Jag faller mellan stolarna.

Det kan man lugnt säga.

Jag får inte bli sjukskriven för jag har ingen sjukpenningsgrundande inkomst emedan jag aldrig varit anställd.

Jag är inte så sjuk att jag kan bli pensionerad i förtid.

Det finns ingen begränsad sjukersättning längre så läkarens förordan om minst ett års sjukskrivning går inte att ta hänsyn till.

Jag är för sjuk för att ingå i Arbetsförmedlingens program.

Det finns ingenting jag kan göra för att få mera pengar i månaden om jag inte ignorerar mitt mående och det faktum att jag aldrig på riktigt klarat av ett arbete och beger mig ut och söker ett jobb som jag på förhand vet att jag inte klarar och får sparken.

Min handläggare på Arbetsförmedlingen har slutat också fick jag höra idag.

Så det är väl därför jag inte fått någon tid till utvärderingsmöte professional.Det som jag väntat på sen i juli.

Jag tycker att de sköter sig bra, instanserna. Det har bara tagit mer än tre år att få till den här berömda psykoterapin som i och för sig inte börjat än.

Nej fy fan för i helvete för att inte ha sig själv i behåll och vara arbetsför.

Vem fan vill sitta i den här sitsen frivilligt?

I den här jävla passiva skitsitsen?