Varför låter jag inte mina barn bestämma själv vad de vill äta?

Jag har haft en stund idag och gått igenom alla kommentarer. Tack alla ni för era egna historier, ert pepp och ert ifrågasättande. Det får mig både att fundera och växa. Jag svarar på era frågor och läser alla era egna berättelser. Så tack!
Och jag gillar speciellt hur ni svarar varandra, upplyser om saker innan jag hunnit svara och ifrågasätter andras uttalanden. Uppskattar även hur snäll tonen är generellt. Så ännu ett tack.

Men då när jag kollade igenom den senaste tidens kommentarer idag, så dök en fråga upp vid två tillfällen som jag tänkte att den kan nog vara kul att skriva lite mer om. Frågan gällde något som jag mest tagit för givet i mitt liv, gällande hur jag tänker kring mina barn. Men plötsligt insåg jag att den inte alls var lika självklar för alla. Sådant gillar jag. Och då är den kul att lyfta. Alltid blir det någon diskussion eller något tankeväckande.

Frågan löd ungefär:

”Jag undrar hur du tänker kring dina barns egna val. Du låter Kane-Lee ta en hel del egna beslut i vad han vill göra och hur han vill klä sig. Men när det kommer till kosten så bestämmer du. Hur tänker du kring det?”

Och då tänker jag dela min syn på saken…

Jag tänker att barn är barn och att de inte är kapabla till att ta beslut gällande stora frågor som rör deras hälsa etc.

Jag anser att barn ska få bestämma utifrån det som känns sunt för deras ålder. Och på så vis lära sig att deras vilja räknas. Det är viktigt. Det är ju lite vad hela 3-årsåldern går ut på ;) Att testa sin egen vilja. Och det är dessutom en ålder som är otroligt viktig för barnets utveckling i resten av livet.
Vill han ha en strumpa i varje färg så är det klart han ska få ha det. Vill han ha gummistövlar fast det är sol ute, så kan han få ha det också. Men jag förklarar alltid varför jag oftast tar ett annat val om jag får välja. Jag förklarar att det kan bli varmt med stövlar i solen och att vi ofta använder dessa på grund av att skydda fötterna mot blöta pölar. Jag förklarar att det är helt okej, till och med roligt i bland att ha en strumpa i varje färg. Men att han kan vara beredd på att få frågan av kompisar ”Varför har du olika strumpor?” Men konstigare än så är det inte.

Har han ett svar på varför, så blir det ju heller inte obekvämt när kompisarna frågar.

Ingrodda mönster och vanor är till för brytas och ifrågasättas många gånger i vårt samhälle tänker jag, och det uppmuntrar jag gärna till om det kommer inifrån honom själv.

Jag var ju en sådan som barn, att jag tidigt visste hur jag ville klä mig.

Jag satte på mig de mest färgsprakande och udda kombinationer, i många andra folks ögon. Men jag tyckte att det var fint.
Mina föräldrar sa ofta till mig ”Om DU tycker att det är fint Sanna så tycker vi att du ska ha det på dig. Men var beredd på att andra kan tycka annorlunda.”

Och det var jag. Jag hade ett svar på kommentarer. ”Jaha, tycker du att det är konstigt? Men jag tycker att det är fint!” Och där och då dog oftast den konversationen. Och tack och lov slapp jag mobbning. Jag hade hittat en styrka i vad jag tyckte och då var det inte längre så kul att kommentera mina kläder. Den styrkan hoppas jag att jag kan föra över till mina barn.
Jag känner att det är viktigt att de får hitta sin egen stil och sina egna val i livet gällande det mesta (ven om jag just nu tog kläder som ett exempel). Men det känns också viktigt att de är förberedda på att andra inte alltid delar deras smak eller syn på livet. Men att det inte behöver vara sämre för det. Att de känner det inifrån.

Och den grunden tänker jag att vi börjar lägga redan nu, utifrån de förutsättningar en liten skrutt på 3 år har. Beslut som är i linje med vad han kan ta. Det känns viktigt att han får växa och känna att han har en egen vilja som tas på allvar också. Även om hans mamma vägleder honom i de stora besluten än så länge.

