UnderbaraClara

The mamas and the papas

Är det något man inte får erkänna som nybliven mamma så är det att man inte mår så bra. Finns det något skamligare? ”Nu har hon gått och fått världens mirakel och så är människan ändå inte nöjd!”  Samtidigt mår otroligt många nyblivna mammor rätt dåligt i perioder. En annan sak man inte heller ska säga när någon frågar (har jag upptäckt) är att det går jättebra och att man känner sig lugn och glad. Och man ska absolut inte påstå att man får sova på natten! Gud så provocerande. Det mesta kring moderskap är provocerande har jag märkt. Förlossningsdepression? – Oj så märkligt! Harmonisk och energisk?  – Jamen det är väl ändå inte helt normalt?

Det verkar bara finnas utrymme för en sorts moder. Det viktigaste är att hon är lagom. Hon ska inte vara deprimerad (urs vad skamligt) men heller inte vara utvilad pigg och glad (för då är hon inte systerlig och lojal med alla utvakade mammor). Samma snäva ramar gäller inte för pappor. Det finns statistiskt sett inga som jobbar så mycket som småbarnspappor (!) men hur ofta hör man något om det? Nej en pappa han är superfin om han kan tänka sig att ta barnen till öppna förskolan någon gång i månaden. Tar han dessutom ut lite barnledighet? Oj vilken hjälte! Gör han inte det så är det ingen som höjer på ögonbrynen. Pappa är alltid pappa liksom. Pappor kan vara lite hursomhelst och ändå duga. Mammor däremot – oboj – det är känsliga saker! Faller man utanför mallen på ett eller annat sätt är man antingen en dålig morsa till sina barn eller illojal mot andra mammor.

Damned if you do, damned if you don’t.
.

Kommentera

Kommentera

Åhh va trött man blir på allt moraliserande.. Måste dock säga att jag tycker att kvinnorna är de som är bäst på att döma andra kvinnor. Har en kompis som jobbar på förskola som berättar om ”den där gulligt flummiga pappan” Han som glömmer hämta sina barn när det är hans tur osv. Hade det varit mamman som glömt hade personalen på förskolan inte alls tyckt att det var så gulligt med glömda matsäckar, regnkläder eller hämtningar..

Janna 2011-05-12 18:13 /

Svara

Hejja Clara! Som någon annan skrev, jag har aldrig sett en så lång kommentarstråd på ett inlägg på en ickekommersiell blogg. Du har verkligen träffat rätt.

Två ögonblicksbilder från min nuvarande arbetsplats:
Jag och kollegorna tittar igenom ett antal ansökningar till en ledig tjänst och en kvinnlig kollega i 40-årsåldern läser ett CV och säger sedan – Jaha, hon har två små barn och hon har väl varit hemma 1,5år med bägge så hon har nog inte jobbat så mycket de sista åren. Hon är säkert inte uppdaterad på det senaste.

När jag kom tillbaka från min senaste föräldraledighet frågade en kollega ”Hur gammal är lillan nu då?” ”Nio månader” ”Jaha, men är inte det lite tidigt att börja på dagis?” ”Eh, min man ska vara hemma lite drygt ett halvår nu och sen ska hon börja på dagis”

Högljudda debatter i all ära men jag är övertygad om att ju fler som lever jämnställt ju FLER föreställningar skapar vi om hur det är att vara såväl mamma som pappa.

Kram

Anna 2011-04-30 19:29 /

Svara

Jag kan faktiskt inte hålla med, riktigt så illa är det väl inte. Är nybliven mamma och jag upplever absolut inte att det är något skamligt med att ”inte må så bra” eller att prata öppet om depression efter förlossningen. Tvärtom har jag märkt att omgivningen är mycket lyhörd för hur man mår som nybliven förälder och psykolog/terapi hjälp erbjuds generöst till mammor och pappor som mår dåligt. Och jag tycker inte alls att det längre är så att ”pappor kan vara lite hursomhelst och ändå duga”. Absolut inte. Jag tror att dagens många ansvarstagande pappor skulle bli förbannade om de fick höra att det är så bilden av dem fortfarande ser ut. (För så ser den inte ut enligt mig).

S 2011-04-29 22:26 /

Svara

Well, eftersom jag ser mig själv som en ansvarstagande pappa och du lägger stor vikt vid personlig upplevelse kan jag intyga att jag inte blir ett dugg förbannad. Eller, visst blir jag förbannad, men snarare på att pappor _överlag_ tar så dåligt ansvar både för barn och hushåll. Eller rent allmänt på det faktum att kvinnor på många sätt fortfarande är underordnade män.

