”Jag är manisk och det enda folk säger är hur snygg jag blivit”

Linnea skriver: Har maniskt börja räkna kalorier igen och det enda jag får höra från folk runt om mig år hur duktig jag är och snygg jag blivit, vilket är så jävla skevt när allt grundar sig i ångest och självhat. Borde sluta men blir så jävla triggad att fortsätta pga all positiv uppmärksamhet.

Anonym skriver: Jag är 46 år och inser att mer än halva mitt liv har alltid kretsat om viktnedgång och bantning dessutom i kombination med misslyckanden av detsamma. Jag är så trött på det och äter nu LCHF sedan ca 5 år tillbaka och lyckas inte med det heller. 2 kg ner och upp hela tiden o jag har iaf 13 kg att gå ner för att trivas i min egen kropp. Jag njuter aldrig av mat eller fika, alltid åtföljd av dåligt samvete oavsett om mina val är bra eller dåliga. Hur gör man för att äta ”normalt” och njuta?

Hörni! De här kommentarerna kom i ”månadens bikt” förra veckan.  Mat och ätande. Det är så fruktansvärt svårt och komplicerat. Blir så sorgsen när jag läser, för jag vet att Linnea och Anonym är långt ifrån ensamma. Det här är verkligheten för så många. Och det här med att kommentera någons vikt – vi måste försöka sluta med det. Vi vet inte alls hur det landar, även om vi menar väl. Har hört om allt från att en enda kommentar från skolsköterskan vid vägning var starten på en lång historia av ätstörningar till det som Linnea beskriver ovan, att alla positiva ord pga blivit smal blir en förbannelse (läs: trigger).

Och Anonym. Ingen njutning i det som borde vara livets goda. Det som borde ge energi bara tar. Allt blir fel, krångligt, laddat och ångestfyllt. Hur gör man för att komma bort från det?

Jag har inte något bra svar som jag inte redan skrivit i den här bloggen. Har ni några ord eller erfarenheter att dela med er av?

 

  1. Blir också ledsen när jag ser det. Önskar att så många kunde inse att livet inte sitter i kroppen även om man vill vara stark och pigg. Jag har själv varit där och speciellt pga den där jäkla vägningen i skolan. Gick ner massor av kilo bara för att skolsyster skulle väga oss. Hade på mig de lättaste kläderna varje torsdag när hon var där ifall man skulle bli vald. För då skulle hon dra av vikt för typ ”jeans” . Hemskt! Tycker inte att man som barn heller ska behöva höra när det diskuterar ens journal så man slipper höra att man ligger över kurvan.

    Nu bryr jag mig hur som helst inte ett jota. Viljan att inte behöva ha levt mitt liv med den tanken om mig själv vinner. Jag vill inte ha ägnat livet åt att ha ångest för vikt. Jag ser ut som jag gör och det är okej och jag är frisk och finns massor av folk som tycker om mig.

    Vi skulle behöva komma på något bra sätt att vända trenden mot att gilla sig själv, oavsett om man är ”för smal” ”normal” ”tjock” osv. Blir så ledsen när man ser sånt att personer lägger så mycket energi/kraft/tanke på det när det finns så mycket annat roligt i livet.

    Och just de här smal, som många efterfrågar, o lika många män som gillar smala tjejer gillar tjocka och normala och tre och fyrkantiga och lika många och mer bryr sig mer om personen på insidan.

    Oj, det här blev långt. men det var lite av allt 🙂

    Alla där ute som lägger för mkt energi och kraft på detta, snälla försök slå bort dom onda tankarna och tänka goda snälla tankar. Jag är snygg, jag är bra, jag duger, jag är intelligent, jag rockar!

  2. Mat och kost borde vara någonting som man lägger upp för att vara frisk. Att må bra och har mycket energi.

    Jag har som många andra räknat kallorier, ätit LCHF och Paleo. Men det jag märkte är att måendet skiftat mycket.

    Men när jag äter ”rätt” det min kropp mår av så märker jag att jag orkar träna mer, mår bättre och är gladare. Jag äter sådant som gör magen och kroppen glad, Innehåller näring och vitaminer och allt annat kroppen behöver.

    Äta gör vi för att må bra och vara friska. inte för att begränsa oss

  3. Jag önskar att alla tjejer i hela världen vaknade upp imorgon och älskade sina j*vla kroppar. Förlåt men blir så TRÖTT på att vi går runt och mår dåligt och slösar energi på att hela tiden vilja förändra och förbättra oss själva när vi är så förbannat bra precis som vi är.
    Jag är 22 nu och har krigat för som ett djur för att slita mig loss från kroppshat och osund relation kring mat. Läste ett quote för 2 år sedan som löd ”In a world where everyone hates their own body you are a rebel for loving yours” (något sånt) och klart som fan jag ska gå runt och vara en rebell.
    Min pojkvän har absolut noll komplex. Nada. Och då vägrar jag också ha de. När jag tycker om mig själv och är snäll mot mig själv så är jag den bästa versionen av mig själv. Och den bästa versionen av mig själv vill jag vara så ofta jag kan. och de är omöjligt med ett underskott av energi.

