Jag börjar tröttna på hantverkare. Det har blivit lite för mycket av den varan här hemma nu. Vi tjejer pratar ofta om den sexiga snickaren eller rörmokaren, men han finns fan inte här i alla fall. Hit kommer bara fjuniga, rätt värdelösa lärlingar med dålig attityd och ful frisyr.

Not so much….

Dom håller på och halar hela tiden också och kommer med halvsanningar, de där hantverksfolket. Men det har nog mest med att göra med att de är män. Män orkar nämligen inte säga allt det dåliga på en gång. För då blir tjejen sur. Och sura tjejer är ju jättejobbiga. En man tror att om han delar upp dåliga nyheter i omgångar så fattar vi inte att summan av allt det dåliga blir lika stor som om han sagt allt på en gång. Så om han säger lite i taget blir det enklare för honom. Vi blir liksom helt bortkollrade och inte alls irriterade. Klart vi kvinnor fattar vad de håller på med. Och det gör oss bara ännu surare. Lose-lose-situation.

Därför blir jag vansinnig när jag hittar en lapp på hallgolvet som säger att mitt kök måste stängas av ytterligare en hel vecka. När jag frågat rörslusken som varit här tidigare hade han nämligen lovat att kompletteringen av renoveringen av avloppet bara skulle ta en dag. Han trodde väl att han var smart men gjorde mig bara ännu argare.

Jag är skeptisk.

Ganska ofta måste man dessutom felanmäla eller ifrågasätta jobbet hantverkarna just gjort. Då blir man först idiotförklarad på tonårsvis, typ: – Men åååhhh morsan, du fattar liksom ingenting! Sen försöker de guida mig igenom nån sorts felsökningsschema på telefon. Som när jag ringer arbetsledaren på reliningfirman och undrar om dom gömt en död grävling i mitt badrum. Det luktar i alla fall så.

- Kan du skruva av locket på toaletten och kolla att vattenlåset ser intakt ut? frågar arbetsledaren. – Nä, men det kan DU göra! svarar jag och känner hur käkarna börjar stelna.

Eller balkonginglasningsfirman som sätter in fönster som gängar ur och fastnar i läge. – Om du klättrar upp och försöker gänga i fönsterrutan igen och sen sprayar med smörjolja så ska du se att allt funkar som det ska, svarar serviceteknikern när jag ringer. Jag anstränger mig verkligen för att inte höja rösten när jag förklarar att jag tycker att den sortens service borde inkluderas av de 35 000 kronorna jag just betalat.

Tänk om vi skulle göra så på mitt jobb. – Jaha, du tycker din biff är lite för rare? Spring in i köket själv och släng på den till grillen till önskad stekgrad. Eller:  - Om du tycker soppan är för salt kan du ju gå in till kallskänkan och göra om den från början. Hon har möjlighet att assistera dig mellan klockan 07-10:30 i övermorgon.

Det finns säkert bra hantverkare. Det finns säkert riktiga Johnny och Mattias-kopior därute som verkligen brinner för sitt jobb och utför det prickfritt. Som kommer i tid nå’n gång ibland och tar av sig skorna. Synd bara att ingen av dem hittills hittat hem till mig.

Jag erkänner, jag älskar Hollywood-fruarna. Och New Jersey-fruarna. Och Atlanta-fruarna. Ibland blir jag faktiskt irriterad på mig själv för att jag bara kollar på skräp TV. Tänk om jag la den tiden på att kolla på typ Agenda istället. Vad smart och uppdaterad på världsläget och inrikespolitiken jag skulle vara då. Vilken helt annan inriktning den här stackars bloggen skulle kunna ha.

Men de  verkar ha mycket trevligare de där fruarna istället för de sura debattgubbarna i Kvällsöppet. Fruarna dricker vin till lunch, spenderar sexsiffriga belopp på sina barns födelsedagskalas och tar sina hundar på spa. Så långt ifrån ett avsnitt av Solna-fruarna som det bara är möjligt.

