UnderbaraClara

Ut ut boet med dig

Jag läste ett tankeväckande citat kring barnuppfostran:

En förälder är inte en person att söka stöd hos, utan en person som ska göra det obehövligt med stöd.

Det är min filosofi. Det största man kan ge sina barn är en grundmurad självkänsla och en stor självständighet. Jag är ingen hönsmamma som vakar över vartenda steg min son tar. Jag är till och med förvånad själv över hur lite hönsmamma jag är.  Jag känner mig lugn som en filbunke och har nog en rätt osentimental inställning till barn. Jag vill försöka vara som mamma och pappa varit för mig; ge en enorm frihet för personligheten och de unika drag mina barn har,  en stor dos förtroende för att de är kloka nog att fatta bra beslut. Inte så många onödiga regler och principer men en hel massa kärlek och bra rutiner.  Lättare sagt än gjort. Jag får göra så gott jag kan.

Kommentera

Kommentera

Åh jag tänker lika dant men jag har fått två vilddjur stundvis! Dom klättrar, slår sig, slåss, river, svarkar, bitts, retas och är helt galna stunder på dagen då är det svårt att leva efter sina egna drömmar på föräldrarollen utan måste gripa in mer än vad man själv hade önskat. Å trottsen är en katastrof med mina små troll. Men jag förstår din tanke och är glad att du ialafall kan leva efter den. Jag önskar att jag hade kunnat.
Kram Lina

MammaLivet på Landet http://mammalivetpalandet.blogspot.com/ 2012-05-07 11:59 /

Svara

Jävligt bra skriven. Allt för många föräldrar är så hispiga och tror att deras barn är av glas. Och dem där idiotiska babyselarna är hemska. Vad tycker du om babyselarna?

Fredrik Larsson http://www.fredlarsson.blogg.se 2012-05-05 16:23 /

Svara

Lite nyfiken på vad du menar för selar? De som är som ett koppel? De man kan ha i vagnen? Bärsjal/sele? Vad är det som är så fruktansvärt med dem?

Alex 2012-05-07 20:00 /

Väldigt kloka ord och ett oerhört viktigt budskap! (Jag snor citatet :) ) Det känns som många som pratar om barnuppfostran missar den biten, dvs att en förälders viktigaste uppgift är att förbereda barnet inför flygfärden, så hen kan flyga själv sedan. Jag har mött en hel del som pratar om att skaffa barn för att fylla sina egna behov, som om det är en jäkla snuttefilt de vill skaffa för att själva må bättre.

Elin http://www.frokene.tumblr.com 2012-05-05 14:55 /

Svara

det låter vettigt tycker jag! :)

ellen http://ellfi.blogg.se 2012-05-05 10:27 /

Svara

Tänkvärt!

Gila http://gilasgrotta.blogspot.com/ 2012-05-04 23:26 /

Svara

Underbart! Jag och min mamma diskuterade just detta igår.
Att hon gav mig och min bror sån otrolig frihet när vi var små och först och främst; hon litade på oss.
Hon hönsade inte med oss utan hade full tillit och därmed lyckades vi ta åt oss saker att göra själva, känna ansvar samt att själva inse när det blev fel. Hennes uppfostringstankar var att uppfostra oss så vi blev självständiga och inte rädda för livet, hon lyckades verkligen.
Jag har alltid fått testa mig fram och därmed aldrig varit rädd att ta tag i och lära mig saker.
Får man klara regler för sig när man är liten och sedan blir lämnad ensam för att upptäcka tror jag det funkar suveränt än ett tjat om; akta, akta, akta. Då blir det förbjudna mer spännande eftersom vid en ständig övervakan kan man aldrig finna spänning i det lilla som att klara av att göra en sak helt själv.
Du gör så gott du kan och jag tror att det är suveränt;)

Amanda. 2012-05-04 22:51 /

Svara

Tror också att ett bra självkänsla är det finaste jag kan ge mina barn, men är det självklart att jag som förälder kan ge det? Eller beror det på om mitt barn kan ta emot det? Och när ska mina barn ha en bra självkänsla, vid 3 eller 30 års ålder? Har funderat mycket på det här och tror det viktigaste är att finnas till för sitt barn, så gott jag kan och oavsett om de är 3 eller 30 (fast på olika sätt). Hönsmamma eller inte spelar kanske ingen roll?