    Snälla ni, ta hjälp. Prata med en vän, kurator, ätstörningsklinik. Bli fria från era idiotiska tankar. De är värt det – jag lovar. Och ni kommer få kriga men ni kommer komma ur så förbannat starka.

  4. Jag har varit ”normalviktig” hela mitt liv, men har trots det inbillat mig att jag behöver gå ner i vikt för att bli lycklig. Ett tag tränade jag konstant och åt ingenting onyttigt (tyckte exempelvis att en tomat innehöll för mycket kalorier, så det kunde jag absolut inte äta på kvällen och somnade hungrig). När jag gått ner några kilo påpekade jag för min dåvarande pojkvän att ”Kolla, nu har jag nästan magrutor snart” och han utbrast ”Då får du nog gå ner 5 kg till”. Trots att jag vägde uppskattningsvis 10 kg mindre än jag gör nu (har slängt vågen), har jag aldrig känt mig så olycklig.

    Det var inte förrän i höstas när jag åkte på en 5 månader lång resa med några kompisar som det släppte. I början tyckte jag att det var svinjobbigt att vara iväg från gymmet, men vi besteg många berg och gick promenader i fantastisk natur och så småningom hittade jag glädjen i att ha en frisk kropp som fungerar som den ska. Jag slutade se träningen som något jag gör för att hålla mig snygg och började tänka att det är något jag gör för att må bra. Att jag blir piggare, känner mig starkare och blir gladare av att få röra på mig. Med andra ord hittade jag äntligen en rimlig anledning till att träna och för första gången i mitt liv känner jag mig bekväm i min egen kropp. Att vara mycket i naturen gjorde så otroligt gott för mitt välmående, och att få lite distans från sociala medier och samhället här hemma hjälpte. Så mitt tips är att försöka lägga ifrån sig mobilen så mycket som möjligt, avfölj alla konton du inte mår bra av, var ute i naturen och fråga dig själv VARFÖR du tränar eller äter som du gör. Alla kroppar ser olika ut och det är så onödigt att lägga tid och energi på att vara missnöjd med sig själv och jämföra sig med andra, när det faktiskt finns så oerhört mycket att vara tacksam för.

  5. Jag tror att vi måste bryta normen kring hur en korrekt kropp ska se ut. Vi måste sluta bedöma våra kroppars utseende och mer prata om allt fantastiskt som våra kroppar kan göra. Att fantastiska armar kan åstadkomma att en rullstolsburen person tar sig fram ändå. Att vi kan springa maraton med våra ben eller ta härliga skogspromenader. Alla som inte har en funktionsvariation tror jag väldigt lätt tar just sin kropps funktioner för givet och uppmärksammar dem sällan. Det behöver bli ändring på det!

  6. Åh att detta är så jävla jobbigt. Jag önskar jag hade ett svar på hur en tar sig ur det.
    Just idag hatar jag min kropp på det sättet att det ger mig ångest. Jag vill se vältränad ut – men är rädd för att gå upp i vikt av musklerna. Jag vill äta god mat då det är något jag verkligen uppskattar – men känner mig tjock så fort mättnadskänslan kickar in och magen blir svullen. Varje söndag brukade jag tänka att ”den här veckan blir det inget socker”, ”nu ska jag börja springa”, ”varför orkar jag inte svettas och träna lika mycket som alla andra, det måste bli ändring nu”. Det jag ser i spegeln är gropig rumpa, hängande mage, fula bröst och armar vars muskler har försvunnit efter utmattning och skador. VARFÖR. JAG ÖNSKAR SÅ INNERLIGT ATT DET INTE VAR SÅ.

