En författare är också en människa. Ofta en ganska ensam sådan, som sitter och kämpar hemma i månader med sitt milslånga manus. En som måste peppa sig själv och intala sig att det är tillräckligt bra skrivet för att ens våga visa sin redaktör; ett läsproffs som sitter beredd med röda pennan. No mercy! Det styrks hejvilt och kapitel som författaren har kämpat med dag och natt underkänns. Författarens redan svajiga självförtroende sjunker ytterligare ett snäpp. Vad är egentligen bra och dåligt? Vilka kommer att gilla det här? Kan jag över huvud taget skriva? Varför gav jag min in i detta? Kommer NÅGON att tycka att det är bra? Efter blod (i alla fall när det gäller deckare), svett och tårar (promise!), så kommer boken ut i butik: verket som författaren har vigt sitt liv åt i ett års tid. Det är med skräckblandad förtjusning som författaren konstaterar att vem som helst nu kan läsa boken. Och tycka något.
På mindre än en minut kan vem som helst lägga in en recension på nätet och bestämma sig för att den här boken får 1 av 5. ”Synd att det inte finns minusbetyg.” Författaren läser detta och sväljer men bestämmer sig ändå för att googla vidare. På en blogg står det att ”min tolvåriga dotter kunde ha gjort det bättre”. Klumpen i magen växer nu och författaren försöker desperat tvinga undan sin förtvivlan. De bra betygen och lovorden liksom bara passerar av farten. Det är sågningarna som sätter sig och författaren undrar om det kanske är bättre att köpa en korvkiosk. Det är inte lika personligt och utelämnande att sälja en korv som man inte ens tillverkat själv. Om någon tycker att den är äcklig, så skulle man inte ta åt sig.
Tänk till nästa gång du betygsätter en bok. Personligen tycker jag att väldigt få böcker förtjänar en etta, vilket betyder att den är usel. Många som avskyr deckare läser ändå och ger ett dåligt betyg. Andra är avundsjuka. Någon blir provocerad av ämnet och vissa stör sig på författaren som person, därav det låga betyget. Det är sällan speciellt saklig och konstruktiv kritik, mest dräpande elakheter. Någon taggar mig på Twitter så att jag verkligen ska se att hon inte är nöjd med innehållet efter 104 sidor. Inte heller efter 114 sidor. Vad ska jag svara? Boken är tryckt och jag har gjort mitt bästa. Sådana människor är bara ute efter att såra. Jag tar åt mig men jag tränar på att skaka av mig elakheter. Det är inte lätt men samtidigt har jag turen att få många positiva tillrop av nöjda läsare. Vissa lägger upp bilder på sig själv och böckerna och jag blir så glad! Varenda positiv kommentar gör mig så peppad och motiverad att fortsätta! Det är för er jag skriver och än så länge avvaktar med att köpa den där korvkiosken (fast jag måste erkänna att jag har sneglat på den, visst är den tjusig!) …
