UnderbaraClara

Bohaget

Jag har varit på jakt efter lite barnmöbler till Bertils rum. Det är verkligen ett måste med små möbler i båda barnkamrarna – eftersom rummen är så små i sig själva att de snabbt känns övermöblerade. När jag i veckan hittade dessa underbara grejer på loppis blev jag helt överlycklig.

De är så vansinnigt fina. Stabila, välgjorda, och precis lagom stora till en treåring. Fantastisk vacker kurbitsmålade är de också. Vilket himla fynd! ”Dom är ju helt otroliga mamma” löd domen så det tar jag som ett gott betyg.

Jag hittade lite fler fina fynd också – men de visar jag någon annan dag.

Kommentera
Föregående artikel Pryttlarna

Pryttlarna

Det känns rätt fantastiskt att jag kan ge mina barn gosedjur jag själv varit med och tagit fram. Och som jag vet gjort gott även för producenterna. Som kossan och elefanten av ekologiskt garn som stickas av kvinnor i Zambia som genom att tillverka dem får en möjlighet till försörjning. Anna och jag har tagit fram dem för Yawama of Swedens räkning.

Nä, jag kan ju erkänna att barnkammaren jag hade så bråttom att inreda när jag var gravid inte använts särskilt mycket hitills. Det var precis likadant med Bertils rum de första månaderna. Ändå kändes det märkvärdigt viktigt att rummen var just inredda och färdiga för att jag skulle känna mig redo att föda. Fast nu börjar barnkammaren användas lite mer ändå. Till dagslurarna i alla fall. Och som förvaring för alla babypryttlar förstås!

I barnkammaren som är alldeles särskilt pyttig – faktiskt mer som en garderob än något annat – har jag två likadana loppisfyndade byråer. En lite större och en lite mindre. Rymmer det allra viktigaste. Skallror, babybodies, tygblöjor och snuttefiltar.

Kommentera - 22 kommentarer
Nästa artikeln Bohaget
Föregående artikel Något nytt, någo…

Något nytt, något blått, något lånat, något fått

När jag ser mig omkring i mitt hem är nästan allting begagnat. Antingen ärvt eller loppat. Som kökssoffan från mormor och morfars första hem och det grå slagbordet från en antikaffär.

Och fåtöljen som mormor också har haft och som mamma har klätt om. Den fina filten är dock ny och den har Folke fått av Ebba

Stringhyllan, porslinet, piedestalen och krukan är begagnade, precis som plåtburken och mjölbehållaren. Men inte skålarna – de är nya från Ittala.

Och så den här nyinförskaffade gossen som nästan bara går i ärvt och loppat. Och på soffan finns det fina gamla tyget ”Queen Anne”. Det fyndade jag på Tradera i våras. Världens mesta klyscha är väl att man gillar begagnat för att man ”gillar saker med en historia”. Men det är ju sant! 90 procent gammalt och 10 procent nytt. Det är en rätt bra fördelning enligt mig!

Kommentera - 17 kommentarer
Nästa artikeln Pryttlarna
Föregående artikel Vaffö då då?

Vaffö då då?

Det är underbart att ha en treåring men också väldigt, väldigt ansträngande för öronen. Och hjärnan. Alla dessa spörsmål som ska besvaras. Här kommer ett axplock av frågor jag fått idag:

Mamma varför är det där huset så vitt? Varför finns det så många vägar? Varför kan man inte leva om man brinner upp? Kan gammelgäddan äta hajen? Varför är Folke glad nu när vi är här? Mamma, varför här bilen däck på fötterna? Varför ser det ut så här när det är mörkt? Mamma, varför vill hönsen bajsa? Varför har den där människan hår i ansiktet? Varför kan man inte leva när man är död? Varför är din mamma död? Varför är mjölken inuti brösten? Varför finns du? Varför hade vi ingen jord när jag var liten? Vad finns under huset? Men under källaren då? Varför har inte dinosaurierna samma färger? Vart var vi innan vi fanns? 

