är att slänga ur mig önskningar lite i farten, ni vet så där man gör i vanliga samtal lite nu och då: ”men skulle det inte vara roligt att….” ”Å vad jag skulle uppskatta om jag hade ….” osv. Och sedan enbart koncentrera mig på att må bra, vara lycklig och hålla mig i vortex för då går allt av sig själv. I bland kommer jag inte ens ihåg att jag slängt ur mig en önskan och blir glatt överraskad när jag blir påmind när det jag önskat dyker upp under näsan på mig. Och det är precis så jag vill att mitt liv ska vara, mitt jobb är att vara lycklig och resten fixar Universum

Ha en bra lördag allihopa!

Idag har jag flera gånger än jag kan räkna sagt orden: ”Det är klart det känns bra, jag har ju faktiskt valt det här själv.” För i min värld har man lov att ändra sig. Alla har ett eget val och lov att välj om, det finns inget annat än rädsla bakom att hålla fast vid ett beslut bara för att det var det jag tyckte igår eller förra året. Alla kan välja att precis när som helst byta spår utan att behöva försvara sig. Det finns många som glömmer bort att vi hela tiden väljer aktivt att förändra eller stanna kvar, oavsett om det gäller åsikter eller situationer eller annat. Och eftersom det egntligen inte finns rätt eller fel så är det enda som begränsar oss bserat på olika rädslor. Rädslan för vad andra ska tycka, vad som ska hända eller rädslan att bryta mot det vi blivit lärda är rätt, oavsett om vi funderat på rimligheten i det eller inte.

Jag har, som jag skrivit tidigare, börja på ett nytt jobb. Det jag inte skrivit är att jag har börjat på en arbetsplats som jag jobbat på tidigare. Det var några år sedan och ska jag vara ärlig så var jag själv övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna jobba där igen. Men eftersom jag har ett annat sätt att se på livet idag och jag envisas med att hålla mig till det här med egenansvar och att man själv skapar sin verklighet, så har jag naturligtvis en helt annan bild av det här yrket och arbetsplatsen idag. Jag har ett helt annat sätt att förhålla mig till saker och ting och det innebär också att händelser, personer och situationer jag tidigare absolut inte velat utsätta mig själv för eller rent av tyckt illa om inte längre berör mig. När jag väl började titta på vad det var som jag upplevde som så jobbigt med den här arbetsplatsen och började se min egen del i det hela, ställde mig utanför dramatrianglar och verkligen tittade skuggor och rädslor i ögat så ändrade jag mig drastiskt. Så klart, det är ju så det fungerar på alla bitar i livet så varför skulle det här vara annorlunda, haha. Framför allt så identifierar jag mig inte med mitt jobb längre och anser inte att jag är tex fiskare om jag skulle välja det som yrke utan jag är jag och jag har, just nu i alla fall, valt att ha fiske som yrke. Det är en enorm skillnad!

Så summan av kardemuman är att jag har valt att arbeta där igen, jag har tom tackat nej till ett annat arbete jag blev erbjuden så självklart känns det bra. Jag förstår att en del gamla kollegor tror att det har snurrat för mig eftersom dom jobbar kvar mer av gammal vana än av ett aktivt val. Jag förstår att dom ser ut som frågetecken när jag säger att jag väljer väl att göra något annat då om jag inte vill vara kvar om ett halvår eller så. Jag förstår också att dom har svårt att placera mig när jag väljer att inte kliva in i något drama i fikarummet och att det inte spelar så stor roll vad jag tilldelas för specifika arbetsuppgifter eftersom det inte finns bättre och sämre. Dom har ju ingen aning om att hela min världsbild har ändrats. Att jag jag idag anser att allt som händer runt mig kommer från mig själv och från mitt sätt att välja att förhålla mig till det. Att jag idag tror att Universum fixar det jag vill ha och att jag vet att det inte finns någon separation och att allt jag upplever hos andra är speglingar och projektioner. Jag kan inte heller se många likheter med mig själv idag om jag jämför. Det verkar som att det här är lite förvirrande och jobbigt för en del, jag har bestämt mig för vad det är för förhållningssät och vad det är jag vill spegla. Men det kommer nog dock att dröja ett tag innan jag törs sätta upp citatet:

”Om jag möter fler än två idioter på en och samma dag så bör jag gå hem och pilla mig i naveln och fundera på vad det är hos mig själv som jag inte riktigt är sams med”

Men den här kommer åka upp på väggen redan i morgon tillsammans med några andra favoriter:

För det är ju faktiskt så, att vi är här för att ha roligt och utveckla oss själva. Så varför begränsa sig med en massa rädslor som håller oss tillbaka?

Ha en underbar kväll!

