Det var Augusti 2010. De vanliga skuldkänslorna tynger mitt modershjärta, som det gjort sedan jag började jobba igen efter mammaledigheten. Det är som om jag vant mig vid att alltid känna mig otillräcklig, stressad och ledsen.
Jag vill inte lämna honom på förskolan och hela dagen längtar jag bara efter att få hämta honom och komma hem och få vara tillsammans.
Det är en kluven känsla att ta hand om andras barn hela dagarna och känna att jag inte har nog med tid till min son. För att det skulle gå så snabbt som möjligt att ta mig till och från jobbet så cyklade jag, en gammal cool Kronancykel med jättedäck och pakethållare. Sonen tycker inte om sin cykel och har inte lärt sig cykla ännu. Jag sätter honom på pakethållaren, tänker att han är stor nog och förklarar hur viktigt det är att hålla ut fötterna. Han har cykelhjälm, håller i sig och håller ut fötterna för glatta livet.
Vi susar fram under de varma sommardagarna, med vinden i håret. Vi bor nära dagis men det är lättare att skjutsa en bit dit och sedan gå uppför backen, sen tar jag mig dit vrålsnabbt efter jobbet. Allt handlar om att tjäna minuter, vinna tid. När vi åker från dagis susar vi ner för backen och är hemma på 3 minuter. Med vinden i håret.
Den här dagen står kompisarna och hänger vid staketet och fröken Daniel vinkar också, sonen är stolt när han får sätta sig tillrätta på pakethållaren. Han känner sig stor, han känner sig självklart trygg det är ju hans mamma som sätter honom på pakethållaren. Jag är ju hans mamma, jag kommer välja bäst och rätt för honom från födsel och så länge jag får finnas här hos honom. Vi cyklar ett par meter, de stora däcken får fort upp farten.
Håll ut fötterna gubben. Ja mamma. Men när vi svänger ut på vägen där vi ska susa ner och får upp farten ordentligt så händer plötsligt något. Jag hör att det tjongar till där bak och ser något flyga i luften.
Jag hör ett skrik som fyller hela himlen, som fyller varenda millimeter av mig och
inser chockad att det är min son som skriker. På ett sätt jag aldrig hört förut. Inte som kolikskriket, inte mitt i mardrömenskriket, inte jag klämdefingretskriket.
Han skriker på riktigt.
Det tar en stund att få stopp på cykeln. Jag hoppar av och ser som i dvala att hans fot sitter fast i bakdäckets ekrar.
Det finns ingen gympasko, det finns ingen strumpa. Hela foten och en bit av benet sitter fast och har stoppat däcket att snurra. Jag hör bara skriket.
Jag får loss honom, vill inte skada mer, är förlamad av skriket. Jag släpper cykeln och faller ner på trottoaren med min son i famnen.
Jag ser en tygtrasa liggandes på vägen och känner igen mönstret. Det var en strumpa när vår dag började.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Om vi bara kommer hem blir allting bra. Såja älskling mamma är här. Mamma, vadå får jag fortfarande kalla mig mamma? Jag har missbrukat mitt namn och förbrukat min mammaroll,
jag har slagit undan hans trygghet.
Jag har slagit undan barndomen under hans fötter och skadat honom fysiskt.
-Jag vill hem mamma, vi går hem, mamma. Det var mitt fel mamma, det var mitt fel..mitt fel..
Orden träffar mig som skarp ammunition. Kulorna flyger genom min kropp och lämnar blödande hål, första träffen i hjärtat. Jag hör hans svaga stämma, han liksom mumlar i chock de för sig själv och orden ekar i mig.
Han tror att det är hans fel.
Nej älsking, nej du har inte gjort nåt fel. Det var mammas fel.
Folk börjar samlas runt oss, någon lyfter upp Kronancykeln från gatan.
Jag märker att en ung tjej sitter bredvid mig och håller sonens fot högt med ispåse runt.
Var kom hon ifrån, var kom ispåsen ifrån?