Och jag gör verkligen mitt yttersta för att svara på alla frågor, för jag tycker att man kan visa den respekten. Men det är inte så mycket frågorna som är jobbiga som att mina förklaringar alltid  följs av frågan varför? Och fortsätter jag då förklara ställs sedan samma varför? även till den förklaringen. Ända tills jag säger jag vet inte. Och då svarar han bara gissa. Och då måste jag gissa vart jag var innan jag fanns och den djupa filosofiska tanken är lite för stor för mig när jag står och steker halloumi. Och ställer jag en motfråga får jag höra nej, det vet inte jag – det måste ju du veta.

När jag blir nog less på att svara på frågor säger jag bara det där får du fråga pappa om vilket hjälper för stunden eftersom att han slutar fråga  - men däremot leder de till att han tror att pappa vet mycket mer än mamma och det tål inte min stolthet.

Tillslut – när jag känner att hjärnblödningen är nära säger jag med min mest behärskat irriterade röst  NU VILL JAG INTE SVARA PÅ MER FRÅGOR.  Och då tittar han förvånat på mig med sina stora, bruna ögon.  Varför inte det mamma?!!

 

Kommentera - 53 kommentarer
Nästa artikeln Något nytt, någo…
Föregående artikel Tupp eller Hönap…

Tupp eller Hönapöna?

Våra kycklingar har nu blivit nio veckor och jag tycker att det borde går att könsbestämma Bamse och Lilleskutt nu? Men jag tänkte att eftersom jag har en hel del hönskunniga läsare kanske ni kan hjälpa till. Om någon av dem ska bli tupp – borde den inte ha börjat försöka gala vid det här laget och borde inte en tuppkam börjat visa sig? Försökte fotografera dem men just idag var de väldigt motsträviga så det blev inte så bra bilder tyvärr. Bamse (den mörkare) har något som skulle kunna vara en antydan till en tuppkam men Lilleskutt har ingen alls.

Det vore ju så fantastiskt om jag fått två hönor istället för ytterligare en tupp. Vi har redan två tuppar till fem hönor och det är snudd på för mycket för de stackars hönorna som tappar fjädrarna av allt parande…

Kommentera - 31 kommentarer
Nästa artikeln Vaffö då då?
Föregående artikel Ler och Långhalm

Ler och Långhalm

Alltså dessa två. Som ler och långhalm! Melker är världens finaste med barn och älskar speciellt spädisar. Varenda gång vi lägger ner Folke på golvet kommer Melker och lägger sig bredvid. Två små farbröder vars stora intressen i livet är att äta och sova…

Kommentera - 21 kommentarer
Nästa artikeln Tupp eller Hönap…
Föregående artikel Hemma

Hemma

Hemma igen! Å vad det är härligt. Vi tog nattåget från Stockholm på lördagskvällen och kom alltså fram till Umeå strax innan sju på söndagsmorgonen. Med fem timmars sömn i bagaget var jag allt annat än pigg. Jag avskyr verkligen resdagar, när man kommit hem och är helt trött och slut och känner sig lite vilsen och inte riktigt vet vad man ska ta itu med. Man vill liksom boa in sig men känner sig lite främmande inför sitt hem på samma gång. Mitt bästa bot mot det är att försöka gasa mig igenom första dagen och inte stanna upp och vila. Så så fort jag kommit innanför dörren packade jag upp väskan, satte igång tvättmaskinen, sprang ut och hälsade på hönsen och sedan spenderade jag resten av dagen med att möblera om och putsa fönster helt maniskt och samtidigt ta hand om Bertil och Folke. Ja, det kändes lite knäppt men det funkade och jag somnade nöjd och inbonad på kvällen. Och väldigt trött ska tilläggas.

