Här ska du ha eller är du rädd att nåt ska hoppa upp och bita dig?

Alkohol.

Okej aha jag måste välja, vi har kommit dit alltså.  Okej.  Så nu när jag äntligen tog mig mod och hängde med på fest, så var det så här det var. Aha. Okej.

Vi går väl fortfarande i högstadiet tror jag.

Hon får ha fest hemma, men hennes mamma är i sovrummet ”under cover” syns inte men håller koll.   Jag känner en obehagskänsla, de andra har köpt alkohol i olika former och börjar spåra ur.

Ett tag senare kommer den ”under covermamman” ut ur sovrummet, hon kikar fram vet att hon inte får synas. Hon ber mig säga till de andra att sänka musiken som är alldeles för hög. Snart kommer grannarna klaga. Jag kan inte förstå hur hon kan tillåta det som sker i lägeheten.

Redan när kvällen startade märkte man vilka som bestämt sig för att bli aspackade. Det handlar på något sätt inte ens om att ha kul, berusningen är enda målet.

Det är både killar och tjejer på festen. Jag är  där med min bästis E och kompisarna A & A.  A som känner killarna har druckit sig apfull.  Nu går jag förbi några i hallen där bl a A står. Jag säger att vi  måste sänka musiken annars vill mamman att vi går.

Smack! Jag får en handflata hårt smälld rakt över ena kinden. A tittar på mig med grumlig blick och mumlar något om att jag ska hålla käften. Jag håller mig chockad för kinden och känner att tårarna bränner innanför ögonlocken. Jag springer mot dörren och ut i trapphuset. Min bästis E följer snabbt efter. Hon menar det inte, hon är full. Jag hulkar och säger att jag ska gå hem. Hon övertalar mig att jag ska stanna.

Jag förstår direkt efter den händelsen att folk som är berusade alltså kan säga eller göra vad som helst mot andra. Även mot sina vänner.

Jag går motvilligt in genom dörren och in i den berusade låtsasvärld som de andra befinner sig i. Jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka. Jag vill inte befinna mig i den här situationen igen. Jag vill leva i verkligheten.

Toalettdörren är vidöppen och jag ser att A försökt gå på toaletten men ramlat ner på golvet. Trosorna runt fötterna och ligger på golvet snart i sina egna spyor. Alla ser henne utan byxor både killar och tjejer. Jag fylls av en äckelkänsla. Kan inte förstå hur man kan göra sig redlös och förnedra sig på det sättet. Jag skäms för hennes skull.

Jaha jag är tråkig..ja just det. Okej men du verkar ju ha jätteskoj där du ligger! Fan vad kul du verkar ha.

Är motsatsen till att ha Tråkigt att ha Roligt..ja men då måste det där vara att ha Roligt.

Och motsatsen till Att vara Tråkig är att vara Rolig? Okej du titta noga där på golvet..ja där hon som har ramlat av toan..ja jag vet att man ser hennes underliv..men du titta närmre..ja spyorna och det där bleksvettiga ansiktet tryckt mot golvet..men Titta då..Titta vilken rolig tjej!

Om jag nu är den ”tråkiga” som inte ville smaka på alkoholen så förstår jag nu att jag gjort rätt val. Jag är hellre tråkig än en patetisk person som ligger med naket underliv i mina egna spyor på golvet.

Någonstans Deep within bestämmer jag mig för att Aldrig ska folk se mig på det sättet. Redlösheten äcklar mig. Avsaknaden av kontroll skrämmer mig.

Nu infinner sig en klyfta mellan mig och mina tidigare vänner. Tidigare har det handlat om grillchips och Coca-cola, spela super Mario och kolla på Glamour och se vem Ridge skaffat barn med i  just det avsnittet.

Plötsligt har Alkoholen kommit in i vårt kompisgäng. Jag blev aldrig kompis med Honom från början, och med tiden förstod jag att vi Aldrig skulle bli  vänner.

Under gymnasiet fick jag nya vänner, de var inte speciellt intresserade av alkohol så det var lättare.  Efter några år hade vi en liten återträff jag A, A och E och några killkompisar till A. A hade jag väl hade i mitt minne från den kvällen då hon klappade till mig och som hon avslutade med en naken toalett slash golvtur. Jag valde att ta en cola.

Jag minns att hon går fram mot mig och håller upp en öl eller nåt liknade under näsan på mig. Här ska du ha? Jag hör på hennes röst att hon vill provocera mig, hon vet att jag inte dricker alkohol.  Nej tack det är bra, jag dricker inte alkohol. Vafan är du rädd att nåt ska hoppa upp och bita dig eller!? fräser hon högljutt till mig. Killarna i sällskapet skrattar med henne, och jag förstår att hon vill vara häftig inför dem. Jag känner mig jävligt förnärmad och förbannad över att hon kan säga så till mig efter så många år, hon vet ingenting om mig och mitt liv.

Jag minns som barn semestrarna när det var grillning och det var öl och vin. Jag minns rösterna som höjs, bråk som uppstår. Jag minns känslan av otrygghet. Även fast jag växte upp i en familj Utan alkoholproblem så vet jag att jag alltid känt en känsla av otrygghet när alkohol varit i bilden. Jag har alltid känt att barn och alkohol inte ska vara på samma ställe.

Den stora känslan av utanförskap när alla andra började dricka, den fick väl bara lov att infinna sig. Jag kunde inte bara börja dricka när det kändes så fel. Och för den som inte drack Alkohol fanns det liksom ingen plats.

Så kan jag känna ännu ibland, att om man inte dricker Alkohol så ska man kanske inte vara med. Folk känner sig obekväma. Kan inte slappna av. Okej nä men visst jag kan väl stanna hemma om ni inte vill ha mig här.

