Mitt i kaoset, trött, urvriden & glad

17 februari 2017 11 kommentarer
Okategoriserade

Jag har kommit på mig själv med att skratta åt kaoset så många gånger under de senaste dygnen. Det finns liksom inget annat att göra. Det där med att två barn ökar med kvadraten i jobbighet kan jag faktiskt skriva under på, haha. Men samtidigt så är det inget som förvånat mig. Jag var helt inställd på att det skulle se ut så här. Vem fan har sagt att det är enkelt att rodda en familj?! ;)

Allt pågår liksom bara. Jag har precis lämnat Kane-Lee på förskolan, kastat i en proppfull tvätt i tvättstugan och ska försöka jobba några timmar nu inför ett scenframträdande som jag har på måndag. Hjärnan är lite lagom slak efter en natt då Lakkie-Bee fick för sig att inte sova, bajsa ett antal gånger och väcka brorsan lagom till att han själv slumrade till för en stund. Haha, det var en av gångerna som jag halvsatt där i sängen och skrattade för mig själv. Sömnen är liksom borträknad just nu. Och barnen vaknar lite omlott med varandra.

Jag har byggt en ”stol” av kuddar i sängen så att jag kan amma under natten då Lakkie-Bee föredrar att sova på mig, precis som hans bror alltid gjorde. Kane-Lee vaknar till på nätterna och tycker att det ser mysigt ut även han, så ofta ligger båda två på mig och sover. Mysigt, ja. Men ganska icke-ergonomisk ställning för min kropp.
img_8347
Nätterna är långa då jag är vaken så ofta och uppe och byter blöjor och allt det där. Mornarna tidiga så att vi slipper stress innan förskolan, men ändå är det precis så att vi hinner konstigt nog.
Imorse började allt med att soffan kissades ner medan den andra kräktes över alla mina kläder. Lillen vägrar ligga själv numera och har mer övergått till att bli exakt som sin storebror var som bebis. Det vill säga, bli buren och vara uppe konstant. Så den där ”ligga själv i babynest i stunder” som första veckan var, det är ett minne blott. Sjal är det enda sättet för att få händerna fria och det är bara att binda upp lillen det första jag gör för att kunna fixa frukost åt storebror. Det ammas på lillen parallellt med att frukosten äts och sällskapas med storebror. Blöjor och kläder byts på de båda samtidigt som jag gör mitt bästa att underhålla den som för stunden inte kan få min fulla uppmärksamhet. Haha, som sagt, det vore toppen att vara en bläckfisk ibland.

Att tvättkorgen var överfull trots att det bara var några dagar sedan jag tvättade var även det en situation jag mest skrattade åt. Hur jag kånkade ner två överfulla ikeakassar ner för trapporna till källaren medan lillen gungades lugn i sjalen på bröstet fick mig en än gång att känna att två barn ökar med kvadraten… Jag kan inte minnas att jag fyllde ens en ikeakasse till bredden på några dagar när Kane-Lee var ett par veckor. Men som sagt, nu är de två och det märks.

Lagom till att dagens måsten med nöd och näppe hunnits med så är det dags att hämta på förskolan igen. Då krävs energi och tålamod för att Kane-Lee ska känna sig sedd och hörd. Och det är många gånger som jag bitit mig i läppen när jag känner att det börjar krypa inom mig när han testar mitt tålamod. Och jag vet att han behöver mig mer än nånsin just nu, att det är såklart en känslig tid när lillebror har kommit in i familjen. Och det är en kamp med samvetet de gånger jag måste ryta ifrån. Samtidigt som jag vet att han måste fortsätta att vägledas på samma sätt som tidigare. Det är bara det att mina ”nej” gentemot honom känns som de ökat just nu. Men det är väl heller inte så konstigt ifall han dessutom bestämt sig för att pröva sin mamma lite extra efter att vi blev fler i familjen ;)

img_8342

Vi lagar middag tillsammans på kvällarna och Kane-Lee är ofta med och rör om och lägger i bitar i grytorna. Lillen hänger i sjalen men är ofta mer rastlös kvällstid då han hellre vill bäras på en arm och ammas samtidigt, haha. Hur fan räcker man till?!
img_8304img_8344
Ja, det finns tusen sådana här exempel senaste veckorna som jag stannat upp i och nästan sett utifrån som en komisk situation. Framförallt när allt sammanfaller med kräks, bajs, kiss, gråt och sysslor som måste fixas, hahahaha.

