Annons

Kritik & beröm

sofiesarenbrant

En författare är också en människa. Ofta en ganska ensam sådan, som sitter och kämpar hemma i månader med sitt milslånga manus. En som måste peppa sig själv och intala sig att det är tillräckligt bra skrivet för att ens våga visa sin redaktör; ett läsproffs som sitter beredd med röda pennan. No mercy! Det styrks hejvilt och kapitel som författaren har kämpat med dag och natt underkänns. Författarens redan svajiga självförtroende sjunker ytterligare ett snäpp. Vad är egentligen bra och dåligt? Vilka kommer att gilla det här? Kan jag över huvud taget skriva? Varför gav jag min in i detta? Kommer NÅGON att tycka att det är bra? Efter blod (i alla fall när det gäller deckare), svett och tårar (promise!), så kommer boken ut i butik: verket som författaren har vigt sitt liv åt i ett års tid. Det är med skräckblandad förtjusning som författaren konstaterar att vem som helst nu kan läsa boken. Och tycka något.

På mindre än en minut kan vem som helst lägga in en recension på nätet och bestämma sig för att den här boken får 1 av 5. ”Synd att det inte finns minusbetyg.” Författaren läser detta och sväljer men bestämmer sig ändå för att googla vidare. På en blogg står det att ”min tolvåriga dotter kunde ha gjort det bättre”. Klumpen i magen växer nu och författaren försöker desperat tvinga undan sin förtvivlan. De bra betygen och lovorden liksom bara passerar av farten. Det är sågningarna som sätter sig och författaren undrar om det kanske är bättre att köpa en korvkiosk. Det är inte lika personligt och utelämnande att sälja en korv som man inte ens tillverkat själv. Om någon tycker att den är äcklig, så skulle man inte ta åt sig.

Tänk till nästa gång du betygsätter en bok. Personligen tycker jag att väldigt få böcker förtjänar en etta, vilket betyder att den är usel. Många som avskyr deckare läser ändå och ger ett dåligt betyg. Andra är avundsjuka. Någon blir provocerad av ämnet och vissa stör sig på författaren som person, därav det låga betyget. Det är sällan speciellt saklig och konstruktiv kritik, mest dräpande elakheter. Någon taggar mig på Twitter så att jag verkligen ska se att hon inte är nöjd med innehållet efter 104 sidor. Inte heller efter 114 sidor. Vad ska jag svara? Boken är tryckt och jag har gjort mitt bästa. Sådana människor är bara ute efter att såra. Jag tar åt mig men jag tränar på att skaka av mig elakheter. Det är inte lätt men samtidigt har jag turen att få många positiva tillrop av nöjda läsare. Vissa lägger upp bilder på sig själv och böckerna och jag blir så glad! Varenda positiv kommentar gör mig så peppad och motiverad att fortsätta! Det är för er jag skriver och än så länge avvaktar med att köpa den där korvkiosken (fast jag måste erkänna att jag har sneglat på den, visst är den tjusig!) …

Annons

Kommentera

Både jag och min mamma har läst V. 36 och vi sa efteråt att det var den bästa deckaren vi någonsin läst. Så sparar dina andra böcker till senare för att ha något att se fram emot. Fortsätt skriva – du är grym!!

Rebecka augusti 11, 2012 16:16 /

Svara

Kritik ska vara konstruktiv eller så kan folk vara tysta!! Håller med dig, för att få en etta måste boken vara totalt oläsbar (om det nu finns nåt sånt ord). Alla gillar olika! JAG gillar iaf dina böcker, har inte hunnit med nr 3 än, men jag ska. Är imponerad över alla som lyckas knåpa ihop en bok, bara det måste vara skitsvårt!! Skriv på och lyssna på dom som säger bra saker!! Och om man nu tycker att en bok är så dålig, men läs den inte då… Ha en skön helg!! Hälsningar från norr