Jag gjorde ingen stor grej av att jag inte dricker, det var Du. Och nu sitter alla och glor på mig och väntar på mitt svar om varför jag inte dricker. Ska jag vara ärlig eller bara dra en snabbversion om att jag inte tycker det är gott? Eller köra den där nä du jag behöver inte dricka för berusning ”Livet berusar mig”? Nej jag är inte gravid för hundrasjuttielfte gången. Suck. Penicillin nej jag är frisk. Religion? Nä jag tror inte på något speciellt.

Jag läser av dig som ställer frågan Aha du är svajig, garvar  och halvpackad-nja då kör jag att jag inte gillar Alkohol. Normalstatus du är inte berusad och du frågar för att du faktiskt bryr dig? Okej du får veta en liten del av mitt förflutna.

Min morfar var alkoholist och jag vet att hans beslut att låta alkoholen vara huvudperson i sitt liv, förstörde livet för de andra i hans familj. Mormor och de 6 barnen fick aldrig ta lika stor plats som alkoholen och han alkoholiserade vänner.

När min mamma och hennes syskon växte upp så var Alkoholen alltid i deras liv. Han var som ett oönskat 7:e syskon som söndrade och förstörde verkligheten.

Han var bullrig och som jag förstått elak när han drack. Det förekom övergrepp i deras familj. Det gjorde att hans beslut genom Alkoholen och antagligen för att han måste varit sjuk i huvudet i övrigt, kom att påverka framtiden som jag och resten av min familj växte upp i.

För detta förbannar jag honom. Fanns han kvar i livet skulle jag ställa honom till svars. Få skrika ut hur jävla sjuk jag tycker han är. Få honom att förstå hur illa han skadat den verklighet som vi andra lever i. Det liv vi fortsätter att leva. För vi är ju här, vi lever ju.

Mormor visste ingenting. Hade inte sett någonting. Hade inte hört nånting. Nä det är klart för hon hade ju också haft ett skitliv. Men hon tog inte sina barn ur det jävla skitlivet. Hon lät honom supa upp pengarna. Hon lät honom stå och sula ut möbler från balkongen. Tänk att man kan  välja vad man hör och ser.

De skickade iväg barnen till sommarföräldrar, stackars fattiga stadsbarn skulle slippa känna asfalten under sina fötter och få känna gräs under fötterna. Fågelkvitter och äta rabarberkräm i solskenet.

Min moster hamnade hos en jävla alkoholistfamilj! Skillnaden var väl bara att det var på landet.

Alkoholen han bor överallt. Han bor både där fåglar kvittrar och där solen skiner, han bor inte bara i gula hus byggda av tegelsten i Stockholms förort. De söp båda två. Där var det allt annat än rabarberkräm i solskenet.

Vad i helvete är det för jävla system? Finns det ingen som kollar upp sånt här? Finns det ingen som kollar att allt står rätt till innan man skickar iväg stackars barn med ett redan pissigt liv!!?

Mamma hamnade i Blekinge. Fick sommarföräldrar och en sommarsyster. Hon hade det bra där. Det värmer mitt hjärta. För då visste hon inte hur resten av hennes liv skulle komma att bli. De blev jävligt tufft och svårt hennes liv. Jag är så ledsen för hur hennes liv blev. För de jävla orättvisor som hon upplevt och all jävla skit. Jag bär hennes bördor i min ryggsäck också, som för att hjälpa henne och avlasta så kan jag bära lite.

Nu kom vi ur spår. Alkoholen var det. Nu med facit i handen så vet jag att mamma och hennes syskon fick vidare problem av alkoholen. En del hittade sig respektive med Alkoholproblem, en del fick själva problem med alkoholen. Jävla alkohol.

Problemet för mig har alltid varit andra människors reaktioner. Och jag förstod ju ganska snart varför. Att någon väljer att inte dricka sticker tydligen jävligt i ögonen. Det som är så otroligt är ju att skälet är att de vänder mitt ickedrickande mot sitt eget drickande och då tycker de tydligen inte om det de ser. De tycker tydligen inte att de själva framstår som speciellt bra? Som att de är sämre människor för att de dricker?

Men hallå stopp nu hallå. Jag har valt det här, ni får stå för era egna val. Men ni som genom livet kommenterat mig och tycker. Oftast har ni som reagerar kanske lite dåligt förhållande med Alkoholen? Och när jag väljer  bort så tror ni jag tycker jag är bättre än er? Nä men i lägen med spyfylla och toalettgolv då tycker jag att jag är Smartare i alla fall.

Min exman tyckte det var jobbigt ibland, jag klagade när han satt och tog en whisky hemma. Jag tycker det känns konstigt när någon sitter och dricker nåt sånt själv. Ja han kanske tyckte det var gott och det var Fredag/Lördagskväll.

Min pappa har stört sig på mitt ickedrickande flera gånger. Tycker aha vad du är speciell då. Jaha och du ska inte ha nåt. Sagt till min nuvarande Jaha vill du ha nåt att dricka eller är du lika konstig som min dotter eller? Han stör sig så på det! Vad fan! Pappa var glad och tyck att det är okej för fan. Respektera mina val. Jag är faktiskt vuxen.

Jag har ju inte valt att gå med i en sekt, dyrka djävulen, skaffa skägg, bli nazist eller pracka på familjen Hare Krishna eller nåt. Jag sa bara Jag tar en cola tack.  Skärp till dig och håll koll på ditt eget drickande! Vad i helvete?

Min man är stolt över att jag inte dricker. Han säger ofta Nej hon dricker inte. Nykterist. Alltid varit. Sådär lite stolt på rösten. Som att han tycker jag är ren och orörd. Ja hon är unik. Fan älskling vad uppfriskande att få höra! Ja jag kanske inte förstått att det är unikt?

