Månadens bikt

Tisdag och jag är på skitdåligt humör. Fy fan vad skönt ändå! Är på dåligt humör så sällan så prick nu så kändes det lite förlösande att få bli sur, irriterad och ilsket mumla för mig själv. Tror det är nyttigt att släppa fram allt det där när det kommer och inte försöka pressa undan det – som vi ju lätt gör eftersom vi alltid förväntas vara glada, trevliga och lättsamma osv. Bekväma. Gud.

Det som fick bägaren att rinna över var att någon driftperson i vårt hus har satt en lapp på vår barnvagn att ”föremålet måste flyttas innan 20/2 (dvs idag) annars”. Bara det att lappen satt inte där när Kim kom hem för tjugo minuter sedan och nu såg vi någon stryka runt vid trappen, som sedan kutade iväg när Kim öppnade dörren. Okej, så de sätter en lapp och är på väg att ta vagnen inom 20 min? Tänk om vi hade vart iväg med Edith i selen och kommit hem sent ikväll eller vart borta en natt etc? Eller bara inte behövt vagnen idag så vi inte sett lappen förns imorgon? Skulle de sno den nu direkt hade e tänkt? Varför inte bara knacka på och berätta att vagnen behöver flyttas? Eller ringa? Blir så trött. Jahapp. Som ni märker är jag inte vidare trevlig idag. Bäst att jag lämnar över till er – det är ändå dags för månadens bikt!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är erat forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Superfin lägenhet nära vattnet, välbetalt jobb där jag är uppskattad, fantastisk sambo som ställer upp och alltid finns där, friska ben som bär mig, en familj som älskar mig, bil, bra ekonomi och möjligheter till massor av saker. En katt som jag älskar!

    Jag har ”allt” och ändå mår jag inte som jag inbillar mig att jag borde.

    Trött, energilös, nedstämd, ledsen, irriterad, förvirrad, ofokuserad, ont, splittrad och stressad. Känner mig ensam och sämst på allt. ”För mycket fett” runt mage/höfter. Finnar/acne/ärr/pormaskar i hela ansiktet. Torrt och gult hår. Suger på allt. Haft magproblem i flera år. Har aldrig ork till någonting. Problem med att andas rätt. Ont i kroppen, ont i ryggen. Känner mig aldrig utvilad. Blir stressad av minsta lilla.

    Gör så himla mycket dagligen för att vända på allt detta och när jag reflekterar tillbaka så inser jag hur långt jag kommit och vad grym jag varit. MEN jag lever ju här och nu, idag. Och idag, som de allra flesta andra dagar, mår jag inte bra. Så de framgångar jag gjort kan jag inte riktigt ta del av.. suck…

    Drömmer om att flytta ut på landet/skogen. Skaffa hundar. Leva närmre naturen. Kunna sova ut varje morgon. Skaffa familj. Hitta ett lugn. Skaffa fler vänner som har samma intressen. Göra det jag brinner för. Vad nu det är…

    Jag är 25 år och känner allt detta. Hur ska det då bli när jag äldre? Hur ska jag kunna ta hand om ev. framtida barn när jag knappt kan ta hand om mig själv? 🙁

  2. Mina småttingar är sjuka. 2 åringen och 7månaders bebisen har haft krupp som nu övergått till slemmig hosta och 5 åringen hostar på hon med. Oroar ihjäl mig för minstingen och har sovit ca 4h per natt de senaste 4 nätterna. Som att det inte var nog så får vi besök från USA på fredag och toan ska helst renoveras klart tills dess så vi har en dusch. Det betyder att jag ensam sköter barn och hem medans min man sliter i badrummet. Det ska städas och fixas och ordnads för nattgäster, barn ska tas om hand, mat ska lagas och jag ska helst ha ork, tålamod och energi för allt detta. Jag är så brutalt trött och sliten så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Längtar tills denna galna period är över!!!

