UnderbaraClara

Månadsarkiv: februari 2011

Fin fredag

Den perfekta fredageftermiddagen är jag ledig. Solen skiner, huset är nystädat och snittblommor står på bordet. Kanske läser jag en tidning eller bakar en kaka med Spanarna i P1 babblande i bakgrunden. Eller så lyssnar jag på Monica Zetterlund och sjunger med i alla fraseringar och texter.

Den här fredagen prickade vi in ungefär hälften. Vi är barnlediga, har snittblommor på bordet och lyssnar på Spanarna. Huset är stökigt men Jakob har fejat köket så om jag får lust kanske jag bakar en kaka. Eller så skiter jag i’et och snusar barnet bakom örat istället. En fin fredag är det alldeles oavsett.

Vrålåket

Många har frågat vad vi har valt för barnvagn. Sanningen är att jag länge önskat mig en fin retrovagn men inte vågat slå till. En ny vagn verkar ju både säkrare och bättre. Men efter lite fiskande på min mammablogg fick jag så mycket pepp från några olika mammor som själv har provat både gamla och nya vagnar. Det övertygade mig att en gammal vagn kan vara precis lika bra som en ny!

Och tänka sig – sedan hörde en bekant som också läser bloggen av sig och erbjöd generöst sin gamla vagn. En ljuvlig Emmaljunga Gondol. Galet fin! Och hög vilket är perfekt för oss som är långa. Utsidan är i blått sammetsliknande tyg och fodret är prickigt. När liggdelen är urvuxen byter vi till sittdelen som är i vinröd manchester.

Här snusar ungen gott även inomhus och är utom räckhåll för klåfingriga hundar.

Det fina med bloggar

Herregud Clara, det är så märkligt. Har läst din blogg sen 2007 och det är så otroligt att man kan få ta del av en annan persons liv på det här viset. Är så himla tacksam för det. DU har hjälpt mig på så många plan… Så fort jag känner mig det minsta osäker och förvirrad här i Stockholm så läser jag din blogg och mår lite bättre.

Tack Anna! Och det här är anledningen till att jag bloggar och läser andras bloggar! Och anledningen till att bloggar inte alls är någon övergående fluga som så många påstått. Bloggar är inte tamagotchis – det är riktiga människoliv man följer. Vissa bloggare har jag följt i över sex år, det är längre än många av mina ”riktiga” vänner. Det finns inte en chans i världen att jag skulle sluta läsa dem. Det vore som att göra slut med en kompis!

Vad ska man säga om kiwi liksom?

Ja jag vet att det blir lite mycket matbilder just nu. Men mat är ju ett av de stora glädjeämnena så jag käkar på och fotar samtidigt.  Fast jag inte har så mycket att skriva om maten. Vad ska man säga om kiwi liksom? Gott!

Bulan och bebisen

Jag vet att många som fött barn kan sakna sin levande bula. Men ÅH vad jag njuter av att min är borta. Äntligen kan jag se fötterna, knyta skorna, använda vanliga strumpbyxor…ptja det mesta är bättre.

Men bäst av allt är att det går lättare att pussas när man är utanpå än inuti magen!

(Blusen är från Minimarket och kjolen är från H&M. Bebisen is a Lidström Production)

Förlossningsberättelser...

Någonting man får på köpet när man blir gravid är en himla massa ”goda” råd. Från alla möjliga personer man aldrig bett om råd ifrån. Och som en extra bonus får man höra massor av läskiga förlossningsberättelser från traumatiserade mödrar som tar ut det på helt fel person. Jag skulle vilja införa ett förbud att prata hemska förlossningsminnen med blivande mödrar som inte själva bett om att få höra dem. Det är inget utbrett problem att förstföderskor inte förstår att en förlossning kan göra ont, eller att det kan vara svårt att amma. Jag har både en och två gånger (säkert i all välmening) blivit försäkrad om hur ont, svårt och hemskt det är att föda barn och amma och att det förmodligen kommer bli samma sak för mig. Jag tvivlar inte en sekund på att det faktiskt är så där jobbigt för många. Men ibland känns det som att kvinnor berättar mer för sin egen terapis skull än för att vara till hjälp för andra. Snälla – håll det för er själva eller prata med kvinnor som redan fött barn och inte får ångest av era berättelser!

En kvinna som snart ska föda behöver bli peppad och uppmuntrad – inte skrämd och skräckslagen. Man behöver få veta att det finns massor av bra förlossningar och fina förlossningsminnen. Man vet i regel nämligen redan att det  kan vara precis tvärtom.  Det är inget man behöver göras uppmärksam på.