Alla är så vana vid att det dricks så det blir alltid en Oooops vad sa du? Ingen alkohol. Jaha oj vad gör vi nu då? Ojojoj vi har en situation här..Ja vi har ju kranvatten. Jaha..okej vad smarrigt. On the rocks please..

Nej kräftskiva är inget för mig. Fyllefest på Flatenbadet nej tack. Vinkväll med tjejerna nä jag hoppar. Va sa du nu? Tråkig? Nej jag dansar längst av alla-last woman standing. Jag dansar Alltid nykter. Jag svär. Uggla kan jag få en sån sång tack?  Kareoke ja okej? Nä jag behöver inte vara full för det.  Hålla tal, pissjobbigt men okej. Nä jag kan inte ta mig en innanför rocken och bli tuff. Jag får försöka vara tuff ändå. Ta mig en för att värma mig? Nej tack jag drar på mig en Lusekofta istället.

Nehe du dricker inte!? Okej sjysst då slipper jag vara helt ensam och unik ikväll. Jaha du längtar efter viiin okej du är gravid. Tufft för dig..

Ja just det du jobbar jour..så du kan inte dricka. Måste kunna köra om du får jobb aha.

Nehe du dricker inte!? Okej sjysst. Jaha du längtar efter en drink, en grogg en shot! Jaha penicillin. Ja du vilket skit. Jaja du men då hade vi inte så mycket gemensamt i alla fall..

Vad sa du? Om det är jobbigt att umgås med människor som dricker? Att vara nykter när andra är onyktra? Ja du..hur ska jag svara dig..du har ju valt att dricka alkohol så hur säger jag det utan att såra dig..hm

Såhär..I dont give a flying kakadua om folk dricker alkohol Om de fortfarande klarar av att vara trevliga, Om de kan vara sig själva, Om de inte låtsas vara superpolare fast de aldrig pratat med mig, Om de inte blir fysiskt eller psykiskt elaka, Om drickandet sker utan barns närvaro, Om man inte super tills man spyr fast man är vuxen människa, Om man dricker för att man tycker det är gott, Om inte totalfylla är målet, Om det sker utan tvång.

Vad sa du? Aha ni vill bara garva och bli fulla. Sorry nej tyvärr jag kan inte henka. Jag stannar hemma, det är okej.

Nej jag tycker inte om att du öppnade dörren naken.

Nej jag tycker inte man ska visa röven på ett bröllop.

Ja du liksom hade mikrofonen i munnen det är inte okej, ja de i bandet blev sura.

Nej jag har sovit, jag har inte knu PIP at med någon annan.

Ditt jävla pucko, ja jag är sur för att du spillde ut hela din öl över hela min rygg.

Vänligen nyp mig inte i häcken, du är inte min kille. Ska jag hämta honom eller?

Släpp honom för fan! Ja du tog strypgrepp på honom. Varför? Han sade att du inte ska hålla på och köra hem folk när du har druckit! Han brydde sig. Ditt jävla pucko.

Aj jag måste till akuten såå ont i magen. Vadå? Imorgon istället. Du har druckit. Okey..jag tar taxi då.

Han skallade dig? Jävla förbannade fyllesvin! Fega jävla skitiga as. Efter allt hon gjort för dig? Ska jag leja en man som skallar dig? Var du glad att jag inte sjunker till din nivå. Sup ihjäl dig istället, det kommer göra nog så ont.

Jaha så välte du ut ett glas. Du är full! Du kan inte kontrollera dig. Förstörd middag. Vi pratar ju aldrig, så hade vi chansen. Restaurang ute, tidig Lördagkväll. Bara du dricker så. Vad sade du? Om jag skäms? Ja jag skäms-för Dig!  Då skiter vi i och umgås om du inte klarar av det..

Du agerar såhär. Trots hennes bakgrund? Har du glömt hur hennes mamma dog? Alkoholen. Repektera då det för faan!

Nej det är inte okej när Tomten är full.

Ja vi fick åka hem. Efter den långa jävla kön. För att du drack dig full så du har ont i huvudet och måste spy. Det är skitbra musik, jag har jättekul. Kul vi åker hem då. Ja jag är sur.

Jo i ärlighetens namn tycker jag ibland det är sorgligt när vuxna människor beter sig som raglande idioter, när de förstör för andra runt omkring sig. När det blir dålig stämning, när det blir konstigt dagen efter. När ingen vet vad den skall säga. När folk blir ledsna, sårade och skadade av det.

För alla har någon relation till Alkoholen. Jag är så trött på alla dessa sorgliga historier där folk blir skadade, till och med dör eller är döende för att de förstört sin kropp.

De fullblodsidioter som kör bil med Alkohol och kör ihjäl och skadar människor.

De som äventyrat sina barns säkerhet för sitt eget beroende till Alkoholen.

Jag hatar att folk ska behöva dricka för att passa in eller för att våga. Vad faan?

Om vi inte vågar stå för vilka vi är, hur ska någonting då förändras?

Hur ska våra barn kunna växa upp och ta rätt val om inte vi gör det?

Ibland tvingas man göra val och då är det viktigt att våga stå för den man är.

Jag är stolt över mitt val och vet att jag har valt för livet.

Det var Augusti 2010.                                                                                                                                                                                                                                                                 De vanliga skuldkänslorna tynger mitt modershjärta, som det gjort sedan jag började jobba igen efter mammaledigheten.                                                                                                                                                                                                                              Det är som om jag vant mig vid att alltid känna mig otillräcklig, stressad och ledsen.

Jag vill inte lämna honom på förskolan och hela dagen längtar jag bara efter att få hämta honom och komma hem och få vara tillsammans.