  3. Jag är väldigt rörig just nu. Började med att jag förlorade mitt hus och saker har bara byggts på. Rätt säker på att jag ska bygga upp det men då flyttar jag ifrån min kille som jag varit med i 2 1/2 år med nu men tror det blir bäst så. Han mår inte bra och kan därför inte se längre än en dag, alltså helt omöjligt för honom att tänka sig barn i framtiden. Jag har redan gett upp min dröm att bo i skogen men kan verkligen inte ge upp barn, det är min högsta dröm!
    Tror egentligen inte att vi är rätt personer för varandra, han behöver få vara ifred och ta hand om sig själv och jag förstår när han stöter bort mig- klart man inte kan ta hand om någon annan när man inte har orken att ta hand om sig själv. Men jag känner att jag själv börjat tappa fotfästet när han fräser åt mig, inte rör mig och de enda gångerna jag känner att han bryr sig om mig är när han sårat mig och jag vill ge upp.
    Vet inte vad jag ska göra för älskar honom.
    Men det blir nog bra att bygga upp mitt hus, hitta tillbaka till allt det där jag satt åt sidan och få känna att jag ger mig själv det där jag behöver. Förhoppningsvis tar vi vara på tiden när vi kan ses och behöver inte göra slut..
    Som sagt, det bygger på sig allt när något satt bollen i rullning

  4. Jag är trött!! Alltså så sjukt trött. Vet inte riktigt vad det kommer sig.. mina närmaste verkar tro att det är helt normalt med tanke på att jag är föräldraledig med min yngsta som är 9 mån, men jag vet inte vad jag ska tro. Enligt mig sover hon bra men vaknar till & äter ett par gånger varje natt (har dessutom lyxen att mannen tar det 90% av gångerna). Försöker att ta det lugnt och vara nöjd med det jag åstadkommer på dagarna men är sällan det. Ibland kommer vi inte ens ut ur lägenheten på hela dagen för att jag är så orkeslös. Problemet är nog att jag enligt mig själv inte gör tillräckligt på dagarna för att bli så här trött – det är liksom oförtjänt 😉

    1. SAMMA HÄR. Jag har en 11-månaders. Som äntligen börjar sova bra på nätterna. Men är helt…. dränerad?! Orkar inte hitta på roliga stimulerande grejer, utan sitter hemma och är trött och seg och uttråkad. Men det kanske är… allt. Graviditet, förlossning, eventuell amning, livsomställning…? Att ALLTID passa någon om dagarna, ha koll på deras behov?

  5. Har varit sjukskriven i lite mer i ett års tid pga ångest/depression och vill tillbaka till mitt jobb… Men pga hur samhället fungerar så är det först nu jag kanske får hjälp, känner mig stressad för allt o ingenting , försöker ta djupa andetag men vill bara gråta (gråta verkligen som en trött tre åring) men kan verkligen inte.

    Katten har blivit svartsjuk på mig så han har gått attack sen början på januari, har gjort abort, haft mykoplasma och allt har skett under årets första månader. Fick avboka en dejt med bästisen pga ångest o rivsår (under foten) pga kattens attack, så känner mig så dålig människa för hon blev tydligen verkligen irriterad på mig. Jag vill o vill men orkar aldrig, så då får jag ångest o dåligt samvete.

    Ekonomin är inte tipp topp o vi har precis köpt hus… Varav bara packa ner allt är ångestladdat…

    Känner mig sämsta människan ever o hatar den känslan… Livet är bläää just nu

  6. Jag trivs inte med mig själv. Väger bara 2-3 kilo över ”normalvikts-BMI”, men har celluliter, gäddhäng och bristningar trots att jag bara är 27 år och inte fött några barn. Har aldrig haft en riktig pojkvän och jag har genom åren stärkts i övertygelsen om att det beror på min kropp, trots att jag vet att det funnits män i mitt liv som funnit mig vacker. Blir mer och mer stressad över att aldrig hitta någon, och därför tänkte jag nu ta tag i min hälsa, vilket lyckats grymt bra sedan årsskiftet, fram till idag. Håller på att kämpa med vikten, efter att ha gått upp 12 kilo på 3 år. Men idag, när jag hade superont i magen p.g.a. mensvärk och tyckte synd om mig själv i min ensamhet, tryckte jag i mig 180g choklad och jag har heller ens gått 10.000 steg sammanlagt på 2 dagar, vilket ger mig superångest.

