Månadens bikt – till dig som behöver skriva av dig

Gud, nu är det redan dags igen! Månadens bikt är här! Tänker att det passar bra såhär en fredag efter en lång och ovanligt varm vecka. Är jag den enda som inte tycker att sommaren bara är färska jordgubbar och vispad grädde? Det finns även någon slags press när sommaren kommer. Press på att vara utomhus. Press på att göra roliga saker. Press på att vara snyggt och ledigt sommarklädd. Press på att resa mycket. Press på att bli brun. Och så vidare. Gud. Det var inte meningen att ta ordet från er, månadens bikt är ju ert inlägg! Nu ska jag vara tyst och lämna över till er.

Vill tillägga att det är formatet blir så fint tack vare er! Förra gången var det så många som svarade på andras kommentarer och kom med goda råd och vänliga ord. Blir helt varm i hjärtat när jag läser det ni skriver. Tack för att ni delar med er!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Senare i veckan så är det studentfirande för en (relativt avlägsen) släkting till mig och jag förväntas åka dit. Hade till och med sagt ”ja” med en klump i magen. Men nu har jag gråtit hela dagen och haft sådan ångest att jag inte vetat vart jag skall ta vägen. Försökt vila i sängen, gå promenad, sola lite.. ingenting har fungerat. Min kropp är trött efter flera sömnlösa nätter tack vare en depression, min ätstörning som kommit krypandes tillbaka, den fruktansvärda värmen (är en vintermänniska..) och som grädde på moset så fick jag min mens häromdagen, vilket alltid tar väldigt hårt på min kropp. Så jag tänker faktiskt inte åka på det där firandet. Känner mig som en egoistisk och hemsk människa som inte ‘vill’ träffa min släkt/endast bryr mig om mig själv och vet att flera i min släkt kommer bli arga på mig.. men jag klarar verkligen inte av att åka. Någonstans måste väl min hälsa ändå komma först? Och jag orkar bara inte av att behöva tvätta håret, ta mig på finkläder och vistas bland hundratals främmande människor just nu.

  2. En tjej på 21 år. Har en fin familj bestående av mamma, pappa och lillasyster. Har ett bra jobb som jag trivs med, en fin pojkvän och flyttade hemifrån för 8 månader sen till egen lägenhet och i samma veva blev jag ihop med killen. Vi har självklart upp och nedgångar men nu är allt bara bra. Men nånstanns klämmer skon. Han har väldigt bråttom med allt vad flytta ihop och skaffa barn heter. Han är 23. Hans syskon har barn och familj vilket verkar stressa honom. Jag är nu i stadiet att flytta ihop känns bra men vi är inte på samma plan när det gäller barn och hus. Han vill vi ska köpa hus medans jag tycker vi kan flytta ihop i någon av våra lägenheter. Alla i hans omgivning pressar oss också och lägger sig i, skickar länkar till olika hus på Hemnet samt frågar när vi tänkt på att skaffa barn. Känner att dom lägger sig i väldigt mycket men vågar inte sätta ner foten. Och barn vill jag ha någon gång men inte än vilket han inte vill förstå. Nu väntas också snart semester, våran första ihop. Jag och min familj har många år innan bilat ner till Spanien, det har dock inte blivit av på några år pga sjukdom, sommarjobb och andra anledningar. Min familj kommer resa iväg och vill såklart jag ska med men min pojkvän blir skitförbannad om jag åker med dom.. jag får ångest av att dom ska åka utan mig och får stark ångest över att något kommer hända dom när dom är utomlands och dom dör och jag blir lämnad ensam här i världen. Sjukt tankesätt men är så starkt.. Min pojkvän vill jag ska resa med hans mamma, hennes man och honom istället. Vilket ger stark ångest. Vill inte tänka tanken på hur min familj skulle känna inför det.. får ångest över hela semestern, det som ska va dom bästa veckorna på året. Jag vet vilka veckor jag får semester men säger hela tiden till familjen och pojkvännen att jag inte vet än vilka veckor för jag funderar på att få byta veckor till senare semester då alla redan vart lediga. Får panik bara jag skriver detta. Känns som vad jag än gör så sviker jag någon/några och även mig själv..

    1. Jag vill bara peppa dig till att ta beslut efter vad DU vill och strunta i vad som gör alla andra glada/besvikna/förbannade! Du verkar veta väldigt väl vad du egentligen vill, ta vara på att du vet det och låt aldrig någon ta det ifrån dig för att tillgodose deras behov. Att skjuta på din egen semester för att slippa göra någon missnöjd är en tillfällig lösning, jag tycker du ska stå på dig med vad du vill för att sommaren ska bli som du önskar och mår bra av! 🙂

  3. Jag är så trött på min själv ibland, inte att jag känner mig värdelös osv tvärtom, på jobbet går det hyffsat bra, jag tycker att det jag gör är bra och står för det.
    Men min självkänsla är så låg just nu, behöver bekräftelse för varje gång jag gör något, måste verkligen få höra om jag gjorde rätt eller fel.
    Varför kan jag bara inte älska mig själv och skita i vad andra tycker och tänker om mig ?
    Varför är det så svårt för mig att acceptera att man inte kan vara älskad av alla och det är också ok!
    Jag vet inte hur jag ska vara som person för att få alla att tycka om mig, men jag vet ju innerst inne att det kommer alltid finnas de som stör sig på andra osv.

    Och att acceptera att alla gör misstag, även den bästa, så varför blir det så stort när jag gör ett misstag?
    Hur får man en bättre självkänsla egentligen? Och hur blir man av med sin sociala ångest?

    Oh gode gud.. jag har en man som jag älskar över allt annat och som älskar mig för den jag är, så varför är jag inte bara nöjd med det??

  4. Är så trött på allt, fysiskt och psykiskt, och jag bara önskar att jag kunde njuta och må bra av allt jag har.
    För snart ett år sen fick jag drömjobbet efter examen, men har mått sämre än på länge sedan dess. Jag tycker inte det är kul att leva. Känner inget engagemang på jobbet och gör ett dåligt jobb, känner mig bara lat och får ångest. Jag borde tycka att allt är bra för jag har allt man kan önska sig.
    När folk frågar om jobbet och hur allt annat är så svarar jag bara det de vill höra eller det jag önskar att jag kände. Är glad utåt och försöker lura mig själv, fake it till you make it, liksom.
    Jag kanske bara intalar mig att jag mår dåligt och är missnöjd? Önskar att jag bara kunde rycka upp mig. Blir galen av detta! Så trött på allt…

    1. Åh vad jag känner igen mig! Skickar en styrkekram! Det är inte så enkelt som att rycka upp sig. För mig satt/sitter det djupare än så. Det är okej att inte känna engagemang för jobbet. Finns det något på jobbet du kan förändra? Är det till och med så att du behöver byta jobb? Finns det saker på det privata planet som kan ändras?
      Försök släppa alla borden. Man borde si och man borde så. Det ger ännu mer ångest. Så var det för mig. Mår man dåligt så gör man.
      Jag tycker inte heller det är kul att leva just. Försöker ta en dag i taget, liksom hoppas på bättre tider.
      Jag hoppas det vänder snart för oss båda. Kram

      1. Tack Sandra, känns ändå fint att veta att man inte är ensam!
        Jag har alla möjligheter att påverka arbetssituationen egentligen, arbetsgivare och kollegor är väldigt lyhörda, problemet är att jag inte vet vad jag vill. Och även om jag hade vetat vad jag vill så är jag för feg för att våga säga något. Vill passa in och ställa mig in hos folk, har svårt att sätta gränser och stå upp för mig själv.
        Jag tycker verkligen inte om mig själv, men om jag kanske kunde sluta känna sånt extremtsjölvhat så kanske annat skulle falla på plats också.