Det är en kluven känsla att ta hand om andras barn hela dagarna och känna att jag inte har nog med tid till min son.                                                                                                                                                                                                                                                       För att det skulle gå så snabbt som möjligt att ta mig till och från jobbet så cyklade jag, en gammal cool Kronancykel med jättedäck och pakethållare.                                                                                                                                                                                                                                    Sonen tycker inte om sin cykel och har inte lärt sig cykla ännu.                                                                                                                                                                                                                                                      Jag sätter honom på pakethållaren, tänker att han är stor nog och förklarar hur viktigt det är att hålla ut fötterna.                                                                                                                                                                                                                                             Han har cykelhjälm, håller i sig och håller ut fötterna för glatta livet.

Vi susar fram under de varma sommardagarna, med vinden i håret.                                                                                                                                                                                                                                                                   Vi bor nära dagis men det är lättare att skjutsa en bit dit och sedan gå uppför backen, sen tar jag mig dit vrålsnabbt efter jobbet.                                                                                                                                                                                                                                                    Allt handlar om att tjäna minuter, vinna tid.                                                                                                                                                                                                                                                                   När vi åker från dagis susar vi ner för backen och är hemma på 3 minuter.                                                                                                                                                                                                                                                                 Med vinden i håret.

Den här dagen står kompisarna och hänger vid staketet och fröken Daniel vinkar också, sonen är stolt när han får sätta sig tillrätta på pakethållaren.                                                                                                                                                                                                                                    Han känner sig stor, han känner sig självklart trygg  det är ju hans mamma som sätter honom på pakethållaren.                                                                                                                                                                                                                                       Jag är ju hans mamma, jag kommer välja bäst och rätt för honom från födsel och så länge jag får finnas här hos honom.                                                                                                                                                                                                                                                      Vi cyklar ett par meter, de stora däcken får fort upp farten.

Håll ut fötterna gubben.  Ja mamma.                                                                                                                                                                                                                                                                 Men när vi svänger ut på vägen där vi ska susa ner och får upp farten ordentligt så händer plötsligt något.                                                                                                                                                                                                                                                      Jag hör att det tjongar till där bak och ser något flyga i luften.

Jag hör ett skrik som fyller hela himlen, som fyller varenda millimeter av mig och

inser chockad att det är min son som skriker.                                                                                                                                                                                                                                                                     På ett sätt jag aldrig hört förut.                                                                                                                                                                                                                                                     Inte som kolikskriket, inte mitt i mardrömenskriket, inte jag klämdefingretskriket.

Han skriker på riktigt.

Det tar en stund att få stopp på cykeln.                                                                                                                                                                                                                                                  Jag hoppar av och ser som i dvala att hans fot sitter fast i bakdäckets ekrar.

Det finns ingen gympasko, det finns ingen strumpa.                                                                                                                                                                                                                                                Hela foten och en bit av benet sitter fast och har stoppat däcket att snurra.                                                                                                                                                                                                                                                  Jag hör bara skriket.

Jag får loss honom, vill inte skada mer, är förlamad av skriket.                                                                                                                                                                                                                                                                  Jag släpper cykeln och faller ner på trottoaren med min son i famnen.

Jag ser en tygtrasa liggandes på vägen och känner igen mönstret.                                                                                                                                                                                                                                              Det var en strumpa när vår dag började.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Om vi bara kommer hem blir allting bra.                                                                                                                                                                                                                                                                Såja älskling mamma är här.                                                                                                                                                                                                                                                     Mamma, vadå får jag fortfarande kalla mig mamma?                                                                                                                                                                                                                                              Jag har  missbrukat mitt namn och förbrukat min mammaroll,

jag har slagit undan hans trygghet.

Jag har slagit undan barndomen under hans fötter och skadat honom fysiskt.

-Jag vill hem mamma, vi går hem, mamma.                                                                                                                                                                                                                                                Det var mitt fel mamma, det var mitt fel..mitt fel..

Orden träffar mig som skarp ammunition.                                                                                                                                                                                                                                      Kulorna flyger genom min kropp och lämnar blödande hål, första träffen i hjärtat.                                                                                                                                                                                                                                                                 Jag hör hans svaga stämma, han liksom mumlar i chock de för sig själv och orden ekar i mig.

Han tror att det är hans fel.

Nej älsking, nej du har inte gjort nåt fel.                                                                                                                                                                                                                                                          Det var mammas fel.

Folk börjar samlas runt oss, någon lyfter upp Kronancykeln från gatan.

Jag märker att en ung tjej sitter bredvid mig och håller sonens fot högt med ispåse runt.

Var kom hon ifrån, var kom ispåsen ifrån?

Jag hör mig själv mumla vad ska jag göra? ska jag bära honom till vårdcentralen, vad ska jag göra?

Jag hör  röster och ordet ambulans.

Ambulans.

Jag får skakande upp min mobil och slår siffrorna som hjärnan ger mina fingrar.                                                                                                                                                                                                                                               Samtidigt rusar tankarna, ambulans herregud.                                                                                                                                                                                                                                             Vad har jag gjort?  Har han brutit något?

Vad ska hans pappa säga?

Vad skulle jag själv ha sagt om han ringt och sagt att det hänt?

Jag är ju för fan hans mamma, vad i helvete har jag gjort!?                                                                                                                                                                                                                                                      Jag är ju för fan barnskötare, vad i helvete har jag gjort..

Ni får ringa en sån där farbror från viltvårdarna som vi ringde när vi såg

ett rådjur med dinglande bakben.

Låt honom komma med bössan och göra slut på mig direkt.

Jag kan lika gärna vara död.

Kvinnan som svarar frågar vad som hänt,  jag säger att jag behöver en ambulans min

son är skadad hans fot..                                                                                                                                                                                                                                                       Jag läser gatans namn och nummer på den knottriga fasaden på andra sidan vägen.

Hon frågar om han fortfarande sitter fast och hur foten ser ut.