En annan karamell att suga på, förutom de Clara bjudit på: Kamratposten frågade 2008, 6000 barn i åldrarna 8-14 år, vem de helst ville bli tröstade av. På första plats hamnar så klart mamma. Andra plats ”en kompis”. Tredje plats ”någon annan”. Fjärde plats ”ingen alls”. På femte plats kom till slut pappa.

Åter igen: vi har en lång väg kvar att gå och det finns ingen anledning att ännu kollektivt klappa papporna på axeln.

Daniel 2011-04-30 00:46 /

Jag minns för fyra år sen när Annika Dahlström släppte sin bok ”Könet sitter i hjärnan” och pratade i P1 morgon om hur män inte är lämpade att vara föräldrar eftersom de tex inte förstår sin egen styrka och därför ofta skadar sina barn. Det var inte heller naturligt för män att sköta hemmet eftersom de inte hade den typ av seende som gör att man upptäcker dammråttor mm. Jag förberedde mig på lyssnarstormen som skulle följa i Ring P1, alla kränkta lessna män som skulle rasa mot att ha blivit utmålade som inkompetenta idioter. Inte en enda karl ringde in, ja inte nån kvinna heller för den delen. Jag har faktiskt inte sett en enda reaktion från en man tills jag googlade nu och hittade denna: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab

kristina http://annakristina.blogg.se 2011-04-30 11:31 /

Samma här. Var nedstämd en period med mellanbarnet och jag tycker jag fick fint stöd från både BVC och omgivningen när jag sa som det var.

Och apropå föräldraledigheten… med samma barn så ville vi vara så prick jämställda så jag började jobba heltid när hon var 6 1/2 månad (hade inte råd att ta ut färre dagar än 6-7/vecka). Det var inte helt lyckat för vår anknytning kan jag säga…

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det men tänk dig Clara att du har ett vanligt jobb och ska lämna hemmet 5 dagar i veckan om några få månader och träffa lilla bebisen en stund på kvällen och på helgerna. Ja, jag vet att det ofta är vardag för papporna, och jag är väldigt mycket för jämställdhet, men den längtan och ångesten som jag kände, hujedamej.

Kram o fin blogg!!

M 2011-05-01 23:15 /

Ett jämställt föräldrarskap är då båda föräldrarna tar gemensamma beslut vad som är bäst för dem och deras familj.

hon 18, han 44 http://handihand.wordpress.com 2011-04-29 17:30 /

Svara

Det är lite tröttsamt med så smalt utrymme för hur man ska och inte ska vara. Nu är inte jag i mammasituationen, men kan ändå dra paralleller till att så många ska tycka och tänka om just mitt val av livsstil.

Malin http://www.milonscorner.blogspot.com 2011-04-29 15:42 /

Svara

börjar bli smått trött på hur du moraliserar kring andras sätt att leva, tänka och agera även om du döljer det med fint ”pepp talk”. Indirekt klankar du ner på andra, hör du inte det själv? Annars en bra blogg.

Emma 2011-04-28 20:22 /

Svara

Instämmer till fullo. Börjar bli lite mycket sådant tyvärr. Smakar lite surt, så att säga, trots att det döljs med söta formuleringar.

Nåväl, jag gillar Clara och bloggen i övrigt. Hon (du, Clara) verkar vara en jättego människa egentligen, med fina drömmar och ideal och mån om sina prioriteringar. Det är alltid inspirerande när folk går in för att leva efter sina drömmar och gå sin egen väg. Jag gör så gott jag kan på den fronten jag med. Men lite självrannsakan kring egen syn på andra människors val och egna dömande (om än förklädda) formuleringar vore inte så dumt emellanåt. (Och ja, jag jobbar med den biten själv också, om någon ville hugga på det)

Kavata Kajsa http://kavatakajsa.blogspot.com 2011-04-29 08:15 /

Papporna måste ställas till svars angående deras engagemang vad gäller deras kött och blod. De ska inte kunna ”vara lite hursomhelst och ändå duga”. Om vi förkastar detta som moraliserande då ska också mammorna kunna vara lite hursomhelst och ändå duga. Allt annat vore att betunga kvinnor en annan moral än vad som gäller för männen.

Uma 2011-04-29 16:10 /

Så sannt så sannt! Jag mådde inget vidare i perioder….då fick man skämmas! Jag har dock inte upptäckt att folk har reagerat negativt på mina uppåtperioder….bara: Hur Orkar du?!