        Ja, en dag i taget! Och någon gång vänder det. Kram

        1. Hej tjejer, Precis det du skriver Sandra kom min sambo hem och berättade för mig att han kände våren 2017. Det har varit ett tufft år som hela tiden handlat om att släppa alla ”måsten”. Anpassa sig efter dagsformen och acceptera att det är som det är och se till att göra det bästa av situationen. Ibland är det att lägga sig i soffan resten av kvällen och ibland har det varit att få komma ut och få frisk luft. Det blir hela tiden bättre, det tar bara lite tid och tålamod.

          Det är nu 14 månader sedan han berättade detta för mig, han fick även diagnosen utmattningsdepression. Tänk på att det faktiskt finns hjälp och läkemedel som kan göra situationen bättre. Så om det inte blir bättre kan det kanske vara en ide att söka vård? Ingen ska behöva må dåligt.

          Ta hand om er, ingen är viktigtare i era liv än er själva.

  5. Vad välbehövligt med månadsbikt, tack snälla för det.

    Är så TRÖTT på mig själv. Känner skuld och skam över min hjärna som tänker på vad jag ska äta och när jag ska äta – hela tiden. Mat är så komplicerat för mig. Så fort jag blir ensam tröstar jag mig med ”onyttiga livsmedel”, och sedan sköljer en våg av skuld över mig eftersom jag vet att jag behöver gå ner i vikt för att må bra med min kropp igen. Sitter fast i en negativ spiral där jag knappt vågar visa mig utomhus pga är så onöjd med hur jag ser ut. Isoleringen har lett till att jag stött bort alla mina vänner. Att jag sedan hoppat av två otroligt bra utbildningar gör inte saken bättre. Har träffat psykolog men det enda hon säger är att jag ska sluta undvika saker. Fastän jag är ung ser jag inget ljus i tunneln, och kan inte sluta klandra mig för att jag själv försatt mig i denna situation. Vet att mina problem må vara små i jämförelse, men jag ser nästan inga bra skäl i mitt liv att fortsätta leva.

  6. Jag och min kille flyttade för ett tag sen till en stor och jättefin lägenhet efter att ha fått trängas ihop i ett studentrum under ett års tid. Vi lever ett rätt bra liv. Vi gör mycket saker, umgås med gemensamma vänner och åker bort då och då. Om en månad åker vi t.o.m. iväg på världens drömresa som vi bokade i vintras. Allt är så himla perfekt – sett utifrån. Haken då? Jag insåg för ett tag sen att jag inte är kär i honom längre. Jag har gått runt och varit olycklig ett bra tag innan jag kunde sätta fingret på vad det var som gjorde mig olycklig, innan det slog mig. Hela tiden har jag gått runt och tänkt att vi har haft en ”tuff period” och väntat på bättre tider, så som flytt till större lägenhet, resa osv. Sedan jag insåg att de där bättre tiderna inte kommer så går jag runt med världens ångest mest hela tiden och vet inte vad jag ska göra med resan, boende eller nånting egentligen. Han är ju så himla kär och lycklig.

    Någon som har befunnit sig i liknande sits och kan försäkra mig om att allt kommer bli bra tillslut ändå? <3

    1. Hej min vän!
      Har varit precis där du är just nu! Skulle till och med kunnat varit jag som skrev detta för några år sedan.
      Känner igen känslan du beskriver när en landat i vad det är som gnagt under en lång tid och ångesten som kommer därefter.
      Men vet du, var inte elak mot dig själv! Du har fullständig rätt till dina känslor och ibland så tar kärleken slut trots att livet utåt sett verkar lyckligt och ”perfekt”. Trots att den du lever med är världens snällaste och är kär i dig. Trots att ni är nyinflyttade i en stor, fin lägenheten. Trots det så kan kärleken ta slut.
      Och det är okej. Det är SÅ okej!
      Du ska ju må bra i förhållandet också eller hur? Jag är säker på att din partner vill och förstår det också, likväl som att du vill att han ska leva med någon som är lika kär som han?
      Jag vet, det är skitläskigt att ta steget att berätta men du ska se att det känns bättre efteråt även om en är ledsen och rädd för vad som ska hända efteråt.
      Jag själv hade ångest och drog ut på det eftersom jag hade levt med personen under många, många år men är idag väldigt glad över det beslut jag tog. Skitjobbigt i början och ledsen över att ha sårat en person som stod mig nära men är det värt att stanna och må dåligt resten av sitt liv?
      Jag hoppas att jag kunde skänka några tröstande/peppande ord till dig! Du klarar detta, jag lovar❤️
      Kärlek till dig!

  7. Jag är gravid i vecka 37 med första barnet, en efterlängtad och planerad graviditet så när plusset kom blev jag överlycklig! Dock har det inte alls varit så underbart som jag trodde och har haft det jobbigt från start. Denna helgen som varit har varit helt fruktansvärt i denna värmen! Jag som annars älskar värmen, lider nu istället och kan knappt andas då jag är extremt svullen över hela kroppen, känner mig helt matt och har inga krafter kvar. Innan graviditeten tränade jag 3-4ggr/veckan och kände mig stark och snygg. Sprang halvmaraton precis innan och gjorde det på en grym tid. Nu nästan 30kg senare med hur många krämpor som helst därav ingen träning under graviditeten) känner jag mig svagare än någonsin och undrar hur tusan ska jag orka med en förlossning? Hur kommer jag bli som mamma? Kommer jag bli glad igen? Bebisens rum är kaos och jag finner ingen orka att göra det klart, och blir samtidigt så stressad att vi inte gjort färdigt hans rum och satt ihop spjälsäng m.m Min sambo har varit så fin och stöttande under hela graviditeten och varit med vid de flesta undersökningar och kontroller, men jag märker att jag sluter mig och vill inte berätta exakt hur jag mår för är rädd över att han ska tycka att jag är gnällig. Kommer jag komma ner igen till mina 60kg efter graviditeten? Alla påpekar hur stor jag är med min mage(och rumpa!) och jag får dagligen frågan av kända och okända personer om det inte är två där inne? Vi har gjort många ultraljud och därför vet vi till 100% att det endast är en där inne! Bevisen var för två veckor sedan 20% större än man normalt ska vara i den veckan och nu har vi nytt ultraljud på tisdag och jag är så nervös över hur mycket han har vuxit då?! Min barnmorska har inte sagt ett ord om min vikt, men jag försöker att inte äta förmycket kolhydrater. Vill helst föda vaginalt, men tänk om han fastnar och får någon skada som han sen ska besväras av resten av livet? Vilken ångest jag då skulle få över att jag ej tog kjejsarsnitt! Vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg och väldigt långt blev det. Har aldrig kommenterat förut, men vill även säga älskar din blogg Sofia och hur ärligt du skriver!

  8. Jag har inte träffat eller haft kontakt min pappa på snart 5 år (pga en väldigt dåligt skött skilsmässa där han försummade både mig och min syster, skickade ”självmords sms” osv). På senare tid har jag tänkt att jag ska träffa honom för att iaf få svar på de frågor jag har men det är något jag och min syster bör göra tillsammans. Det har alltid skjutits upp tills hon också fyllt 18 osv och nu vill hon vänta tills hon har tagit studenten. Jag förstår henne för jag vet att träffa honom innebär att han tror att de senaste 5 åren inte har hänt och hon vill inte att han ska ”våldgästa” student osv. Jag har sagt att jag kan träffa honom själv men då säger hon att vi måste göra det tillsammans och om jag absolut vill träffa honom tvingar har henne att också göra det. Så som den people pleaser jag är så ska jag inte träffa honom i år. Hela situationen får mig bara att känna mig skyldig för att jag vill ha kontakt med min pappa.

