Eftersom jag inte ens hittar igen min egen, eller era Bloggar (?) så Bloggar jag hädanefter här:

http://siorasbravader.blogspot.com/

Välkomna dit i stället! Nytt format men samma gamla Siora!

Kramisar!

Sovmorgon… Härligt! Det är något som jag behöver för att må bra. Har alltid värdesatt mina sovmorgnar och att vila. Viktigt för att  min kropp och knopp ska hämta igen sig. Men de försvann när jag fick barn och har liksom inte kommit igen.

I morgon kommer  min go´unge hem från trippen till Karlstad med sin mormor. Stackrarna har legat förkylda därnere, nästan hela vistelsen. Synd om dem. När de åkt så långt för att umgås med släkten och så blir de klena…

I dag sov jag till12.30. Ujujuj, vad skönt! Liksom vakna av sig själv och att kroppen har ”laddat klart”. Som på en mobilladdare, röd lampa byter till grön när man ”laddat klart”.

Var upp till hästarna, rullade in en höbal. Myste med dem i vårsolen. Raspade och fixade 1 hov vaedera på Timon och Arbin. Det var bakhovar och de båda kan bråka lite. Därför beslutade jag, för ryggens skull, att ta en hov vardera. Känner inte av det i ryggen och ser det som ett gott tecken. På´t i morgon igen och sedan är ”gossarna” klara. Då är det gamlingarna kvar.

Promenerade hem med Nisse-hunden. Skönt. Genom skogen på knarrande hård snö. Hörde en räv som skällde och några fåglar som betyder ”tidig vår”.

Stannade till och pratade med en tant. Hon berömde Nisse för att han var så fin. Hon berättade om sorgen efter deras hund. En fin pratstund.

Nu är jag ensam hemma tills Darling kommer efter 22 i kväll. Jag tycker på något sätt att vi träffas mera nu, när han jobbar kväll. Vi vaknar ihop, somnar ihop, äter frukost ihop och myser till Tv på kvällen. Han är dessutom piggare och gladare

Så nu ska jag passa på att frossa, sista kvällen innan Wilda kommer hem, med att bestämma över fjärrkontrollen. Kolla på blodiga operationer, knarklangare, fängelseidioter, Atlanta-husfruar och Big Brother. En salig blandning av salt, surt och sött

Kramisar!

Något har hänt… Är det ljuset ute? Eller kan det vara den där elektriska migrän-manicken som jag har på huvudet? Eller kan det helt enkelt bara vars så att det är dags för en förändring?

Jag skrev ju sist, i Lördags, om att jag funderat på Sjuksköterske-utbildning. Var in igen och kollapå sidan om utbildningar. Beteendevetare verkar inte så tokigt heller. Och kanske skulle Socionom vara nåt?

De alla har det gemensamma att hjälpa människor som behöver hjälp. Sjuka, utsatta eller ”bara” olyckliga sådana. Precis som en annan…

Jag VILL ju hjälpa människor att må bra. Det har jag ju alltid velat och även gjort i…11 år. Som vårdbiträde, hemtjänst och Personlig Assistent. Grejen är ju det att vårdbiträde finns knappt längre. Man ska vara Undersköterska och det kräver utbildning. Då  kan man lika gärna utbilda sig till något ”högre” direkt och få några kronor extra.

Personlig assistent har jag ju varit åt…4 stycken olika. Det sliter på en. Både psykiskt och fysiskt. Mest psykiskt, nu mitt senaste jobb då. Här har jag varit i 2 år och känner mig ”oönskad” varje minut på jobbet. Jag kan ta det om det riktas till alla anställda. Men denna människa riktar in sig på EN i taget. Nu är det jag som ska knäckas…

I all denna virrighet om utbildningar, så måste vi hitta ett Hus att flytta till. Snart. Dels för att vi inte trivs här och dels för att det förmodligen inte finns kvar någon lägenhet om 2-3 år.

Och barn? När/om vi ska skaffe det? Om jag börjar plugga 3-3,5 år, hur går det med en knodd? Då är jag ju 40 år snart. HJÄLP!!!