Karin 2012-05-04 21:26 /

Svara

Jag har också funderat mycket på det här med självkänsla och hur jag ska kunna hjälpa mina barn till att utveckla en god sådan. Jag har två barn, en femåring och en ettåring. Lilla ettåringen är fortfarande en glad och omedveten liten filur som nyfiket och kolugnt ger sig in i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Femåringen däremot är med sin växande medvetenhet om omvärlden plötsligt väldigt skör och i oerhört stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Självkänslan tycks vara i botten. Kommer den att växa? Är det ens jag som får självkänslan att växa?

Det handlar egentligen väldigt lite om huruvida man är en hönsmamma eller ej.

Sofi 2012-05-04 22:26 /

Känns väldigt vettigt =)

Johanna http://jojesvarld.blogg.se 2012-05-04 20:15 /

Svara

Jag hade en diskussion med min syster om barnuppfostran vilket vi har ganska olika syn på men en sak var vi överens om, man vet att man har lyckats om man gör sig själv överflödig när barnet väl är vuxet…

Elin http://elliha.blogspot.com 2012-05-04 19:28 /

Svara

Jag håller inte med. Jag tycker att man som förälder har lyckats om ens barn vågar söka stöd hos en även när de är vuxna och självständiga. Ingen människa behöver aldrig stöd, hur självständig den än är.

amanda 2012-05-07 00:29 /

Visst har du rätt i att man ska ge sina barn en uppfostran som gör dem till självständiga människor. Men det finns få saker jag värderar så högt som att veta att mina föräldrar finns där för mig om och när jag behöver dem. Det tror jag också är en viktig sak att lära sina barn. Bara för att man är självständig med stort självförtroende så är det skönt att veta att om man har det svårt så måste man inte bära hela tyngden själv.

Anna - stickande trädgårdsmästare http://lillavackraanna.blogg.se/ 2012-05-04 17:46 /

Svara

Försöker fortsätta på den banan nu när jag har en 8-åring, men det är inte lika lätt.

A.M.O. http://alexmo.se 2012-05-04 17:44 /

Svara

Hmm, lätt att säga medan barnen är under skolåldern. Sedan möts de av en annan verklighet som ställer krav både på dem och föräldrarna. Först är det skolan och hur man ställer sig till skolarbete och läxor som förälder. Som lärare har jag stött på så många föräldrar som tycker att barnen ska ta ansvar själva och därmed avhänder sig allt vad skolan anbelangar. Och hur blir det då om inte ungen kan ta ansvar, vilket är väldigt vanligt med skolbarn? Är det skolan som ska ta fostrarrollen då?
I högstadieåldern kommer andra saker in i bilden och det är den jobbigaste perioden för både barn och föräldrar. Kompisarna betyder alltmer och våra barn dras med i sånt som inte är bra för dem. Ska vi då stå bredvid och låta detta ske utan att ingripa, för barnen har ju fått en fri uppfostran som gjort dem självständiga och starka?

linda 2012-05-04 16:49 /

Svara

Jag tror att du missuppfattat vad jag menar. Genom att ge dem massor av stöd gör man dem så småningom självständiga. Såklart ska man ge stöd! Allt annat vore ju tokigt. Men målet måste ju vara att de ska bli självständiga, inte beroende av ens stöd för resten av livet. Hur ska det då gå den dan man inte finns längre?

Clara Lidstrom 2012-05-04 17:38 /

Du uttryckte dig otydligt, jag gick bara enligt vad du skrev i det kursiverade:En förälder är inte en person att söka stöd hos, utan en person som ska göra det obehövligt med stöd.

Så gott som alla barn blir ju vuxna och självständiga småningom, men det är ju barndomen och ungdomstiden som är den kritiska tidsperioden. Och jag hävdar bestämt att det inte finns många barn som klarar av den tiden utan en förälder som ger behövligt stöd.

linda 2012-05-05 08:11 /

Citatet handlar ju om föräldrarnas sätt att vara. Och där måste väl ändå målet vara att avskaffa sig själv på sikt? Bli mindre och mindre viktig? Där är förstås stödet en viktig pusselbit – något annat har jag aldrig påstått. Men stödet kan ju inte vara ändamålet?