  9. Jag känner mig som en trubbig kloss i en vass värld. Jag passar inte in i några sammanhang, men jag är glad och social så ingen märker något. Jag har ingen fast punkt, jag frilansar i en tuff bransch som jag stundtals tappar engagemanget för, jag bor dyrt i andra hand, jag har ingen partner och jag har få vänner som jag känner har tid eller vill vara
    med mig. Jag vet att jag är värd att vara första prioritet, men jag är så trött på att behöva bevisa det. Jag kämpar med exakt allting och får aldrig vila. Att aldrig bli tillfrågad eller inkluderad tär hårdare på mig än vad jag någonsin trodde att det skulle göra. Jag är och har alltid varit en center of attention, som många säger ”vad kul att se dig/vi måste ses mera” o.s.v till, men om inte jag hör av mig eller styr upp så blir det inget. Jag orkar inte vara den skojiga, roliga och sociala smörjmedlet i alla sammanhang. Jag måste få vila från det, men när jag gör det så blir jag ensam. Har ställt frågan hur mår du 1000 ggr oftare än jag fått den tillbaka.
    Jag känner mig väldigt ensam och inte viktig för någon förutom när jag presterar eller underhåller.

    1. Johanna, finns det ngn ny umgängeskrets du kan vända dig till istället, där du kan då starta om liksom? Ngn aktivitet där man kan träffa nya kompisar? Kram till dig

    2. Hej Johanna! Först och främst vill jag bara ge dig en styrkekram! Vad modig du är som sätter ord på dina tankar. Jag är i precis samma sits och hade kunnat skriva det du skrev. Det är otroligt jobbigt. Jag är den som bjuder in, det är julmys, brunch mm. Folk kommer gärna men ingen fixar själv. Gör inte jag något händer det inget. Den där ensamheten kan verkligen tära på en. Den kom som en käftsmäll i helgen för mig.
      Men, vi är inte ensamma. Vi är starka och modiga. Du är viktig. Jag är viktig.
      Jag ska se vad det finns för sammanhang jag kan gå med i. För jag vill verkligen utöka mitt sociala liv. Vi är värda att bli prioriterade.

    3. Så fint skriver Johanna, även om det gör ont att höra. Jag känner tyvärr väldigt mycket igen mig. Och jag pratade med mina föräldrar om detta för ett tag sedan och de sa samma sak, att de ofta får dra i saker och ting och det är väl där ifrån jag har fått det. Det är kul att träffa folk och dra ihop spotanta eller uppstyrda middagar, men jag vill att ANDRA också ska dra i det. Jag förlorade nyligen min bästa vän, och sedan dess har jag känt mig i otröstligt ensam. Min pojkvän är världens bästa, men det går liksom inte att ersätta. Och när mina vänner inte ens frågar hur jag mår eller om jag kan sova om nätterna, då blir ensamheten större och min vilja att dra i saker än mindre. Men med det sagt så har jag vissa i min närhet som ändå frågar om vi ska ses, som uppmärksammar att min närvro är viktigt för dem. Så ALL styrka till dig, och jag hoppas att du kan hitta en ny umgängeskrest där alla drar sitt strå till stacken så att säga; ibland mer ibland mindre, beroende på hur livssituationen ser ut. Kramar!

  10. Jag gifte mig förra året, innan dess har de senaste åren varit helt okej ändå. Men från att vi gifte oss har allt verkligen bara rasat, inte vårt förhållande då, det är underbart. 1,5 vecka efter bröllopet, under vår bröllopsresa gick min svåger bort, han var helt frisk. Hösten var hemskt jobbig. I februari gick min mormor bort, hon har alltid varit min bästa vän. Livet är helt uppochner. Jag har inte förstått att hon verkligen är borta. Det här varit massa allvarliga sjukdomar för en del människor i min närhet. Jag känner mig så hjälplös. Vänner har tagit avstånd istället för att finnas där. Det blir så ensamt trots att jag har mannen och familjen, man behöver någon utanför att prata med men dem försvinner istället.

    1. Jag förstår dig, livet är så jäkla svårt ibland. Min mamma gick bort för ett år sen, hon var en av mina bästa vänner. Men livet kommer bli lättare. Man får hitta saker att skratta åt så mkt man kan, skapa fina minnen. Och så är det okej att gråta hejdlöst ibland, det gör jag vissa kvällar, sen känns det bättre igen! Varm kram till dig <3

  11. Jag har under en väldigt lång tid mått sådär halvdåligt. Det känns som att det aldrig får bara vara. Det jobbiga avlöser varandra. Sedan i höstas känner jag mig mer och mer nedstämd- men vågar inte ta tag i det. Är livrädd att lätta på locket, att allt ska rinna ur mig, att jag ska tappa det liksom. Tänk om jag aldrig blir normal igen? Jag är så trött, och har så svårt att känna glädje. Det känns så meningslöst om livet ska vara såhär.

    1. Åh vad jag känner igen den där känslan. Har känt mig så hur länge som helst men inte vågat eller orkat ta tag i det. Men hur tar man mod till sig att ta tag i det? Hoppas att vi båda snart kan lätta på det jobbiga.

      1. ❤️ På något vis är det ju skönt att veta att man inte är ensam att tänka/känna så. ❤️

  12. Jag är 26 år och singel sen ett år tillbaka. Istället för att bearbeta att ha blivit dumpad efter ett ganska långt förhållande, började jag dejta ganska tidigt efter avslutet med exet. Jag har hunnit dejta en hel del, vissa har bara blivit första dejter (antingen jag eller de som inte känt att det finns något att bygga vidare) men två andra har jag träffat lite mer och verkligen fått känslor för (en i taget). Men istället blir jag avvisad efter någon/några månader och det har verkligen tärt på mig. Inser nu att jag måste sluta med tinder, bli en nöjd singel som trivs i sitt egna sällskap. Men det är så himla svårt. Det är väl bekräftelsebehovet som spökar. Någon som har tips på hur man blir en nöjd singel?

    1. Känner igen mig så himla mycket! Blev singel efter ett långt förhållande för 4 år sedan, började dejta direkt (rädsla för att bli ensam) och träffade en kille som jag träffade i ca ett halvår. Insåg där och då (med hjälp av världens bästa vän) att det inte går att läka sår från ett förhållande genom att hoppa rakt in i ett annat. Avslutade förhållandet och tog några djupa andetag. I början var jag väldigt beroende av mina vänner och dök in i jobbet så mycket jag bara kunde för att slippa vara själv, men tillslut så testade jag. Och ÄLSKADE det! Gjorde planer med mig själv, lagade god mat själv, och typ ”dejtade” mig själv kan man väl säga 😅 det var så himla nyttigt att upptäcka vem man är när man inte påverkas av någon annan! Efter ungefär 1,5 år så kände jag mig redo att träffa någon igen och vågade då själv ta kontakt med en kille jag haft öga för ett tag. Nu har vi ett sunt och härligt förhållande och jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle kunnat ha det utan min egentid jag hade under perioden jag var singel. Så mina konkreta tips är att lär känna dig själv, vad tycker du om att göra? Ät god mat, dansa i vardagsrummet, passa på att gå runt naken hemma och fulsjunga som om ingen hör eller ser och omfamna allt det alldeles jättehärliga med att vara själv! Kramar till dig ❤️

