UnderbaraClara

Eremiten i mig

Jag har ett så himla stort behov av att vara själv. Det är nog den svåraste omställningen med att få barn. Efter en hel dag med lillen är jag så less på sällskap att jag vill ligga helt ensam i ett tyst rum och bara vara ifred. Jag har varit så här sedan jag själv var liten. Jag har alltid haft fler vänner än jag har tid med och som liten slog jag knut på mig själv för att hitta legitima skäl till varför jag inte kunde ”komma ut och leka”.

Jag har ett närmast omättligt behov av att stänga in mig, gå undan, vara själv med mina tankar. Och det räcker inte med att någon sitter bredvid och är tyst. Jag måste få vara helt ensam. Inte ens den närmsta familjen kan vara i närheten. När jag bodde hemma i mitt flickrum gick det rätt bra ändå, jag bara låste om mig för att få vara ifred. Idag, när jag har man och barn som vill umgås är det nattsömnen som ryker. För jag skär hellre ner på nattsömnen och får en sen ensamstund på kvällen, än hoppar över de där ensamstunderna helt. Om jag inte hunnit vara ensam en stund under en hel dag så känns det inte som att jag lever. Min hjärna slutar fungera som den ska.

Det händer nästan aldrig att jag ringer och vill träffa en kompis. I alla fall är jag dålig på att självmant prioritera det. Ringer vänner till mig vill jag gärna ses, men jag måste bli påmind om deras existens, för själv påminner jag mig inte. Alla har vi ett socialt sug som sätter in och påminner oss om att höra av oss till andra. Men ska jag gå och vänta på det suget kan det dröja månader. När jag sedan väl träffar mina vänner eller är på sociala tillställningar pratar jag hur mycket som helst, lär känna massor av nya vänner och är supersocial. Däri finns också en stor paradox. Jag har otroligt lätt för att få nya vänner och umgås med människor – men jag hinner knappt ens underhålla mina närmaste relationer. Mellan varje social grej jag gör behöver jag stora sjok av ensamtid.

Jag har hela mitt liv försökt kämpa mot impulsen att välja ensamhet, eftersom jag har förstått att det är socialt avvikande. Speciellt för en person som samtidigt är så utåtriktad som mig. Mina föräldrar har bekymrats över att jag är så mycket själv, mina vänner blir irriterade för att jag aldrig hör av mig, folk i allmänhet förstår inte varför jag verkar ha så lite tid över för dem. Men jag har helt enkelt inte tid. Jag måste umgås med mig själv, smälta alla intryck jag får och hinna sortera dem. Och när jag läste den här artikeln om ”starksköra” människor kände jag igen mig på pricken. Vilken otrolig lättnad! Det finns fler som är som mig. Och eftersom att jag tror att en väldigt viktig del i att bli vuxen är att förstå sina behov och tillgodose dem tänker jag fanimej omfamna den har eremitådran. Den här upplevelsen av att var både stark och skör samtidigt. Paradoxen mellan att kunna vara social och utåtriktad och samtidigt i stort behov av ensamhet. Uppenbarligen är det ju det som funkar för mig. Jag är så trött på att försöka vara någon annan.

  • Pingback: En pusselbit | Mintekopp

  • Andreas

    Tack för inlägget! Nu trillade äntligen polletten ner, efter alla år av vilsenhet.

  • Andreas

    Tack för länken! Ska skicka den till mina extroverta vänner när de pressar sig på för mycket .

  • Alexandra

    Äntligen finns det en till som känner exakt som jag gör! Tänka sig att av den 15-30% starksköra är du den som jag med där och ja det känns underbart att veta! Vilken upptäckt då jag sökte och fann en till!
    Vill gärna diskutera och reflektera mer om den personlighets typ du som jag har.

    Hoppas på svar/Alexandra

  • mammatilltre

    Otroligt många kommentarer!!! Det måste väl visa på hur vanligt det är att känna som du, Clara? Även jag känner så väl igen mig! Jag blir totalslut av att försöka vara för mycket social. Tyvärr har min kamp i att försöka vara som jag ”borde” resulterat i social fobi. Jag har alltid känt mig annorlunda och säger ofta nej till sociala arrangemang – OM det inte handlar om mer strukturerade sådana, där innehållet snarare är intellektuellt än enbart socialt.
    Och jag ÄR social också, men vill bara vara det i relationer där jag inte känner krav eller känner mig dum.