Jag hör mig själv mumla vad ska jag göra? ska jag bära honom till vårdcentralen, vad ska jag göra?
Jag hör röster och ordet ambulans.
Ambulans.
Jag får skakande upp min mobil och slår siffrorna som hjärnan ger mina fingrar. Samtidigt rusar tankarna, ambulans herregud. Vad har jag gjort? Har han brutit något?
Vad ska hans pappa säga?
Vad skulle jag själv ha sagt om han ringt och sagt att det hänt?
Jag är ju för fan hans mamma, vad i helvete har jag gjort!? Jag är ju för fan barnskötare, vad i helvete har jag gjort..
Ni får ringa en sån där farbror från viltvårdarna som vi ringde när vi såg
ett rådjur med dinglande bakben.
Låt honom komma med bössan och göra slut på mig direkt.
Jag kan lika gärna vara död.
Kvinnan som svarar frågar vad som hänt, jag säger att jag behöver en ambulans min
son är skadad hans fot.. Jag läser gatans namn och nummer på den knottriga fasaden på andra sidan vägen.
Hon frågar om han fortfarande sitter fast och hur foten ser ut.
Nej jag fick loss honom.
Jag vågar inte titta på foten, tittar snabbt och ser att den är vit nästan lila och konstig.
Jag klarar inte att återge det jag ser för kvinnan i telefonluren.
Kan någon tala med henne, kan någon förklara..jag kan inte..jag..
En äldre man tar min telefon och pratar med kvinnan.
Jag vet inte hur länge vi sitter där på trottoaren, jag håller honom så hårt.
Som för att min närhet ska ge honom ro och lindra smärtan. Om jag bara håller honom tillräckligt nära så blir allt bra.
Jag ser ambulansens ljus och inser att den kommer för oss.
Jag hör en tjej säga att hon tar cykeln och låser utanför sin port.
Cykeljävel, må den brinna i helvetet tänker jag.
Den äldre mannen tar på min axel och när jag tittar upp jag hör orden
Använd ekerskydd nästa gång.
Jag sitter med den jag älskar mest av allt i min famn, han är trasig och
önskar att jag var död.
Mannen säger Använd ekerskydd nästa gång. Ekerskydd. Nästa gång.
Jag tittar chockad upp på honom och jag önskar han inte sagt de
orden till mig just då.
Ambulansmannen är lång, trygg och faderlig.
Jag tror han heter Lasse.
De lyfter upp min son på en brits, in i ambulansen.
Ger honom smärtstillande.
Han yrar chockad, gråter. Jag kan knappt titta på honom, jag upprepar mamma är här, mamma är här.
Jag bryter tyst ihop vaggandes, jag mumlar om att de ska köra mig någonstans
där man dumpar idioter till föräldrar.
Lasse tar tag om mina axlar med två starka händer.
När jag tittar på honom med vet han exakt vad jag tänker och han säger med
en varm men bestämd stämma:
Det här kommer att ordna sig. Det var en olycka. Det kommer att ordna sig.
Jag behövde verkligen höra det just då.
Jag kommer aldrig glömma när han sade det till mig.
I en dimma tar vi oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Ambulansmannen ger sonen en nalle och säger att alla som åker ambulans får en nalle.
Äntligen har det smärtstillande verkat, han har somnat.
I det tysta rummet står jag med mina tankar.
Läkaren kommer in med resultatet från röntgen.
Jag tror inte jag i det läget förstått hur illa det verkligen var.
Benet som leder ner i foten är helt av.
Sen är det en massa annat trasigt i foten, säger hon.
Jag är i chock.
Samtalet till hans pappa. Astrid Lindgren..sonen..skadad..cykel..jag..
Jag hör hans röst säga nej vad fan nej, Det är inte ditt fel, Det var en olycka,
Jag kommer dit. Vi lägger på.
Jag vet att det här är mitt fel.
Ja en olycka, en olycka som är orsakad av Mig!
Varför säger han att det inte är mitt fel? Vad hade jag sagt om jag fått samma samtal från honom? Hade jag sagt så?