Men…..man är ju fortfarande människa….moder OCH människa. Ibland mår man pest; Hormonerna spelar nog stor roll -tar makten över ens psyke….

Min väg ut ur de dåliga känslorna var genom att göra saker med händerna….det hjälper….Göra leksaker till barnet…kläder….skapa, man hittar tillbaka till sig själv, är då inte bara en länk…MEN DÅ: har man stulit tid från sitt barn….ja ja, det är inte lätt……

www.liten-anna.blogspot.com http://www.liten-anna.blogspot.com 2011-04-28 20:20 /

Svara

Wow Clara! Längre kommentarer och en sån här debatt har jag aldrig sett på en blogg innan. Jag hoppas du lyckas slå de dumma kommentarerna ifrån dig. Att folk ens orkar debattera genom att bara skriva elaka saker eller inte så genomtänkta åsikter förstår jag inte. You keep going strong girl! :)

Fröken Fynd http://www.frokenfynd.se 2011-04-28 15:48 /

Svara

Dumma kommentarer?! Alla människor har en egen åsikt!

Therese 2011-04-29 23:42 /

Bra inlägg!
Min självbild är helt sne av alla förväntninga på hur en mamma ska vara. Hur mycket jag än försöker distansera mig själv från samhällsnormen går det inte. Kraven jag ställer på mig själv blir ändå skyhöga. Min bebis (4 mån) är rund go och glad. Amning funkade från första stund, sömnen funkade super vid ca 1 1/2 mån dvs hon sover 8- 12 timmar i sträck. Återhämtning efter förlossning gick fort rent fysiskt. Hennes pappa är bara borta för studier högst två dagar i veckan och bara några timmar åt ggn. Jag har själv redan börjat plugga lite och börjar på riktigt nästa vecka(Kul!). Vi har mkt hjälp av familj och vänner. Allt är så bra det kan vara och precis så som vi vill ha det. Men ändå kan jag inte känna mig tillräcklig mer än rent intelektuellt. Känslorna far runt. Jag kan gråta åt både det ena och det andra. Att bli förälder är omvälvande även när allt funkar bra. Bilden av hur det ska kännas och vad vi ska göra mosas in i huvudet på mig. När vi jobbade på att kunna flaskmata vår bebis för att jag skulle kunna komma ifrån och dottern kunna få sina grundläggande behov stillade av både mamma och pappa kände jag extrem skuld eftersom amningen funkade så bra och jag förvägrade min dotter det en gång om dagen då pappa fick truga i henne ersättning. (nu funkar det super för oss alla tre). Pappans vänner kan gnälla när han inte kan gå ut så mkt. När jag har kommit i väg ut och tagit ett glas vin får jag höra att jag borde vara hemma med bebisen och ge den mat av folk jag inte ens känner. Herre jävlar vad de olika förväntningarna på mammor och pappor gör mig illa ibland fast jag vet att mitt barn mår bra och får allt hon behöver så känner jag hela tiden skuld.

E 2011-04-28 13:07 /

Svara

Känner flera par där kvinnan är den drivande parten i huruvida mannen ska vara hemma eller inte. Där hon rätt och slätt bestämt att hon ska vara hemma mycket längre tid med barnet än pappan, av rent egoistiska skäl. Vet med säkerhet att det i dessa fall inte handlar om ekonomin utan om att kvinnan i förhållandet anser sig ha större rätt än sin partner att vara hemma med barnet/barnen. Har även sett att dessa pappor knappt ”får” ta hand om sina barn när de är hemma heller utan kvinnan hela tiden ska vara där och säga åt honom vad han får och inte får göra. Och att lämna pappan och barnet/barnen hemma SJÄLVA för att göra något på egen hand är absolut uteslutet för inte kan ju HAN ta hand om ungarna själv, inte ens en timme. Det finns bara ett sätt och det är hennes sätt. Så himla sorgligt tycker jag.

Ea 2011-04-28 13:01 /

Svara

Klassik dubbelbestraffning på tal om inlägget!

Måste säga att du, din partner och den lilla verkar ha det alldeles utomordentligt i ert otroligt fina hus! Blir imponerad och glad av att kunna se ett konkret exempel hur jämställdhet ger så mycket fördelar. Tycker att du tar upp många viktiga saker, fortsätt stå på dig! Har förstått att det blivit lite liv i luckan när läsare inte fått veta könet på bebisen, att du har (vad det verkar som) ett jämställt förhållande och gör det du tycker om. I mina öron låter det underbart, heja!