Clara Lidstrom 2012-05-05 08:18 /

Men va? Jag är tjugosju år, mycket välfungerande i samhället och allt, men nog tusan behöver jag stöd ibland. Gärna av mina fina föräldrar som alltid finns där för mig och jag finns där för dom också förstås. Det tycker jag är en bättre relation än att jag inte skulle behöva dem alls. Ingen (sund) människa är en ö

Kakan 2012-05-06 12:22 /

Schysst filsofi! Jag önskar att min mamma inte hade varit så hönsig med mig och mina syskon, då hade vi nog varit tuffare idag. Om jag får egna barn så vet jag hur jag ska bete mig =)

Linda 2012-05-04 14:46 /

Svara

Jag tycker gott man kan vara en hönsmamma när barnen är riktigt små, de tar verkligen inte skada av det :) .
Sedan är barn så otroligt olika, har en son som jag bokstvligen måste pusha ut i världen med milt våld och en annan som man får hålla tillbaka, han vill prova på allt, helst med huvudet före.
När barnen är tonåringar har man plötsligt en helt annan verklighet att ta ställning till! Då ser man verkligen vilka barn som blir ”curlade” och vilka som står på egna ben. Och nästan alla föräldrar curlar rejält idag, tycker jag.

B-M 2012-05-04 14:30 /

Svara

Jag är ingen hönsmamma (gissar att det helt enkelt inte ligger i min personlighet) och jag oroar mig ganska lite. Men jag älskar att umgås med mina barn och det kan nog ibland misstas som ”hönseri”. :)
Jag tänker som dig dock att hönseri inte automatiskt är fel när barnen är små. Samtidigt kan jag tycka att det är lite jobbigt att umgås med andra föräldrar som hela tiden vill vara nära sina små (barn mellan 1 – 4 år) – då menar jag att de inte släpper dem med blicken och att de ingriper i situationer redan innan minsta lilla sker. Att jag tycker det blir jobbigt beror nog helt enkelt på att jag känner att det inte FUNKAR att umgås som VUXNA alls då. Även dessa små barn tror jag att man kan släppa med blicken. Jag tror till o med att de kan må bra av att få testa att lösa lite konflikter på egen hand.

Vid vilken ålder tänker du att man bör börja släppa taget lite?

Sofia 2012-05-05 17:26 /

väldigt kloka ord från en klok person!

städhjälp trelleborg http://www.tendea.se/hemhjalp 2012-05-04 14:05 /

Svara

Tankeväckande citat.
Jag har inge åsikter om min egen uppfostran, mer än att den verkar ha varit bra; )
Däremot så finns det ingenting jag stör mig mer på än föräldrar som inte vågar släppa taget om sitt barn, bara säger Nej!, Akta! och Ajaj!

ÖsterOmBerget http://osteromberget.wordpress.com 2012-05-04 14:03 /

Svara

Kärlek och rutiner det kommer att göra Bertil till en trygg och stark person. Den dagen han ska lämna boet. Sund inställning du har på barnuppfostran något du själv har med dig hemifrån och nu delar med dig till Bertil. Sånt här gör en glad att läsa.

Emma P http://rks 2012-05-04 12:09 /

Svara

Exakt sådär blev jag uppfostrad av mina föräldrar.
Det blev hur bra som helst!
Jag klarar mig själv, har gjort det sen den dagen jag flyttade hemifrån.
Med stark visshet om att de alltid finns där och hjälper mig när eller om det skulle behövas!

Kram Mrs G

Ifalldayswereholidays http://ifalldayswereholidays.wordpress.com 2012-05-04 10:45 /

Svara

När du skriver såhär vill jag tro på reinkarnation och återfödas som ditt barn i nästa liv :-) Tror ni är urbra föräldrar!

K 2012-05-04 10:27 /

Svara

Låter fantastiskt vettigt tycker jag!

Karin 2012-05-04 10:25 /

Svara

Jag håller med i allt ovan, MEN man får inte glömma att som förälder är man också ett stöd. En att luta sig mot, söka tröst hos, bolla tankar med… För mig är det viktigt att mina barn blir trygga och självständiga, men i perioder behöver vi väl alla stöd? Det ena utesluter inte det andra.

Henrietta 2012-05-04 10:14 /

Svara

håller med! det ena utesluter inte det andra.

Anna V 2012-05-04 10:25 /

håller med! Bor utomlands. Hade en kort besöksperiod i Sverige som var vidrig. Självklart ska föräldrar vara den man söker stöd hos. I svenska skolan frågade de vem han skulle berätta för om någon var dum mot honom och han svarade direkt: min mamma! De blev sura!