Hemma igen efter några otroligt sköna påsklovsdagar hos mamma och pappa. Det är så otroligt skönt att komma bort ibland, även om jag älskar mitt hem. Men bara en sådan sak som att det finns två vuxna till som kan hålla ett öga på eller spela fotboll med 8-åringen gör att jag känner mig så otroligt fri när jag är där. Eller att stå och småprata med någon samtidigt som maten lagas, eller att kunna byta tankar kring saker och ting en 8-åring fullkomligt struntar i. Men nu är vi hemma igen och det är otroligt skönt det med

Jag får också en hel del tid att fundera och sortera tankar som dyker upp, titta lite på dom och lämna dom i det förflutna där dom hör hemma. Det känns faktiskt som att vårstädningen är över och det är dags för fler knoppar och önskningar att slå ut. Inte minst märks det på tankar och minnen som ploppar upp under dagarna, dom liksom bara flyter förbi utan att göra så mycker väsen av sig och sedan försvinner dom ut i evigheten där dom hör hemma. Allt fokus på här och nu med bara små avstickare till ”Vore det inte skönt om…..” ”vad roligt det skulle vara att………..” Precis som det ska vara, kontraster ger små önskningar men för det mesta är jag upptagen av att ha roligt så jag hinner inte fundera så mycket mer på det och därmed så hinner inte tankarna på hur, var och när komma heller. Har full upp med att hinna med nuet och finns det något bättre sätt att se till att man är i vortex än att busa runt och ha roligt med sonen, skulle inte tro det

Har nästan inte ens hunnit med att ta in att jag ska börja på ett nytt jobb i morgon. Men det blir säkert bra, eller det vet jag att det blir. Allt blir alltid bra om man bara flyter med. Så det är bara att dyka upp på utsatt tid, utan förväntningar eller funderingar på vad som ska hända så löser det sig. Men roligt som sjutton  ska det bli och jag känner i hela kroppen att jag kommer att ha otroligt roligt. Det räcker för mig!

Nä nu ska jag försöka ställa in kroppen på en dygnsrytm som passar kontorstider igen, ha en underbar kväll allihopa!

Idag har jag klurat lite på det här med att se det storslagna i det som finns omkrins oss. Igår visades det en dokumentör om djungeln och djuren och växtligheten där. Myrkolonier som var så smarta att dom varjedag letade mat i olika delar för att inte utrota några arter och därmed riskera att bli utan mat längre fram. Ett frö som en fågel lämnat uppe i ett träd och som skickade ner en rot 40 meter till jorden för att kunna överleva. Allt är så otroligt finurligt ordnat och vi människor har dessutom fått förmånen att ha en fri vilja, ändå så lägger vi så otroligt mycket energi på att krångla till saker och ting. Vi som borde ha dom bästa förutsättningarna av alla arter att bara förvalta det vi har och vara lyckliga undertiden.

Vi har inga andra djur som hotar vår existens, vi har inga naturliga fienden som kan ställa till det för oss och vi har definitivt inga bekymmer med att få tag på livets nödvändigheter. Ändå ser det ut som det gör i världen. Vissa av oss har så mycket mer än vi behöver och ändå så sliter vi dagligen med att få mer av saker vi inte behöver. Vi slänger tonvis med mat, vi spolar bort rent vatten av bara farten för at få rätt temperatur när vi vill dricka det utan att ens fundera på att många gladeligen skulle ge sin högra arm för ett enda glas. Eller anser att vi är snudd på fattiga för att vi inte kan åka utomlands just det här året.

Det är inget fel på att njuta av det som finns och det vi har, men det är fel att nyttja allt underbart vi har tillgång till utan att vara tacksamma för det. Om man börjar fundera över allt vi kan vara tacksamma över varje dag så är det svårt, i alla fall för mig, att haka upp sig på småsaker som man inte har. Sitt tyst ute på en gräsmatta i solen en stund och bara känn in allt det storslagna som finns runt omkring. Om alla dessa växter och djur kan organisera sina liv så fantastiskt finurligt, kolla på organisationen i en bikupa tex, hur är det då möjligt att vi människor väljer att krångla till och förstöra så mycket för oss själva? När slutade vi jobba tillsammans mot samma mål och i stället emot varandra och mäta oss i vad jag har som du inte har? När började vi tänka jag, jag, jag i stället för vi? Jag får inte ihop det. Jag kanske missar något väsentligt här men jag får faktiskt inte ihop det. Hur kan vi välja att slita och slava merparten av livet, inte för att överleva utan för att kunna visa upp att jag har något som du inte har? Och på vägen missa allt underbart som finns mitt under näsan? För ingen kan sätta ett pris på lyckan i att busa och skratta tills man kiknar med barnen. På att få sitta i solen och bara titta på allt som pågår runt omkring i naturen, eller på att få vara bland nära och kära. Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma över som är alldeles gratis, bara vi hinner stanna upp och titta oss lite runtomkring i all stress.

Ha en bra dag allihopa, nu ska jag ut i trädgården och njuta av lugnet!