I denna vecka av Solna-fruarna: Min vän och hennes son Stora A kommer förbi på kvällen. Jag lagar en What’s-not-to-like-gratäng. Det går ut på att man tar det man har hemma i kylskåpet och lägger i en stor form. Sen häller man på grädde och ost och skjuts in i ugnen. Det blev inte jätte gott. Varken Polkagrisen eller Lortgrisen äter. Lortgrisen ska bara lägga sina pussel. Han lägger helt fel men vi måste ändå applådera och säga ”Bravoooo!” varje gång han får fast en bit. Sen tar han på sig storebrorströjan och börjar läxa upp småttisarna när de ställer sig upp mot TV-bänken. -Ajaj, Lilla! Han ser alla bebisar som ett kollektiv och kallar dem alla för ”Lilla”.

Sen visar det sig att Stora A glömt hur man tar sig ned från stående till sittande igen. Jag tänker att man klipper säkert för reklam här och gör en cliff hanger av det hela. Speakerrösten säger: – Efter pausen får vi se hur det går för Stora A som inte törs släppa sitt grepp om TV-bänken av rädsla för att ramla omkull. Spännande. Oj oj.

Helt plötsligt är alla barnen tysta samtidigt i säkert fem sekunder. Jag känner hur det sjunger i öronen som när man var yngre och varit på disko. Tror fan att jag inte orkar kolla på Agenda när de båda sen äntligen somnat. Jag behöver min dagliga dos lättja och glamm och den får man dessvärre sällan från Public Service. I alla fall inte när man är en av huvudrollsinnehavarna i Solna-fruarna.

Jag fattar inte det där med näthat. Om man absolut avskyr en person, varför måste man då nödvändigtvis tala om det för personen i fråga? Anonymt?

                                                                   ”I hate You!!!!”

Till exempel: Jag gillar verkligen inte Marcus Birro. Jag tycker att han är pretantiös, pompös och säkert massa andra negativa ord som slutar på -ös, som jag inte kommer på just nu. Hans dialekt stör mig också. Jag får lite rysningar av en viss sorts göteborska. Hans och Jakob Eklunds. Ergo, jag läser ingenting han skrivit för det intresserar mig inte. Jag byter kanal när jag ser honom på TV. För mig slutar det där, men långtifrån för alla. Hade jag istället varit en näthtatare skulle jag ha känt mig manad att upplysa Marcus Birro om exakt vad han gjorde som irriterade mig. På samma sätt hade jag varit tvungen att skriva ett argt mejl, på gränsen till hotfullt,  till Lulu Carter och tala om för henne om att hon har fult läppstift. Men nu tänker jag istället bara ”Hmm, fult läppstift!” Inget mer med det liksom. Varför skulle jag?

                                                                 ”Fel, fel fel feeeeel!”

Särskilt kända bloggare verkar få ta extremt mycket skit. Det verkar sällan vara tal om en sakfråga man är oense om och vill diskutera. Att skriva i kommentarfältet i någon ur klanen Schulmans bloggar att denne suger, verkar vara vardagsmat. Men vad uppnår man med det? Och skulle samme person verkligen klara av att säga det öga mot öga? Förmodligen inte. För bakom sin dataskärm och tvetydiga nickname med sexuella anspelningar är man anonym och skyddad. Precis som i bilen. I sin egen bil kan man svära och skrika och få riktiga roadrage om nå’n annan beter sig på ett sätt som inte passar. I bilen är man safe. Annat är det i tunnelbanan. Man muttrar lite om folk som står på fel sida rulltrappan och åt dagisbarn som absolut måste åka i rusningstrafik. Kanske gör man till och med en statusuppdatering om de jobbiga rumänska musikanterna. Längre än så går man inte gärna. Men väldigt sällan ser man en gubbe peka finger åt en annan bara för att han har sin väska på sätet bredvid. För i tunnelbanan kan ju någon svara tillbaka och det vore ju bra läskigt när man inte är osynlig.

Att vara vänlig mot människor du egentligen inte gillar är inte att vara falsk. Det kallas att vara vuxen. Jag tycker fler borde tänka på det innan de trycker på send-knappen.

Jag går till Barnavårds Centralen. Det är dags för Polkagrisens åttamånaderskontroll. Hon ska vägas och mätas och klämmas på. Sen ska alla mått skrivas in i datorn och jämföras med Den Gudomliga Kurvan. Alltså jag hatar den där kurvan. Få saker i livet ger mig sådan ångest som kurvjäveln.