    2. Hade (och har fortfarande lite tyvärr) svårt att komma över mitt ex sedan 3 år tillbaks. När vi gjorde slut hade jag dessutom svårt att va själv för jag tyckte helt enkelt det var tråkigt och jobbigt. Men sedan blev jag sjuk med migrän och kronisk huvudvärk och insåg att livet helt enkelt är lite för kort för att inte trivas med sig själv. Alla dagar behöver inte vara roliga (har tyvärr haft för många som jag helt slösat bort på att ligga i sängen m värk eller typ gå runt som en zombie) men någonstans är förhållandet med dig själv det längsta du kommer ha. Gör roliga saker själv, försök uppskatta det lilla! Jag började säga 5 saker morgon och kväll som jag var tacksam över och sen vid lunch sa jag 5 saker som jag var tacksam över Hos Mig. Ingen situation, ingen person utan enbart vad jag var tacksam över att jag gjort/var etc. Det hjälper en få perspektiv på saker. Jag älskar att umgås med mig själv – jag har skitkul haha! Trots att jag tyvärr fortfarande kämpar med att komma över mitt ex, så det går! Hoppas mitt inlägg hjälpte lite i alla fall, lycka till 💛

  13. Är så trött på att konstant vara rädd. Rädd för att ingenting ska bli bättre. Rädd för att alltid behöva känna mig ensam. Rädd för att det inte kommer bli bättre med sambon. Rädd för att köpa något ihop men att det skiter sig. Rädd för att det inte blir bättre med sexlivet. Rädd för otrohet för att vi aldrig ligger med varandra. Rädd att vi ska tröttna på varandra. Rädd för att skaffa barn och tappa bort varandra ännu mer. Rädd för att skaffa barn och bli lämnad. Rädd för att känna såhär hela mitt liv. Rädd för att jag har tagit fel beslut. Rädd för att det är rätt beslut och att det inte blir bättre än såhär. Rädd för rädslan som stoppar mig och är så övermäktig. Blir det någon gång bättre? Om kraften och orken redan är slut, hur ska man orka när man inte ens har kommit halvvägs?

  14. Egentligen vet jag att jag och min pojkvän inte är en perfect match. Vardagen kantas av ständiga uppoffringar ifrån min sida. Jag är extrovert, han introvert. Tror att vi egentligen är varandras motsatser och ibland känns det som att allt bara är en enda jäkla kamp. Jag har vuxit upp med bråk runtomkring mig och mitt förra förhållande bestod av ett år av psykisk misshandel och det får väl allt nu i efterhand att likna en dans på rosor. Det är något som gnager i mig, att det ibland känns som att sambon vill att livet ska vara precis som innan det blev vi, men att han samtidigt har mig. Därför känns varje dag så otroligt ensam. Jag vet att jag förmodligen borde göra slut, men jag är så dålig på att vara själv. Jag är rädd för hur det blir utan honom och rädd för att jag inte ska hitta någon igen. Jag vill bara ha någon vid min sida som känner mig tillräckligt väl för att veta när något är fel, som kan lyssna när jag behöver prata, som ger en tröstande kram bara för att det ibland hjälper mer än ord.

  15. Har maniskt börja räkna kalorier igen och det enda jag får höra från folk runt om mig år hur duktig jag är och snygg jag blivit, vilket är så jävla skevt när allt grundar sig i ångest och självhat. Borde sluta men blir så jävla triggad att fortsätta pga sll positiv uppmärksamhet.

    1. det där känner jag igen så väl. blir som en ond spiral.. försök göra saker du mår bra av. jag har alltid mått som bäst när jag har känt mig bra inifrån oavsett om jag vägt 55 eller 62. Man kan bli så lurad av att man kommer må så bra och allt kommer vara så bra bara man har den där lägre vikten som ger den där slanka kroppen. Men nej, finns inget mer fel!

      1. Känner också igen mig så himla väl. Jag lever ihop med en man sedan 14 år tillbaka, har 3 barn och är 32 år gammal. Jag har aldrig varit överviktig utan snarare normal/vältränad. Men det har liksom aldrig räckt. Min yngsta är 6 månader och jag tränar nu 5 dagar i veckan oavsett om jag vill eller inte. Jag mår ju bra av träningen men känner också enorma krav att få synliga muskler igen och gå ner de få kilo som är kvar till det jag vägde innan. Faktum är att jag nu kan ha alla mina gamla kläder och känner mig rätt fin i kroppen men så fort jag väger mig blir jag så förvånad att det står stilla. Vet att muskler väger mer än fett men jag SKA ner. Ja ni hör ju, tänker är sjukt eftersom jag födde barn för 6 månader sen och vill vara perfekt NU. Jag har lagt ner så stora delar av mitt liv på min kropp och mitt utseende i form av överträning och ätstörningar att jag mist många vänner. Jag har valt att tacka nej till massa saker genom åren då jag kännt mig deppig eller inte tillräckligt fin. Jag klagar dock ALDRIG på mig eller någon annan inför mina barn, men det är dags att bli frisk och sund snart vet bara inte vart jag ska börja… all kärlek till er som kämpar med vad det än må vara <3

  16. Jag är 46 år och inser att mer än halva mitt liv har alltid kretsat om viktnedgång och bantning dessutom i kombination med misslyckanden av detsamma. Jag är så trött på det och äter nu LCHF sedan ca 5 år tillbaka och lyckas inte med det heller. 2 kg ner och upp hela tiden o jag har iaf 13 kg att gå ner för att trivas i min egen kropp. Jag njuter aldrig av mat eller fika edy, alltid åtföljd av dåligt samvete oavsett om mina val är bra eller dåliga. Hur gör man för att äta ”normalt” och njuta?

    1. Du börjar äta det DU mår BRA av.
      Det är få personer som känner sig lika pigga, allerta, glada, friska osv när de äter massa skit motför hälsosammare mat.
      Tex du vet nog med dig själv att mättnaden av en massa grönsaker på tallriken är skönare i magen än mättnaden av massor med potatisgratäng, mängder av feta såser och en stor köttbit. Ta mindre av den ”tunga” maten så känner du dig minde tungt mätt. Utan mer bara mätt och nöjd. 🙂
      Sluta dieta. Värsta skiten som finns!! Jag vet för jag har gjort det i ca 15 år. Är 25 nu…

    2. Känner så igen mig i din berättelse. Har bantat i säkert 20 år (är 40 nu). Har provat det mesta inom dieter. Och jag går ner för att sedan gå upp. Hamnar lätt i godsakslandet när jag är hungrig och klandrar min kropp för att det är ful-stor och gropig.

      Har under en längre tid funderat på att ” leva” lite som det Pt-fia lär ut. Eller kanske det jag läst in, regelbundna måltider, äta till jag blir mätt, lyssna in kroppen, daglig vardagsmotion och stärka kroppen en gång för alla. Det låter så fint och när jag gör det mår jag SÅ bra.
      Men min sjuka hjärna matar mig med dåliga tankar då ” detta blir du inte smal av” och min sjuka hjärna vill då börja på någon ny diet så jag inte ska vara så här stor för evigt. För dieter går jag ju ner av. En stund för att sedan gå upp av hunger igen.
      Sjukt jag vet!

      1. Känner så igen mej i det du skriver också. Jag funderar också mycket på varför vissa kan äta av allt och andra typ går upp i vikt av att kolla på nåt tex fika. Detta är en stor ångest hos mej och jag vill inte överföra det till mina barn.
        Jag äter mkt grönsaker och dricker bra med vatten, minimalt med alkohol dvs bara nåt glas nån gång i månaden, väljer hellre fisk framför kött.
        Har varit sjukskriven en långre period nu för jag har opererat min axel, börjat med målet att komma upp i 10 000 steg om dagen på promenader, vill få det till en rutin.