    Jag vill bara bli älskad och få dela livet med någon som jag också vill dela livet med.

  7. Arbetslös igen för vet inte vilken gång i ordningen, jag har helt ärligt tappat räkningen. Är punktlig, gör alltid mitt bästa, sköter mina arbetsuppgifter prickfritt men nej då…
    Idag är den där inre kritikern en elak jävel (ursäkta) värdelös, förlorare, spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag gör, det finns ingen plats som är min, ingen vill ha mig. Fyller 32 om några veckor och borde så att säga ha ordning på livet (om vi ska snacka normer) jo, tjenare, utbetalning från akassan 4263 kr.
    Och där började jag gråta för 3:e gången idag, det känns så hopplöst allting, det spelar verkligen ingen som helst roll vad jag gör, inget förändras, jag hamnar här ändå, arbetslös, fattig och isolerad eftersom allt (jodå, precis allt) kostar pengar och i det här ensamhushållet är det hand till mun som gäller.
    Suck, slut för den här gången och tack för ordet.
    /Hanna

  8. Solen skiner och det är kallt ute, vet att jag skulle må bättre av att komma ut men känner mig så otaggad. En sån där dag en behöver en kompis som vill hänga med. Alla jobbar eller bor på avstånd, känns dumt att köra bilen och orkat inte gå ner ut för att sätta motorvärmaren. Typ så.
    Försöker finns ro i att vila och ta igen mig.

  9. SPYR på min arbetsplats just nu. Chefen har slutat, gruppchefen är sjukskriven och ingen ersättare har satts in. Kvar lämnas arbetsgruppen (är sjuksköterska på akutvårdsavdelning) utan ngn som helst stöttning. Förutom att ta hand om patienterna (vilket jag trodde var vår primära arbetsuppgift?) ska vi själva få in personal vid sjukluckor, hålla koll på när ny personal börjar, se till att någon tar hand om dem, se till att alla har en någorlunda arbetsbelastning… nya chefen börjar vid midsommar. Vem ska sätta våra nya löner? Vem ska bevilja semester? Ingen vet nånting och ledningen slänger in ett huvud då och då och konstaterar ”det här verkar ni ju fixa bra”…. ALLTSÅ NEJ! Det här är helt orimligt och går runt enbart pga folks goda vilja/ovilja att sätta sina kollegor i skiten.

    1. Inte okej! Förstår att du är upprörd. Finns det någon facklig representant ni kan kontakta? All styrka till dig och dina kollegor!

  10. Det här kom så lägligt. Jag har inte alls mått bra senaste året och min värsta period var nog i somras när jag inte kände att livet var värt att leva mer. Jag har gått hos en fantastisk psykolog i ett års tid nu och som gjort att jag numera mår mycket bättre, även om jag får svackor som nu. Jag känner mig ofta väldigt vilsen i mina känslor och precis som nu är det svårt att förklara för folk hur jag mår. Vissa dagar mår jag jättebra och andra dagar kommer jag inte upp ur sängen, vilket gör att vissa av mina vänner inte förstår mig. Jag lever även med IBS och extrem prestationsångest, så att bolla både heltidsplugg med ett fantastiskt extrajobb är inte lätt när jag ställer enorma krav på mig själv. Jag brottas hela tiden med tankarna om att jag aldrig riktigt duger och att jag inte riktigt vet vem jag är utan mina prestationer. Min chef sa till mig när jag blev anställd att jag bara ska vara mig själv, men hur ska jag kunna vara mig själv när jag inte vet vem jag själv är? När jag inte vet hur jag själv mår? Eller när jag egentligen inte vet vad jag vill? För utomstående uppfattas jag nog som en driven person, som är trygg i sig själv och som vet vad hon vill, men på insidan så har jag ingen aning om något. Jag har varit singel i flera år och alla runtomkring mig har börjat skaffa barn och gifter sig. Jag dejtar så mycket som jag orkar och hinner, men hur ska jag kunna hitta en stabil relation när jag varken vet vem jag är, vet hur jag känner eller vad jag vill? Min längtan efter att själv bilda familj blir bara starkare för varje dag som går, eftersom min egen familj är så splittrad. Ja, för att sammanfatta det så är jag mest förvirrad i mig själv just nu. Hur lär man känna sig själv, utan att påverkas för mycket av sin omgivning?

