Nu möter jag tröttheten

Jag skrev ett inlägg för prick en månad sedan om att jag klarat 6 månader med bebis och jobb – och blev trött. Sedan jag skrev det inlägget så har tröttheten lättat och kommit tillbaka. Inte alls märkligt eftersom den månaden har innehållit träningsresa till Kreta med bebis, lansering och inspelningar av min podcast Ofiltrerat, möten, skicka iväg en bokidé till min förläggare, gruppträning och så vidare. Och nu är jag rejält sliten i kanterna.

Hade bjudit in till 30 års galej för att fira att jag fyllt nästa lördag men de senaste veckorna så har jag bara känt NEJ, inte ännu en grej. För även om det är underbart att få bjuda in sina vänner på en heldag med roliga aktiviteter, häng och god mat så är det saker att styra upp, handla, fixa och jag har en tendens att gå all in. Så igår ställde jag in det. Det kändes som att det skulle ta mer energi än det skulle ge just nu och det vill jag inte.

Och plötsligt så fick jag en hel helg av ledighet. Fantastiskt! Både jag och Kim känner oss slitna så den här helgen ska vi bara vara hemma tillsammans (med undantag för att jag ska på afternon tea på söndag = egentid!).

Vi ska greja med balkongen, jag ska få sovmorgon och tid till att springa en runda. Vi ska äta frukost länge och jag ska jobba några stunder. Och ligga i soffan på kvällarna. Vill se Lets Dance imorgon och heja på Maggan.

Det är inte så härligt att vara trött, men det är ändå ljuvligt att möta sin trötthet, acceptera den och göra det bästa man kan för att stärka sig själv igen. Det faktum att jag ställde in min fest med typ en veckas varsel gjorde mig riktigt glad. Glad för att det var det rätta beslutet och för att det satte mitt eget välmående främst. Och bara tanken på den här helgen som kommer ger mig lugn i hela kroppen. Vila. Rensa garderoben. Köpa en ny blomma eller något.

 

  1. Vad modig och klok du är som ställer in! Alldeles för ofta tänker jag tanken på att ställa in saker men vågar oftast inte, är rädd för vad andra ska tycka om mig. På nåt sätt känns det mer okej om man blivit magsjuk än om man bara helt enkelt inte orkar. Heja dig! Och hoppas din helg blir lugn och skön!

  2. Tack för påminnelsen! Det var precist var den här mosiga hjärnan behövde. Ha en skön helg!

  3. Hoppas ni får en lugn och avkopplande helg tillsammans med massa ny energi! Jag har fått lära mig efter åren av trötthet att skilja på varför jag är trött, mentalt/fysiskt/socialt och sen agera utifrån det, inte alltid man behöver ligga på soffan hela tiden så helt rätt att prioritera dig själv, brukar man va rätt dålig på 😉 ”det är inte jag som är tråkig, det är min hjärna… jag vill men inte den”

  4. Åh vad bra gjort! Mina helger ser ofta ut så och det är så skönt med inga planer alls! Mest eftersom mitt jobb gör mig helt slut så jag behöver mycket återhämtning. Det känns däremot lite värdelöst att de flesta jobb har det tempot idag. Det effektiviseras och sparas timmar överallt och det är vi som jobbar som betalar priset. Ser bara inte hur man ska komma tillrätta med det? Det är ju ett struktur problem. Nu ska jag gå ner i tid för att orka med familjen också, känns bra men synd att det ska krävas. Men kanske orkar jag göra saker på helgerna då iaf!
    Än en gång så vettigt att du ställde in!

  5. Så bra att du lyssnar till dig själv, jag kände lika inför mitt 30årsgalej men ställde inte in, men bröt ihop lite en vecka innan. Hade det med min bästa kompis så det blev såklart hur bra som helst men veckan innan ville jag bara skita i allt. Skola med allt vad det innebär, ettåtalvtåring och allt som hör 30årsfest till – kraften tog slut! Ibland kommer allt på en och samma gång! Smart att du tog beslutet!
    Tack för en så fin blogg, mycket igenkänning många gånger och bra tips!