  17. Jag känner sån stress över att jag slösar bort mitt liv. Att jag inte gör tillräckligt mycket för att skapa ett liv där jag känner mig stimulerad, älskad och nöjd. En del av stressen består i att jag så sällan känner samhörighet med andra, jsg känner det ofta som att människor inte förstår mig. Som om jag är någon annan än den jag lyckas visa för de flesta andra, vilket skapar enorm frustration och gör det oerhört svårt att exempelvis hitta en partner. Det är så få som bekräftar bilden av mig själv såsom jag ser mig själv. Rolig, smart, vacker, vilket ibland får mig att tvivla på om jag faktiskt är rolig, smart och vacker osv.

    1. Känner igen mig… Det enda jag kan säga är att lyssna inte för mycket på spöket inombords som får dig att tvivla. Kram till dig! ❤️

  18. Jag skäms för jag mår så dåligt som jag gör. Egentligen har jag ju det så bra. Båda föräldrarna vid liv, två småsyskon, alla mor och farföräldrarna vid liv, en fin lägenhet, en underbar katt, nästan en examen och bra psykologhjälp. Men ändå vill jag bara sluta leva. Dag in och dag ut. Varje andetag är tungt. Jag är ständigt ensam. Det finns ingen lust till någonting och jag har varit sjukskriven sedan februari då jag pressade mig under botten. Botten tycks bara bli djupare och djupare. Panikångest sedan jag var liten, jobbig uppväxt, anorexi till ätstörning/träningsöverdrift, missad examen. Jag orkar och vill ingenting. Gång på gång frågar jag mig själv varför jag inte bara gör det. Istället gråter jag sönder varje dag. Kryper ihop i fosterställning och gömmer mig i hörn med filten över huvudet. Vill bara sluta existera. För jag orkar inte försöka överleva längre.

    1. Du är viktig!! Du förtjänar att leva ett långt och rikt liv. Låt din återhämtning ta den tid den behöver. Fortsätt vara stark!❤️

    2. Jag har också allvarliga självmorstankar. Har haft det till och från i hela mitt vuxna liv. Men den senaste tiden, efter att minpojkvän träffat en annan som han sagt är så mycket bättre och snyggare än jag så har livet gjort så ont varje minut att jag hellre velat vara död. Jag fyller snart 40 år och kan inte för mitt liv tänka mig hur jag ska orka hela livet tills jag dör naturligt. Och det blir bara värre och värre. Detta är ingen tillfällig svacka. Jag har kronisk ångest, depression, panik. Orkar inte grundläggande saker som att gå ur sängen, äta och borsta tänderna. Hatar hur verkliga livet är, och vill bara somna bort från den.
      Men jag tycker ändå att det är ett katastrofalt misslyckande att ta sitt liv. Och man ska försöka tänka bort detox det går. Och vara nöjd om man orkar leva. Tänk på de nära o kära runtomkring. Vi hör samman.
      Jag vet inte hur länge jag orkar. Men man måste leva och försöka kämpa så gott man kan.
      Och jag skäms ju också för att jag mår så dåligt och är så misslyckad. För jag lyckas ju inte ens vilja leva. Andra lyckas ju med allt möjligt.
      Och psykiatrin suger verkligen. Den är katastrofalt dålig. Jag har inte blivit mycket hjälpt under de 15 år jag haft kontakt med psykiatrin. Kanske är jag dålig på att ta emot hjälp.
      Varje dag kryper fram.
      Men jag tycker man måste fortsätta om man orkar.
      Kram på dig Sara!
      Jag vet hur det är att lida.

  19. Har en historia av ätstörningar och utebliven/rubbad mens pga det. ”Efter” ätstörningen var mensen regelbunden en längre period men har nu igen blivit väldigt oregelbunden, i princip utebliven. Tränar fortfarande en del men tycker att jag äter bra och tillräckligt med mat. Fyller 26 i år och kan inte låta bli att bli stressad över detta. Kommer det att bli svårt att bli gravid om jag vill om ett par år? Vet inte vad jag ska ta mig till. Någon som har erfarenhet eller tips?

    1. Min mens försvann också pga för mycket träning och för lite mat och uteblev under 4 år tills jag i höstas blev orolig på riktigt. Förut har jag bara skjutit undan det och inte velat inse att det berodde på mitt kostintag. Blev orolig Inte bara med tanke på framtida graviditet utan också för benskörhet. Att man inte har mens är ett tydligt tecken på att kroppen inte får tillräckligt med energi. Bestämde mig en gång för alla att ta tag i det och satte in en hel vilodag i veckan och ökade kaloriintaget rejält, man måste våga det! Mer än du tror. Och framför allt inte glömma fettet, som jag undvikit innan. Jag hällde olivolja på maten, jordnötssmör på gröten, nötter i kvargen till mellanmålen, avokado. Äta 6 gånger om dagen och strunta i kommentarer om att man äter mycket. Tränar du mycket kan du inte jämföra ditt kostintag med någon som inte gör det, då kräver du betydligt mer mat. Det tog 2 månader efter att jag bestämde mig för att verkligen börja äta mer så kom mensen tillbaka!! Aldrig varit så glad över att upptäcka det.
      Ta hand om dig, kram.

      1. Hej, känner igen mig. Vet att jag också måste äta mer och träna mindre. Funkar lite i perioder men sen är jag tillbaka igen. Ungefär hur mycket mer äter du och hur mycket gick du upp vikt? Vill ju ha tillbaka min mens..

    2. Samma sak hände mig ett tag efter att jag blev friskskriven från min ätstörning. Det jag till sist vågade göra och som jag verkligen rekommenderar är att jag tog kontakt med vården. Jag fick en jättebra gynekolog. Kan vara bra att kolla upp så att det inte beror på nåt annat!
      Nu har min kropp repat sig och jag får mens naturligt igen, det beror troligen på att jag har gått upp ett par kilo, äter större portioner och tillåter mig själv att vila MYCKET mer än förut!

      1. Hej!
        Min mens uteblev i ca 4 år på grund av ätstörning! Jag trodde aldrig att den skulle komma tillbaka igen och jag
        trodde aldrig att jag skulle kunna bli mamma. Hade verkligen plågat kroppen så in i hel**te.
        Jag sökte hjälp och började äta normalt igen dvs regelbundet, lagom portioner och av alla delar.
        Efter ca sex månader nådde jag vikten som kickade igång mensen igen. Tre månader efter det fick jag beskedet att jag och min man väntade barn! Nu ligger hon här,sex veckor gammal, vid min sida och sover sött!
        Kroppen är fantastisk! <3

  20. Hur vågar man ta steget mot att följa sina drömmar? och att göra det man brinner för? Jag känner att livet är för kort för att nöja sig, jag är 26 och livet måste snart ta fart. Jag vill göra det jag älskar, inte bara det jag trivs med.. men när ska man bli modig nog att ta steget..

    1. A, finns det ngn runtomkring dig som du skulle kunna använda som en typ av mentor, bolla dina idéer/tankar med, som kanske kunde hjälpa dig att sortera bland tankarna och ge dig support i att våga satsa? Kram till dig

  21. Jag är egentligen glad över mitt liv och hur bra jag har det. Jag har en underbar kärleksfull sambo som jag känner att jag kommer närmare med för varje dag, en underbar son på tio månader och en fin hund. Vi bor i en lägenhet och såhär under sommaren så blir jag så trött på det. Jag känner mig fångad i den här lägenheten och jag har märkt att det jag gör varannan sekund när jag får möjlighet (typ när min son sover) är att sätta mig vid datorn och gå in på facebook eller instagram. Det skapar så mycket stress i mig och igårkväll kom jag på mig själv med att jag fick ångest av tanken av att inte titta min facebook på en dag. Det känns helt sjukt. Det är som att det äter upp mig, jag är trött i ögonen och känner mig uttråkad och det är som att det är min enda kick just nu.

