UnderbaraClara
Annons

Kräftan som följer mig

När jag förlorade mamma i cancer blev det inte längre en sak som kan hända utan någonting som händer. Punkt. En av mina föräldrar dog i cancer. Så är livet beskaffat att nu när jag själv är förälder så måste någon av oss också dö i cancer. För mig är det 50 procents risk att jag ska bli sjuk.  Att någon av mina vänner ska få cancer. Att någon av mina vänners föräldrar ska få cancer. Det är liksom den statistik jag har i huvudet. Trots att jag vet att det inte är riktigt så illa.

Men när man har upplevt det där, när statistiken i ens eget liv satt sig i huvudet, så tror man att den gäller för allting. Överallt ser jag tecken som tycks bekräfta det jag befarar. Bland mina barndomskompisar är det åtta stycken som förlorat en mamma i bröstcancer. Jag har tre vänner vars föräldrar just nu slåss mot cancer. En liten pojke i grannbyn har fått en elakartad hjärntumör och allt är bara ännu ett kryss i rutan. En punkt jag bockar av som ytterligare ett bevis på att min oro är befogad.

Får jag ett sms där det står ”ring mig” tror jag att någon precis fått ett cancerbesked. Säger någon att hen har ont i huvudet far det genom mitt huvud att det säkert är en hjärntumör. Jag vet att det inte är rationellt. Men det är den första tanke som slår mig.  För det är någonting som har gått sönder i mig som inte går att reparera. En slags förtröstan på livet som är borta.

Jag har svårt att föreställa mig att jag ska bli äldre än 50 år, för det var ju i den åldern mamma dog. Och är det inte jag som dör kommer det vara mitt barn, eller min syster eller min man. Min empiriska erfarenheten säger att man måste offra några av de som man älskar mest till cancern.

Den inställningen är den sjuka jag själv fick när min mamma blev sjuk i cancer.

Annons
  • http://www.fnissis.blogspot.com Fnissi

    Känner tyvärr igen mig… :-(

  • Clara Lidstrom

    Tack för din jättefint kommentar och välkommen hit :) stor kram

  • Elli

    Hej! Jag klickade in mig på din blogg för första gången igår. Och nu har jag suttit och skummat igenom xantal sidor. Jag måste säga att jag inte är personen som vanligtvis kommenterar bloggar och jag antar att du inte ens kommer att läsa den här kommentaren men jag chansar – vilken fantastisk kvinna du verkar vara! Även fast jag inte håller med om allt som du skriver och tycker så är de kul att läsa. Och just detta inlägg har jag nu läst om säkert 7 gånger. Jag förlorade min mamma i lungcancer för några månader sen. Hon hann inte fylla 50. Och jag är också cancerskadad. Jag är helt övertygad om att min bästakompis mamma kommer få cancer, att min pappa kommer få det. Alla som röker! Och alla andra också. Jag är även helt övertygad om att alla som får cancer kommer att dö. Inte en särskilt bra inställning. Jag vet. Det har gått så långt att jag tillochmed funderat över varför man ens försöker behandla cancer – man överlever ändå inte. Nu vet jag att så inte är fallet. Visst överlever människor cancer eller iallafall lever längre än vad min mamma gjorde med hjälp av medicin. Okej nu vart det långt! Förslåt. Summering: du verkar som en toppen människa (du påminner om min mamma lite :) ) jag trodde bara att det var jag som åt klimp och soppa och jag är glad över att veta att någon mer har denna cancerräddslan. Tack från mig!

  • Mamma Mia-Maria

    Kära Clara..

    Livet tar och det ger….men på något vis måste vi leva för de levande..

    Ta gärna ut glädje i förskott, då får du glädjas även om det aldrig inträffar och om det sker, får du vara glad två gånger.
    men ta aldrig ut något elände i förskott, den energin behöver du om eländet verkligen inträffar.. ett gott råd Kram
    jag är inte förskonad..mamma tog sitt liv jag hittade henne jag var 10år–
    vi har haft sjukdom och elände i vår släkt..
    men vi får inte glömma att leva…livet kan vara underbart..