Per 2011-04-28 11:37 /

Svara

Vad sur jag låter! Förlåt =). Jag tycker din blogg e super bra.

tuva 2011-04-28 11:28 /

Svara

och du kan nog ana vilka kommentarer jag fick när jag valde barnen framför att gå tillbaka och jobba. Då för 20 år sedan handlade samtalen runt sandlådan om när det äntligen skulle ta slut på föräldraledigheten, hur fort de kunde sätta ungen på dagis och när de äntligen skulle få ETT LIV… eller om NÄR jag städade/tvättade/lagade mat eftersom jag var ute med mina barn så mycket. Långt senare fick jag höra att vi måste leva på bidrag eftersom jag var hemma med barnen – jag har aldrig fått ett öre annat än föräldrapenningen. Jag undrar fortfarande varför de valde att skaffa barn. blogga gärna om detta Clara, för det skulle vara intressant att veta om tongångarna är de samma idag som då och skitsnacket lika utbrett. Jag hoppas att det är bättre på alla vis idag än vad det var då. Tack för en fin blogg!

Charlotte 2011-04-28 11:24 /

Svara

Men om man inte vill höra är det ju bara att säga till…? Eller? Att man inte är lycklig efter en graviditet eller en förlossning kan ju ha enormt mycket att göra med att man just haft en hemsk förlossning. Förlossningsdepression beror ofta just på det.

tuva 2011-04-28 11:22 /

Svara

Du är så klok klara! Nyss hittat din blogg och nu har det blivit den första bloggen jag läser när man trillar in här på internet :)

Ida 2011-04-28 10:46 /

Svara

Om att dela lika. I min familj kan inte jämställdhet mätas i antalet dagar min man tar ut. Det går inte att köpa statisktik så rakt av. Det är jag som tagit och tar merparten av dagarna, för han har ETT ARBETE. Jag har inget just nu (bara en massa studiesskulder). Han får alltså dra jobb-lasset och jag föräldraledig-lasset om man vill se det så och att göra tvärtom är just nu omöjligt. Dels tjänar han ganska bra numera och dels så passar en hemmatillvaro bättre för mig där jag kan koncentrera mig på barnen och slippa tidig förskola och ibland hinna ägna min tid åt att skriva då det ligger inom mina yrkesutbildningar samt sköta mitt hobbyföretag. Den dagen då jag kan söka ett arbete kommer, men just nu är våra gemensamma barn viktigast och då ser vi till att få ihop tillvaron på bästa sätt för vår familj, trots att vårt bidrag till statistiken blir av negativ sort. Men i den där statistiken står inget om att min man ansvarar helt för all daglig matlagning, bakning, festmat vid släktträffar, trädgårdsskötsel, all storhandling och föräldramöten m m. Jag gör mycket annat som passar mig bättre och vi är nöjda, det är väl det viktigaste? Påtvingad föräldraledighet exakt lika ser vi som en mardröm. Tänk om min man hade velat vara hemma merparten av tiden för att min lön varit så bra, men inte kunnat p g a en lag? Sedan är det ju ett faktum att om jag inte ”stannat hemma” så länge som jag har gjort så hade vi absolut inte kunnat ha så pass många barn som vi snart har (6 st). Och det är ju barnen som gör livet värt att leva. Men OBS! Detta gäller för oss. Å, nä vi har ingen bil, ingen TV, inga utlandssemestrar. Förvisso går alla våra pengar till ekologisk mat, allt som allt är det nog en prioriteringsfråga. Barn och ekomat är vår grej. Andra gör som de vill/kan/måste.

Lin 2011-04-28 09:59 /

Svara

Fast om du inte tagit merparten av föräldradagarna kanske du haft ett jobb nu? Av det du beskriver låter det som ett klassiskt fall där mannens karriär prioriteras framför kvinnans. Det är ju det man vill undvika med delad föräldraledighet, bl a. För övrigt tycker inte jag att föräldraledighet är ett särskilt tungt lass att dra utan en fantastisk förmån, känns det inte ledsamt att din man går miste om den? Undrar också lite över när din man hinner umgås med sina barn om han både jobbar (heltid?) och sköter trädgård, matlagning och allt annat som du beskriver. Låter inte alls jämställt i mina öron (fast jag vet ju inte mer om din familj än det du skrivit ovan).