Jag hade skrikit Vad i helvete har du gjort!? Vad har du gjort med mitt barn!? Eller?
Det är osäkert om de måste operera. Operera. Min son. Söva och operera min pojke. För att jag satte honom på pakethållaren.
På grund av mig. Skammen tynger mig och det är svårt att möta blicken på sjukvårdspersonalen.
De behöver inte operera. Tack gud!
Benet kommer läka ihop av sig själv.
Eftersom foten låste hjulet så slet det upp ett fruktansvärt sår på utsidan av foten.
På två ställen. Därför kan man inte gipsa igen foten.
Han måste ha gipsskena, för att man ska kunna lyfta ur foten varje vecka då såret skall skötas. Brännskadeavdelningen. Tar hand om sådana här sår.
Cykelfot kallas det.
Chock. Jag stänger av mig själv och lever för att min bleka lilla kille som är sängliggande ska ha det bra. Jag sover inte, jag har jour. Smärtstillande. Toalett. Lyft. Mat. Dricka. Tidning. Tv. Film. Toalett. Sova. Medicin.
Min sambo vet inte hur han ska bemöta mig och det som hänt.
Jag irrar runt som ett skadeskjutet rådjur med panik i blicken.
Han drar sig undan, ligger kvar i soffan.
Vet inte vad han ska säga.
Så han säger ingenting.
Hela jag skriker av panik och vill att han fångar upp mig, gör mig trygg hjälp mig!
Men jag vet inte hur jag ska säga det.
Så jag säger ingenting.
Jag blir arg, besviken och ledsen istället. Jag förtvinar.
Astrid Lindgrens brännskademottagning. Varje vecka åker vi sjuktaxi. Varsågod ta lite saft. Det smakar inte saft. Det är lugnande medicin.
Han vill inte ha. Han vet ju att de ska ta hand om såret, som sitter på foten som sitter fast i det brutna benet.
Han vill inte, han gråter och vill att jag tar hem honom.
Han har panik. Jag får panik. Han får i sig lite lugnande.
De sätter sprutor och det gör ont, han gråter och vill inte ligga ner.
När hans pappa inte kan följa med hänger min mamma med.
Tack mamma. Jag klarar inte det här själv.
De måste rengöra och ta bort den hinna som skapas.
Få bort bakterier. Tvätta rent. De lägger någon form av metalldroppar något som ska få det att dra ihop sig, nät, förband.
Varje vecka ibland två gånger. Efteråt sover han på en brits, tar tid att vakna upp.
Varsågod en Piggelin, första gången tar han den.
Nästa gång vet han. Han kommer kräkas upp den. Så han vill inte ha.
Han är groggy, och nu kommer bieffekten han kräks och han kräks.
Hela vägen hem i taxin. Mitt lilla barn. Vad har jag gjort?
Vi försöker besöka lekrummet efter behandlingen, fotbollsspel, riddare spel.
Han sitter i rullstolen och gör ett försök med fotbollsspelet.
Han är likblek. Han kräks och gråter.
Jag vill åka hem mamma, jag vill bara åka hem.
Han får bo hos mig hela tiden, annars har vi varannan vecka.
Jag måste få ta hand om honom.
Fysiskt och psykiskt måste jag få ge av mig själv natt och dag för att försöka sona mitt brott.
Lindra min skuld. Det här är Mitt fel.
Jag vet inte om jag sover, jag vet inte om jag äter.
Det går inget bra med sårläkningen.
De börjar prata om hudtransplantation.
Ta hud från min sons kropp och sätta den där såret är.
Jag tar bedövat emot informationen, de måste tagit fel på person.
Vad sa ni? Ta hud. Var? Huvudet. Har allra bäst läkkött.
Från min sons huvud.
Jag är i helvetet.
Han får stafylokocker i såren. Antibiotika. Hela hinnan måste skrapas bort. Bort med det gamla, tvätta rent.
Lugnande. Han kräks. Tårar. Panik. Chock. Sorg. Elände. Ilska.