  6. Fint att du lyssnar på dig själv. Tycker ditt vardagstempo låter rätt högt, ta hand om dig!

    Jag undrar om jag får kidnappa ditt kommentatorsfält. Ibland uppmanar du oss läsare att skriva vad man tänker på så jag kanske kan kidnappa det till det.

    Jag har en fundering som jag hemskt gärna skulle vilja få input på, av kloka snälla människor. Förstår däremot att enbart jag eg har svaret…

    Jag är i din ålder Fia, och har en sambo sen fyra år som jag älskar och har livet ihop med. Inga barn o inga barn planeras, men vi har mycket fint i livet ihop.

    Dock så har min sambo en extremt dysfunktionell familj. Jag skulle kunna skriva mil om det här, både för att förklara men också kring allt som hänt oss pga detta, men det skulle bli för långt. Ni kanske kan köpa mitt ord att det verkligen är utöver det vanliga?

    Min sambo har skilda föräldrar sen 15 år, har flera syskon med respektive, nya respektive till föräldrar. Nästan redan från början har det här varit en issue för oss, då hans familj varit extremt exkluderande mot mig. På den nivån att de helst inte vill sitta brevid mig vid matbordet, inte hälsar när man kommer, bara pratar med varandra, lämnar rummet när jag kommer. Min sambo förklarade länge allt med att ”de är så mot alla” (vilket till viss del verkar stämma), men till slut tröttnade jag. Jag tänkte inte åka hem från sammankomster gråtandes pga de behandlar en som luft och sa att jag tänker inte försöka mer. Allt gick ut på att de ska ”vara som de är” och alla andra ska anpassa sig. Min sambo började då ett arbete, som jag tror blir bra för honom framåt i livet oavsett oss, där han insåg hur dysfunktionellt både uppväxten och sammanhanget var, att han i princip varit medberoende och att man kan leva lyckligare och inte behöver upprepa sociala mönster (och han tackar mig för det idag :)) – speciellt inte när det hans familj inte lever så lyckliga liv. Man får ju lite det livet man skapar sig.

    Ok, nu blir det långt.

    Jag har dock på sistone börjat fundera om jag orkar, långsiktigt. Det känns sorgligt bara att skriva, och jag slits mellan den tanken och att jag älskar min sambo. Vi har nu avgränsat oss ganska mycket pga det var helt nödvändigt, vi gick sönder, och då går det bättre. Min kille är gladare och säger det själv då det tagit så mycket energi från honom hela livet att parera på det ”‘minfältet” som råder där. Dock upplever jag att jag blivit hårt drabbad av detta – de är verkligen elaka människor, antagligen pga sår i livet, men under detta ”bättre” år sätt till hans familj har hans ens förälders nya skrivit absurt elaka mejl till mig (jag står i vägen för hennes projekt storfamilj, och allt är den andra förälderns fel), andra föräldern har velat umgås mer men då försökt lösa det genom att komma hem till oss, vara sjukt aggressiv och vägra lämna hemmet. På semester där andra släktingar bor så går ena släktingen på om att jag inte borde vara ihop med sambon för hon i hennes ålder hade aldrig grejat att vara ihop med sin man. Vid jul super ena föräldern 10 shots och kräks i en timma, ingen säger något. Förstår ni hur dysfunktionellt, och detta är bara på sistone? Det är alkoholproblem, psykiska problem, olösta trauman, medberoende, skitprat, man ignorerat varandra (ett syskon skickar hatsms – hen gör tydligen så trots mycket vuxen ålder pga agressionsproblem, ett annat har blockat mig på sociala medier – hen gör tydligen så för att spela ut folk mot varandra) olösta konflikter sen 20 år, öknamn mellan föräldrarnas nya, ingen pratar om något, alla har svårt med vänner och livet och anser sig missförstådda, konflikter mellan ena förälder och dennes styvbarn så de inte kan vara i samma rum, och alla dåliga beteenden ursäktas alltid på absurda sätt. Som en annan person i deras närhet sa, de bryr sig bara om sig själva.