    För några dagar sen tog jag min miljövetarexamen och det känns så underbart och kul att få arbeta med en fråga som jag brinner för. Men jag har sån klimatångest. Inatt kunde jag inte sova på grund av det och jag är så orolig för vart den här världen är påväg. Jag blir utmattad av kombinationen klimatångest plus sociala medierberoende där den enda bilden som målas upp är en mörk framtid.

    Kombinationen av allt det här gör att jag känner mig handlingsförlamad. Jag gör verkligen allt jag kan för att göra medvetna val och avstå flyg osv men det känns som att jag bara vill skrika av frustration för att det känns som att passiviteten är så stor, en majoritet bara fortsätter som business as usual och jag tittar på min son och känner att han och hans generation är dem som kommer att få betala priset för de vuxnas passivitet. Usch, det är verkligen svart men det är skönt att få ur sig.

    Jag vill leva i en värld där vi inte är främmande för varandra, där vi hjälps åt och pratar om saker. Pratar om kriser och hur vi kan finnas där för varandra. Världen känns kall just nu. Men det finns mycket fint också och gräsrotsrörelserna växer, feminismen växer, klimatrörelsen växer och jag hoppas att dessa rörelser inom en snar framtid är de rörelser som hörs högst av alla. För våra barns skull.

    1. Alltså, det hade kunnat vara jag som skrivit detta!!! Min son är ett par månader yngre än din och klimatångesten är större än någonsin och har ju fått den extra dimensionen att jag känner att alla som är passiva (både individer och samhällen) direkt utsätter mitt barn för fara. Tänker hela tiden på att jag antagligen aldrig kommer få barnbarn och att mitt barn kommer få växa upp i en värld av kaos och nationalistisk egoism

  22. Är så fruktansvärt trött på mitt jobb just nu. Jag har alltid haft det stressigt och mycket att göra, men innan har vi varit ett riktigt skönt gäng som haft roligt tillsammans och peppat och stöttat varandra. Den senaste tiden har dock mycket ändrats, många har sagt upp sig och det är flera som inte har blivit ersatta. Vilket leder till att vi som är kvar har orimligt mycket jobb att hinna med, och stämningen har ändrats totalt. Folk är på dåligt humör och skyller ifrån sig hela tiden.

    Jag har sökt en utbildning till hösten som jag inte är säker på att jag kommer in på, och just nu känner jag att jag kommer bryta ihop om jag inte blir antagen. Den är mitt sista ljus i tunneln.

  23. Jag är frustrerad och förbannad på mitt jobb, mina kollegor blir sjukskrivna och arbetet fördelas på den lilla skara som finns kvar. Så irriterad på att detta inte tas på allvar. Det är inte en rimlig arbetsbelastning och människorna man arbetar kring tror att dem kan kalla en för en massa skit och hota en utan konsekvenser.

    Sedan är jag gravid i v 16 efter 3 missfall, det senaste i v 11. Detta har såklart lett till ett par kilo plus och skriver in mig och gör att jag lider av fetma och inte får gå upp någonting och jag vet att jag inte är fet. Jag har ( hade då) stora muskler och magrutor och otroligt nöjd över min kropp och då har jag fetma. D3tta berör en gammal ätstörd tjej
    ..

  24. Känner mig lite sorgsen efter att ha fått missfall för några dagar sedan. Det var väldigt tidigt i graviditeten, men jag och min man hade ändå redan börjat planera och fantisera om hur det skulle bli att bli föräldrar i februari. Vi har inte försökt länge alls och jag vet att det bara är att börja försöka igen när min kropp är redo för det, men jag känner mig redan orolig för att få fler missfall. Jag tänker mycket katastoftankar och är rädd att det aldrig kommer gå vägen för oss. Jag vet att de här tankarna är helt omotiverade med tanke på att vi precis börjat försöka skaffa barn, men tanken på att bli gravid igen, oroa mig till vansinne och få missfall skrämmer mig så mycket.

  25. Jag är i slutet av min graviditet och har fått så dåligt bemötande från vården från start. Bor utomlands så inte riktigt som i Sverige. Känns som att ingen bryr sig och allt handlar bara om den fysiska hälsan men inte psykiska. Som cherry on top så hetsas det om att jag gått upp för mycket i vikt. 18kg är mycket men de får det att låta som att jag är sjukt överviktig och att min bebis också är för stor. Så nu kan jag inte äta med gott samvete. Min kille försöker stötta mig så gott han kan men räcker inte riktigt till så känner mig så ensam i detta. Det tar liksom bort peppen för att föda och träffa mitt barn. Bara fokus på negativa saker och ingen stöttar. Har varit extra jobbigt de senaste dagarna. Vill ju bara känna mig glad och pepp nu när det äntligen närmar sig..

    1. Förstår att du tar åt dig av kommentarerna och speciellt när de kommer från vården som ska vara ens trygga plats… jag har själv gått upp ca 19kg och är beräknad om två dagar men min barnmorska har aldrig sagt ett ord om att det skulle vara konstigt eller för mycket så jag hoppas verkligen jag kan skicka med dig lite pepp från den svenska sjukvården. Hur mycket eller lite man går upp beror på så många olika saker. Jag hade själv problem med illamående fram till i alla fall halva graviditeten och vet med mig att jag inte frossat i ”onyttigheter” men ja det är olika faktorer som spelar in.
      Jag tror det är jätteviktigt och speciellt nu i slutet när kroppen förbereder sig för förlossning att äta ordentligt och bra mat. Jag själv har definitivt fått en ökad hunger bara den sista veckan och tror absolut det har att göra med uppladdning inför vad som komma skall.
      Jag hoppas som sagt verkligen jag kan skicka med dig lite pepp och försök strunta i vad vågen säger! Så försöker vi fokusera på det häftigaste vi någonsin kommer att få uppleva, en knodd i magen och livet när denne väljer att komma ut! önskar dig stort lycka till 🙂

      1. Tack för din kommentar och lycka till med förlossningen!
        Försöker lugna mig men svårt när jag fått höra samma sak från två olika läkare. Jag bryr mig inte om min vikt utan nu har oron bara att göra med hur bebisen mår på grund av det. Men folk har ju gått upp mycket i vikt och fött friska barn. Och barn har fötts ”stora” och mått bra. Känner innerst inne att allt kommer gå bra men är som sagt svårt att njuta av sista veckorna och att äta med gott samvete. Blev liksom avrådd att äta frukt och minimera intag av kolhydrater. Så sjukt! Men hur som, Tack för stöd 🙂

    2. Nu handlar kanske inte ditt mående om vikten men jag vill ändå säga att jag gick upp 26kg under min graviditet. Ingen sa något, jag födde en frisk flicka och kilona försvann i mak efteråt.

      Kanske din sambo kan föra din talan gentemot barnmorskan? Låt han berätta att du inte vill ha fokus på din vikt utan på allt det som är positivt. Eller byt bm! En partner kan ju inte göra supermycket under en graviditet men just såna här saker kan dem faktiskt bistå med 😉

      Sköt om dig!
      Lycka till

  26. Att försöka bli gravid tär så mycket på mig att jag trots fint väder och sommar mår så jäkla piss. Det känns som att allt kretsar kring ägglossning, tester, räknande av dagar, tvångsmässigt liggande och tårar och jag vet inte hur jag ska orka? Ska boka tid för utredning nästa vecka men vet att vi inte får tid förrän tidigast augusti och nu förstår jag inte hur projekt graviditet inte ska förstöra min semester. Alla säger bara att man ska ”slappna aaaaaav” men det går verkligen inte, jag längtar så oändligt mycket efter ett barn och är så jäkla rädd att det aldrig kommer gå.

