Sigrid Bárány

Att inte lyssna på sin kropp: en sedelärande historia

Sigrid

Det här med att lyssna på sin kropp är något av en religion för mig. Kroppen är så mycket visare än huvudet, som ofta har alla möjliga galna idéer och inte är att lita på. Sedan är den också så mycket trögare och mer kraftfull än huvudet – som en ångvält eller en ardennerhäst – så den låter sig inte så lätt övertygas och köras över utan har en tendens att få sin vilja fram i slutändan. Därför jobbar jag hellre  med den än mot den eftersom jag då får tillgång till en praktfull motor och slipper slösa energi på att rycka i tygeln när kusen ändå har knyckt bettet.

Men jag är trots allt bara mänsklig och det ligger i vår natur att inte riktigt acceptera sakernas tillstånd när sakerna inte går vår väg, utan att hellre göra uppror, leta genvägar och i största allmänhet bete oss motvalls. Således, efter att ha lyssnat på min sommarförkylda kropp i dagarna fyra, bäddat ner den, daltat med den, givit den mycket vätska och närande mat och vitaminer och minimalt med ansträngning och den inte riktigt svarade på behandlingen så blev jag uttråkad och trilsk och avvek från den rätta tron.

”Åhå”, sade huvudet, med ormens kluvna tunga, ”du talar om soffa, filt och geléhallon du, men trots att du får det så blir du bara lite bättre. Här fordras starkare medicin, motion och kallbad och ångbastu! Det som inte dödar härdar! Jag hör att du protesterar och jag vet att du brukar ha rätt, men just i det här fallet tror jag att du mest är lat och lider av försämrat omdöme. Mot kallbadhuset!”

Sagt och gjort. Jag packade väskan och tog mig en rask promenad mot Ribersborg, trött och flåsig i kroppen men full av kavata tankar. ”Nu ska förkylningen minsann skrämmas bort med drastiska metoder, vad kan väl vara mer upplyftande än en liten bastu? Om jag inte tillfrisknar av att frottera mig med nio nakna karlar och fyra dito fruntimmer är mitt liv ändå förfelat”, sade jag till mig själv. Jag gick till och med och formulerade ett inspirerande blogginlägg i huvudet om hur man visserligen bör lyssna på sin kropp men inte alltid lyda den blint. Jag kände mig upprorisk och övertygad.

Och visst var det upplyftande, som det ju alltid är. Eukalyptusdoftande ånga, soldränkta vågor och frisk havsbris. Ljuvligt. Att jag tvärsomnade i soffan efteråt så fort jag kom innanför dörren såg jag som ett tydligt tecken på kroppens läkeprocess. Imorgon får jag min belöning!

O, heliga enfald! Jag vaknade i gryningen sjuk som en hund med feber och ont i kroppsdelar jag inte visste att jag hade, som om de hade växt ut under natten enkom för att härbärgera överflödet av ont. Resten av dagen har varit en uppvisning i botgöring medelst säck och aska, eller åtminstone påslakan och knäckebröd. Jag har svårt att hålla mig vaken mer än en timme åt gången, tycker hemskt synd om mig själv och kroknar under avfällingens skam.

Sensmoralen av denna korkade lilla historia, kära läsare, är naturligtvis att du inte bör göra som jag. I likhet med de grekiska tragedierna (fast mer lättläst och utan klagokör) vill jag med mitt exempel rädda dig från hybris. Tro inte att huvudet vet bäst. Lyssna på din kära kropp även när den säger åt dig att göra något du inte riktigt vill, som att sova, motionera eller äta potatis. Eller vila tills den känner sig frisk. Är huvudet dumt får kroppen lida och nämnda kropp ska ändå fungera i bra många år för att kunna bära hjärnan dit den vill. Ta hand om den.

Nej, nu har jag varit uppe i snart en timme. Raskt i säng innan jag somnar på tangentbordet. Godnatt!

 

Kommentera

Otroligt bra skrivet och så sant!

malin http://evamalinjohanna.blogspot.se/ juli 1, 2012 23:29 /

Haha, du är fantastisk! Krya på dig!

Katta http://machomatriarkatet.blogspot.com juni 29, 2012 08:09 /

vilket språk :)
jag hoppas att du skriver en bok. en bok om vad som helst så länge den innehåller redigt med textmassa.
vilken språkkonstnär du är ♥

jeanette sandelin http://jeanettish.blogspot.se juni 29, 2012 04:52 /

ANNONS
ANNONS