Birgit augusti 11, 2012 10:41 /

Svara

Hej Sofie!
Tack för ett fint inlägg! Jag har läst din blogg länge nu och jag följer den för den är rolig, underfundig och speglar ditt liv som företagare/författare och småbarnsmor. Du inspirerar mig helt enkelt! Jag förstår att det är otroligt svårt att få negativ kritik på något som du lagt ner enormt mycket tid och energi på. Jag har aldrig kommenterat i din blogg förut, men det här inlägget var så personligt så jag kände att jag ville svara.
Jag har genom åren också hamnat i situation liknande din, där jag utsatts för kritik som sårar och skär långt in i hjärtat. Jag är väldigt handlingsinriktad och har identifierat vilka sätt att hantera kritik, som finns för mig och vad som fungerar för mig. Vilka sätt fungerar för dig?
”Släpp det-strategin” – är lätt att säga och betydligt svårare att genomföra. Kanske en strategi som man bör eftersträva, men funkar den för dig?
”Läs det inte” – en del personer läser aldrig det som skrivs om dem. En strategi som funkar fint för dem, men funkar det för dig?
”Skriv av dig strategin” – en bra strategi som handlar om att ”få ur sig det” istället för att man ältar det runt, runt, runt… När man har fått ur sig det kan man även läsa igenom det och kanske inse att det inte är så farligt alternativt kanske mer konstruktivt än man först trodde. En bra sak är även att man kan skriva ut det på papper och sedan kasta pappret utför ett stup eller bränna upp det för att symboliskt visa att dessa ord inte längre ska störa mig.
Be andra att undvika att skriva negativt är en svår strategi, då den inte handlar om något som Du kan styra. Ditt öde ligger i att andra förändras och det är svårt. Självklart tycker jag att vi bör bli bättre på att respektera andra människor och deras arbete och tala och skriva till och om varandra på ett mer konstruktivt och hjälpande sätt.
En annan strategi är att försöka göra ”sågningen” till konstruktiv kritik? T ex ”min tolvåriga dotter kunde ha gjort det bättre”. Ja, jag skrev medvetet med ett språk så att alla skulle förstå. Det är något jag eftersträvar och känner mig bekväm med. Eller Nej, jag skrev med en stilnivå som jag upplevde var högre än att en tolvåring skulle kunnat skriva det. Kan jag utveckla det språk jag använder i mina böcker? Om du vill kan du även söka upp personen ifråga och be denne utveckla sin kritik, så att den bli mer konstruktiv. Så att du kan skriva ännu bättre böcker i framtiden och bli ännu mer framgångsrik.
Och den sista strategin är att helt enkelt bryta ihop och komma igen. När jag bryter ihop tillåter jag mig att bli riktigt ledsen och vara det i en dag eller två. Och när jag ligger där på botten blottad och sårbar funderar jag på vad det är i mig som gör att jag blev så ledsen av just den kommentaren eller det uttalandet. Och så börjar en självrannsakan som är inledningen på vägen att ta mig upp igen. Starkare än innan och klokare än någonsin.
Jag gör ofta en kombination av dessa och jag hoppas du hittar ditt sätt att hantera dessa situationer, för de kommer att uppstå igen. Och glöm aldrig att den du är, styrs inte av vad du gör. Du är helt fantastiskt, precis som du är!
Stora styrkekramar och kärlek
Ulrika

Ulrika Gustavsson http://www.konfliktbyran.se augusti 11, 2012 09:15 /

Svara

Tack snälla ni för alla fina kommentarer! Och Ulrika: jag blir alldeles tårögd över ditt engagemang! Stort tack för kanonbra strategier! Verkligen värdefulla tips som jag ska ta med mig i livet, kram

sofiesarenbrant augusti 13, 2012 10:55 /

Ja, fast det var Mattias du hette… Ber om ursäkt att jag slarvade där…

Anita Vestling augusti 11, 2012 06:10 /

Svara

Instämmer i Martins kommentar…Verkligen värt att fundera en stund på ditt inlägg. En ganska lång stund… Var människors negativitet kommer ifrån. Något med självkänslan förmodar jag?Skriv din kommentar här!

