Sigrid Bárány
Annons

Etikettarkiv: Sex

Den franske bagaren av Sébastien Boudet: femtio nyanser av mjöl

Jag vill börja med att förklara mig för det tillfälliga avbrottet på bloggen. Jag har helt enkelt varit fruktansvärt trött en period, vilket kan hända den bäste av oss. I synnerhet om man på grund av universums sällsamma kärlek har råkat få ett helt nyt liv och gärna arbetar dygnet runt för att det är så sabla kul! Hehe.

Sedan tänker jag gå rakt in på ämnet och säga åt er allihop att omedelbart köpa Sébastien Boudets brödbok Den franske bagaren (Bonnier Fakta – ja, han är en förlagsbroder!). Systrar, kvinnor, damer – jag ser er sitta på tunnelbanan och läsa Femtio nyanser av honom och jag känner ett trängande behov av att frälsa er från den osannolikt usla smörja. Vill ni ha något verkligt tändande? Något som får hjärtat att rusa, munnen att vattnas och begäret att pocka? Läs Sébastien Boudet.

Sébastien Boudet Den franske bagaren Brödpassion Femtio Nyanser av honom

Jag skämtar inte. Det är ren och skär erotik som osar från sidorna i den här boken. Jag minns hur jag satt med fem andra fruntimmer och två karlar på Bonnier Faktas författarmiddag på bokmässan, samtliga tysta och med gapande mun (ytterst sällsynt i mitt fall, försäkrar jag er)  och lyssnade andäktigt till Sébastiens passionerade utläggning om mjöl. det var PULS, mina damer, det var gåshud och blodvallningar och intet säte torrt.

Sébastien Boudet Den franske bagaren Brödpassion Femtio Nyanser av honom

Seriöst. Ni kommer aldrig att ha samma inställning till bakning igen, eller till bröd, eller mjöl. Ni kommer att upptändas av begär och trassla till era liv med era höga krav och outsinliga längtan (efter äkta, stenmalet mjöl som måste specialbeställas från något gudsförgätet hörn av landet). Ni kommer att agera på era lustar (och sätta en massa svällande surdegar som tar över köket helt) och försumma era familjer (för att mata surdegen). Ungefär som marknadsföringen vill implicera om Femtio nyanser, som ni nu omedelbart kan spola ner där den hör hemma. Upplev den ÄKTA passionen. Ta en risk. Läs Den franske bagaren.

Sébastien Boudet Den franske bagaren Brödpassion Femtio Nyanser av honom

Annons

The backlog blog: Frutti di Mare 2.0 XP

Sigrid

Det här inlägget är ett jag påbörjade kvällen efter det första Frutti di Mare-inlägget men aldrig hann avsluta.

Sa jag inte att jag skulle uppgradera? Jo, minsann! Och vilken superduper, punch-packing, military grade utgåva jag fick tag i den här gången! Det man inte ser på bilderna är att det är sent, mörkt, ljummet i luften, att gatstenarna strålar ut värme och att jag sitter på en piazza i en liten italiensk kustby där barn och hundar leker, falskspelande violinister plågar artiga turister och pliriga gubbar betraktar spektaklet över ett glas bordsvin. En behaglig Fellini-lightkuliss, alltså.

Eftersom vi bespetsat oss på skaldjur och befann oss på Il Moretto, den bästa skaldjursrestaurangen i la stada så gick vi ut hårt med husets blandade råa, kalla och varma havets frukter.

20120706-121542.jpg

Råa havskräftor och tonfiskcarpaccio

Först kom det råa, havskräftor och tonfisk. Tonfisken var tjockskuren fast ändå underbart mjuk och sval och smälte i munnen. Men det som verkligen satte tonen för kvällen var de råa havskräftorna som var en helt magisk upplevelse. Salta, söta, glasiga och mjuka i köttet och med en känsla av att sticka huvudet under ytan i ett svalt, kristallklart medelhav. Jag började lite andäktigt med min kräftstjärt men sedan blev jag helt överväldigad av känslan och kastade mig över den med en närmast oanständig hängivenhet och gnagde, sög och slickade i mig så mycket jag bara kunde tills både jag och kräftan var helt slut. Det var en berusande sinnlig upplevelse och en som fick mig att minnas alla frågor om dejtingmat jag har fått. Den här kvällen, mitt i ett överdåd av skaldjur, började jag formulera min syn på dejtingmat mer ordentligt. Mer om detta snart.

20120706-121443.jpg

Räkor, blåmusslor och två sorters bläckfisk

Nästa rätt, det kalla, bestod av två sorters bläckfisk, kokt eller ångad med persilja, olivolja och citron samt räkor och blåmusslor. Allt av toppkvalitet och pinfärskt så att man kände saltstänken från fiskebåten. I synnerhet bläckfisken var magisk, tuggig men aldrig seg, svagt söt och frisk och proteinrik. En känsla av att hjärnan fick näring direkt och synapserna började blixtra och blinka.

20120706-121523.jpg

Två sorters ansjovis, den ljusa med citron, den röda saltad och serverad med olivolja och oregano

Sedan kom färsk ansjovis (acciughe) och vi redde ut begreppen kring densamma. Vår svenska ansjovis är inte ansjovis utan inlagd skarpsill, det vi kallar sardeller är insaltad ansjovis, ofta inlagd i olja och man äter även färsk eller ättiksinlagd ansjovis i Italien, Spanien och Frankrike (och säkert på fler ställen). Jag har testat den ättiksinlagda ansjovisen och citronansjovisen både i Bryssel och i Provence och alltid blivit besviken. När jag läste kapitlet om saltad ansjovis i Mark Kurlanskys bok ”Salt” så fick han det att låta så urgott och liksom lyxigt och de jag har smakat var trista, sura, torra och lite för fiskiga i smaken. Så jag tänkte att det säkert var min smak det var fel på.