    Min sambos lösning är att jag inte behöver träffa dem då han insett att detta inte är normalt (💪🏼) och sliter på oss, och han träffar dem väldigt mycket mindre så han kan komma ur sin medberoenderoll och bygga sitt liv. Jag har dock börjat fundera på om jag orkar på lång sikt – jag tycker det är en hemsk tanke att dessa människor blir framtida ev barns släkt. Och trots att vi avgränsat oss mer och satsar på vårt (fina!) liv med mycket vänner och sunda relationer händer det ändå så dysfunktionella saker regelbundet.

    Jag får stöd av min sambos släkt som är vettigare att mycket är märkligt (de uttrycker sig diplomatiskt 😂), men även att dessa människor beter sig skit mot folk och alltid har gjort. Jag kommer själv från en dysfunktionell familj men har dealat med det innan jag och min sambo blev ihop och styrt upp andra sammanhang, medan här hamnar jag mitt i en härva. Min sambo är en fin kille och vi har jobbat för vårt förhållande, men jag funderar ibland på om detta blir ett för tungt liv för mig.

    Tror eller ej, trots denna berättelse, så är jag inte en hemsk person. Jag brukar tvärtom ha väldigt lätt att knyta an till folk, skaffa vänner och är omtyckt – min kille har teorin att iom att jag är varm mig folk blir detta för hotfullt för dem. Jag har pratat en del men mina vänner som är stöttande och arga över hur jag behandlats, men jag upplever att de inte riktigt förstår hur det här kan slita då ingen av dem varit med om något ens i närheten (bra för dem!). Min sambo vill vara ihop, men hur mycket ska en orka? Jag förstår att man inte kan begära att någon bryter, men under de åren vi varit ihop har detta sammanhang enbart påverkar oss, mig och honom negativt. Att välja mellan kär fin pojkvän och ev välja bort det pga hans familj, som man inte väljer, känns som ett orimligt val, men jag har under dessa år känt på hur hårt det kan bli att leva med sån dysfunktionalitet. En kompis kallar deras beteende för mobbing, och jag är beredd att hålla med.

    Så kära Fia och internet, har ni några tankar (förhoppningsvis snälla då detta är känsligt för mig)? Har någon varit i en liknande situation, alltså inte exakt lika utan med rejält dysfunktionell svärfamilj, och hur har ni tänkt?

    Kram och ha en fin helg i solen!

  7. Så rätt beslut! Inget är värt att göra om det känns ”fel” eller som att energin inte räcker till. Förr körde jag på ändå och gjorde inbokade saker i stället för att ställa in, för att ”bara få det gjort”. Trots att jag inte orkade. Så dumt – blev ju bara mer och mer sliten.
    Det är ju hur MYCKET som helst att göra med en sådan tillställning!
    Bara vi ska ha ett enkelt kalas för barnen men nästan all mat färdigköpt och närmaste familjen så blir det sååå mycket att göra innan, under och efter att man inte förstår någonting… Skulle gärna träffa fler hemma hos oss men även om man gör det enkelt blir det ändå för mycket att göra för att jag ska orka. Så vi har sällan folk hembjudna. Tråkigt men sant. Jag gillar iof att vara hemma kravlöst med egna familjen, och blir gärna perfektionist när vi har bjudning.
    Mer obokade helger till alla! 🙂

  8. Åh, vad bra gjort av dig! Klok och modig är du! Och jag fick ännu mer belägg för att val jag gör för mitt eget välmåendes skull är okej att göra. Tack! <3

  9. Men så stark du är!! Fan va modigt (ursäkta svor) att du lyssnar och respekterar dig själv!
    You go girlfriend ❤️❤️❤️

  10. Du är så klok! Att lyssna på sig själv är alltid rätt. Och precis de saker som du skriver om är sådant jag får energi av…rensa gaderob, ta hand om blommorna och se serier. 😊

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..