Så nu är jag hemma igen efter att ha hälsat på MrP och hans son på deras land. Jag kom hem igår kväll redan men har fram tills nu behövt smälta det hela innan jag kunnat eller velat sätta ord på hur det gick. Jag känner mig fortfarande lite omtumlad. Nog för att jag var nervös innan men jag trodde nog iaf att det skulle gå mer smidigt än det gick, iaf att jag inte skulle känna som jag gjorde.
Dag ett kände jag faktiskt tårarna bränna bakom ögonlocken några ggr. Jag tog sonens beteende väldigt personligt mot just mig och kände mig fel och ivägen. Kommentarer som ”ska inte du åka hem nu” - hur oskyldiga de än är – gör ont.
Dag två hade nog både han och jag taggat ned lite och det gick mycket bättre och vi var mer avslappnade med varandra. Men det kommer nog vara en upp o ned väg väldigt länge framöver och det baserar jag inte på personlighetsdrag hos vare sig honom eller mig utan på att den typ av relation vi har aldrig kommer att vara en lätt konstellation när det kommer till gränsdragningar och känslor.
Men som MrP sa, vi behöver ju faktiskt inte bli bästa vänner, bara att vi står ut med varandra ” för annars kommer du att göra slut med mig tillslut”.
Bella, så är det nog, både fr hans och mitt håll faktiskt. Tiden får utvisa och jag kan bara vara mig själv:) Tack!
och det kommer att gå bra!!
) och det kommer han att se oxå!!
Du är en bra tjej (det vet jag från den här bloggen!
Jag är övertygad att hade barnet träffat dig som bara någon som pappa känner hade du kanske inte stött på den här ”väggen”… men det blir så känsligt för barn att pappa/mamma gillar någon annan.
(själv är jag skillsmässobarn.. vet och kommer ihåg hur jag tänkte…)
Jag har inte varit nådig mot vissa …
har dock ingen erfarenhet av hur man hanterar det här som vuxen….
Men jag håller tummarna för dig!
Minelli, ja för det är ju inte som vem som helst unge heller, man vill ju så gärna att relationen ska funka osv så man har väl lite för höga krav på både sig själv och den andra. Som du säger nu tror jag mest på att tiden får gå o vi får se vart vi landar i det hela. Kan inte göra mer än det. Puss gumman!
Hon var typ 3,5 år gammal. Supergo liten tjej. Men det tar ett tag ändå tycker jag, man måste liksom hitta sin egen roll i det hela och lära känna varandra. Det är liksom inte så bara att bara helt plötsligt slänga sig in i det, och med det menar jag inte att man behöver göra det svårare än vad det är heller, men jag tror helt enkelt att man ska låta det ta den tid det tar och låta det växa fram.
Man får följa sin egen intuition/magkänsla och ta det därifrån. 
You go girl! 
Kramar!!
Jag tror att du tror rätt;)
Hur gammal var hon när ni lärde känna varandra? På ngt sätt känns det som om det är enklare ju yngre de är eller vad tror du?
KRAM
Vad spännande och få höra hur det går!
Mitt ex har en liten flicka, och till en början var det lite snurrigt, säkert för oss båda, alltså både henne och mig, och jag tror att det är som med så mycket annat, man måste få ta det för vad det är och känna sig fram, dvs låta tiden få gå och lära känna varandra pö om pö. Efter ett tag blir saker och ting mer och mer naturliga och då börjar man gilla varandra på allvar. 
Det är inte så bara att kasta sig in och bara gilla varandra som bästa vänner från början, även den relationen med man har med sin killes barn måste få växa fram och byggas från grunden. Så tror jag iaf, sen behöver det vare sig vara rätt eller fel, men det är vad jag tror. Kram på dig gumman, det kommer bli jättebra det där,det är jag övertygad om! 
Det lossnade ju lite redan dag 2 men som sagt det kommer nog gå upp o ned väldigt länge. Vi tar det lugnt jag lovar:)
Kanske ska kolla ngn sådan bok, tänk att det finns böcker för allt nu för tiden:) Tack så himla mkt, jag är glad:) Kram
Han är 6 år. Och ja det är ju olika hur man väljer att göra, varken jag el MrP har gjort ngt liknande förrut. Jag var inte heller pådrivande i det hela utan lät Mr P känna efter hur sonen tog det när han började nämna mig osv för att avgöra om det var redo för nästa steg.