Men när det gäller kost så känner jag att det är viktigt att jag som vuxen vägleder barnen än mer. De har ingen koll på vad deras kroppar mår bra av och inte, hur socker skadar etc.

Jag tar ett beslut utifrån det som jag tror på. Det som funkar för mig och min kropp och det som jag anser vara den bästa kosten för oss. Och den dagen de är stora nog att känna efter själva, så får de välja hur de vill äta och leva sina liv. Men jag kommer såklart upplysa dem i fråga om miljö, klimat, hälsa etc. Och även om konsekvenserna av sitt leverne. Det är väl därför jag är där som förälder, för att vägleda dem så gott jag kan och få dem att blomma så mycket som möjligt precis så som de är.
Och än så länge så mår barnen så bra av den kost jag ger dem, det pratar vi en hel del om. Att de aldrig har ont i magen, är förstoppade etc. Så hittills har det inte varit något som helst problem. Kane-Lee älskar min lagade mat ;)

Han har dock börjat fråga en del om varför vissa äter djur. Och då försöker jag utgå så mycket jag kan ifrån hans ålder och lägga det på en nivå som varken blir dömande eller höjande. Jag försöker förklara att alla människor tar olika val. Att jag har valt att vi äter mat som kommer från naturen, träden och växterna. Men andra tar ett annat val. Min kropp har alltid mått bäst av denna kost och därför ger jag även honom den i tron om att även han mår bättre av denna.
Jag har berättat att kött kommer från djur. Jag har berättat att han inte tål mjölk. (mjölkproteinallergisk precis som jag) Jag har berättat om frukt och grönt och fibrer. Han har rätt bra koll nu på tarmsystem och magsäck, vad som gör att man bajsar och vad som lättare gör att man får förstoppning och ont i magen.

Vi har pratat om hans kosttillskott, om varför han äter dem. Och vi har pratat om vad socker gör med kroppen. Men att det är helt okej att ”fuska” ibland, det mår kroppen inte dåligt av. Allt hänger ihop och det måste få vara roligt för hjärnan också ;)

Hittills har han frågat, fått svar och köpt hela grejen. Och jag tänker att för varje år han växer och för varje fråga så får jag som vuxen tänka efter hur jag ska formulera svaren som bäst och hur jag bör tänka kring mina val.
Men så länge jag får vara med och besluta, så ser jag ingen som helst anledning att frångå ett redan vinnande koncept. Han älskar min mat, älskar grönsaker, älskar frukt och äter gärna socker fast i små mängder innan han lägger det ifrån sig. Jag övar på att få honom till att lyssna på sin egen kropp, vad den säger åt honom. Och hittills är han väldigt snabb på att snappa upp sina signaler. Och det försöker även jag vara mån att lyssna på. För är det något jag tror att vi alla skulle må bra av, så är det just att lära oss lyssna mer inåt.
Och fram till den dagen han har mer koll på vad hans kropp mår som bäst av så kommer jag fortsätta att ge honom den mat som han hittills äter och som han uppenbarligen mår väldigt bra av. Nämligen ekologisk vegankost lagad från grunden i så stor mån det bara går!

IMG_8917

  1. Att socker inte är bra för kroppen är ingen myt. Och det är heller ingenting som jag säger i form av skrämselpropaganda. Som jag skrev så lever jag efter devisen att det du gör ibland är okej, det är hur du lever som oftast som betyder något och påverkar. Lördagsgodis är okej i lagom mängd, precis som att få glass efter maten nån gång. Men att dricka läsk, saft, äta godis och massa varor med tilsatt socker är skadlig för alla kroppar, liten som stor. Det är fakta och extremt långt ifrån att ge någon en ätstörning.
    Jag som själv vuxit upp som anorektiker, behandlat den och lärt mig förstå mitt psyke har en helt annan uppfattning om ätstörningar än att det nånsin skulle handla som maten, eller att passa in i ett kroppsideal.
    Det vi vet om ätstörningar är ju dessutom att det snarare har att göra med en skev självbild och en svajig självkänsla och att straffa sig själv och ta kontroll, än om det är fett eller socker i maten.
    Att lära barn, på deras nivå om hur vår kropp fungerar och vad olika råvaror gör med våra kroppar ser jag snarare som att ge barnen ett verktyg för att lättare kunna lyssna på sina egna kroppar, hur de mår och vad som känns bra att ge dem. Och med det sagt ingå även kunskapen om att livet inte är så svart vitt. Det finns gråskalor i det mesta, så även vad kroppen mår bra av. Om du mår bra av att äta ditt lördagsgodis så är även det en viktig del för din psykiska hälsa, precis som jag skrev i texten ovan. Allt bör tas om hand om och lyssnas på.