Men klart som fan han ska söka stöd hos mig först. Jag är den viktigaste personen i hans liv och det finns ingen motsättning mellan att vara självständig och att veta att hos mamma kan jag alltid söka stöd. Ensam är inte stark och även om han är ett superälskat och populärt barn så behöver han som alla andra veta att föräldrar är det som finns där i första hand. Dessutom är det skillnad på att utgöra ett stöd och bara hönsig. Hönsig är överdriven oro. Att vara ett stöd när det behövs är däremot en förälders skyldighet och ansvar. Och det ansvaret upphör aldrig. Nej, jag tycker det Clara skrev lät bra så länge man inte tänker ett varv längre…och har större och fler barn. … men egentligen tror jag hon menar samma sak som jag, hoppas det när barnet blir större iaf. men ordspråket hon la upp tycker jag inte håller när man tänker till mera och har mer erfarenhet.

jenny 2012-05-04 20:34 /

Precis så. Ibland är det just ett stöd man måste vara. Även om man varit en bra mamma och lärt sina barn bli självständiga så glöm inte att det du själv byggt upp kan någon annan rasera. Min son blev mobbad av äldre barn och kränkt av en lärare vilket bröt ner honom. Jag har nu i ett år ägnat mig åt att reparera ett deprimerat knytt med knäckt självförtroende… det går bra mycket långsammare än vad det tog att krossa honom. Visst behöver han att jag puttar och pushar, men också att jag tar stöttar när han svajar och tar emot när han faller.

Anna 2012-05-04 16:57 /

Jag är nog ingen hönsmamma heller men försöker känna av mitt barns behov. Känner jag att han vill utforska helt själv så låter jag honom göra det, vill han ha mig med för att han känner sig osäker så är jag med. Att finnas där när han behöver mig och att lita på att han klarar sig själv tycker jag är jätteviktigt och jag tror att det, tillsammans med massvis av kärlek, ger en bra grund till god självkänsla och tro på sig själv. Dessutom tror jag att det är viktigt att man låter barnen hjälpa till i vardagen med diverse saker, dels för att barnen får visa att de minsann också kan, utan föräldrarnas hjälp. Och förhoppningsvis växer inte min son upp och hinner bli 25 innan han lär sig att starta igång tvättmaskinen ;p Han är 1,5 nu och älskar att plocka, städa och fixa. Ett jättebra tillfälle för mig (som tycker att de sysslorna är dötråkiga) att göra något roligt av det. Sen är det ju inget som säger att det håller i sig och att han kommer att tycka det är roligt när han är 15, men han får ju bevisat för sig själv att han klarar av det själv och inte är beroende av oss. Så nåt gott tror jag iaf att det för med sig :)

andrea 2012-05-04 09:46 /

Svara

Visst är det så… Jag är nog lite av en blandmamma, lite hönsig ibland, men oftast kolugn eftersom jag ser att barnen reder sig rätt bra ändå.

Victoria - Elvira Spekulerar http://www.elviraspekulerar.se 2012-05-04 09:23 /

Svara

Jag växte upp med en totalt ohönsiga föräldrar och blev en ganska hönsig mamma själv. jag uppfattade ohönsigheten som ett ointresse vilket jag det nog inte alls var. Mer en filosofi.

tiptip 2012-05-04 09:22 /

Svara

Känner igen det. Mina föräldrar var så lång som hönsiga man kan vara. Vilket resulterade i att jag aldrig riktigt behövde testa gränser och göra förbjudna saker. Jag skötte mig väldigt bra och var ”duktig”. Vissa kompisar däremot som var hårt hållna hade ett behov av att bryta sig loss.

Vallmo 2012-05-06 16:38 /

Jag är också en ohönsig mamma – och kan ibland känna att det kan misstas för oengagemang. Jag tror på att vara där för mina barn – men inte mittuppi allt de gör utan uppsökbar om det skulle behövas. Vill ge dem redskap för att klara sig och inte björntjänsten att göra allt för dem. Det gagnar varken dem eller mig.

Signe http://adderat.addweiss.se 2012-05-04 08:55 /

Svara

Tror som du att ger man sina barn så mycket kärlek som man bara kan, sunda värderingar och lära dom förstå sitt egenvärde så kommer dom klara sig bra. Men kan inte låta bli ändå att känna att man skulle vilja vira in dom flera varv i bubbelplast innan man skickar dom ut i världen!