  7. Till båda två:
    Jag har själv varit duktig på att räkna kalorier, träna orimligt mycket, svälta och straffa mig själv osv. En dag vaknade mitt huvud upp och började skrika på mig: varför gör jag såhär mot mig själv? Jag försökte komma på anledningar (FÖRUTOM att gå ner i vikt) till att jag var tvungen att träna flera gånger om dagen samt aldrig kunna njuta av en fika eller ett glas vin utan att tänka på hur jag skulle träna bort det senare. Jag kom inte på någon annan anledning och blev bara så jävla trött på mig själv. För vems skull gör jag detta? Vem drabbar det förutom mig? Det drabbade mina vänner, min familj och det värsta av allt: jag förstörde långsamt min kropp som annars var frisk och älskar att få röra på sig. Min mens var borta för länge sedan samtidigt som min pojkvän kärleksfullt berättade om hur han såg fram emot att skaffa barn tillsammans. Hallå?! Jag vill också ha barn! Någonstans mitt i dessa tankar blev jag ännu tröttare på mig själv och bara bestämde mig för att nu får det vara nog. Efter det beslutet har det varit kämpigt att släppa tankar och hjärnspöken men det GÅR. Kroppen är helt fantastisk på art berätta vad den behöver och vill ha. Genom att lära känna kroppen bättre genom att sålla bort sådan träning som ger mig ångest till att utföra sådant jag älskar, äta mat när kroppen är hungrig tills den är mätt och inte äta bara för att äta och säkra upp eftersom ”man vet inte när man tillåter sig själv mat igen”. När tankarna blev/blir som värst så plockar jag återigen fram det smarta inom mig: varför ska jag straffa mig? För vems skull? det jag vill komma fram till är att kontra tankarna genom att tänka ett steg längre: vad leder det här beteendet till? Hur påverkar det mig? Är det värt det?

    Kram till er!

  8. Blir så ledsen när jag hör sånt. Jag hoppas mina barn slipper höra ytliga kommentarer om kroppen under deras uppväxt.
    Jag har själv under min uppväxt fått höra mängder med kommentarer om kroppen för att jag alltid varit så smal.
    Av kompisar,killar släktingar m.f. Det ledde till ätstörningar och jag blev större än jag hade varit då fick jag kommentarer om det,fick hela tiden känslan av att inte duga.
    Tog hjälp och lärde mig hantera kommentarer.
    Nu efter 2 graviditeter har jag fått kommentarer igen om min vikt av att jag är liten och nätt att det inte syns att jag fått barn osv. Även när jag var gravid. Varför ska människor kommentera storleken på kroppen hela tiden?
    Du har helt rätt vi måste sluta döma varandra och kommentera kroppen för vi vet inte vad personen känner och kämpar med inombords.
    Tack för en bra och klok blogg.

  9. bara att vi måste lära oss lagom nånstans på vägen o att lyckig=smal inte gäller. Vi måste också få skola o barnomsorg o media att få alla att förstå att alla fungerar olika, att barnkläder görs för barn o ska passa alla små kroppar osv… För det är FÖR många kvinnor som lever i detta med matmissbruk o det är pga att vi redan som små får lära oss att smal=lycklig=framgångsrik..

    O detta i ett samhälle där fetman ökar o mätmetoderna suger… Jag har ett BMI ¨på 26,5, ett midjemått på 80… Men jag orkar springa milen på timmen osv.. men enl alla mätmetoder behöver jag gå ner i vikt… Det finns jättesmala kvinnor som inte klarar av att springa 2km, men dom räknas ändå som sunda o friska av samhället… suckar o skakar på huvudet..

    Allt detta blir våra barn matade med… Vi är redan förlorade o kan bara sträva efter att acceptera den vi är, försöka hitta lagomlandet med mat o träning o kroppshets. MEN vi kan se till att våra barn inte hamnar där!!

  10. Blir mörkrädd när jag hör att det är så otroligt vanligt med denna syn på mat och kropp:( är själv drabbad och blir tyvärr triggad av att höra andra som är i samma sist tyvärr . Vill bli får från detta men det känns som att det är så otroligt många som mår såhär, så hur ska man /omvärlden vara för att minska detta ? Och hur ska jag själv och andra få motivationen att vilja blir fri från detta sjuka tänk…
    Vill bara att alla ska må bra och inte må dåligt över något som är så livsviktigt som
    Mat och välmående !

  11. För mig var det så att när jag var 10 hade jag och min mamma ett samtal med skolsköterskan om min vikt. Jag sattes på extragympa och fick ”tips” som att byta ut röd mjölk mot blå och ta ett varv runt huset om jag blev sugen på godis. Matångesten förföljde mig i flera år, men nu har något lossnat! Jag säger ifrån när folk säger att de ”unnar sig” att äta för att de rört på sig. Jag försöker se rörelse och mat som åtskiljda delar av livet och inte koppla träning till utseende. För första gången någonsin lyckas jag träna regelbundet, och känner rörelseglädje istället för ångest. Jag tackar faktiskt dig och din blogg ofta för denna nya balans, då jag tycker du förmedlar en så sund livsstil. Det kanske inte är ett konkret tips till någon, men jag ville passa på att berätta detta och säga TACK för allt du gör!

    1. De där är så hemskt att barnen ska höra sånt och jag tycker är det någon som ska få tipsen så är det ju föräldern och barnet ska inte ens veta vad som är i görningen. Föräldrar kan få barn att röra på sig och det behöver inte handla om sport ens, man kan ta en plocka-bär-tur, osv osv. Man ska inte behöva tänka på sånt när man är liten.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..