Nu minns jag inte hur många gånger jag körde Statistik A-tentan men det var nog några stycken faktiskt. Men en sak minns jag. En normalfördelningskurva baseras på medelvärde och medelvärde är egentligen ett helt meningslöst mätverktyg. För att bryta ner det hela kör vi ett ”medelvärde for dummies exempel”: I Stockholm är det ena dagen i april är 10 minus ute och andra dagen 10 plus. Konstigare saker har ju hänt. Beräknar man ett medelvärde för de två dagarna får man fram att medeltemperaturen har varit +/-0 grader. Men det är ju helt missvisande eftersom det aldrig var +/-0 grader någon gång de dagarna.

-Ser jag ut som nån som bryr sig om bryr sig om en normalfördelningskurva?

Men det här fattar ju inte folk utan fortsätter att bli helt hispiga så snart kurvan kommer på tal. -Oj, oj, låg hon lite under, men hon ser ju så frisk och fin ut. Eller kanske ännu värre: – Ja man får ju passa sig så att man inte lägger grunden till dåliga matvanor redan när dom är små och ger dom barnfetma! Klart jag blir helt uppstressad trots att jag vet att det inte är någonting att bry sig om. Man dras ju med i mobben liksom. Så snälla, slappna av lite nu! Ett medelvärde på längd och vikt betyder i praktiken att ingen ligger där. Kan vi sluta hetsa om det här nu, ok?  Jag tror vi skulle må bättre av det allihop!

På slutet av besöket försöker jag ställa barnsköterskan lite frågor om välling kontra ersättning. Som vanligt går det inte att få något konkret svar. Det är bara ”Å ena sidan hit och å andra sidan dit” hela tiden. Så är det varje gång man frågar något tycker jag. Oberoende av vilken sköterska man har att göra med. Det är som om dom inte vill ge en klar rekommendation för att man då ska kunna skylla på sköterskan om något går fel. Stämma skiten ur dom som i USA. Eller så går barnsköterskorna samma retorikkurser som politiker? Så är det naturligtvis. Dom sitter där på sina seminarier och diskuterar i grupp hur man bäst undviker att svara på frågor. Dom har säkert övningar i hur man reciterar långa monologer som bara förvillar frågeställaren som efter ett tag tappar bort sig helt i resonemanget och går därifrån utan att vara ett dugg klokare. Och den där Anna Wahlgren verkar ju inte vara att lita på längre. Så det är väl bara att gilla läget och messa sina frågor till 118 100. Känns tryggt. Det är ju trots allt bara kidsen vi pratar om.

Jag är lite osams med Polkagrisen. Jag tycker att det är dags att sova förmiddag för länge sedan men hon håller inte med. Istället står hon på alla fyra i sängen och gungar fram och tillbaka jättesnabbt. Det ser skojigt ut. Jag tänker att jag ska filma henne  och lägga upp här på bloggen men ångrar mig genast. För någon som inte vet hur det går till när barn lär sig krypa och hitta sin balans kan gungandet misstas för juckande. Och vips kommer Socialen och tar henne för att jag har spelat in en porrfilm med barn. Sånt har man ju sett på TV. Så kan vi ju inte ha det.

”Du kan sova middag, jag har Plankan kvar också.”

Sen går hon över till ett stenhårt yogapass. Först hunden. Inte perfekt utfört eftersom hälarna inte är i mattan. Men vad kan man begära, hon är ju bara ett halvår. Sen kobran. Stannar i den jättelänge. Verkar skitjobbigt. Hon går ner och vilar i barnets position. Såklart. Nästintill hårdhänt trycker jag nu ner henne i sängen. Buffar rumpan och drar igång speldosan. Hon svarar genom att argt spotta ut nappen och sen kasta ut den genom spjälorna på sängen. Jag ger upp och låter henne fortsätta leka.

Tänker tillbaka på när man själv var liten. För mig fanns det då två viktiga saker att bestämma över själv som vuxen:

1: Jag skulle stanna uppe så sent jag ville varje kväll.

2: Jag skulle äta godis varje dag utan att borsta tänderna efteråt.

Nånstans efter 25 ändrades det där. Varje kväll är nu en kamp mot klockan för att gå och lägga sig i tid. Nästan varje morgon när göken gal bannar jag mig själv för att jag inte gick och lade mig tidigare igår. Att bli av med min sockerberoende var som att driva sin kropp genom ett inbördeskrig. Nu när jag äntligen vunnit den fighten törs jag inte ta minsta lilla geléhallon av rädsla för att trilla dit igen. Däremot är jag ingen hysterisk sockermotståndare när det gäller barn. De som aldrig ger sina små en glass tycker jag överdriver lite.  Mina tänder borstas numera morgon och kväll och flossas regelbundet. Rädslan för skyhöga tandläkarräkningar är en bidragande orsak.