Nej jag fick loss honom.

Jag vågar inte titta på foten, tittar snabbt och ser att den är vit nästan lila och konstig.

Jag klarar inte att återge det jag ser för kvinnan i telefonluren.

Kan någon tala med henne, kan någon förklara..jag kan inte..jag..

En äldre man tar min telefon och pratar med kvinnan.

Jag vet inte hur länge vi sitter där på trottoaren, jag håller honom så hårt.

Som  för att min  närhet ska ge honom ro och lindra smärtan.                                                                                                                                                                                                                                              Om jag bara håller honom tillräckligt nära så blir allt bra.

Jag ser ambulansens ljus och inser att den kommer för oss.

Jag hör en tjej säga att hon tar cykeln och låser utanför sin port.

Cykeljävel, må den brinna i helvetet tänker jag.

Den äldre mannen tar på min axel och när jag tittar upp jag hör orden

Använd ekerskydd nästa gång.

Jag sitter med den jag älskar mest av allt i min famn, han är trasig och

önskar att jag var död.

Mannen säger Använd ekerskydd nästa gång.                                                                                                                                            Ekerskydd.                                                                                                                                                                                                                                            Nästa gång.

Jag tittar chockad upp på honom och jag önskar han inte sagt de

orden till mig just då.

Ambulansmannen är lång, trygg och faderlig.

Jag tror han heter Lasse.

De lyfter upp min son på en brits, in i ambulansen.

Ger honom smärtstillande.

Han yrar chockad, gråter.                                                                                                                                                                                                                     Jag kan knappt titta på honom, jag upprepar mamma är här, mamma är här.

Jag bryter tyst ihop vaggandes, jag mumlar om att de ska köra mig någonstans

där man dumpar idioter till föräldrar.

Lasse tar tag om mina axlar med två starka händer.

När jag tittar på honom med vet han exakt vad jag tänker och han säger med

en varm men bestämd stämma:

Det här kommer att ordna sig. Det var en olycka. Det kommer att ordna sig.

Jag behövde verkligen höra det just då.

Jag kommer aldrig glömma när han sade det till mig.

I en dimma tar vi oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus.                                                                                                                                                                                                                          Ambulansmannen ger sonen en nalle och säger att alla som åker ambulans får en nalle.

Äntligen har det smärtstillande verkat, han har somnat.

I det tysta rummet står jag med mina tankar.

Läkaren kommer in med resultatet från röntgen.

Jag tror inte jag i det läget förstått hur illa det verkligen var.

Benet som leder ner i foten är helt av.

Sen är det en massa annat trasigt i foten, säger hon.

Jag är i chock.

Samtalet till hans pappa.                                                                                                                                                                                                                    Astrid   Lindgren..sonen..skadad..cykel..jag..

Jag hör hans röst säga nej vad fan nej, Det är inte ditt fel, Det var en olycka,

Jag kommer dit.                                                                                                                                                                                                                                                            Vi lägger på.

Jag vet att det här är mitt fel.

Ja en olycka,  en olycka som är orsakad av Mig!

Varför säger han att det inte är mitt fel?                                                                                                                                                                                                                     Vad hade jag sagt om jag fått samma samtal från honom? Hade jag sagt så?

Jag hade skrikit Vad i helvete har du gjort!? Vad har du gjort med mitt barn!? Eller?

Det är osäkert om de måste operera.                                                                                                                                                                                                            Operera. Min son. Söva och operera min pojke.                                                                                                                                                                                                                                                                  För att jag satte honom på pakethållaren.

På grund av mig.                                                                                                                                                                                                                            Skammen tynger mig och det är svårt att möta blicken på sjukvårdspersonalen.

De behöver inte operera. Tack gud!

Benet kommer läka ihop av sig själv.

Eftersom foten låste hjulet så slet det upp ett fruktansvärt sår på utsidan av foten.

På två ställen.                                                                                                                                                                                                                                  Därför kan man inte gipsa igen foten.

Han måste ha gipsskena, för att man ska kunna lyfta ur foten varje vecka då såret skall skötas.                         Brännskadeavdelningen.                                                                                                                                                                                                                     Tar hand om sådana här sår.

Cykelfot kallas det.

Chock.                                                                                                                                                                                                                                                   Jag stänger av mig själv och lever för att min bleka lilla kille som är sängliggande ska ha det bra.                                                                                                                                                                                                                                                       Jag sover inte, jag har jour.                                                                                                                                                                                                   Smärtstillande. Toalett. Lyft. Mat. Dricka. Tidning. Tv. Film. Toalett. Sova. Medicin.

Min sambo vet inte hur han ska bemöta mig och det som hänt.

Jag irrar runt som ett skadeskjutet rådjur med panik i blicken.

Han drar sig undan, ligger kvar i soffan.

Vet inte vad han ska säga.

Så han säger ingenting.

Hela jag skriker av panik och vill att han fångar upp mig, gör mig trygg hjälp mig!

Men jag vet inte hur jag ska säga det.

Så jag säger ingenting.

Jag blir arg, besviken och ledsen istället. Jag förtvinar.

Astrid Lindgrens brännskademottagning.                                                                                                                                                                                    Varje vecka åker vi sjuktaxi.                                                                                                                                                                                                        Varsågod ta lite saft.                                                                                                                                                                                                                          Det smakar inte saft. Det är lugnande medicin.

Han vill inte ha.                                                                                                                                                                                                                                   Han vet ju att de ska ta hand om såret, som sitter på foten som sitter fast i det brutna benet.

Han vill inte, han gråter och vill att jag tar hem honom.

Han har panik. Jag får panik. Han får i sig lite lugnande.

De sätter sprutor och det gör ont, han gråter och vill inte ligga ner.