Jag bär honom till toaletten.
Jag bär honom från och till rullstolen.
Jag bär honom i duschen. Jag börjar få ont i ryggen.
Han är ju 5 och ska fylla 6 nästa år, han är lång för sin ålder.
Han får inte stödja på foten och jag Ska lida.
Vad fan är ryggont mot det han gått igenom?
Jag bär honom till Afrika om jag måste.
Läkningen går bra. Det behövs ingen hudtransplantation.
Tack kära, store gode gud! På insidan har benet läkt bra, det är bara det förbannade såret som är problemet.
Han behöver ju komma upp och stå, upp och gå.
Hade det inte varit för såret så hade de gipsat in foten och han hade fått börja stödja rätt fort.
Han saknar sin förskola.
En dag kommer ett stort kuvert fyllt med de allra finaste teckningar från alla barnen i hans
grupp och ett kort från fröknarna som skriver att de saknar honom.
Vi har inte vågat hälsa på, först var det risk för infektioner.
Nu tar vi oss ut med rullstolen på promenader och jag njuter av all tid vi får tillsammans.
Mitt i allt det hemska får vi försöka glömma orsaken till att vi får vara tillsammans
hela dagarna och bara njuta av tiden.
Sensommaren byts mot höst. Vi hälsar på på förskolan.
Sonen tar sig nu fram genom att hasa på rumpan med benet i skena åkandes framför.
Det slutar med att alla barnen gör likadant och kanar på rumporna genom korridorerna.
Det som slår mig under den här tiden är att min son har en sådan fantastisk positiv
inställning till livet, han har släppt själva händelsen och blickar framåt. När jag ser tillbaka på allt han gått igenom fylls jag av kärlek och respekt för den här
fantastiska lilla killen.
En dag säger han plötsligt Du sa att det var ditt fel mamma. Vad? När vi satt på trottoaren utanför lilla affären, när jag hade gjort illa mig Då sa du
att det var Ditt fel det som hände.
Nu får jag tänka efter innan jag svarar.
Även fast jag själv klandrar Mig och enbart Mig, så kan det vara tungt att bära
för en liten kille att det var mammas fel.
Älskling..det var en olycka. Ibland händer hemska olyckor. Jag borde inte suttit dig på pakethållaren, det var fel. Det var heller inte cykelns fel.
Det var inte ditt fel heller, det är svårt att hålla ut fötterna sådär
och jag borde inte ha bett dig göra så.
Det var en fruktansvärd, läskig och hemsk olycka som jag önskar aldrig hade hänt.
Ja mamma vilken hemsk olycka det var..
Älskade unge.
Han var hemma i ungefär två och en halv månad.
Till slut läkte såret efter många gångers behandling.
Fantastiska Sanna och Anna på brännskademottagningen gjorde ett toppenjobb.
De såg aldrig med klandrande ögon på mig.
De berättade att den här typen av olycka och skada är vanlig och ökar.
Fy fan.
De som klandrat mig och som gett små kommentarer ska veta att den skulden jag
lägger på mig själv är tyngre än något jag tidigare tvingats bära. Jag önskar väl att de varit lika sjyssta som min son när jag förklarade om olyckan.
Vissa saker kanske man inte behöver sätta en syndabock på.
Tro mig-jag gör ett utmärkt jobb med att klandra mig själv för olyckan.
När sonen äntligen blev av med gipsskenan var där ett tunt, fjälligt ben under.
Han fick småsår och blåsor som fläktes upp och eksem.
Den långa tiden sittandes gjorde att han fick lära sig gå på nytt.
Även då kämpade han och gav sig den på att klara av det.
När sonen väl var tillbaka på förskolan började jag plocka upp resterna av mig själv.
Det var inte mycket att hurra för.
I samma veva hade jag blivit av med mitt arbete på ett osjysst och olagligt sätt
efter fyra år, och tagit kontakt med en jurist. Fick nytt jobb och försökte börja arbeta igen.
