I dag har jag jobbat hemifrån… Jag vet att jag är extremt privilegierad som kan välja att göra det. Att jag har ett jobb där det räcker att jag har en telefon och en datoruppkoppling så kan jag jobba vart jag vill. Den typen av jobb har jag haft de senaste 18 åren, med undantag för de år jag arbetade som chef (även då kunde jag jobba hemifrån, men det är svårt att se varje medarbetare om man inte är på plats…).

För tio år sedan jobbade jag mycket, både på jobbet och när jag väl kom hem. Jag älskade mitt jobb och tyckte inte det var tungt att jobba mycket. Men sedan hände något… Ny chef med uselt ledarskap och mindre personal, så vi som var kvar fick öka vår arbetsbörda, trots att jag tydligt och högljutt sa NEJ!. Det var inte alls roligt att jobba längre men jag jobbade ändå mer än någonsin tidigare. Det blev krasch, förstås, rakt in i den beryktade väggen…

Jag hade ändå tur… Chefer högre upp i organisationen, medarbetare på personalavdelningen och mitt fack hade alla sett utvecklingen och hört mina tydliga protester. Jag fick massor av hjälp och jag fick den snabbt. Trots det var jag hemma på heltid i ett halvår och trappade sedan långsamt upp i arbetstid med någon timma per vecka, i drygt ett års tid, innan jag var tillbaka på heltid.

Den här perioden i mitt liv lärde mycket, framför allt om mig själv och hur jag och min kropp reagerar på stress. Bland annat så utnyttjar jag i princip aldrig möjligheten att arbeta hemifrån. Jag vill ha en mycket tydlig gräns mellan privat och professionell. När jag går från jobbet så lämnar jag arbetet både fysiskt och psykiskt. Att ta med sig jobb hem innebär att man aldrig är ledig, om datorn finns där är det lätt att falla i ”ska bara”-fällan, och den korta stund man tänkt sig jobba (kolla mailen bara…) riskerar dra ut på tid tills man jobbat hela kvällen.

Trots att jag lärde mig så mycket och känner igen varningstecknen så är jag på väg dit igen. Jag har försökt rätta till situationen på flera olika sätt. Jag har pratat med min chef, jag har pratat med facket, jag har pratat med min chefs chef. Inget händer. Det som skiljer dagens Freja från Freja för tio år sedan är att jag i dag vet att jag inte står och faller med enskilda projekt och att att jag vet att en tillräckligt bra leverans duger precis lika bra som en perfekt leverans. Jag är dessutom kaxig nog att veta att en Freja på halv fart ändå presterar bättre än merparten av mina kollegor med gasen i botten….

Jag är lyckligt lottad, jag är mycket mindre påverkad av situationen är flertalet av mina kollegor, men det sliter på mig att se hur illa de andra far, de som inte har min erfarenhet med sig i sitt bagage, de som fortfarande tror att bristerna ligger hos dem och inte i situationen och hos chefen.

Men hur kommer det sig då att jag ändå ”fallit i fällan” att ta med mig jobbet hem? Jo, av den enkla anledningen att det här har varit en pissvecka och jag stod faktiskt inte ut att träffa min chef en dag till den här veckan…. Så idag satt jag uppflugen i min säng i mitt gröna sovrum med datorn i knät och telefonen i handen och skötte mitt jobb fritt från usel chef, och det kändes så bra. Och när jag gjort mina timmar packade jag noga ner datorn i sin väska och stuvade undan den för att inte förledas att öppna den igen förrän det är jobbdags på måndag.

För nu är det fredag och dax för fredagsdisco. Woohoo, party on!