Läs. Fundera. Berätta!

Jag vill påstå att det här är fruktansvärt vanligt. Att det är så lätt att hamna i något gränsland för vad som är nyttigt, hälsosamt och bra – och att det är superlätt att det där nyttiga, hälsosamma och bra blir precis tvärtom.

Berätta! Vad tänker ni när ni läser det här? Känner ni igen er? Erfarenheter?

  1. Jag blir ledsen över att läsa det och veta att jag själv har varit så fast i det och att så många är fasta i det. Men jag blir också glad när jag inser att jag inte är kvar där. Jag har haft en ätstörning och kört hela svängen med slutenvård, dagvård och öppenvård. Det har gått många år sedan dess men nu har jag insett att jag faktiskt inte känner så där. Jag äter det jag vill och har en skön blandning av all slags mat, godis, snacks och dryck. Äntligen känner jag att jag äter det jag vill och har en sund inställning till mat.

  2. Jag tror det är vanligare än man tror. Även om man inte riktigt har kommit så långt i sjukdomen så är det en bit på vägen.. när vi ständigt blir matade av perfektion på sociala medier så det är klart man också vill ha samma fräscha sallad, vara lika duktig på gymmet osv osv

  3. Känner så igen mig, detta är min vardag och det tar så mycket energi från mig. Jag hade anorexia när jag var 18 och efter en sjukskrivning för tre år sedan så kom allt i kapp mig. Frågar mig om jag verkligen blev frisk eller bara lyckats förtränga mycket sedan dess. Mina tankar ju min vardag men nu inser jag att det är inte så det ska vara. Jag känner mig inte fri utan fångad.

    Mina tankar om mat och min kropp är inte sunda. Får dåligt samvete ofta oavsett vad jag äter. Var detta det bästa för min kropp? Allt ska vara optimalt och sällan nöjda: ätit för mycket, ätit för snabbt, ätit för lite, ätit något som min mage inte mår bra av. Har stora problem med magen och tänker så mycket på den. Går på laxermedel varje dag nästan för den har lagt av känns det som. Och allt jag äter ska vara det bästa, till 100%, för magen. Hur kommer jag veta det? Äter inte gluten, tror att magen blir bättre då. Laktosintrollerant sedan fyra år tillbaka. Slutat med socker för att läka magen från misstänkt läckande tarm. Äter aldrig sött för då behöver jag inte känna den hemska känslan av att få dåligt samvete.

    Sällan hungrig och inte sugen på något, äter för att jag är tom på energi. Frusen, trött i kroppen. Läkaren säger att alla världen för sköldkörteln är bra. Är det mina tankar som får min kropp att sakta ner och gå på sparlåga?

    Tack för dina inlägg Sofia – du inspirerar så och det är fantastiskt att du lyfter detta ämne. Stor kram till dig!

  4. Jag tänker varje dag på att jag borde träna, men jag har noll motivation även om jag vet att det är otroligt skönt när det är klart. Det stressar och gör en ledsen och trött…

    Jag älskar att ät, fika o umgås… men efter viktuppgång och vänner som pratar mycket vikt och ”dom ska sluta äta det o det” . Har även de blivit en stress..
    Nu försöker jag hålla ned på sockret , o jag tänker på gott hela tiden… försöker tänka att jag får ju äta om
    Jag vill men att ”nu håller vi igen”😊 Vet ej om de kommer ge resultatet jag vill.

    Men just kring mat stressar jag mycket. Tar jag fram matlådan på jobbet tänker jag ; den här är nyttig inget jag blir stor av.

    Jag sliter i tanken mellan jag duger som jag är , jag är tjock. O jag är helt normal …

    Tack för dina inspirerande inlägg ! 😊👏🏻 Du är otroligt duktig på det du gör !

  5. Känner igen mig för väl. Tror och tänker och försöker intala mig att jag har enkom sund kosthållning, men får lätt ångest av en godisbit för mkt (men äter godis mm men när det blir mer än plan) om jag inte har ”koll” och minns vad jag ätit under dagen totalt mm. Går i perioder, kompenserar med träning ibland, men vill tro att jag inte har några matissues… Ligger dessutom i det lägre spannet på BMI (under 20) och tränar minst 6-8 gånger per vecka.

  6. Överlag har jag en ganska sund inställning till mat, men ibland kommer det över den. De ”dåliga” tankarna. De som dränerar dig på energi. Jag tror att alla mer eller mindre har det, det gäller bara att upptäcka det i tid och vända till något positivt!

  7. Känner så igen mig tyvärr.. Har haft en ätstörning sedan jag var 18, och är inne i dagvårdsbehandling för anorexi just nu och det är en ständig kamp när det kommer till ”nyttighetstänk”. Har så svårt för att stå upp för mitt eget tänk när det kommer till mat, att det ofta hindrar mig från att göra bra val för min egen kropp. Det känns nästan syndigt att fokusera på vad MIN kropp vill ha och behöver, utan att sväva in på vad andra äter eller tänker. Alla dessa Insta-bilder med ”perfekta” matbilder ger mig så dåligt samvete som verkligen försöker äta 5-6 mål om dagen, och då verkligen äta ALLT…

  8. ja… o strävan efter att vara nyttig o äta bara bra saker för det ÄR det kroppen vill ha osv, men men är så trött o sliten att man bara vill äta allt man kommer över o man vet att man inte borde o så sitter man där i rävsaxen o för att en liten stund må lite bättre trycker i sig nått som varken kroppen eller orken mår bättre av, bara för att det belönar en liten stund…

  9. Känner mig stum efter att ha läst. Känner mig träffad. Men för mig är det mycket av det motsatta också, att självkänslan sjunker när jag inte äter bra.

  10. Jag kan inte förstå det men är lite Star struked, jag finns idag med i samma tidning som Du Sofia. Wow är så otroligt tacksam, eftersom jag har följt dig i en del år och helgillar din personlighet och ser sig verkligen som en förebild för andra kvinnor. Och idag är jag med i samma tidning!!! Yeeah, sa jag att jag var lite Star strucked! 🤭😀

      1. Ja det är Amelia senaste utgåvan nr 8
        Där är ett reportage om kvinnor som har yrken där vi möter döden. Jag är så tacksam efter mitt kämpande, tillslut valde jag att följa mitt hjärta och kall och helt plötsligt är jag med i Amelia och får kanske vara någon annans förebild.

  11. Ja. Alldeles för mycket.
    Jag är SÅ fruktansvärt less att konstant tänka på vad jag ”får” och ”inte får” äta.

    Jag har alltid haft ångest över mat. Under tonåren, men även som barn, tröståt jag väldigt mycket. Mycket mat, godis och annat skit.

    Jag har blivit så mycket bättre med åren. Fått bort nästan all tröstätande. Men nu har det börjat smyga sig tillbaka, om än mycket lite.
    Jag separerar, jag har extremt mycket på jobbet där jag tar väldigt mycket mer ansvär än vad jag ska osv.
    Samtidigt i detta så försöker jag tänka på maten. Herreguuuud. Orkar nästan snart inte mer.

    Igår åt jag två glassar på vägen hem och det var jättegott. Har inget dåligt samvete för det. Försöker att inte ha för att jag åt pannkakor med jordgubbar o grädde till middag. Osv.

    Tack för världens bästa blogg!!

    PS. Kan inte du köra ett ”Hitta nya vänner” inlägg snart igen? 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..