Klara 2011-04-28 11:38 /

Föräldraledigheten är bland det finaste med att bo i Sverige och jag tycker då inget annat. Jag hade möjligen haft ett fast jobb (har dock gjort lite inhopp i arbetslivet under åren), om min man tagit över efter mig, men vi hade definitivt inte haft alla de barn vi har nu och det var ju det som var den största önskan i livet. Dessutom vågar inte alla chansa att lämna över sin föräldraledighet, om de inte har ett arbete som kan påbörjas direkt, lön måste ju komma in varje månad. Längtar inte tills jag blir en löneslav och är tacksam att han kan ta jobb-biten så jag slipper (då är jag ändå högutbildad inom intressanta områden). Men vad jag än tycker om allt så är det ett faktum att en ”jämställd” föräldraledighet förutsätter att bägge har stadigvarande arbeten. Vi skulle inte haft råd med att min man varit hemma mesta tiden och att jag skulle ha arbetat för en taskig lön, som det blir i början innan man arbetat upp sig. Det är vår verklighet och visst kan vi sörja över att han missat en del vaken tid med barnen. Men vi visste oss ingen annan råd. Min man började som timvikarie och är nu rektor med ansvar över flera skolor. Det blir min tur sedan. Om du undrar så pensionssparar vi privat till mig. När han träffar barnen? Ja, de som har barn vet att det är i de vardagliga sysslorna som barn lär sig mest och därför är ofta barnen med i hans göromål och lär och umgås. Jag träffar inte heller mina stora barn på halva dagen då de är i skolan, så är ju samhället uppbyggt. Det är väl de små som kunde se mer av sin pappa på dagtid, men då har han fixat så att i alla fall fredagarna (och helgerna) är vikta för dem. Så då kan vi båda ta ut föräldrapenning (för varsitt barn). Vill man ha barn ganska tätt så är bästa lösningen att mamman är hemma (OM hon inte har förmånen att ha ett arbete, märk väl!). Jag vill inte sitta och ljuga på intervjuer om min framtid på arbetsplatsen, då min önskan bara är att bli med barn och få följa det nya livet under några år hemma. Min tid kommer och då är min man där för mig och hämtar och lämnar (vi har haft det så för långe sedan en period mellan 3:an och 4:an). Han har också funnits där under flera år när jag började min andra utbildning. Jämställdhet går inte att mäta, så är det. Jag känner mig inte orättvist behandlad, jag har frihet och eget ansvar och mår så himla mycket bättre än alla de jag ser som flänger med småttingar mellan förskola och arbete. Är att finnas ute i arbetslivet ett bevis på att man uppnått ett egenvärde och lever jämställt? För mig är det inte det. Jag vill helst inte arbeta ute i samhället alls, tråkar ut mig enormt, vill vara min egen chef och arbeta efter inspiration. Tur jag har en man som försörjer mig… En dag kanske jag också kan ge den gåvan till honom!

Lin 2011-04-28 13:34 /

Det här är inte till dig Clara, som ska ha eloge att du kan starta debatter. Några av er som kommenterar: det är lätt att sätta sig på höga hästar och säga att någon inte är jämställd. Vem har mandat att döma det? Det är ett så otroligt komplext begrepp och går inte alltid att se i det enskilda. Helheten avgör. Dessutom så tror jag att många av er som höjer rösten glömmer bort de egna barnen och att ge dessa en likartad uppfostran oberoende av kön. Ser man sig om i samhället så har flickorna söta, nätta namn och pojkar tuffa eller gubbiga namn och så kläderna som fortfarande är vansinnigt uppdelade och så tilltalet till barnen som kan variera efter kön, o s v. Och så att själv att vara en förebild, visst! Det kan man vara på många olika vis, ibland känns det som att föräldraledigheten är alltings utgångspunkt. Men den krassa ekonomin kanske inte alltid tillåter delad föräldrapenning rakt av. Då är allt förlorat liksom. Varför går inte detta med ekonomin in? Jag får ju för tusan inget jobb som det är nu. (Inväntar 40-talisterna som aldrig tycks pensionera sig). Ska vi ge upp barnalstringen, när den biologiska klockan tickar obönhörligen? Alla har faktiskt inte ett jobb att gå till bara så där och det är inte som någon skrev en klassfråga rakt av. Detta har faktiskt blivit delvis en fånig fråga i samhället. Pappor som är föräldralediga höjs till skyarna, när det ofta bara handlar om några månader. Sedan så är ofta resten av tillvaron för paret väldigt könsuppdelat och det kan då som jag nyss sa återspegla sig i barnens kläder, namn etc. Behandla människor som individer, inte kön! Samtidigt är vi i det faktum att det är kvinnan som bär och föder barnen och ammar. Men sedan är det fritt fram för båda föräldrarna att visa sina personligheter. Och de kan vara olika (oberoende av kön)! Och bör nog inte värderas.

