Björkhänge? Tallegren? Torkad bäversvans? Nej, långpeppar, som jag stiftade bekantskap med på restaurang Motwalls och fick med mig en bit av eftersom jag blev lite prillig över smaken (tack, Jon!). Tänk på svartpeppar av bästa kvalitet, rosmarin, tall, gran, jord och mossa så har du en ungefärlig uppfattning om smaken. Som att äta en pepparstek i en solig tallbacke ovanför en djup, mörk skog, ungefär (något man ofta gör).

De skogiga tonerna gör att den lämpar sig utmärkt till vilt, så mitt hjortytterlår från Margus gårdsbutik fick sig en rejäl dos, plus lite karljohanssalt från en marknad i Budapest. Gott, men nästa gång ska jag välja det ena eller andra, för de talar lite olika språk: kådig, aromatisk långpeppar och murrigt umamifyllig karljohan. Det är värt att fokusera på bara en av smakerna eftersom de är så härligt distinkta.

Som tillbehör redde jag av stekskyn med grädde och svartvinbärssylt, kokade några rödbetor (egentligen till förrätt men de fick garnera huvudrätten också eftersom den blev så fasligt brun) och gjorde en helt misslyckad rösti på färskpotatis (därav misslyckandet – för lite stärkelse), morot och jordärtskocka. Misslyckad men väldigt god, ska jag tillägga – med jordärtskocka kan det nästan inte bli annat än gott. Allt som allt en behaglig avslutning på en arbetsam dag!