Och nej vi behöver inte träffas när han har sonen, men det underlättar lite att han iaf vet om att jag finns. Jag vet att jag aldrig kommer att komma i första hand (skrev ett inlägg om det nyligen) och som du säger så ska det vara och så vill jag att det ska vara.
Tack för dina råd:)
Tack!
Ja ngt jag har lärt mig är just att inte ta så mkt för givet.
Han är 6 år. Ja man får inte ta det så personligt.
Haha ja jag gillar ändå att få de där frågorna, de som ingen annan vågar ställa, man får tänka till lite liksom:)
Vad tufft för dig! Jag tror säker det lossnar med tiden.
Mitt råd är att ta det med myrsteg. Att han inte får känslan av att du flyttar in på en gång eller så.
Typ en glass i lekparken, och sen räcker det för den gången!
Min svägerska hade problem med sin killes barn i början, hon fick mycket hjälp av såna där ”självhjälpsböcker” minns jag.
Lycka till med kärleken, fantastiskt att du träffat nån som det känns så bra med!
kram Angela
Jobbigt det där, men jag måste säga att jag är förvånad över att ni tog ett så stort steg med en gång. Tycker pappan borde tänkt på att introducera dig lite långsammare. Min son fick träffa min kille redan INNAN vi var ett par, vi var vänner och något fanns där och sonen var med redan från början så att säga *^S*
Hur gammal är knatten? Det finns ju en del känsliga åldrar som man bör ta det varligt med.
Sen behöver ni ju faktiskt inte träffas när han har pojken? Blir man tillsammans med någon som har barn får man liksom pussla lite och vara beredd på en del saker. För det första kommer man ALDRIG i första hand, och så ska det vara. De perioder han har pojken kanske ni inte ska träffas alls, eller bara korta stunder. De stunder ni träffas ska ni vara väldigt försiktiga med pussar och kramar och sånt, det behöver inte barnet bli involverad i.
För det andra så finns det barn som ALDRIG accepterar mammas eller pappas ”Nya”, då är frågan om det är värt slitet. Det kan bara ”den nya” avgöra, men man kan aldrig kräva att föräldern ska välja.
Jag tror det kommer lossa, det blir mycket nytt för ett barn som är litet och som är van vid att pappa bara funnits där utan något ”störningsmoment”, försök bara inte prata med barnet och ”reda ut” saker. Det kan man möjligtvis göra med en tonåring:-)
Ta det en dag i taget och i myrsteg, finns kärleken där så fixar ni det, även om det kanske blir i lite långsammare tempo.
klok du är som inte tar relationer för givna,
allt har sin tid och barn behöver mycket tid
lycka till, K
Hur gammal är sonen om man får fråga? En del barn håller inte direkt inne med vad de tänker vilket kan vara både störigt och charmigt på samma gång
. Man får ta det med en nypa salt liksom.
.
Själv är jag morbror till 5 barn (syrrorna som legat i osv), och hört en massa lustiga grejjer från dom.
Bl a undrade dottern (6 år) till min äldsta syrra en dag varför jag inte gift mig ännu. Blev lite paff då frågan kom från ingenstans, men till slut blev vi överens om att man inte måste gifta sig, iaf inte om man just då inte är tillsammans med ngn osv
SÅ är det nog garanterat att han testar mig, och andra – hör nog till åldern. Tack gumman, du är så klok och rar, utmärkta egenskaper för en präst och medmänniska:) Kram på dig
Åh, visst är de ärliga de där små. Det kan ju vara så att han testar dig lite också, är hon nåt för min pappa, kan hon stå ut med att jag är lite besvärlig…. Tror det kommer bli jättebra och blir det inte det så är det ju ok det också. Men man vill ju så gärna att det ska vara omedelbar ömsesidig kärlek eller iaf gillande, men tyvärr är ju vi människor mer komplexa än så. Sen är det ju som du skriver varken fel på dig eller honom utan bara en knepig situation. Så håll ut och kom ihåg att du är fantastisk oavsett vad som händer och att du är ganska så förtjust i hans pappa!
Kram