Lin 2011-04-28 16:37 /

Skrev ett svar som råkade hamna lite högre upp om du orkar leta…

Klara 2011-04-28 20:29 /

Du (Klara) skriver att föräldraledigheten är en viktig del av och ett mått på jämställdhet och det är ett mått förvisso, men ett ganska ytligt sådant. Finns inga bevis på att resten av varje familjs tillvaro är jämställd och efter föräldraledigheten så finns alla chanser till att rasera det som byggts upp, eller inte. Jag och min man är två personer, inte två kön som har en kamp om tillvaron. Han stöttar mig i olika saker och jag honom. Men visst hade jag väl önskat att min man delat föräldraledigheten med mig, men jag säger ju att det inte har gått för vår del. Vad vi kunde ha gjort var att fortsätta leva jämställt och välja bort barn. Men det fanns inte på kartan, så nu är det som det är. Självklart är det underbart för dem som kan dela den, kanske rakt av. Men föräldraledigheten är en så begränsad, om än viktig, period att vi helt enkelt får se framåt och jag kan lova att han tar igen det på kvällar, helger, lov och semestrar. Inte samma sak? Möjligt, men han finns där i alla fall och jag kan lämna över för en stund. En liten tröst är att våra tre äldsta (som vuxit till sig och visat på resultatet av vårt experiment med att jag ”tog” så gott som all föräldraledighet), är otroligt nära sin pappa (ändå) och ser oss som två föräldrar man kan växla mellan för trygghet och frågor och vad som. Människan gör väl så gott den kan. Önskvärt vore att föräldraförsäkringen tog hänsyn till de som inte följer mallen som de flesta verkar göra med eget arbete först och barn sedan. Fast vi ska väl vara glada att den alls finns.

Lin 2011-04-28 22:48 /

Nu blir jag lite förbannad. Det var ju inte så länge sedan som det pratades om (här i bloggen) att mammor som varit med om hemska förlossningar inte skulle prata om detta med andra. Detta för att man inte skulle skrämmas. Vilken dubbelmoral. Den åsikten är ju helt i led med det som kritiseras i inlägget ovan!

tuva 2011-04-28 09:37 /

Svara

Nu förstår jag inte riktigt vad du menar? Nej, man ska inte gå omkring och berätta hemska förlossningsberättelser för blivande mödrar som inte bett att få höra. Det var vad det gamla inlägget handlar om. Vill någon däremot höra så kör i vind! Det var däremot inte vad det här inlägget handlade om – det här inlägget handlade om att många mödrar inte alls är genomlyckliga efter en graviditet och att förlossningsdepression tvärtom är väldigt vanligt. Men att det finns mycket skam kring det.

Clara Lidström 2011-04-28 09:42 /

Heja Clara friskt humör!…

Minsta lilla kraftansträngning en man gör i förhållande till sina barn och han får stående ovationer från alla runt omkring, men en kvinna förväntas bara göra allt och lite till utan någon form av erkännande. När jag blir pappa vill jag vara närvarande och få uppleva världen på nytt genom mina barn. Kan det finnas något underbarare?

Och som kommentar på Daniels inlägg en bit upp. Vart börjar de strukturella problemen? Jo, hos oss människor. Men det är väl så med jämställdhet, ju närmare den egna sfären man kommer desto mer hemmablind blir man.

Niklas 2011-04-28 09:28 /

Svara

Haha, känner igen det där med hur synen är annorlunda på hur mammor och pappor gör. Min sambo och jag delade på föräldraledigheten 50/50 med vår dotter. Jag märkte att folk tyckte det var märkligt av mig att inte ”vilja” vara ledig hela perioden. Min sambo däremot var en fantistisk man och pappa som ville vara hemma sååå länge.
Många tittade också lite snett då jag erkände att jag njöt av lite egentid då och då, med vänninnor och så, medan min kille aldrig upplevde det. Herregud, en man måste väl ut och roa sig ibland.
Jag ammade inte, av olika orsaker, vilket också flyttade mig längre ner på mamma-skalan, men när min sambo satt där med nappflaskan var han så underbar & fantastisk…
Det värsta av allt är att det är bara kvinnor som fäller dessa kommentarer och ger varandra blickarna, helt otroligt att det kan ge sån tillfredsställelse att tänka och tycka om andra hela tiden.