    Tack Fia för allt du delar med dig av. Jag var på en bloggträff som du och Linn hade för x antal år sedan och jag följer dig fortfarande!

    1. Jag känner verkligen igen mig i din kommentar och känner också ofta så. Vem är jag? Vem är jag utan mina prestationer? För mig hjälper det att t ex läsa Fias blogg (tack Fia!!) för en inser att en inte är den enda som måste påminna sig själv om att andas typ. Och att det är okej att inte orka allt i världen som alla andra verkar orka. Jag verkar nog också som en driven person men helt liten, rädd och vilsen på insidan. Vi är flera. Jag brukar försöka lära känna andra genom att fråga om deras rädslor och dela med mig om mina svagheter. Jag har kommit runt mitt behov av att vara perfekt genom att blotta mig. Kasta mig ut och våga vara MÄNSKLIG. Det känns då som att jag låter människor lära känna det riktiga mig av att visa att jag inte är perfekt. Och människor omkring mig verkar verkligen uppskatta det. Annars har jag haft svårt att dela med mig av sånt som är svårt, bara sagt ”jag mår bra!”. När jag låter andra se mig som mänsklig och operfekt känns det som att jag accepterar mig själv mer och mer som det också.

      Jag brukar tänka (har läst det nånstans på internet): i din favoritserie, din favoritkaraktär med vänner. Visst är alla lite knäppa och har sina egenheter? Saker en stör sig på men också älskar karaktären för? Visst har dina vänner också såna egenskaper? Och visst älskar man den karaktären, och visst älskar man sina vänner, ändå? Precis som de är? Du är också den karaktären för någon. Den vännen. Operfekt och allt.

  11. Åh, herregud vad jag behöver detta.
    Mitt stackars immunförsvar har fått kämpa ihärdigt i många år nu, då det har varit ganska dåligt/känsligt sedan jag var liten. Men vad tusan, jag och min kropp kämpar på ändå! Knaprar vitaminer och försöker ha en hälsosam livsstil.
    Men så har jag nu fått en sådan fruktansvärd släng av influensa med feber, huvudvärk, ont i halsen, snorig näsa, extremt trötthet och ja.. ni vet, allt det där härliga. Så när en ligger hemma i sängen med lätt ångest över att inte kunna jobba eller ens göra något vettigt så fick jag ett meddelande från en kille (dessutom) som klagade över att jag inte hört av mig. Sedan när jag förklarade att jag var sjuk så fick jag som svar ”jaha, samma svar som varje gång. Du ligger alltid hemma och tycker synd om dig själv”. FAN, rent utsagt vad det kändes piss att få höra, för jag klagar ALDRIG när jag är sjuk och jag + mitt immunförsvar har som sagt kämpat i många år med att åtminstone försöka att inte bli sjuka så ofta.. nej, det var droppen som fick min bägare att rinna över idag.

    1. Åh, det där hade kunnat vara min ord för ett år sedan! Känner igen mig så fruktansvärt mycket! Mitt immunförsvar har varit extremt dåligt. Sjuk ungefär en gång i månaden. Har alltid varit kompisen som ställer in dagen innan pga att jag är sjuk, MÅNGA nya relationer som inte utvecklats pga av att jag blir sjuk hela tiden, MÅNGA killar som suckat när jag varit sjuk.