Tess

livinganddreams.blogspot.com http://livinganddreams.blogspot.com 2012-05-04 08:52 /

Svara

:) jag ler för visst är det så.

Queen of Kammebornia http://queenofkammebornia.blogg.se 2012-05-04 09:03 /

Hur man är som förälder beror i höggrad på vilket sorts barn man får. Vissa barn kan man koppla av med och vara hur cool som helst, medan andra så måste man vaka mycket mer över.

Martina 2012-05-04 08:32 /

Svara

Hur menar du då? Vilken sorts barn man får? Finns det många olika sorter? Är inte alla barn glada, arga, ledsna, nyfikna och besvärliga i olika perioder?
Barn föds ju nakna och föräldrarna hjälper ju till att färglägga det. Man kan väl inte födas på ett ”visst sätt”, om de nu föds friska.
Utveckla gärna din tanke (och jag menar inte att den är dum. Jag förstår bara inte)

linnéa 2012-05-04 08:41 /

Nej, men det är väl klart att olika barn har olika temperament! Jag jämför min 2 1/2 åring med andra i samma ålder – vissa är lugna som filbunkar och tycker om att sitta och pyssla, andra är våghalsiga och hoppar från bord och kastar sig ut från gungan! Min kompis barn har varit sjövild från dag 1: kröp och gick tidigt, cyklar och springar som en vettvilling och älskar äventyr! Min pojke är inte så grovmotoriskt utvecklad, men han kan skriva och läsa redan! Barn utvecklas olika: alla är inte likadana!

Dalle 2012-05-04 08:59 /

håller med dig! Barn är olika och kräver olika saker av sina föräldrar. Rättvisa är att ge dem det de behöver inte samma åt alla. :)

jenny 2012-05-04 20:13 /

Ett barn är inte ett oskrivet blad. De har sina gener som till stor del sätter förutsättningen för vilka de är och hur de uttrycker sig. Vissa är mer vilda, andra mer blyga, andra tekniska, andra konstnärliga osv…

Theresia http://fruwikstrom.blogspot.com 2012-05-04 09:01 /

Lita på att barn är olika! Min äldsta har undersökt världen med nyfikna ögon och lite eftertanke. Honom har man kunnat släppa iväg eftersom hans behov av bekräftelse och uppmuntran gör att han söker sig till oss som föräldrar för att kolla av att allt är ok och visa att han klarade det. Junioren där emot…jisses att vi alla lever fortfarande! Han har förväntat sig ett givet resultat innan han provar….ex är första gången han cyklade utan stödhjul…tjuvlånade brorsans cykel och smet iväg till den branta backen som slutar vid utfarten till riksvägen…sitter man på en cykel kan man från första stund styra, bromsa OCH hålla balansen! eller?
Denna inställning har han till allt, bilar SKA stanna när han kommer, slalomskidorna SKA åka åt hans håll, toppgrenen på trädet SKA hålla osv osv. Min älskling är ett vandrande katastrofområde. tråkigt har vi aldrig….

Anette 2012-05-04 09:10 /

Klart det finns olika sorters barn. De är egna individer och personligheter precis som vuxna. Syskon som uppfostras exakt likadant blir inte lika. Självklart påverkas barn av sin uppfostran och sina föräldrar, men även av omgivningen i stort; syskon, placering i syskonskaran, släkt, vänner, grannar, pedagoger och barn i förskolan och förskoleklass, samhället osv osv. Barn är sina ”egna” från födseln, unik gensammansättning. Barn födas med handikapp eller sjukdomar, som adhd, nedsatt hörsel osv. Det är ingen skillnad på barn och vuxna. Vi är alla unika!

Jessica 2012-05-04 15:33 /

Instämmer precis med dig Jessica (och alla andra som skrev samma)! Det är ju självklart att barn är olika, de föds med en grundpersonlighet som tillsammans med omgivning blir den man är.. Jag tror att det är jätteviktigt att se barn för individer och ge det dem behöver. Vissa barn är mer krävande än andra och är i behov av mer uppmärksamhet och att föräldrarna verkligen ser dem. Andra kanske har ett större behov av integritet tex.
Alla människor fungerar olika, ser på världen olika och behöver olika saker för att må bra, givetvis gäller det barn med :)

Vallmo 2012-05-06 16:34 /

Så sant men ack så svårt ibland. Jag har haft samma inställning som dig till barnuppfostran och känner att på någt sätt var det lättare när barnen var små. Jag har inte varit onödigt hönsig och tidigt lärt dem ta eget ansvar och fixa saker själva. Gett dom förtroende och uppmuntran. Nu är barnen 7 och 11 år och helt plötsligt är allt mycket svårare. Yttre påverkan som man inte kan styra över påverkar deras självförtroende. Det är en hård värld dom möter där ute…

Jenny 2012-05-04 08:28 /

Svara

Min kollega brukar alltid säga att det bästa man kan ge sina barn är rötter och vingar. Det tycker jag är klokt, vackert och sunt (sant).