Åldersnoja. 34 års-kris. Finns det?

Kramisar

Ja, tänk vad jag har fått energi tillbaka… Vill inte förklara det bara med att Wilda har åkt bort. För det känns fel att ”skylla” min orkeslöshet på henne. Jag tror mer att det kan grunda sig i att jag föröker att trassla upp de nystan av strul som finns.

Jag längtar nu efter att komma upp till hästarna och greja. Känns som om jag får energi av dem. Till och med orkade jag träna med Nisse hunden nu i ikväll. Annars blir det liksom det ”vardagliga” tränandet, men nu körde vi lite ”leta leksak” i lägenheten. DET var längesedan.

Förut kollade jag upp utbildningar på Universitet/högskolan. Kollade eventuellt studielån osv. För jag KAN inte fortsätta på det jobb jag har nu. Jag äts upp inifrån och vet att det kommer att bli tyngre även fysiskt i framtiden.

Tänkte på vad jag är intresserad av att läsa. Har varit inne på Krimimologi och Psykologi. Men vad blir man av att läsa det? Jag älskar ju att titta på sjukhus, ambulans osv på Tv. Har sagt i många år att jag skulle läsa Medicin om jag hade mer läshuvud. Men Sjuksköterska, kanske? Då kan man specialisera sig efteråt på Ambulans, Psykiatri, Barnmorska eller så.

Om jag räknade rätt, så får jag någon tusenlapp mindre i månaden, än vad jag har nu. Varför inte? Vad har jag att förlora? Inget.

Ja. Det var mina tankar och funderingar idag. Jobb i morgon igen. Psykbryt väntar. Brukar kännas på när man är inne på sitt 3;e dygn på en vecka. Tålamodet liksom är som bortblåst. Till och med på mig som har ett väl utvecklat tålamod…

Ha det fint! Nu ska jag krypa ner med Darling och titta på en…Beck!

Kramisar!

Kokvinnan från SVT;s dokumentär. Så kommer väl jag också att bli i ryggen. Fast som hästkvinna, då…

Jag tog mig iväg upp till hästarna idag. Efter att ha tvättat 9 maskiner tvätt och burit upp dem blöta i lägenheten. Som tur var så var Darling hemma till 13, så han hjälpte till.

När jag gav mig iväg så hämtade jag upp Nisse och Alva, doggarna. De var ivriga att få komma ut Ute så sken solen så att jag fick knäppa upp jacka och ta på mig solglasögonen. VÅR!

Uppe hos hästarna gick solen i moln. Suck. Men det var fortfarande skönt.

Jag bestämde mig för att ”verka” Timons framhovar idag. De är mest ”akut”. Eftersom han har varit sjuk i sina hovar, så växer de snabbt och blir lätt fula i formen.

Jag tog in honom i stallet, så att han skulle stå fast och stilla. Men han betedde sig som han hade myror i baken. Ålade hit och dit och skulle kolla ALLT jag gjorde. Om jag lade ifrån mig en tång eller rasp, så var han där och lyfte dem med mulen. Det är mysigt med såna hästar, men det blir liksom lite jobbigare allting.

Ryggen tyckte väl att det var sådär med att lyfta framhovar på sprattlig hästklump.

När jag var klar med Timon och släppte ut honom i hagen, så kom Arbin självmant och stack in huvudet i grimman. Jaha…bara att ta in honom en stund då. För gott beteende måste ju belönas

Han hade nog ålar i baken. För han var än värre. Så fort jag höll i ena hoven och ett verktyg med andra handen, så snuttade han tag i min tröja bak. Snuttade och naggade till…

å nu är 4 av 16 hovar ”vårfina”.

Ryggen ilar som om den ska gå av. Jag måste lägga mig på spikmattan en stund.

Det är väl förjävligt att man ska ha en så sliten kropp att man inte kan sköta fritidssysslan riktigt…

Nä. Nu spikmatta. Om 20 minuter Big Brother. Har ju fastnat i skiten i år igen. På gott och ont.