    1. Jag känner samma! Vi har bara försökt i två månader men jag är redan stressad och känner mig pressad. Har blicken hela tiden två veckor framåt, snart ägglossning och efter ägglossning, snart dagen jag inte ska få mens. Så tråkigt att missa allt det härliga som händer ute just nu. Har typ missat vädret och allt!

  27. Jag är så trött och uppstressad att jag inte vet vad jag ska göra. Tryck över bröstet, svårt att andas ordentligt, hundra tankar i huvudet samtidigt. Har varit på väg att börja gråta många gånger den här veckan men fortsätter hålla allt samman. Känns som att om jag börjar så kommer jag bryta ihop totalt.
    Så kommer tankarna, är det värt det? Det coola jobbet med den höga lönen, jobbresor och lyx. Som gör att jag är så trött när helgen kommer att jag helst inte vill göra nånting. Nästan ett halvår sen min senaste dejt, orkar inte, hinner inte, men saknar samtidigt nån. Är rädd att jag en dag kommer vakna och inse att jag slängde bort hela mitt liv på press, stress och oro.
    Och nu rullar tårarna nerför mina kinder…

    1. Jag känner igen mig. När jag börjat fundera i samma banor som dig bestämde jag mig för att jag måste förändra något, det är inte värt att må dåligt. Sedan dess har jag tränat på att släppa ut gråten när den vill ut, det sker fortfarande endast vid valda tillfällen, men ändå. Första gången trodde jag aldrig att tårarna skulle sluta komma, men det gjorde de till slut. Det är så befriande och mycket mindre jobbigt att motarbeta sig själv hela tiden.

    2. Svar från en som testat: nej, det är inte värt det. Tipsar varmt om Nina Åkestams bok ”Meningen med hela skiten” där precis detta är huvudfokus, och att man ska gå till sin inre 85-åring och rådfråga henne. Vad vill du ha när du är 85? Hur vill du klä dig? Vilka vill du ha runt dig? Vilka berättelser vill du berätta för eventuella barnbarn? Det är en fin måttstock som sällan inkluderar sönderarbetad hjärna och ignorerade vänner.

  28. Jag är i Italien på semester med min pojkvän. Mår riktigt bra just nu, ser fram emot att bli sambos i sommar. Har haft den tuffaste våren någonsin, då min pojkvän befann sig utomlands i jobb och han var med om en attack. Att sitta hemma och vänta på besked var vidrigt. Så är just nu väldigt tacksam att han kom hem, och för varje minut vi får tillsammans. Ta hand om er!

    1. Har också en sambo som jobbar utomlands perioder under året (inom försvarsmakten). Han älskar sitt jobb och tyvärr sitter man hemma och oroar sig lite för ofta. Och lättnaden när dom kommer hem 💕
      Känner igen mig i dina känslor 🤗

  29. Jag har jobbigt med när det händer något som jag inte vet om. Tex är jag är hemma och så kommer det nån och hälsar på bara sådär. Supernice i tanken , men jag blir obekväm. Jag vill att man hör av sig så man kan förberedda sig på att nån kommer. Hände senast idag. Känner mig så konstig då.

    1. Sån är jag med!
      Ju äldre jag blivit o mer öppen med det desto fler har jag funnit som känner likadant =D

    2. Jag me Caroline, är också obekväm i sånt jag inte kan styra själv (som att folk poppar förbi bara sådär). Men tänker att det är helt okej att vi är såna :)! Kram till dig

  30. Är så jäkla trött. Fick mitt tredje barn för 4 v sen (syskonen är 2 och 4 år, så intensivt är det kan man säga..) och det var planerat och efterlängtat. Men trots det så står jag här efter att ha nattat i 2 timmar och tårarna rinner ner för att jag känner att jag knappt hunnit med att känna några positiva känslor för honom ännu.. det rullar på för fort och han är orolig och lite mer svår än jag minns att de andra var, ändå är han snäll större delarna av dagen men kvällen är ofta jobbig och jag får bära i sele för han vägrar somna i famnen om jag sitter ner. Ryggen värker efter en hel dag och nu har jag dessutom fått inflammation i senfästet på utsidan av ena höften så varje steg jag tvingas ta när jag bär honom i selen hugger som knivar där. Känner att jag blir så frustrerad att jag vill liksom nästan trycka till honom lite för hårt i selen mot kroppen, liksom hålla fast nappen och guppa lite för mycket.. och jag vet ju att det inte hjälper men jag kan inte hejda mig! (Det handlar inte om skakningar eller så, ingen fara! Men liksom lite för hårdhänt mot vad jag egentligen vill eller borde när ilskan tröttheten och frustrationen tar över, och så kommer dåligt samvete som ett brev på posten direkt efteråt..)
    Oh ja.. hade en depression efter första barnet kom och jag är fullt medveten om att det här kommer att bli bättre och jag kommer hinna känna känslor för honom med men just nu känns det skit… och min bästa vän som jag varit mammaledig tillsammans med alla barn (vi har lika gamla och hennes tredje kom 2 v efter min nu) fick en tjej och jag hade tyckt det var mysigt med en tjej då jag själv bara har bröder men det är ju tabu att känna och säga.. och hon liksom ger mig undertoner av att va extra glad över sin tjej och får mig att känna det som att hon drog vinstlotten och hennes verkar dessutom väldigt snäll och lugn precis hela tiden och är inte sen att påpeka det när jag kan säga att min son varit lite knölig nån kväll.. lite rubb it in my face liksom.. kanske överdriver jag och tolkar in mer än vad hon menar, är en hsp människa så jag vet att jag kan göra det ibland men ändå.. så jobbiga känslor att bära på just nu. Tack för ordet. ❤️ (P.s nu sover han tack och lov i alla fall)

      1. Ps, Lina finns det ngn du kan tänka dig att vända dig till för support? Du är inte ensam !!! Kram

  31. Alla går runt o är så himla glada över att det är sommar o varmt. Hänger i parker o solar o badar. För mig tog ångesten över förra lördagen. Skar mig så illa att pulsådern gick av. Det var inte meningen men när blodet bara pulserade ut så släppte ja o lät det forsa. Ringde 112 men hoppades att de inte skulle hinna. Ville bara bort. Veckan har kantats av läkarbesök o inläggning på psykiatrin. Men känns inte som de bryr sig. ”Vi tänkte hålla vårdtiden kort”. Frågade inte vad som hänt o skrev ut mig efter 48h. Vet inte vad jag ska göra nu. Det kliar så i fingrarna att pilla upp stygnen o få sova för gott. Är det nån annan än ja som upplever att psykiatrin inte finns annat än för syns skull?

    1. Åh det gör så ont i hjärtat att läsa vad du skriver ❤️
      Du kanske tycker det låter helknäppt och jag förstår att det är svårt när livet känns outhärdligt. Men istället för att lämna oss för gott… Skulle du orka resa iväg till någon plats i världen? Bara resa utan att ha en plan och se vart livet för dig. Skit i om det är dina sista pengar som går åt. Alla alternativ är bättre än att lämna oss för gott, för det kan man aldrig ångra ❤️

      Och ja psykvård är skit om man måste kämpa för att få hjälp, i en stund när man orkar kämpa som minst. Hoppas du orkar ta en sekund, en minut, en dag i taget och stanna!

    2. Åh Emma! Jag känner inte dig men mitt hjärta går ut till dig ❤️ Ingen förtjänar att må som du mår just nu och jag hoppas för allt jag är värd att du inte ger upp, snälla ge inte upp!!