När hans pappa inte kan följa med hänger min mamma med.

Tack mamma.                                                                                                                                                                                                                                       Jag klarar inte det här själv.

De måste rengöra och ta bort den hinna som skapas.

Få bort bakterier.  Tvätta rent.                                                                                                                                                                                                                                                                                                       De lägger någon form av metalldroppar något som ska få det att dra ihop sig, nät, förband.

Varje vecka ibland två gånger.                                                                                                                                                                                                         Efteråt sover han på en brits, tar tid att vakna upp.

Varsågod en Piggelin, första gången tar han den.

Nästa gång vet han. Han kommer kräkas upp den. Så han vill inte ha.

Han är groggy, och nu kommer bieffekten han kräks och han kräks.

Hela vägen hem i taxin.                                                                                                                                                                                                                      Mitt lilla barn. Vad har jag gjort?

Vi försöker besöka lekrummet efter behandlingen, fotbollsspel, riddare spel.

Han sitter i rullstolen och gör ett försök med fotbollsspelet.

Han är likblek.                                                                                                                                                                                                                                                               Han kräks och gråter.

Jag vill åka hem mamma, jag vill bara åka hem.

Han får bo hos mig hela tiden, annars har vi varannan vecka.

Jag måste få ta hand om honom.

Fysiskt och psykiskt måste jag få ge av mig själv natt och dag för att försöka sona mitt brott.

Lindra min skuld. Det här är Mitt fel.

Jag vet inte om jag sover, jag vet inte om jag äter.

Det går inget bra med sårläkningen.

De börjar prata om hudtransplantation.

Ta hud från min sons kropp och sätta den där såret är.

Jag tar bedövat emot informationen, de måste tagit fel på person.

Vad sa ni?  Ta hud.                                                                                                                                                                                                                                                               Var? Huvudet.                                                                                                                                                                                                                                   Har allra bäst läkkött.

Från min sons huvud.

Jag är i helvetet.

Han får stafylokocker i såren.                                                                                                                                                                                                     Antibiotika. Hela hinnan måste skrapas bort. Bort med det gamla, tvätta rent.

Lugnande. Han kräks. Tårar. Panik. Chock. Sorg. Elände. Ilska.

Jag bär honom till toaletten.

Jag bär honom från och till rullstolen.

Jag bär honom i duschen.                                                                                                                                                                                                               Jag börjar få ont i ryggen.

Han är ju 5 och ska fylla 6 nästa år, han är lång  för sin ålder.

Han får inte stödja på foten och jag Ska lida.

Vad fan är ryggont mot det han gått igenom?

Jag bär honom till Afrika om jag måste.

Läkningen går bra.                                                                                                                                                                                                                             Det behövs ingen hudtransplantation.

Tack kära, store gode gud!                                                                                                                                                                                                                                                                  På insidan har benet läkt bra, det är bara det förbannade såret som är problemet.

Han behöver ju komma upp och stå, upp och gå.

Hade det inte varit för såret så hade de gipsat in foten och han hade fått börja stödja rätt fort.

Han saknar sin förskola.

En dag kommer ett stort kuvert fyllt med de allra finaste teckningar från alla barnen i hans

grupp och ett kort från fröknarna som skriver att de saknar honom.

Vi har inte vågat hälsa på, först var det risk för infektioner.

Nu tar vi oss ut med rullstolen på promenader och jag njuter av all tid vi får tillsammans.

Mitt i allt det hemska får vi försöka glömma orsaken till att vi får vara tillsammans

hela dagarna och bara njuta av tiden.

Sensommaren byts mot höst.                                                                                                                                                                                                                                                                                                       Vi hälsar på på förskolan.

Sonen tar sig nu fram genom att hasa på rumpan med benet i skena åkandes framför.

Det slutar med att alla barnen gör likadant och kanar på rumporna genom korridorerna.

Det som slår mig under den här tiden är att min son har en sådan fantastisk positiv

inställning till livet, han har släppt själva händelsen och blickar framåt.                                                                                                                                                                                                                                                   När jag ser tillbaka på allt han gått igenom fylls  jag av  kärlek och respekt för den här

fantastiska lilla killen.

En dag säger han plötsligt Du sa att det var ditt fel mamma.                                                                                                                Vad?                                                                                                                                                                                                                                                           När vi satt på trottoaren utanför lilla affären, när jag hade gjort illa mig Då sa du

att det var Ditt fel det som hände.

Nu får jag tänka efter innan jag svarar.

Även fast jag själv klandrar Mig och enbart Mig, så kan det vara tungt att bära

för en liten kille att det var mammas fel.

Älskling..det var en olycka. Ibland händer hemska olyckor.                                                                                                                                                                                                                                                   Jag borde inte suttit dig på pakethållaren, det var fel.                                                                                                                                                                                                                                                               Det var heller inte cykelns fel.

Det var inte ditt fel heller,  det är svårt att hålla ut fötterna sådär

och jag borde inte ha bett dig göra så.

Det var en fruktansvärd, läskig och hemsk olycka som jag önskar aldrig hade hänt.

Ja mamma vilken  hemsk olycka det var..

Älskade unge.

Han var hemma i ungefär två och en halv månad.

Till slut läkte såret efter många gångers behandling.

Fantastiska Sanna och Anna på brännskademottagningen gjorde ett toppenjobb.

De såg aldrig med klandrande ögon på mig.

De berättade att den här typen av olycka och skada är vanlig och ökar.

Fy fan.

De som klandrat mig och som gett små kommentarer ska veta att den skulden jag

lägger på mig själv är tyngre än något jag tidigare tvingats bära.                                                                                                                                                                                                                                                                          Jag önskar väl att de varit lika sjyssta som min son när jag förklarade om olyckan.

Vissa saker kanske man inte behöver sätta en syndabock på.