Kontentan är att när man var liten nog trodde att det var roligare att vara vuxen än vad det egentligen är. All den där friheten uppskattas inte lika mycket när man väl har den. Istället kan jag längta tillbaka till barndomen som var i stort sett kravlös och där ens högsta önskan var ett lila Barbieslott och en isglass efter middagen. Tänk att man aldrig kan va nöjd. Fast ibland är det jäkligt skönt att slippa sitta kvar vid matbordet tills man ätit upp de sista ärtorna.

Jag måste bli mer effektiv. Annars kommer den här vårterminen aldrig funka. Hur tänkte jag egentligen när jag bestämde mig för att plugga under mammaledigheten? Förmodligen alldeles för impulsiv precis som vanligt. Men jag har ju förstått att det är under just sin föräldraledighet de flesta kvinnor reviderar sina karriärsval. Och man vill ju inte vara sämre själv.

Ett mycket stort ögonblick i mitt liv.

Well, men om man gör sig av med alla tidstjuvar borde det ju gå.   Har redan slutat med Wordfeud eftersom jag kände att det höll på att ta över mitt liv. Om jag dessutom slutar med Facebook kommer jag ju helt plötsligt ha tre extra timmar över varje dag. Där har vi det! Sen måste jag sluta irritera mig på saker också för det tar jättemycket tid. Vägarbetet med den tillhörande vallgraven utanför mitt hus ska jag inte ens titta åt. De stora grupperna om 25 pers på jobbet som nollar notan ska jag inte heller låta uppröra mig. De sura tanterna i tvättstugan ska jag aldrig mer ägna en tanke.

Som en gås ska jag bli och bara låta allting rinna av mig. Aldrig mer ha dåligt samvete för barnen. Inte ta illa upp för någonting och gå där och grubbla och älta över vad som egentligen menades med just det tonfallet. Jag ska med andra ord muteras till en man. Tänk vad mycket tid och energi jag kommer spara. Produktiviteten Superti, det är jag det!

Fast jag tycker ju i och för sig att jag redan är supereffektiv och att jag är världsmästare i multitasking. Och det är ju kvinnligt om något.  Hålla många bollar i luften? Helikopterperspektiv? Splitvision? You name, I’ve got it! Eller kanske inte riktigt. För om någon avbryter mig mitt i har jag absolut ingenting färdigt. Ser snarare ut som om jag nollpresterat eftersom ingenting är klart. Men om jag bara får fortsätta utan att någon stör så faller alla bitarna på plats till slut. Bara lite senare än vid utsatt tidpunkt.

Mina energitjuvar

Men är det någonting jag inte ska effektivisera bort är det mina vardagsmorgnar med Lortgrisen. Stunden efter att hans pappa gått till jobbet och innan hans lillasyster vaknat är bara vår. Då ligger vi kvar i sängen och kollar på Musses Klubbhus och bara myser. Jag hatar egentligen Musses Klubbhus men om man får kramas samtidigt kan jag ge med mig. Han dricker välling och jag kaffe. Innan har han hjälpt mig att mäta upp kaffepulvret i filtret och räknat duktigt till 4. När han tryckt på knappen och vattnet börjar puttra applåderar han. Det är såna stunder som ger mig energi inför en hel dag fylld av multitasking.

Jag hoppade av ”Mama Boot Camp”. Det var för jobbigt. Det var för regnigt. Det passade inte i tid. Fast i grund och botten handlade det nog att PT inte funkar för mig pga mina auktoritetsproblem. Jag blir liksom inte peppad av att betala någon för att stå och skrika att jag ska springa fortare och hoppa högre. Jag blir bara irriterad och vill sätta mig och tjura som en finnig tonåring. ”DU kan göra 10 armhävningar till!” vill jag ropa tillbaka. ”Jag gör väl som jag vill!” Kanske inte det personlighetsdrag jag är allra mest stolt över hos mig själv.