  • LillaMy

    Hej,

    stort tack för detta inlägg som jag hittade via ett googlande… Du beskrev i princip MIG och en del andra vad jag förstår här. Det är så skönt! Jag vet verkligen inte hur jag ska tala om det för min omgivning, utan att vara elak. Jag vill verkligen inte såra, men jag vill verkligen vara själv och välja när jag vill ha sällskap. Vilket är sällan. Jag är mamma till vuxet barn och han var lugnet själv under uppväxten, så det var frid att bara ha honom. Fler människor och det blev uttömmande och jobbigt.
    Ibland är det jobbigt att gå på stan, med alla människor överallt.

    Tack som sagt, det gjorde mig lugn. Jag är visst inte helt knäpp, trots allt.

  • Pingback: ”Diagnos” starkskör « Ingrid B Beautiful

  • http://www.angelinkitchen.wordpress.com Frida

    TACK Clara för att du skrev detta inlägg! Jag har kämpat med mig själv så länge och trott att det är något fel på mig, och så läser jag att du känner likadant och det får mig att pusta ut och mina axlar att sjunka ner en hake. TACK!

  • Pingback: OM ATT VARA HÖGKÄNSLIG « Feministfitta

  • Emma

    Tusen tack till dig Clara och tack till alla som kommenterat. Det har hjälpt mig så mycket att få läsa, och en stor pusselbit i min själ och hjärta har fallit på plats! Vi är inte ensamma. Stor kram till er ALLA därute <3

  • http://linnbaba.wordpress.com Linnea

    Hej, och TACK så mycket för att du förde fram den här artikeln. Sedan att få läsa alla 164 (?) kommentarer från folk som känner precis samma! Jag känner igen mig ut i fingertopparna och precis som kvinnorna i artikeln, grämer jag mig faktiskt ofta över just mitt behov att bara få vara med mig själv och mina tankar! Jämte det, har jag ett hästminne för människor, vad de gör, när de gör, hur de mår osv osv. Hoppas det är OK att jag refererar till dig och detta i min blogg! Vänliga hälsningar!

  • Pingback: En starkskörings bekännelser | Garbogris

  • http://www.vakentimmar.com Oskar

    Många som känner i sig, jag också.

  • http://wwwaddell.com Carro | wwwaddell.com

    Oj, känner igen mig mycket i detta.
    Det gjorde min syster också.
    Skönt att man börjar förstå sig själv bättre med tiden. Synd att det inte hände tidigare.

  • Caroline

    Det här är ju helt fantastiskt! Jag har nu läst artikeln du rekommenderade och ett par till och det är helt otroligt, det är som om de beskriver mig. Jag har alltid trott att jag bara är känslig, alltså på ett negativt sätt, lite lättstött liksom men det kändes så skönt att läsa om det och att det finns fler som jag. Nu ska jag läsa vidare :) Tack!

  • Malin

    Åh tack. Trodde jag var ensam.

  • Pingback: Ett behov att vara ensam | Esters hörna

  • Maria

    Wow. Oj. Aj! Jaha!
    Okej, det finns flera som jag.

  • http://www.isabellasfoto.nu Isabella

    Jag fungerar precis likadant! Har alltid fått höra att jag är känslig, samtidigt som jag är väldigt stark och ofta har mycket på gång. Två sidor som för mig varit svåra att förstå. Men jag inser mer och mer att det är så jag är och utan min ensamtid med mina tankar så är jag inte människa! Jag har ett nödvändigt behov av att vara själv och sortera mina tankar och intryck. Tack för ditt inlägg och att du länkat till artikeln. Kramar!

  • http://petracaroline.blogg.se/ Petra

    Hej Clara!

    Tack för ditt fina inlägg! Härligt befriande att läsa att det finns flera som känner igen sig i det att vara ”stark skör” eller högkänslig (HSP)! Du och alla som vill är varmt välkommen att besöka min blogg, där skriver jag om bland annat detta, psykisk hälsa och självutveckling: http://petracaroline.blogg.se/

  • Pingback: De som känner mig « Pieces of you

  • http://www.estershorna.com Esters hörna

    Du inspirerade mig till att skriva ett eget inlägg om saken: http://www.estershorna.com/2012/07/ett-behov-att-vara-ensam/

  • Pia

    Oj, vad jag känner igen mig. Tack för att du delar med dig av så personliga texter, de påminner en om att man inte är ensam med sina egenheter ;)

  • Pingback: Kalas! | Medelmåttan Malin

  • Pingback: Den egna tiden. | Weekday Stories

ANNONS
ANNONS