Tro mig-jag  gör ett utmärkt jobb med att klandra mig själv för olyckan.

När sonen äntligen blev av med gipsskenan var där ett tunt, fjälligt ben under.

Han fick småsår och blåsor som fläktes upp och eksem.

Den långa tiden sittandes gjorde att han fick lära sig gå på nytt.

Även då kämpade han och gav sig den på att klara av det.

När sonen väl var tillbaka på förskolan började jag plocka upp resterna av mig själv.

Det var inte mycket att hurra för.

I samma veva hade jag blivit av med mitt arbete på ett osjysst och olagligt sätt

efter fyra år, och tagit kontakt med en jurist.                                                                                                                                                                                                                                                                     Fick nytt jobb och försökte börja arbeta igen.

En kväll föll jag plötsligt ihop i klädkammaren och skakade av gråt,

allt föll över mig och jag kände mig så trasig och trött.                                                                                                                                                                                                                                                     Jag förstod inte ens hur jag skulle kunna fortsätta leva.                                                                                                                                                                                                                                                  Skammen lamslog mig och trots att sonen nu gått vidare och faktiskt mådde bra, kunde

jag inte gå vidare.                                                                                                                                                                                                                                 Nu förstår jag vad det betyder när folk säger att de gått in i väggen.

Depression.

Jag visste det redan innan läkaren på vårdcentralen sagt ordet.

Du är deprimerad såklart med allt som hänt, olyckan också blev du av med jobbet.

Så jag skriver ut dom här tabletterna åt dig så ska du se att du mår bra igen om en-två

veckor det tar ett tag innan de når full effekt.                                                                                                                                                                                                                                                                    Sådär lite sjukskrivning så är du snart på banan igen.

Men ska jag inte gå och prata med någon?

Nä det räcker med dom här. Ta dom så mår du snart bättre.

Nu förstod jag ju ganska snart att den här läkaren inte var speciellt smart så jag tog själv

kontakt med kuratorn vid Astrid Lindgren.                                                                                                                                                                                                                                                                   Jag gick till henne två gånger och under de två timmarna hann vi gå igenom hela min barndom

och fram till där jag stod just då.                                                                                                                                                                                                                                                                        Jag behövde verkligen någon utomstående som lyssnade och som kunde möta mig med frågor och tankar.                                                                                                                                                                                                                                                           Hennes tydligaste budskap var att tro och förstå det jag såg att sonen nu faktiskt mådde bra och

att det var okej.                                                                                                                                                                                                                                  Och att när han var okej så var det okej för mig  att  gå vidare.

Jag var sjukskriven i två månader och sedan började jag  jobba igen.

Den dagen förändrade allt.  Allt är inte okej. Livet är för alltid förändrat.

Jag är orolig när jag lämnar honom ifrån mig t ex på 6-års, jag är orolig när han är hos sin pappa,

jag kollar att han andas flera gånger varje kväll innan jag lägger mig.                                                                                                                                                                                                                                                                    Ibland går jag upp mitt i natten och kollar att han är okej.                                                                                                                                                                                                                                                       Jag kan nästan aldrig slappna av.                                                                                                                                                                                                                                                                         I min strävan efter att han ska leva och må bra,  har jag nästan själv slutat leva.                                                                                                                                                                                                                                                                      Jag känner mig  alltid otillräcklig.

Det är ju med mig han är tryggast.

Jag är hans mamma.

Jag kommer alltid göra de bästa valen och finnas här för honom.

Med mig kommer han alltid vara som tryggast.

Jag kommer aldrig låta något ont hända mitt barn.

Jag offrar mig själv för honom.

Han är mitt allt.

Och ändå hände det här?                                                                                                                                                                                                                                                       Jag bara  älskar honom så jäkla mycket.

Jag vet att det här inte är sunt.

Jag vill kunna ha en avslappnad relation till min son, vill ju bara att allt ska vara bra.

Jag är en bra mamma som älskar min son högst av allt, och jag är en jättebra barnskötare till yrket.

Om någon tycker jag hönsar eller är överbeskyddande med mitt barn så skiter jag i det.

Om de gått igenom samma som vi har gjort kanske de skulle förstå?

Behöver jag säga orden? Jag gör det i alla fall: Skjutsa aldrig på pakethållaren.

Jag förstod inte att det kunde bli sådana här följder.

Jo kuratorn sade ju det också, ju mer man bär i sin ryggsäck desto svårare blir det att hantera när något

sånt här händer.

Och jag har mer i min ryggsäck som jag behöver packa upp.

Men det får vi ta en annan dag.

livetiminfamn

ps. På länken ovan sjunger jag  ”Livet i min famn” till min son.

Ja visst det är klart vi hade ett liv innan just Vi möttes.                                                                                                                                                                                                                                                       Men tänk om det var vi som hade mötts då alltså redan från början?                                                                                                                                                                                                                Att det var  han och jag  som hade skaffat barn tillsammans, ingått äktenskap för allra första gången.                                                                                                                                                                                                               Att vi skapat oss det där perfekta, härliga livet där man lever tillsammans med den man skaffar barn med?                                                                                                                                                                                                                Men det blev  ju varken  perfekt..eller härligt..                                                                                                                                                                                                                 Att han såg på mig med de där ögonen som bara en man ser på den kvinnan som han skapat ett barn tillsammans med.                                                                                                                                                                                                                  Eller finns det blickar lika starka som den?                                                                                                                                                                                                                      Finns det blickar starka nog som ”enbart” byggts upp på äkta kärlek, ömhet, gemenskap och framtidsdrömmar?                                                                                                                                                                                  Tanken slår mig ofta, runt oss springer barn, hans dotter som växer upp och blir mer lik sin mor för varje dag som går.                                                                                                                                                                                                                     Min pojke bär sin fars blå ögon och jag ser mer  likheter i  honom ju äldre han blir.