  32. Blev tvingad till analsex för några månader sedan. Det gjorde fruktansvärt ont och jag led av smärtorna en lång tid efteråt. Först efter två månader (!) vågade jag gå till läkare. Går i terapi på grund av andra saker. Berättade detta för min terapeut och hon reagerade med att på ett dömande sätt svara ”har du haft analsex?” Haft och haft, det var mer tvång skulle jag säga… och sedan nästa fråga: ”varför sa du inte nej?” Men herregud jag sa nej!! Jag kanske inte kan säga nej till en telefonförsäljare/ någon annan som vill sälja mig något eller så, men nog f*an kan jag säga nej till analsex… så nu är mitt förtroende för psykologen lite skadat. Det är väl säkert också mitt eget fel, så som allt annars här i livet.

    1. NEJ det är INTE ditt fel!! Varken att psykologen ställer dumma frågor eller att du blev tvingad till analsex.
      Om du känner att ditt förtroende för psykologen är skadat tycker jag du ska antingen försöka ta upp det med hen eller byta, man får faktiskt byta, även om det är jobbigt att börja om på nytt kan det ibland vara bra med nya infallsvinklar.
      Skickar dig styrkekramar!!

    2. Men fy vad hemskt och vilket dåligt bemötande från psykologen! Du har absolut ingenting att skämmas för, det är personen som gjorde det mot dig som borde skämmas!
      Jag hoppas också att du orkar och kan byta psykolog, det är absolut ett legitimt skäl när hen ger det bemötandet till nån som berättar att man varit utsatt för ett övergrepp.

    3. Blir så jäkla ledsen och upprörd när jag läser detta. Hur f*n kan en psykolog uttrycka sig så urbota dumt? Ingenting av detta är ditt fel. Absolut inte en smula. Vilken gris som gjorde detta mot dig. Jag har själv blivit våldtagen när jag var ute på krogen. Är jättenoga med att inte dricka mycket då jag inte gillar att tappa kontrollen. Drack max 2 glas vin och vaknar upp hos en kille när han *håller på*. Jag måste ha blivit drogad. Minns inte hur jag kom dit och mina vänner jag umgicks med såg mig på dansgolvet absolut inte full, sen var jag bara borta. Anmälde och allt men blev inte trodd av polisen under förhöret. Mannen som gjorde detta var tydligen en duktig snubbe som hade höga ambitioner med sitt studerande osv och var inte en typisk våldtäktsman enligt polisen. Jag orkade inte ta striden utan gick därifrån som en urtiden trasa. Vill skicka massa kramar till dig. Jag hoppas du är bättre än jag på att prata om detta <3

      1. Åh vad hemskt att inte bli trodd! Det är även anledningen till att jag sökte vård så pass sent (ca två månader efter händelsen) tack och lov fick jag ett bra bemötande.
        Jag blir så ledsen av att höra om folk som inte blivit trodda, tror de (polisen och i mitt fall psykologen som ställer konstiga frågor) att man berättar för att man tycker det är kul och inte har nåt bättre från sig? Det kräver massor av mod för att gå till polisen eller ens berätta.

        Skickar dig många styrkekramar <3

  33. Ligger hemma efter titthålsoperation för endometrios i måndags. Såren kliar och plåster ramlar av i värmen och jag är så svullen att jag ser ut att vara höggravid. Vilket jag inte vet om jag kan bli… gynläkaren tycker inte att jag ska vänta länge till med att försöka… men vet inte om jag är redo? Fyller 30 i år men är mitt i karriären (en fantastisk sådan!) och med en särbo… annars är livet jäkligt bra så vill inte gräva ner mig i det negativa men blir sådana existentiella frågor…

  34. Jag tog examen igår, nu är jag utbildad socionom! Woho. Har legat på soffan hela dagen bakfull som ett gny. Mår som jag förtjänar helt enkelt. Haha. Annars mår jag superbra. Har semester till efter midsommar och ska till Grekland på måndag. Är inte orolig inför framtiden utan tycker bara det ska bli kul att göra nya saker. Tror det är första gången jag känner lugn inför att inte ha en aning om vad som ska hända 🙂

  35. Vad ska du göra i helgen? Tror jag fått frågan fem gånger idag.
    Det är fredag och nästan alla ha planer. Inte jag. Det är sommar, solen skiner, och det förväntas att man ska hitta på något. Grilla med vänner. Ut och äta. Festa. Eller mysa med familj/sambo. Här sitter jag i soffan. Ensam. Hör hur folk skrattar utanför fönstret. Tjejgänget. Har inget tjejgäng. Helt tyst i lägenheten. Ingen verkar vara hemma. Alla är ute. Hittar på något. Inte tycka synd om sig själv. Det är ditt eget fel. Gör något åt det istället. Vad gör ni ikväll?

    1. är också hemma själv ikväll! förvisso självvalt, men jag känner igen känslan av att känna sig ensammast i världen och att alla har planer förutom en själv. det är inte ditt fel och du är inte konstig. ville egentligen bara säga att jag känner igen mig <3

    2. Känner igen mig! valt att vara själv ikväll men känner mig ändå ensam så fort jag kliver innanför dörren. Känner att jag borde göra saker bara för att det är bra väder, alla grillar och chillar i parker men jag kände själv för att ligga inne och ändå har jag ångest för att jag inte hittar på ngt… att jag aldrig kan vara nöjd, utan ångest. den ständiga känslan av att behöva kämpa för att bli medbjuden till saker.

  36. Är 34 och är den sista singeln i min bekantskapskrets. Alla mina vänner utom två har barn och alla börjar gifta sig. Hur mycket glädje jag än känner för dem så gör det lite ont i magen att det inte händer mig. Jag står och trampar i livet och är rädd att det kommer vara så för evigt. Tänk om jag aldrig vänjer mig vid att vara ensam? Tänk om jag inte får bli mamma? Trodde aldrig att jag skulle vara en av dem som blev rädd för sin biologiska klocka. Och ja jag vet att man som tjej kan skaffa barn på egen hand men när ska man ge upp drömmen om att få göra det med någon?

    1. Åh vad jag känner igen mig i det här. Jag är också singel och 32, men vet inte heller hur jag ska göra, hur länge ska jag vänta, hur mycket ska jag försöka hitta någon att träffa? Jag vill men jag trivs också ensam, men jag är så trött på att vara ensam att alltid planera in att träffa någon. Funderar på om jag ska kämpa för att hitta någon eller acceptera att det ännu inte blev som jag tänkte mig. Men det kan ju fortfarande hända. Ville mest säga att jag känner igen mig och du är inte ensam! Men jag har inga svar för jag letar själv efter dem.

      1. Samma här, och nu i sommartider är paren precis överallt. Jag är också 32 och har varit singel i nästan 10 år. Slutsatsen är enkel, jag kanske inte är ful, men jag är inte heller någon som någon sträcker sig efter. Jag blir inte kysst, kramad eller får se det där leendet som är till bara för mig. Med åren har jag lärt mig att inte önska, längta eller hoppas, jag måste bli mig själv nog. Men det värker i bröstet när ännu ett par passerar mig hand i hand längsmed gågatan, jag hoppas de vet vilken tur de har.

          1. Jag känner igen mig. Blir 33 i höst och har inte någon att prata med detta om. Fast jag har så smått börjat säga tanken att frysa in ägg högt för mig själv och till andra. Jag vet inte hur pass stark min önskan om barn blir i framtiden och för mig tror jag att det är ett steg på vägen att göra och uttala detta.

  37. Mår så dåligt. Har gått in i en ny grej som jag inte ver vart det ska hamna. Livrädd. Kan aldrig vara glad. Åt helvete med allt faktiskt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..