En kväll föll jag plötsligt ihop i klädkammaren och skakade av gråt,
allt föll över mig och jag kände mig så trasig och trött. Jag förstod inte ens hur jag skulle kunna fortsätta leva. Skammen lamslog mig och trots att sonen nu gått vidare och faktiskt mådde bra, kunde
jag inte gå vidare. Nu förstår jag vad det betyder när folk säger att de gått in i väggen.
Depression.
Jag visste det redan innan läkaren på vårdcentralen sagt ordet.
Du är deprimerad såklart med allt som hänt, olyckan också blev du av med jobbet.
Så jag skriver ut dom här tabletterna åt dig så ska du se att du mår bra igen om en-två
veckor det tar ett tag innan de når full effekt. Sådär lite sjukskrivning så är du snart på banan igen.
Men ska jag inte gå och prata med någon?
Nä det räcker med dom här. Ta dom så mår du snart bättre.
Nu förstod jag ju ganska snart att den här läkaren inte var speciellt smart så jag tog själv
kontakt med kuratorn vid Astrid Lindgren. Jag gick till henne två gånger och under de två timmarna hann vi gå igenom hela min barndom
och fram till där jag stod just då. Jag behövde verkligen någon utomstående som lyssnade och som kunde möta mig med frågor och tankar. Hennes tydligaste budskap var att tro och förstå det jag såg att sonen nu faktiskt mådde bra och
att det var okej. Och att när han var okej så var det okej för mig att gå vidare.
Jag var sjukskriven i två månader och sedan började jag jobba igen.
Den dagen förändrade allt. Allt är inte okej. Livet är för alltid förändrat.
Jag är orolig när jag lämnar honom ifrån mig t ex på 6-års, jag är orolig när han är hos sin pappa,
jag kollar att han andas flera gånger varje kväll innan jag lägger mig. Ibland går jag upp mitt i natten och kollar att han är okej. Jag kan nästan aldrig slappna av. I min strävan efter att han ska leva och må bra, har jag nästan själv slutat leva. Jag känner mig alltid otillräcklig.
Det är ju med mig han är tryggast.
Jag är hans mamma.
Jag kommer alltid göra de bästa valen och finnas här för honom.
Med mig kommer han alltid vara som tryggast.
Jag kommer aldrig låta något ont hända mitt barn.
Jag offrar mig själv för honom.
Han är mitt allt.
Och ändå hände det här? Jag bara älskar honom så jäkla mycket.
Jag vet att det här inte är sunt.
Jag vill kunna ha en avslappnad relation till min son, vill ju bara att allt ska vara bra.
Jag är en bra mamma som älskar min son högst av allt, och jag är en jättebra barnskötare till yrket.
Om någon tycker jag hönsar eller är överbeskyddande med mitt barn så skiter jag i det.
Om de gått igenom samma som vi har gjort kanske de skulle förstå?
Behöver jag säga orden? Jag gör det i alla fall: Skjutsa aldrig på pakethållaren.
Jag förstod inte att det kunde bli sådana här följder.
Jo kuratorn sade ju det också, ju mer man bär i sin ryggsäck desto svårare blir det att hantera när något
sånt här händer.
Och jag har mer i min ryggsäck som jag behöver packa upp.
Men det får vi ta en annan dag.
ps. På länken ovan sjunger jag ”Livet i min famn” till min son.
Å herregud, kära människa! Jag ryser rakt igenom. Förstår exakt din vanmakt, jag har varit där själv.
En fantastisk kärleksförklaring till din son. Jag hoppas att du slutar klandra dig själv, det var faktiskt en olycka.
Ta väl hand om dig!
Hej du!
Vill bara säga: det var inte ditt fel! Alls. Mina pojkars kusin råkade ut för precis samma sak. Och det var farfar som skjutsade. Han önskade att han kunde dö. Men det var inte ditt fel. Inte hans fel. Det var en olycka.
Men. Jag förstår hur du känner. Din smärta går igenom din text. Och jag förstår hur du älskar. Det går också igenom din text.
Kram