Det är ju så underbart och härligt, samtidigt som jag mer och mer känner mig som en urvriden trasa i stunder. Men det är ju just den där känslan av att mina barn tar ner mig till ”här och nu”, jordar mig och får mig att leva mitt liv fullt ut som gör att jag ändå kan skratta åt kaoset. Det finns en tid för allt och jag vet att även den här perioden kommer att gå över. Och varje period har sin charm som jag inte vill springa förbi. Och just nu vill jag leva i det här och vara närvarande, åtminstone så bra jag bara kan. Men med det sagt så har jag aldrig påstått att det är enkelt alla gånger ;)

11 kommentarer

Stor igenkänning på det som du skriver, jag har också två år mellan mina yngsta barn. Jag tyckte det var svårt att kombinera deras olika behov. Tvååringen vill vara ute och leka medan lillen vill vara hemma och amma. Jag tyckte det var stressigt i början när bebisen var liten. Du gör det SÅ BRA! Det är inte lätt men nu två år senare är mina barn mer samspelta så det blir lättare. Jag önskar dig så en tvättmaskin i lägenheten :-) det är tungt med tvätt! Tur du är stark! Hoppas ni får må bra och stort lycka till med din kommande förställning!!

Känner så väl igen det från när min son föddes och dottern var inte ens 2 år :) Mannen reste JÄMT så jag var också själv nästan alltid. Så himla utmattande men också roligt såklart – jag kan främst se det roliga såhär i efterhand he-he då jag oftast var för trött att riktigt njuta då måste jag erkänna.

Jag märkte också av att jag sa ”nej” oftare och skarpare efter att lillebror kommit, men jag tycker det är helt OK – det ÄR ju en ny situation med en liten bebis också. Man har inte bara ett barn längre att lägga sin tid på, stora syskonet måste ibland ta mera hänsyn när man som mamma inte har tid/möjlighet att göra saker på ett för barnet säkert sätt – typ hoppa i vägrenen om man inte kan kolla bilar på samma sätt när man har bebis osv. Samtidigt som man måste värna om storasyskonet i den där nya situationen med en bebis så kan man inte komma ifrån att det är en ny situation. Att ha syskon är ibland jobbigare än att vara själv men nästan alltid bättre :) Man kan lägga mycket mera ansvar på första barnet när lillasyskonet har fötts – dom växer med situationen. Nu är inte dom minst längre och det kan dom ibland må bra av också.

Jag känner sååå igen mig. Jag har en 7-åring, en 2,5 åring och en 6 månaders här hemma. Just det där att tillgodose allas behov samtidigt är så svårt. Precis som mina äldre barn så ville även denna bebis bara vara i famnen, inte så konstigt egentligen…så tacksam för sjal och ergobaby, nu när han är 6 månader har allt lugnat sig då han kryper omkring på golvet och är en nöjd och glad bebis som gärna är med i matstolen när jag lagar mat. Jagar dammsugaren. Försöker dra ner tvätt från tvättställningen o.s.v. Nu med facit i hand ger jag mig en klapp på axeln över att jag (och min man men han jobbar em och kvällar så från kl 14 är jag ensam med 3 barn med allt vad det innebär) klarade det första halvåret som jag tycker är det mest krävande under bebistiden. Nu kan ju han oxå vara med och vara mer delaktig när vi äter, gungar o.s.v. och äntligen kan jag lämna sjalen hemma ibland och bara ha vagnen. Du gör ett fantastiskt jobb med dina barn och ibland är den bästa medicinen bara att skratta åt allt kaos och fokusera på här och nu. Kram!