Anita Vestling augusti 11, 2012 06:07 /

Svara

Tack för att du delar med dig! Jag känner så väl igen mig. Det är ett mycket intressant psykologiskt fenomen det där: att människor som recenserar alltid väljer att lyfta fram det negativa, samt att människor som, direkt eller indirekt, blir recenserade, väljer att ta åt sig det negativa i större utsträckning än det positiva. Kanske skulle skriva en bok om det där. Eller inte. Ditt inlägg gav i alla fall mig en tankeställare. Tack för det.

Mattias Edvardsson http://mattiasedvardsson.com augusti 10, 2012 17:15 /

Svara

Åh, jag vill bara ge dig en kram! Det där med att käckt skaka av sig negativa kommentarer är inte så jävla lätt. Speciellt inte när det handlar om något man skrivit eller på annat sätt skapat och lagt in sin själ i. En del som gärna trampar ner andra försvarar sig med ” ja men det är ju konstruktiv kritik” eller ”jag är ju bara ärlig”. Fan heller. Oftast är det bara folk som känner sig bättre själva av att trampa på andra. Jag läste ett uttryck som jag försöker tänka på. Jag vet inte om det är ordagrant eller om jag ändrat lite men kontentan är att ”du själv blir inte längre genom att halshugga andra”. Kram L

Louise http://www.bigassfashion.se augusti 10, 2012 15:40 /

Svara

Jättebra skrivet! Tyvärr gäller ju detta i alla livets sammanhang – allt det negativa hotar att ta över det positiva. Vi tar åt oss av elakheter, men missar det snälla. Jag har själv bestämt att aldrig lägga ut nåt negativt på mina bloggar eller facebook – bara fokusera på det positiva. Kan jman inte skriva en vänlig kommentar kan man låta bli att skriva alls. Fortsätt skriva vad du än gör!

Eva-Marie http://metrobloggen.se/evam augusti 10, 2012 14:53 /

Svara

Å, herregud vad jag känner igen mig i det du skriver. Varför suger man åt sig ETT negativt ord och låter det snurra i huvudet i flera dygn, medan han ignorerar de som tycker om det man skrivit? Fattar inte. Men det är skönt att se att man inte är ensam.
Karina

Karina http://www.karinaforfattar.blogspot.com augusti 10, 2012 14:15 /

Svara

Så sant! Smaken är – som bekant – som baken, och det finns sällan (eller någonsin?) anledning att såga en bok.

annajohanna http://annajohanna.wordpress.com augusti 10, 2012 13:32 /

Svara

Hej Sofie!

Vilket bra inlägg! Jag vet precis hur det känns och skrev själv ett inlägg om hur min kritik mot andra har förändrats sedan jag själv blev utgiven.

Kram Frida
http://fridasforfattardrommar.blogspot.se/2012/08/jag-har-forandrats.html

Frida Skybäck http://fridasforfattardrommar.blogspot.se augusti 10, 2012 13:23 /

Svara

Alltså… Jag önskar att du och alla i samma situation kunde mobilisera kraft att stå emot vad ”proffstyckarna” skriver. Försök i stället att tänka ”om min bok var så jäkla dålig hade den aldrig blivit utgiven”. De verkliga proffsen är ju de som ”sitter med rödpennan” som du beskriver här ovanför. Bry dig inte om elakingarna, lägg din tilltro till proffsen i stället…!!! Och sluta för Guds skull inte att skriva!

Marie Sjödin http://www.mamedia.se augusti 10, 2012 12:20 /

Svara

Fint inlägg! Det är verkligen läskigt att lämna ifrån sig sin bok, men uppenbarligen tycker väldigt många om vad du skriver.

Manne Fagerlind http://mannefagerlind.wordpress.com augusti 10, 2012 11:01 /

Svara
ANNONS
ANNONS