I morgon jobb. En halv kalv ska styckas. I lägenheten!!! Ja, ni hör ju…

Kramisar!

Ja, vilken dag igår… Jag sov till 18.30 på kvällen!!!

Då stövlade min pappa in och berättade att han varit till ”gubben som äger betesmarken” och skulle betala de bokade höbalarna. Men det var inte 5 balar. Det var 10! Och så kostar de då 300:- /st så det blev en annan femma.

Jag satt yrvaken i sängen och försökte hänga med i pratet. Då sa pappa; ”Men ligger du och sover ÄN?! Varför då?”. ”För att jag kan…” svarade jag.

Sedan blev det en dusch och lite knapp på datorn. Såg att ”Ulven” nu vandrat tillbaka till grannkommun för 3:e gången. Så de har flyttat henne 3 gånger, för sammanlagt 1,5 miljoner kronor och hon har vandrat tillbaka varenda gång. Hoppas nu att smartskallarna har lärt sig att man inte kan flytta på vilda djur hur som helst. De har ju liksom egen vilja och drift. Är inga små tussiga pudelvalpar som gör vad man säger…

Hittade också på Facebook (nutida skvallerplanket) att man tydligen har tankar om att riva detta hyreshus som vi bor i, under 2013-2014. Jippie? Kanske. Då måste vi ju flytta.

När Darling kom hem så hade jag förvandlats till en PMS-häxa. Vet inte varför, eftersom den veckan ska vara förbi. Men jag var som en uppretad bålgeting. Fy, för att vara sån. Det slutade med att jag förbannade min misslyckade bantning, smällde igen kylskåpet och lade mig för att böla. Suck.

Tittar  ut genom fönstret och avundas skatorna som har bo i trädet utanför. Om man ändå vore en skata… Bättre ju fetare man är, bara tänka på bo, överlevnad och ”vara”…

Jag ser att Skatparet håller på att bygger ett nytt bo i tallen. Strävsamt flyger de dit med tunga pinnar och grenar. Flätar in dem, putsar sina fjädrar och slurpar i sig en mask. Ah…

I dag är det tvättstugan som gäller här. Det snurrar nu 3 maskiner. Om 20 minuter ska det i 3 nya. Tänkte tömma balkongen, som det ligger ett och annat ”kisslakan” på. Vårstäda där någon dag. Vem vet…kanske hittar jag en mask att slurpa i mig, medans jag boar där ute i vårens solstrålar?

Ja, nu börjar våren att titta fram på allvar Det luktar vår ute och känns på solen. Härligt!

Jag ska försöka att ta till vara på dessa strålar nu. Riktigt mycket. Jag MÅSTE förändra mitt liv.

Stressen måste bort, eller i alla fall minskas rejält. Annars går jag sönder invärtes ännu mera.

Kroppern säger ju redan ifrån och när jag söker för de åkåmmorna så får jag mediciner som ”lägger locket på”. Läkarna tar liksom inte tag i VARFÖR jag har migrän, panikångest, depressioner, IBS, pajad rygg osv. Utan den läkare som nu är min ”husläkare” skriver ut ångestdämpande, antidepressiva och sömnmedel utan att blinka.

I går kväll på jobbet var det läskigt. Hela jobbpasset hade varit ”psykiskt stressande) och sånt brukar man ju få betala för. Så även igår. Jag fick migrän. Motade bort den 3 gånger, men på kvällen var den ett faktum. Tog Sumatriptan (migränmedicin) och fick den allra värsta Panikångestattacken på flera år! Har nog inte haft en sån kraftig attack på 10 år!

Migränmedicinen har som biverkningar; tryck i bröst och hals, oro, svettningar, ökad puls… Alla de symptom som jag haft i och med Panikångest förr om åren. Så triggades det igång.

Satt och hyperventilerade i en timme på personalsängen. Kände på pulsen och kollade i halsen så att jag inte svullnande igen. Fy faaan!