Karolina 2012-05-04 08:25 /

Svara

Oj vad bra, det ska jag bära med mig, tack! Rötter och vingar.

Queen of Kammebornia http://queenofkammebornia.blogg.se 2012-05-04 09:02 /

Jättefint sagt!

Malin 2012-05-04 09:46 /

Det ska jag ha i bakuvudet! Det säger allt.

Hanna 2012-05-05 01:09 /

Du får påminna mig om detta den dag jag får ungar för om jag blir lika hönsig med dem som jag är med mig själv (halvt om halvt torgskräck och livrädd när det är mörkt, åskar, när jag åker bil/bus/flyg..) så får de det inte lätt!

Desiree 2012-05-04 08:19 /

Svara

Hej! Jag var också tokhönsig innan jag fick barn, men jag är inte alls så med min knatte! Konstigt men sant – jag tuffade liksom till mig när jag fick honom.

Dalle 2012-05-04 08:57 /

precis så var det för mig med. jag blev supercool.

Anna V 2012-05-04 10:20 /

Du har mkt rätt. Men kanske är det lättare att inte vara hönsmamma när ens barn är litet, och det mest handlar om att de inte ska få kokande tevatten över sej eller springa ut på vägen? Jag menar, en finns ju där när det verkligen behövs, men tänker att det är bättre att de slår sej på knät om de ramlar ner från klätterträdet. Jag är likadan som du, trodde jag skulle vara mer änglig, men är ganska cool när det gäller ”vardagsfarliga” grejer (se klätterträdet ovan).

Hur det blir när de blir äldre och en har noll koll på vad de pysslar med, vet jag inte, men kan tänka mej att jag kommer vara orolig eftersom jag inte längre har koll på var de är, vad de gör och med vilka osv. Visst kan en ha koll på detta till viss del, men inte helt.

Jenny 2012-05-04 08:19 /

Svara

Gör bara som du gör nu så behöver du inte oroa dig när de blir större! Min farmor sa alltid att hon inte hade en aning om vad hennes söner hade för sig i tonåren men hon var inte det minsta orolig. Hon visste att hon hade givit dem trygghet och självkänsla som små och uppfostrat dem till goda människor så det var liksom redan gjort. Hon visste att de inte skulle sätta sig i situationer där de skadade eller kränkte någon,eller sig själva samt att de hade någorlunda omdöme kring vilka situationer och sällskap som var lämpligt. Det ska tilläggas att min pappa och farbror visst säkert var både vilda och onyktra ibland, men, de var fina människor och fick därmed fina vänner och de umgicks i kretsar där man ”såg efter” varandra. Detta ur en uppfostran av kärlek och respekt!

Elin Bergström http://www.nysaterlantbruk.se 2012-05-04 10:27 /

Det finns många ungar som kommer från goda hemförhållanden som råkar illa ut i umgängeskretsen etc. ändå. Tyvärr är denna din farmors filosofi inte gångbar i dagens samhälle. Dessutom handlar det inte om ens eget barn så mkt som att omgivingen kan skada dem och därför är det idag ens förbannade skyldighet att hålla koll på sina tonåringar och deras vänner. Det är dessutom många som tror som sin farmor och har tonårskillar som beter sig som svin…nejdå inte mina barn inte. Så även om det var fint, funkade för dem då så är det inte att rekommendera. Tyvärr.

jenny 2012-05-04 19:52 /

Väldigt fin tanke, känns helt rätt.

unga fröken karlssons Esteterier http://esteterier.blogspot.com/ 2012-05-04 08:18 /

Svara

Du gör du ju rätt! Självkänsla, frihet, trygghet, kärlek och så gott man kan. Fint. Man kan liksom inte göra mer.

Queen of Kammebornia http://queenofkammebornia.blogg.se 2012-05-04 08:13 /

Svara
ANNONS
ANNONS
Blogglistenhits