Så jag köpte ett sånt där gymkort istället. På Prins Daniels gym faktiskt. Där är det rent och fint med handsprits-automater i vart och vartannat hörn och finshampo i duschen. På barnpassningen är dom jättesnälla och Polkagrisen verkar trivas när hon får åla omkring och slicka på golvet. Jag intalar mig själv att jag gör någonting bra som lämnar henne där. Att det är som en pre-inskolning inför dagis och att det är som öppna föris, med undantaget att jag själv går på spinning istället för att ha meningslösa puré-diskussioner och dricka för mycket kaffe. Ingen går liksom på öppna föris med andra ungen.

Sen tänker jag att Victoria kommer säkert att gå dit efter att hon fått sin bebis. Hon är ju faktiskt också Solnabo nu och behöver säkert komma igång efter förlossningen. Vi kanske kan bli kompisar hon och jag och gå på yoga tillsammans. Hon uppskattar säkert en jämnårig väninna som redan har två småbarn och tänk vad många tips och råd jag kommer kunna ge henne. Om puréer till exempel. Det kommer bli så bra det här. Bara jag slipper dom där jävla personliga tränarna.

Jag förstår inte vad Lortgrisen säger. Nästan aldrig faktiskt. Han börjar närma sig två och ett halvt nu och pratar och snackar och bluddrar hela tiden. ”Strir” skulle man ha sagt i Värmland. Det betyder ungefär att man pratar en massa onödigt strunt. Det är så många ord som vill ut hur hans mun. Han vill berätta och förklara så mycket. Tala om vad han har lekt och sjungit på förskolan. Och jag sitter där bredvid och förstår absolut ingenting. Nemas, niente, nichts, nothing.

”Men morsan, fattar du noll eller? Sydväst är så jäkla hösten 09!”

Det känns som om jag borde fatta. Alla andra föräldrar verkar ju ha full koll på vad deras ungar menar trots att de inte pratar ens i närheten av rent.

” När han säger ”Lala” betyder det att han vill ha ett äpple,” förklarar väninnan.

”Isabella kan redan tala om vilken stövel som är höger och vänster!” säger mamman bredvid mig i kapprummet på dagis.

”Men alltså, hur fattar ni det?” vill jag skrika. ”Det går ju inte alls att höra vad ungarna säger!”

Vi provar lite talsförståelse hemma på eftermiddagen. Lortgrisen får välja själv vad han vill ha till mellis. Han öppnar kylskåpsdörren och pekar uppåt.

”Den!” säger han. ”Den, den, den!”

”Vad då?” frågar jag. ”Yoghurten? Bananerna? Mjukosten?”

”Nej, den!” fortsätter han och pekar irriterat. Jag lyfter upp honom så att han själv ska kunna ta fram det han är sugen på ur kylskåpet. Han tar fram en tub med tomatpuré. Alltså jag fattar inte….

”Bla bla bla, la la la…”

I början av 2000-talet, innan alla hade internet i telefonen, hade SL en talsvarstjänst när man behövde hjälp med tidtabeller. Den var väldigt känslig för uttalsavvikelser, sluddrande och accenter. Rågsved blev Rocklunda och Solna Centrum blev Näsby Park om man inte höll tungan rätt i munnen. Hade man sagt fel flera gånger på rad, lackade liksom telefonsvarartanten ur och sa med myndig röst: ”Jag förstår inte vad du säger. Vänligen tala tydligare!” Jag känner att jag håller på att bli den tanten.

Jag målar fan på väggen. Det kommer bli vintern från helvetet. Jag ser matförgiftningsscenen från filmen ”Bridesmades” framför mig fast med mig själv och de hysteriska tvättstugekärringarna i huvudrollerna.

Vi tar det från början. Det ska stammrenoveras i mitt hus. Vilket väl i och för sig är bra, men kommer att medföra lite, låt oss kalla det, ”besvär”. För oss boende innebär ”besväret” att vi är utan kök i två veckor och sen även utan badrum i ytterligare två. I januari. Naturligtvis.