Näe. Nu ska jag ta bättre hand om mig själv. Måste det. Kan inte ”gå ner mig mer” för då kommer ingenting att fungera.

Wilda har nu åkt med sin mormor till Karlstad för att hälsa på släkt. de blir borta i en vecka. Jag ska passa på att mysa med hästarna och tänkte ge mig på att ”rida in” Arbin tills Wilda kommer hem. I alla fall ”sitta in” honom.

Näe. Nu dusch. Sedan några timmars sömn bredvid Darling, som jobbar kväll.

Kom på det att jag MÅSTE ingenting idag! Tja, mer än andas då. Och det kan vara nog så jobbigt ibland…

Kramisar

Jaha. Så sitter man här då. Helt ”utslagen” efter en dag med mensvärk och migrän.

Darling har åkt till Staden och ska sova på Hotell. Det är liksom ”sista natten med gamla jobbet”. De blir bjudna på middag, underhållning och Hotell.

Så jag har sovit i 2 timmar och funderar nu på om jag ska ta sparken upp till Torpet och mysa in mig där inatt. Elda, pussa mular, gosa med stallkatterna och ”bara vara”.

Fattar inte varför jag tvekar egentligen. Det är väl bara å packa ryggsäcken och ge sig iväg? Ja. Pcka GI mat och dra upp till urskogen

Ha en fin Lördagkväll!

Kramisar

Satt här i soffan med mensvärken molande. 74% mörk choklad i ena näven och cola zero i andra handen.

Kollade på ”Uppdrag Missbruk” på 4 Fakta. Handlar ju om familjer i kris, där en familjemedlem har problem med sprit, droger eller andra missbruk.Familjen ställer den missbrukande mot väggen i en konfrontation tillsammans med experthjälp.

Satt där och laddade upp mig för min egen ”konfrontation”. Det vore väl faen om inte JAG vågade…

Ja. Så gjorde jag det: Jag tog ett djupt andetag och ringde upp Wildas pappa och pratade ”allvar” med honom om spriten. Igen. Men denna gång Lugnt och sakligt. Spelade på barns osäkerhet, HENNES osäkerhet och ängslan. Frågade honom hur HAN kände det när han var liten och såg sin pappa full osv.

Jag tror att jag nådde fram. Hoppas det. Av mitt hjärtas inre rum så hoppas jag verkligen det.

Mitt ”Uppdrag Missbruk” del 1 är gjort. Nu är det bara resten kvar…

Ja, vad gör man när  det mesta man tar sig an blir kaos? Det börjar kännas så nu. Igen. Suck.

Ingenting vill liksom lyckas. Det bara växer på ”hög” det som är jobbigt. Ner i deppets träsk igen. Förmodligen har ”perioden” i månaden en stor betydelse. Och att migränen biter sig fast som en ettrig tax i skallen. Bara tar nytt tag ibland, men släpper inte.

Egentligen så känns det bara som om det är Jag och Darling som fungerar som det ska. Att vi har framtidstro tillsammans. Men annars så är det motigt.

Jobbet är ju som det är. Bara för att jag är ”fast anställd” (men löst ändå som PA), så sitter jag ganska säkert. Men gubben vill ju byta ut mig. Det känns ju sådär då…

Wilda har kommit in i någon ”anti-mamma”-period och rymmer till sin mormor så fort hon kan. Där säger hon att ”mamma är så dum” och så ringer mormor och beklagar sig över att jag bara skulle sova…Öh?

Situationen med Wildas pappa står stiltje. Jag försökte ”ruska allvar” i honom idag, men…ja. En trött migränmänniska skäller på en pappskalle…

Boendet är ju bajs. Gården med ”stort G” har ännu inte dykt upp.

Jag känner mig som en parasit för min omgivning. En kackerlacka som är ljusskygg, irriterande och oönskad. Jo, jag känner mig så.

Det är faaan med PMS. Helst när man har anlag för att ramla ner i djupa hål så lätt…

Nu ska jag ta en prommis, tror jag.Se om jag i mörkret kan hitta en stig mot lösningar på saker och ting.

Kramis