Men hejsan vad jag bedrog mig! Näst de råa havskräftorna var ansjovisen den starkaste upplevelsen under måltiden. Den som var indränkt i citron smakade friskt och aromatiskt med fast, gott kött och de saltade med olja och oregano var så goda att jag blev tårögd – det här var min Kurlanskyupplevelse, den jag hade gett upp hoppet om. Du kanske drar på munnen åt att en liten salt fisk kan göra mig så glad men jag upplevde att en viktig kulinarisk byggsten föll på plats när jag lade ansjovisen på tungan.

20120706-121608.jpg

Fyllda musslor

Därefter kom de varma rätterna: fyllda musslor med en svag ton av muskot i en djup, söt tomatsås, färserade ansjovisar och bläckfiskstuvning med gröna ärtor, salta, svarta oliver och pinjenötter. Samtliga mustiga och underbara. Ovana, spännande smaker och rätter jag aldrig fått förut – jag var varm och lite svettig, kände ingen plågsam mättnad utan bara en vild entusiasm och en lätt, nästan sexuell desperation, som i ”det här är så underbart, sluta inte! Varför har jag inte vetat om det här förut?”. Ja, ni som är lika matgalna som jag vet säkert hur jag menar. Jag fnissade, fick tårar i ögonen och lät, enligt uppgift, som en korsning mellan ett upprört marsvin  och en nonchalerad knähund. Jag hade förmodligen en absurd effektiv ämnesomsättning, jag nästan hörde min inre motor spinna.

Kärlek i munnen!

20120706-121712.jpg

Färserad ansjovis

 

20120706-121738.jpg

Bläckfiskstuvning med gröna ärtor, oliver och pinjenötter

 

Men det var inte slut där! Som kronan på verket fick vi in deras variant på skaldjurspasta – färsk strigoli med havskräftor, blåmusslor, räkor och en sorts musslor som ser ut som stora venusmusslor och heter telline. Subtil smak av vitt vin, vitlök, tomat och persilja, härligt tuggig pasta och ett berg av fantastiska skaldjur. Att äta pasta och skaldjur på det sättet är en speciell, väldigt fysisk upplevelse eftersom man både äter med händerna och med gaffeln. Det är hela den förlösande upplevelsen av en kräftskiva – att bryta och vränga och tugga och suga – och den mer betryggande, mättande och något mer finessrika upplevelsen att sätta gaffeln i en tallrik varm, mustig pasta. Kombinationen ger på något vis ett bredare känslospektrum i stunden och höjer känslan av närvaro och uppmärksamhet. Ren sinnlighet på en tallrik.

20120706-122145.jpg

Strigoli al frutti di mare

 

20120706-122205.jpg

Färsk strigoli som ser så där härligt oorganiserad ut och har ett segmjukt tuggmotstånd hela vägen igenom

 

20120706-122301.jpg

Och där tog det faktiskt stopp

Den sista bilden är den som ersätter alla dessa långa beskrivningar av hur det kändes. Så här kändes det nämligen:

20120706-164352.jpg

Marco tog den här bilden i slutet av måltiden och skickade den till mig. Den hade titeln "Siggan post-foodgasm". Välfunnet.

Så kommer du till Monterosso, missa för allt i världen inte Ristorante Il Moretto. Buona Notte!

 

Annons

Mat för en karl...tokig dam

Sigrid

Ett kilo kött, någon?

Det här, mina vänner, är en bistecca fiorentina, det vill säga en T-benstek (ryggbiff och filé med benet kvar) fast dubbelt så tjock, från en smaskig toskansk kossa. Man kanske har den uppfattningen att det bara är fransmän och amerikaner som trycker i sig stora biffar och att det italienska köket är så lätt, så medelhavsigt, så fullt av grillade grönsaker och fräscha små bläckfiskanrättningar. Man har fel.

Enligt säker källa är bistecca fiorentina en redig potens- och fruktbarhetshöjare och toskanska kvinnor som längtar efter moderskapets alla fröjder och sorger matar således sina karlar med denna massiva, grillade jättebit ko. Sånt gillar jag.

Sedan har man naturligtvis inte alls fel i att det italienska köket skiljer sig från det franska och svenska i det att man inte känner sig tvingad att dränka det fina köttet i sås, utan på sin höjd droppar över en smula balsamvinäger och lite salt vilket jag måste säga förhöjde den kraftiga, friska, goda köttsmaken på ett ypperligt vis. Till contorni, det vill säga tillbehör, fick vi välja mellan grönsallad och stekt potatis och valde grönsalladen och vips blev anrättningen just sådär lätt och ren och fysisk som man tänkte sig ovan. Man hade visst inte så fel i sin uppfattning ändå. De är sluga, de där italienarna.

Det är nog till och med så att chansen till barnalstrande står i omvänd proportion till såsmängden – ju mindre tung sås, desto mera nuppa, enkelt uttryckt. De är sluga, de där italienskorna.

Så om ni längtar efter trippandet av små fötter är mitt råd att ni förenar nytta med nöje ikväll och går ut och köper er en ordentlig t-benstek, lite närodlade, smakrika salladsblad och ett par tomater, så hemodlade som möjligt för att härma de italienska smakbombstomaterna, samt lite god balsamvinäger och helt enkelt provkör den Toskanska Metoden. Om det inte funkar så har ni i alla fall haft en trevlig kväll. Buon appetito och buona, buona notte!

Mot sängkammaren med språng!