Verko 2011-04-28 08:04 /

Svara

Hurra för dig Clara! Det du skriver är så sant och om alla bara kunde köra sitt och strunta i om det är eller inte är på samma sätt som alla andra! Av egen erfarenhet vet jag att man visst kan sova gott på natten med ett litet barn i huset och vara lugn och lycklig och ha det jättebra… och även bli ledsen, trött och inte känna igen sig själv ibland. Varför envisas så många med att dela in världen och livets erfarenheter i svart och vitt när det aldrig är så!!!

Anna http://www.frokenanna.snabber.se 2011-04-28 07:47 /

Svara

Mitt hjärta blir ännu lite gladare av att titta in här. För det är så fina bilder. För att din lilla B verkar helt fantastiskt snosig och go. För att du är verklig. För att du är så vis.

Nej, inte för att du verkar så vis. För att du ÄR så vis.

Karin 2011-04-28 03:51 /

Svara

Det värsta är att det främst är kvinnor som dömer andra mammor. Männen är inte alls lika hårda mot mammorna.

Helena 2011-04-28 00:56 /

Svara

nä det höjs inte på ögonbrynen åt männen om de inte tar ut föräldradagar men mammorna klankas det ner på om deras barns pappor inte stannar hemma. De talas om att mamman snor åt sig dagarna och inte låter sina män stanna hemma. Stackars alla pappor som styrs av mammorna och inte får vara med sina barn.

vickan 2011-04-27 22:29 /

Svara

När vår underbara Ruth inte ville sova kände vi efter 5 månader att nu jäklar får det vara nog. Vi tröttnade på BVC:s råd om att alla barn behöver olika mycket sömn och alla barn är olika. Som om vi inte kunde fatta det själva, men vi gick på knäna och orken räckte inte ens till att glädjas över det bästa som hänt oss. Då fick vi nys om Anna Wahlgrens sova hela natten. Denna ”kontroversiella” metod (och här skrattar jag) för det var egentligen det mest enkla jag gjort med tanke på utdelningen. 2 nätter tog det – sen dess sover Ruth 12 h per natt och är den gladaste varelsen på jorden – och ännu bättre hennes mamma och pappa oxå.

Det jag ville sagt med det är att jag säger att jag får sova, men har ork att peppa alla andra mammor omkring mig som kanske har det tufft. Jag är avundfrisk på mina vänner – på inrådan från Clara – och ger alla råd och tips jag kan om nån vill ha. Hjälpa inte stjälpa!

Ulrika 2011-04-27 22:26 /

Svara

Men för mig är delad föräldraledighet en viktig del av, och ett mått på jämställdhet. Vi kanske har olika definition av begreppet? Kan hursomhelst förstå att det är tröttsamt att behöva försvara att ni valt att göra på ett sätt som passar er familj. Vill för övrigt tillägga att jag absolut försöker uppfostra mina barn på ett genusmedvetet sätt och jag hoppas så klart att min son kommer ta ut sin del av föräldraledigheten om det nån gång blir aktuellt.

Klara 2011-04-28 20:08 /

Oj, svarade på fel inlägg…

Klara 2011-04-28 20:25 /

Du är så himla klok. Jag älskar att läsa din blogg.

Ellen 2011-04-27 22:09 /

Svara

Men åh, vad fantastiskt välskrivet! På pricken!
Du har ett fantastiskt skarpt sinne, Clara, vilket jag uppskattar något enormt!

Att vi ska vara så likriktade i Sverige, inte få glädjas euforiskt över det vackraste som hänt oss, den största nåden, och inte heller få skrika ut vår förtvivlan när vi är för trötta, för villrådiga för att veta hur eller vart vi ska ta nästa steg.
Att föda och leva med barn är ett stort äventyr, fantastiskt och skitjobbigt omväxlande.

Jag önskar att vi alla kunde stå upp för precis det i våra föräldraskap, och inte falla in i det kollektiva grågnället.
Jag har som du välsignelsen av en fantastisk far till mitt barn, och vi tillbringade första året hemma tillsammans (hon är snart två år nu, och bild finns på bloggen om du vill se. =)) vilket var helt underbart. Mamman är inte viktigare för barnet än pappan, och det blir så tydligt när barnet fått lika stor tillgång till mamma och pappa under de första viktiga åren.

Stor tack för ett brilljant inlägg.
Läser alltid din blogg med förväntan.

Allt gott önskar jag dig och din familj. Lycka till med sparrisarna.

Eva http://frurinblad.pixelworship.be/ 2011-04-27 21:51 /

Svara

Bra och viktigt skrivet om mammarollen, Clara!