På informationsmötet igår talas det om att det kommer att finnas toalettvagnar uppställda på gården. Ordföranden får det att låta som om det är värsta lyxen och att föreningen gör oss en super duper stor tjänst som tillhandahåller denna fantastiska service. Jag håller inte riktigt med. Det ganska stora huset min lägenhet ligger i bebos av två grupper av människor: barnfamiljer och riktigt gamla, jävligt gaggiga pensionärer. Kalla mig gärna fisförnäm men jag vill verkligen inte dela badrum med prostatasjuka gubbar som inte lyckas pricka toan och sen vägrar fälla ner locket. Jag orkar inte stå ute i minusgraderna på gården och vänta i dushkön på att tanten som tagit med sig rullatorn in ska bli klar. Och vad händer när nån av dagisungarna får vinterspyan? Konstigare saker har ju hänt än att det går maginfluensa på förskolorna på vintern.

Funderar på att erbjuda mina hemmafrutjänster till någon vän med en bäddsoffa. Världens gladaste bebis ingår. Jag lagar helt ok mat och kan tvätta och stryka också. Kanske bo på något av våra hotell till personalpris? Fast det blir ändå ganska dyrt om man ska bo där i en månad. Eller så tar jag med mig kidsen ut till mammas sommarstuga och åker pulka hela dagarna. Skrapar några triss och drar iväg med familjen till Gran Canaria kanske? Medan jag fortsätter att spåna alternativt boende, tar jag en kopp kaffe till och tycker ganska synd om mig själv. Trots att jag ska få nya, fina stammar. Det kommer bli vintern från helvetet.

Jag tror att jag ska konvertera och bli syrian. Eller det kanske inte funkar så. Det verkar hur som helst vara mycket roligare att vara syrian än att bara vara en random svennebananmorsa. Tror att det är november som får mig att känna så. Månaden där diskbänksrealismen når sin kulmen.

Jag tittar mig själv i spegeln och konstaterar att den polska utväxten börjar göra sig påmind efter bara några veckor. Det hår som växer ut har samma färg som potatisskal. Mina ögonvitor borde döpas om till ögönrödor och trots idogt googlande får jag inte tag på Clear Eyes här i Sverige. Så farlig är alltså den produkten. Inte bra. Ingen idé att gå till nån ögonläkare heller känner jag. ”Hur ser din livssituation ut? Stressar du mycket? Sover du ordentligt och äter du enligt tallriksmodellen?” skulle Farbror Doktorn säkert fråga. Säljer Mc Donlad’s hamburgare? Skiter björnen i skogen? Sover Kissie på rygg?

Jag är övertygad om att jag inte skulle se så här sliten och sjavig ut om jag var syrian. En syriankvinna skulle aldrig ha på sig en ”Bad hair day”-mössa. Framförallt av orsaken att det är en jävligt ful mössa, men även för att hon inte skulle tillåta sig själv att ha en dålig hårdag. Statistiskt sett är hon nämligen frisör. Eller så är hennes man det. Syriankvinnan skulle aldrig köpa en stickad kofta i bleka pastellfärger från Odd Molly bara för att alla andra mammor i området har en sån. Köra runt i en marinblå Ford Focus från 2005 med avskavd lack och halvätna bullar och gamla vingummin inuti? Nej tack!  Hon skulle aldrig måla hela sin lägenhet i Stockholmsvitt eller köpa inredningsprylar  på loppis i lantlig stil. Nej guld ska det va! Och fransar och strass och sammet. Måste se dyrt ut.

Sen vill jag gå på bröllop hela tiden också, för de verkar de göra syrianerna. Jag skulle ha klänningar med för mycket paljetter från Aksara och håruppsättningar som skulle göra en fransk 1700-tals societetsdam avundsjuk. Sen skulle jag dansa alla deras ringdanser och frossa från dessertbordet med 25 översötade bakverk plus bröllopstårtan. Jag skulle gräla med mina kusiner om hur mycket couscous det ska vara i en perfekt tabouleh och hävda att den minsann är min mamma som sitter på det bästa hoummosreceptet. Egentligen gillar jag inte Johnnie Walker Black Label, men ett litet glas skulle jag ändå dricka bara för att det är kalas. Ungarna lägger man i ett hörn under en filt när dom börjar bli trötta. Inga tankar på morgondagen skulle få förstöra mitt festande.

En sån här gråmulen måndag är jag helt övertygad om att lite glitter och glamour skulle få allt att kännas mycket bättre. Syrian eller inte, i eftermiddag är det jag som lockar håret och tar på mig lite för mycket smink innan jag går och hämtar Lortgrisen från dagis och sen till Ica  i mina högklackade stövlar.