Kommentera - 12 kommentarer
Nästa artikeln Ler och Långhalm
Föregående artikel Sociala medier…

Sociala medier & härskartekniker

För tre år sedan skrev Annakarin Nyberg boken Digitalt Entreprenörskap. I den intervjuade hon ett gäng bloggare om sin väg till att driva företag på nätet. Däribland mig och det var så vi lärde känna varandra. Vi upptäckte vi hade väldigt kul ihop och snart började vi föreläsa på ämnet digitalt entreprenörskap. Sedan dess har vi kuskat runt i Sverige tillsammans och under dessa resor föddes idén till bland annat barnboksserien som vi lanserade i våras. Jag och Annakarin gör en mängd saker ihop – men till vardags är hon faktiskt doktor i informatik vid Umeå Universitet.

Och nu har Annakarin tillsammans med Mikael Wiberg, professor i informatik,  släppt en ny bok som heter Sociala Medier & Härskartekniker. Den handlar precis som det låter om härskartekniker på nätet. Någonting som många utsatts för, och kanske också utsätter andra för. Och medan vi ofta uppmärksammar näthat skulle jag vilja peka ut flera härskartekniker jag som offentlig person drabbas av som betydligt jobbigare. För mig är det inte de hatiska kommentarerna (från uppenbara puckon) som tar mest kraft och energi – utan välformulerade kommentarer som har ett enda syfta; att trycka ner, förminska och såra.

I den här boken utforskas härskartekniker på nätet. Bland annat intervjuas jag och sportjournalisten Johanna Fränden och vi berättar om vad vi själva blir utsatta för och hur vi lärt oss att bemöta det. Någonting som är långtifrån enkelt men som det faktiskt finns strategier för. Jag kan verkligen rekommendera den här boken till alla som vill lära sig mer om/hitta sätt att förhålla sig till härskartekniker på. Annakarin och Mikael presenterar tio härskartekniker som i dag utövas på nätet – och tio motstrategier för att utveckla ett bättre förhållningssätt till dem.

Läs mer om boken här – eller förhandsbeställ till kampanjpris, då kostar den 250 kronor inklusive frakt stället för 320 efter lansering. För att göra en beställning  - mejla till jens.fredholm@studentlitteratur.

Kommentera - 5 kommentarer
Nästa artikeln Hemma
Föregående artikel En obeskrivlig nåd

En obeskrivlig nåd

Ni vet när man är nykär? Så är det att ha barn. Precis som en förälskelse, när den man är kär i är magnetisk och ens blickarna bara dras till den i en folksamling. När man längtar efter att ses när man varit ifrån varandra några timmar. Hur allt den säger och gör är så mycket finurligare och intressantare än vad andra säger och gör. Allt roligt som sker blir liksom roligare när den man är förälskad i är med! Gröna Lund är roligt för att det är kul att åka karusell – och ännu roligare är det att tjuta tillsammans med sitt barn. Gå på bio är roligt och ännu roligare är det att se hur ens barn upplever det. Att bada i ett varmt hav är ljuvligt men ännu ljuvligare är det att ta sitt barn i handen och följas åt och utforska det tillsammans. Allt i livet blir förstärkt när man får dela det med den man älskar mest.

Med små bebisar är det än mer fantastiskt – för de tittar på en själv med samma ögon. Det är magiskt att mötas av blicken hos någon som är så vansinnigt, vanvettigt förälskade i bara dig. Som vid anblicken av dig spricker upp i ett tandlöst leende som jagar varenda moln från himlen. Som vänder sig mot ditt morgonbleka, trötta ansikte som du själv vänder dig mot solstrålarna efter veckor av dimma och regn. Att lägga bebisen vid bröstet och ge mjölk och se hur denna lilla varelse formligen golvas, rullar med ögonen och stånkar av välbehag. Det finns ingen eldig älskare som kan klå det.  Att vara ljuset, tryggheten, hoppet, glädjen. Det är att vara förälder. En obeskrivlig nåd.

Kommentera - 68 kommentarer
Nästa artikeln Sociala medier…
Föregående artikel Strong is the ne…