Cattis http://cattise.blogg.se 2011-04-27 21:33 /

Svara

Som vanligt ännu ett klockrent inlägg! Du skriver på det sätter jag önskar jag kunde göra, men tyvärr blir jag för förbannad när jag väl skriver om det.

Fifiness http://fifiness.blogg.se 2011-04-27 21:31 /

Svara

När vår lilla dotter var bebisliten var hon nöjd med livet. Hon åt, sov och bajsade som hon skulle. Vi fick hela tiden höra ”ni vet inte hur det är att ha barn”.
Det är lite samma som ditt inlägg pekar på. Man får inte ha det bra, för då räknas det liksom inte… Det var smått irriterande att höra, för vi visste ju hur det var att ha barn; vårt barn.

Marie 2011-04-27 21:17 /

Svara

Ja, precis så är det, men alla är olika och känner olika, så det går egentligen inte att jämföra med varandra heller.

carina http://carinadenfina.blogg.se/ 2011-04-27 20:41 /

Svara

Det här var bra skrivet. Och så sant.

Mari 2011-04-27 20:36 /

Svara

Ja, vi är hårda på varandra. Trevligare om vi kunde tycka att alla är bra som de är oavsett hur de är i jämförelse med en själv. Alla är bra!!

Cecilia 2011-04-27 20:25 /

Svara

Det värsta är att det oftast är mammor som klankar ned på andra mammor.
Det är trist, men vad kan vi göra för att ändra den negativa synen på oss själva och andra?

Carol 2011-04-27 20:19 /

Svara

EXTREMT bra skrivet!!

http://hazedesign-smyckesblogg.blogspot.com/ http://hazedesign-smyckesblogg.blogspot.com/ 2011-04-27 20:19 /

Svara

Hej!

Jag har precis börjat läsa din blogg. Just nu befinner jag mig i Argentina och gör ett utbyte inom ramen för läkarutbildningen. Jag har fått möjligheten att vara på förlossningen och också på barnsjukhuset och därmed träffat många familjer härifån. Hur funkar det då i Argentina? Mamman får TOTALT 3 månaders mammaledighet, om hon har tur (det är bara vissa företag som erbjuder detta) och de flesta tar ut en månad sista graviditetsmånaden. Så de har således TVÅ månader att vara hemma med sitt nyfödda barn. Vad händer? Jo, med extremt få undantag slutar hon jobba. Det finns dagis, ungefär, men de är inte speciellt accepterade eller vanliga. Jag sa till dem att i Sverige så har pappan MÖJLIGHET (precis som mamman har MÖJLIGHET) att vara hemma upp till 9 månader – och de förstår inte ens vad jag pratar om. Vadå, pappan hemma? Nej nej, pappan jobbar och betalar för allt. Jobbar kvinnan så betalar hon fortfarande inte för delar av hushållet utan de pengarna går till presenter till mannen. VEM pratade om stenålders?? Vi ska vara otroligt glada över hur vi har det i Sverige, jag skulle inte ens drömma om att skaffa barn någon annanstans. Samtidigt är det också för att vi har en evig debatt som Sverige går framåt – så fortsätt diskutera, fortsätt ifrågasätta vad som är norm och ”normalt” – är det inte så att man inom sin familj ändå måste ha möjligheten att dela som det passar bäst just nu?
För övrigt vill jag säga till all mödrar och fädrer runt om i landet: läkare är fullt medvetna om hur det är att vara gravid, depressioner, hormoner upp och ner, illamående, foglossningar osv och gläds med er även när det går som smort!

Ha en bra dag allihopa!

Sanna 2011-04-27 20:17 /

Svara

OERHÖRT bra skrivet!!

Kavata Kajsa http://kavatakajsa.blogspot.com 2011-04-28 07:03 /

Clara, du har helt rätt. Som mamma SKA man lida, lite sådär lagom mycket, men man ska kunna hantera det såväl att man fortfarande duschar nästan lika ofta som förut och bara har liiiite stök i hemmet. Man ska ha situationen under kontroll, men bara med liten mariginal. Inte må så dåligt att man faktiskt mår dåligt, men inte heller vara nöjd och glad och inte ha något att gnälla om – för som förälder MÅSTE man ju ha något att gnälla om!

Tråkigt och tröttsamt för det blir bara en massa dömanden och de som mår riktigt riktigt dåligt eller bara är totalt slut vågar knappt erkänna det för den närmsta familjen för då har man ju inte riktigt lyckats.

Anaiah http://anaiah.blogg.se/ 2011-04-27 20:17 /

Svara
ANNONS
ANNONS
Blogglistenhits