Vare sig man har svåra eller fina förlossningsminnen så tycker jag att man ska komma ihåg att de enda barn man fött är sina egna. Bara för att man själv fött barn betyder inte det att man vet hur det är för andra att föda barn. Man kan ha en aning, men man kan inte säga säkert. Därför ska man vara försiktig med att kategoriskt uttala sig om hur det är att föda barn. Och inte heller vara så övertygad om att alla vill eller orkar hantera ens egna berättelser. Det enda man kan säga om förlossningar är att det är olika för alla. That’t it!

Toaletten

Nu är äntligen vår lilla toalett färdigrenoverad!  Jag tänkte 1920-tal, Cath Kidston och rosig engelsk bead and breakfast. Själva renoveringen blev ett riktigt budgetprojekt och vi återanvände både handfat och toastol. Alla inredningsdetaljer är sådant vi redan hade hemma.

Golvet blev rutigt. En vinylmatta från Tarkett lades in med rutorna på snedden så att det blev romber. Toasitsen kommer från Jula.

Hurtsen byggd av sockerlådor fick bli sminkförvaring. Himla praktiskt och rustikt med det mörka träet till den ljuva tapeten.

Ovanpå hurtsen står mina favoritparfymer. Däribland Floret som doftar jasmin och magnolia.

Mitt loppisfyndade linneskåp passar perfekt in och ser lite sådär kolonialstilschict ut. Herre vilket långt ord!

Det sväljer effektivt hårspray, toarullar, hårtorkar och andra trista men nödvändiga saker.

Tapeten kommer från InTrade och tillhör kollektionen small prints. Fågelburen har jag köpt på en antikaffär.

En ny fin kran i lite äldre stuk införskaffades också. Den här kommer från Jula. Den ljuvligt doftande sandelträtvålen är en stapelvara hemma hos oss.

Den här kitschiga handukshängaren kommer från Märta och jag tror att den har närmare hundra år på nacken.

Under den hänger en glasvas i en ståltråd med några snittblommor knipsade ur en av alla Grattis till bebben-buketter! Snittblommor på toaletten är ta mig tusan lyx.

Sablarns gott

Nu är livet en enda transportsträcka mellan amningstillfällena. Och fy vad hungrig man blir av att hela tiden se någon annan äta. Jag riktigt känner hur näring och energi sugs ur kroppen på mig. Om man inte själv äter ordentligt är det nog lätt att bli både deppig och totalt utmattad. Så jag försöker ladda och ladda om med massor av fett- och kolhydratrika mellanmål. Som nyponsoppa med grädde och biskvier. Det är sablarns gott! Värt att unna sig även utan en igel fäst vid bröstet.

Ta ut glädjen i förskott

Jag har flera gånger under min graviditet hört människor som sagt; hur vågar du inreda en barnkammare innan barnet är fött, tänk om det händer något? Hur vågar du blogga om din graviditet, tänk om barnet inte är friskt? Man kan ju tycka att det är osmakligt att insinuera något sådant till en havande kvinna. Men jag förstår hur de menar. Många många resonerar så. Inte ta ut i förskott. Inte hoppas för mycket. Inte planera och bli besviken. Men jag fungerar inte så. Jag tar alltid ut glädjen i förskott. Det har följden att jag för det mesta är väldigt glad och känner att jag har medvind. Allting slår förstås inte in som jag önskat mig, men då är jag redan glad för någon ny sak som kanske kommer hända. Då har jag inte tid att gräma mig och ångra att jag var glad i onödan. Man kan inte vara glad i onödan. Då är man bara glad. Men man kan verkligen vara deppig, negativ och dyster i onödan. Blir livet inte skit har man ödat tid på att må dåligt och blir livet skit mår man dåligt oavsett.

För mig kommer detta tankesätt av sig själv. De gånger jag försöker låta bli att ta ut något i förskott krävs så mycket energi att jag inte bara mår dåligt innan utan även har svårt att glädja mig om det roliga slår in. För då har jag inte hunnit förbereda mig. Och inte är jag mig mindre ledsen när det tråkiga slår in för att jag buttert kan konstatera vad var det jag sa. Men det är klart – har man blivit illa tilltygad kan det vara svårt att lita på livet. Svårt att våga hoppas att man ska få något bra. Första åren efter att min mamma dött var det så även för mig. Men steg för steg har jag återerövrat känslan av att bra saker händer mig. Att jag har all anledning att ta ut glädje i förskott. Att det inte straffar sig.