Hej och grattis till dina 2 killar. Du är så otroligt ambitiös som mamma och du ger den bästa grunden för trygga barn som fått knyta an så mycket till sin mamma. MEN jag vill ändå uppmana dig att börja tänka på din sömn, annars är risken stor att du blir helt utbränd? En nära släkting ville också ge sin son så mkt närhet och anknytning som du ger men hon blev så slut att hon nästan blev psykotisk… Jag tror du måste försöka få till en halv dag i veckan iaf för dig själv då du kan sova. Kanske dina föräldrar kan ta båda killarna så du kan sova i kapp lite? Lillen kanske borde få flaska då och då så du kan sova/vila! Tänk på att föräldrarrollen är som ett maraton och du måste ta hand om dig själv så du orkar hela vägen. Så sov mera när du kan!!! Altt gott till dig, du är verkligen en super stark person, hade aldrig orkat ta hand om 2 småbarn själv och dessutom jobba samtidigt! Hoppas du även en dag träffar en man som kan ta hand om dig lite. Varm kram

Fina barn, fin mamma :-)
Du får fixa en egen tvättmaskin i lägenheten, så du får ett ”stressmoment” mindre ;-)
Kram!

Ja en tvättmaskin är väl inte så svårt att fixa? Låter som onödigt jobb att bära en massa tvätt dessutom. Även om jag lever ensam är det jätteskönt med tvättmaskin i lägenheten.
Har du någon kompis som kunde se efter Kane-Lee åtminstone en liten stund så du får vila åtminstone en stund? Du är inte en sämre människa om du ber om hjälp.
Om du blir övertrött och inte orkar någonting blir det jobbigt både för dej och barnen.

Hej! Åh vad fint du skriver och kämpar! Har just fått min tredje bebis, och min sexåring har verkligen reagerat, slåss, kastar sten, och skriker. Svårt att vara tålmodig men det gick ändå över efter några månader. Nu är han glad och kärleksfull men ibland lite häftig mot lillan. Får jag ge dig ett tips så får du ta det om du vill. Surfplatta och film till storasyskon mycket mer än innan. Okej, det känns jättetrist, men det ger möjlighet för båda två att få lite paus från varandra och samla ny kraft/tålamod. Och en del konflikter tar så lång tid att komma över… Det är bara en period medan du återhämtar dig och ni båda landar i det nya. Plus att det kan ge dig tid att vila och också få njuta av Lakkie-bee. Grattis och lycka till med äventyret som familj!

Hej Sanna! Min son hade också problem med sömnen efter 1 vecka ungefär men min man som är från Ghana och inte van vid alla regler och råd man får i Sverige lade vår son på magen och då sov han ”som en liten bebis”! Jag vet att vissa nojjar sig över sånt men den ställningen är faktiskt den mest naturliga och sköna för små nyfödda. Är man rädd för plötslig spädbarnsdöd som alla skrämmer upp sig med så finns det andningslarm. Vi upptäckte dock väldigt snabbt att bebisen kunde lyfta och förflytta sitt huvud och vi var inte rädda alls. Det är bara ett tips! Testa om du vågar och vill. Gud välsigne dig. Kram

Omg känner igen dej med mycket. Har en bestämd trottsig 3.5 åring som iofs börjat lugna sig ocg en 10 månaders. Hade inte lyxen att amningen funka men sikket stohej de varit och fortfarande de är å få ihop de.. märks att lillebror vill ta mer plats nu och vill visa sig precis som storebror. Insett nu att de är bara att flyta med och försöka njuta. Men att tålamodet inte alltid räcker är jobbigt. Men dessa underbara varelser kommer testa oss i många år.. grymt skrivit av dej. Kram

Skriv en kommentar