  2. Bra att ni inte äter kött, för djurens skull. Men det här snacket med socker, med ett sånt litet barn, känns som bäddat för någon slags ätstörning. Socker är inte ”farligt”, socker är inget ”gift”. Som vuxen som menar att ens uppgift är att hjälpa barn med sin hälsa är det jävligt viktigt att ha distans till de moderna myterna.

  3. Som vegan – hur anser du att man skall hantera de djur som trots allt finns ? Förstår att du tycker att man skall sluta med jordbruk med kor, grisar o höns – även i liten skala. Men de vilda djuren? Ska de få föröka sig utan tex jakt? Om vi lever helt veganskt, hur tar vi ansvar för djuren o viltvården om vi inte äter dem ? Förespråkar du konstgödsel istället för tex ko- och hönsgödsel? Jag ser inte hur vi kan sluta att äta djur helt o hållet, för att odla grönsaker behöver vi tex bajs. Som vegan använder man väl inte heller tex ull o läder i kläder utan plast – hur funkar det miljömässigt? Jag är bara så himla nyfiken hur man tänker och menar inte alls något illa – jag vill bara försöka förstå .

  4. Jag beundrar dig som lagar all mat till dina barn, från grunden och allt ser så gott ut.
    Du ger dina barn det bästa.
    Den kunskapen som du har om veganmat är det inte alla som har och det skall du vara stolt över att du har.
    Är det bättre att ge barnen färdig mat än att laga mat från grunden?
    Om du gör en kokbok med vegan recept för barn så kan jag lova att jag är den första som köper den!!

  5. Så resonerar jag med. Barnen får bestämma i de fall det egentligen inte spelar så stor roll. Däremot när det handlar om deras hälsa så bestämmer jag och barnens pappa. Givetvis inte utan att förklara varför vi tycker som vi gör.

  6. Det här med kosttillskott kan vara nödvändigt då tex B 12 endast finns i animaliska produkter.
    Tycker det är en självklarhet som förälder att bestämma vad som sätts på bordet, sen när barnen blir större kan de själva göra val, min yngsta dotter är vegetarian äter inte fisk heller, detta har inspirerat mig till att laga mycket vego kost till hela familjen, vår köttkonsumtion har gått från 90% till 10% och hela familjen trivs. Finns hur mycket gott som helst, och jag försöker tänka ekologiskt i det mesta.

  7. Är själv vegetarian äter fisk och ägg. Inte för att kritisera. Men förstår inte varför ge tillskott åt friskt barn?
    Mjölkersättningar innehåller mycket socker.

  8. Jag tycker man ska fråga sig ”varför inte äta veganskt från start” istället för att frågesätta varför man äter det? Jag blev vegan för 2 år sedan medans sambon och barnen inte är det eftersom det är ”hans barn”. 9åringen har inte tänket hos sig att vi faktiskt äter kyckling/kossor som lever och frodas utan han tycker att ”kött är gott” men då får det vara så också… Dessvärre äter dom inte alls lika mycket frukt och grönt som jag gör men det är inte heller min plikt som bonusmamma att guida dom i en sån stor fråga. Nu är jag gravid i v.28, äter i stort sett så veganskt som möjligt och det kommer även kommande lillasyster att göra. Alla är vi olika men jag tror det ska pratas mer om djur/natur/välmående från att barnen är väldigt små så dom förstår och kan göra egna val senare i livet.
    Sanna, jag har även börjat läsa din bok! Tummen upp, verkligen skitbra ❤

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..