      Opererade mig för en månad sedan. I ca 3 år har jag försökt få remiss för att operera bort mina halsmandlar, nu äntligen efter så mycket tjat blev det av. Sophiahemmet i Stockholm tog emot mig med öppna armar! Har hört såå många bekanta som blivit friska efter operationen, hoppas att det blir samma för mig! Kanske nått du också ska kolla upp?

  12. Jag, en person som alltid haft prestationsångest, sitter och tragglar med min kandidatuppsats just nu. Med endast tre veckor kvar har jag stressen i halsen, har väldigt svårt att varva ner och känner aldrig att jag fått TILLRÄCKLIGT mycket gjort någon dag. Jag är samtidigt allmänt nere, låg på energi och är medveten om att jag alltid dippar vid den här tiden på året. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få min energi att räcka till just nu. Det gör att jag stundvis känner mig helt oduglig.

    Samtidigt som jag försöker hålla blicken här och nu för att inte totalstressa över uppsatsen så vet jag att jag tar examen snart. I sommar väntar mycket lappande med att lösa hundpassning för min hund. Dessutom letar min pojkvän utbildning vilket gör att han kanske måste flytta i höst, och jag vill flytta med! Men att framtiden är så oviss är svårt för en person med mycket ångest. Jag har svårt att se framför mig hur allt ska lösa sig. Så fort jag blickar ut över framtiden uppstår kaosartad panik inombords. Ovissheten är kvävande.

    Så länge försöker jag att fokusera på nu och vara snäll mot mig själv. Göra sånt jag mår bra av även om jag inte ”hinner”. Tänka att allt löser sig även om jag är orolig. Låtsas om att jag är övertygad om att allt blir bra. Fake it til’ you make it, liksom. Men det är väldigt, väldigt svårt.

  13. Åh tack!
    Jag är spyless idag, har jobbat på fm, nu ska jag plugga fram tills jag hämtar barnen. Det är kallt ute och bilen krånglade. Min sambo (och pappan till barnen) låg kvar i sängen i morse ist för att hjälpa mig med barnen. Blir så trött och less.
    Jo jag har dessutom ordnat en läkartid åt honom för han hade inte tid (!), nä inte jag heller egentligen. S U C K.

  14. Jag är inne på BF+10 och är så förbannat less på att gå och vänta. Jag har fyllt frysen med grytor, bullar, städat vartenda skåp i hela huset. Känner mig tung, varm och pissed off. Uppe på det går jag och nojar över fosterrörelser. Rör den sig tillräckligt? Har den sparkat lika mycket som vanligt? Det är psykisk misshandel…

  15. Hej! Älskar att följa dig på insta o nu här! Vilken trist dag med barnvagn o folk som inte kan kommunicera direkt!
    Själv har jag sista året kämpat med utbrändhet, ätstörning o depression. Börja sakta hitta tillbaka till livet även om det är svårt och tungt!
    Jag hoppas att jag en dag kan ha ett sådant härligt och friskt förhållningssätt till mat som du verkar ha. Jag ÄLSKAR att du äter croissant o bullar med jämna mellan rum. O på samma bild en fräsch sallad eller en god smoothie. Det är då naturligt och jag beundrar de hos dig bl.a. oj va långt o flummigt de blev! Hoppas du får en fin dag

  16. Har en rätt värdelös period i livet just nu! Känner mig rätt ofta ledsen och låg, och kan inte sätta fingret på vad det är som utlöst det. Men har en tid bokad hos kuratorn på fredag och healing nästa vecka. Försöker även hitta nytt jobb i en annan stad. Försöker att inte stressa upp mig, men ibland är det sjukt svårt! Jaja, tack och hej!

    1. Förstår känslan, jag har samma just nu. Skönt att du ändå är i tankarna om att du måste ändra något för att det ska bli bättre! Att ta dagarna som de kommer så länge är lättare sagt än gjort men det är så jag försöker tänka. Stor kram, hoppas du snart är mer nöjd med dina förutsättningar för lycka!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..