Det är väl så.

Det är annorlunda att mötas nu när man är äldre..ja alltså äldre jag menar inte gammal utan lite äldre.

Då har man redan gått igenom nåt parhus, bilköp, älskat en gemensam hund eller katt, varit gravida tillsammans och gått igenom en eller flera förlossningar tillsammans, börjat uppfostra sina barn och delat framtidsdrömmar.                                                                                                                                                                                         Men någonstans måste det ju varit meningen att vi skulle gå den vägen?                                                                                                                                                                                                                              För den vägen ledde ju oss fram dit där vi står idag.                                                                                                                                                                                                                                 Plötsligt en Söndag så sitter Vi här på golvet och kollar gamla videoband och kan inte låta bli att kolla på varandras gamla bröllopsfilmer.                                                                                                                                                                                                                                          Lite skakigt inspelat på nu rätt omoderna filmkameror står det plötsligt klart att ”Guds kärlek är”  har spelats förut, då Han såg in i Hennes ögon och lovade trohet tills döden skulle skilja dem åt..                                                                                                                                                                                                                                  Nej så dramatiskt behöver det inte bli.

Döden behöver oftast inte skilja gifta par åt, det brukar gifta par klara av på egen hand.

Kanske man inte ska gräva allt  för djupt i det förflutna utan bara acceptera att det finns som en del av oss?                                                                                                                                                                                                                                                            Klart vi hade ett liv innan Vi möttes.                                                                                                                                                                                                             Just det..jag hade det.                                                                                                                                                                                                                        Också hade han också det..just det.. jo men så är det.

Jag minns att jag slutade 16.30, lämnade förskolan för en ”uppfriskande” promenad hem.

Snön föll på eftermiddagen och det blåste halv storm när jag klev utanför dörren.

Under ett mobilt samtal med modern inser  jag tjurigt  att det där toalettbesöket kanske inte hade varit en sån dum idé innan jag påbörjade min promenad, kylan har slagit bort känseln från mina ben-tydligen har inte syntettights speciellt värmande effekt?

Kanske jag i själva verket redan kissat på mig. Hm.                                                                                                                                                                                                                                                        Då jag i bitande kyla vandrat i ca 1 min börjar jag fundera över hur en förfrusen nästipp egentligen känns?

Samtidigt har jag nått den lokala ICA-affären, de har både elektricitet och proviant- jag söker skydd för kylan.

Efter en kamp mot min (för kvällen) sviktande karaktär inser jag att några bitar naturgodis kommer behövas som nödproviant för att klara resten av färden (då jag dessutom klarat dagen på Nutrilettpåsar är det ju faktiskt dags att fylla på).

Med ett fast grepp om min papperspåse med dyrbart innehåll styr jag färden hemåt igen.

Nu blir stegen lättare, kylan inte lika påtaglig och i takt med att de ack så naturliga (och därav nyttiga) godbitarna slinker ner känns allt plötsligt ja lite lättare.                                                                                                                                                                                                                           I ett mobilt nödanrop till maken försöker jag i dolda termer lura  till mig en skjuts med den stora, varma bilen.

Kanske borde vi väl åka och handla i någon affär en bit bort? Behöver vi inte toapapper? Nähä..

Planen går ganska snabbt i stöpet då det står klart att bilen står tryggt parkerad i garaget, och maken ligger slumrandes på soffan med en varm sovande kattunge på magen..

 Jag riktigt hör hur varmt han har det i ena änden då han belåtet myser på rösten då han säger:

 -Men då ses vi snart gumman, du är ju hemma snart?                                                                                                                                                                                                                                                        Jag anstränger mig för att låta trevlig när jag svarar med isande stämma:

 -Jovisst. Först ska jag ju bara gå en iskall promenad, det öser ner snö och det är jävligt halt också men visst vi ses när jag kommer fram, om jag gör det.

Kanske 12-15 minuter.                                                                                                                                                                                                                        Men vi ses.. ja okej puss hej.

Ja jag vet..jag kanske drog på lite.

Det snöar väl inte direkt och nej..det är inte så halt.

 Men det var faktiskt halt imorse!

Ja.. jag vet att det var för nio timmar sen..men då var det jävligt halt faktiskt!

Några minuter senare är min  papperspåse tom.

De nyttiga choklad och yougurtbitarna guppar som en stor klump i magen.

Jag mår  lite  illa.

Plötsligt ringer mamma och frågar skrattandes om jag hunnit hem på toaletten ännu (elaka kvinna) då jag påminns känner jag att det börjar bli akut toalettläge.

Jag avslutar samtalet och töltar småskuttandes framåt, då jag inte besitter springteknikens grunder.

Jag är säker på att jag skymtar ett gäng pingviner och någon enstaka isbjörn innan jag kastar mig in i porten.

Efter ett efterlängtat toalettbesök återfår jag tron på livet, trots att jag är mörkrosa av kyla och skakandes hoppar i fleecemorgonrocken.

Klämmer i mig två köttbullemackor innan jag kryper ner bredvid min vackra äkta make.

Ljusen är tända och vi bäddar ner oss med täcke framför tv:n.

Fredagkväll vi har lämnat barnen till våra ex, så barnfria och Myskväll med stort M.

Nu blir det tvkväll, vi ska ju se The Voice såklart och sedan någon sjysst rulle vi inte hunnit se.

 Jag tänker käka upp ungarnas glass som blev kvar  häromdan också.

Visst det känns att jag jobbat en hel vecka med 1-3åringar men nu ska vi ha kvalitetstid och prata, skratta och se på film hela natten.

När klockan slår 18.57 har jag somnat och sover för  natten.

Vad fan?

Jag minns att jag var på väg hem..