  • Lina med Freja och Troj

    Finaste Clara. När jag läser dina tankar vill jag inget annat än ge dig en rejäl go kram. En nybyggd kopp kaffe med nystött kardemumma och några av mina himmagjorda praliner som ligger i frysen. Det gläder mig att du har fina människor omkring dig! Omger man sig med kärlek så klarar man allt! Stor julkram till dig och dina kära! <3

  • http://www.facebook.com/BjorkbackeFotografi Therese @ Björkbacke Fotografi

    Jag tycker det är helt normalt att känna så <3 Det gör jag också. Tyvärr är vi allt för många som har någon i vår närhet som råkat ut för cancer.
    Efter att förlorat flera av mina nära så har det gjort att jag tar tillvara på mitt liv på ett annat sätt än jag gjorde innan. Uppskattar småsaker mer. Försöker leva mer i nuet :)
    Kram

  • Sandra

    Måste bara säga att alla cancer betyder inte död längre många mer klara sig. Jag drabbades själv av cancer när jag var 19 år och klarade mig, men när jag blev gravid i år kom det tillbaka en liten tumör som dom tog bort och samtidigt var dom tvungna att plocka ut vårat barn tre månader för tidigt. Men idag mår både våran dotter Elly och jag bra.

  • Malin

    Blev så tagen av din kommentar för att jag känner igen mig i det du skriver. Lättare sagt än gjort kanske, men jag skulle råda att du pratar med honom om det. Om inte honom, så någon. Det blir inte bättre av att hålla allt inne.

    Och så får man ju påminna sig om att det kommer nya forskningsrapporter hela tiden om vad som orsaker cancer… Man kan inte undvika allt som är cancerframkallande.

  • Malin

    Gud så skönt det var att läsa det där. Jag är precis likadan. Inte just för cancer, men döden och sjukdomar i allmänhet. Mamma hade cancer när jag var liten, och pappa tog sitt liv för ett par år sen. Det känns som att jag bara går omkring och väntar på nästa kris. Jag har också precis som du svårt att se mig själv och mina nära bli gamla. Det känns som en omöjlig dröm. Tack för din text, jag känner mig lite mindre ensam.

  • http://mmmmm.blogg.se Marie

    Clara, nu du lyckade sammanfatta massor av mina egna tankar i ett inlägg. Sådär är även min syn på det där med cancer. Skönt på ett konstigt sätt att se dessa tankar även utom mig själv.
    Kram & tack för din blogg

  • Malin

    Det är exakt likadant för mig, Clara. Exakt så.
    Jag måste nästan le när jag läste ”ring mig” betyder cancer. Likadant funkar jag. Och resten du skriver.
    Ledsen att du också har det så, men samtidigt en lättnad att veta att fler fungerar likadant i huvudet…

    Stor kram.

  • kim

    Åh, jag som trodde jag var ensam.. Tänker ofta tanken att ”tur att vi bor på bottenplan så enrullstol skulle fungera bra här” osv…

  • http://modemanifest.blogspot.com Fröken H från Modemanifestet

    Jag är likadan, dock inte med canser utan med hjärnblödningar. En av mina bästa vänner dog av en sån jag var 18 och efter det så blir jag nojig så fort någon har huvudvärk.

    Min vän hade i princip konstant huvudvärk i ett halvår – nio månader och gick till läkarna flertalet gånger men det var ingen som gjorde något, vilket i sin tur har gjort att jag har sjukt svårt att lita på sjukvården.

    Hemskt när något sådant händer och jag önskar det verkligen inte till någon annan!

  • Victoria Öhman

    Hej finaste Clara!
    Jag kan verkligen känna igen mig i det du beskriver, jag har inte riktigt reflekterat över vad det är jag har känt, men nu satte du ord på det. Denna ständiga rädsla för att förlora ännu en som står en nära, eller att jag själv ska drabbas, den ligger som alltid och pyr inom mig. Jag har under min uppväxt förlorat både morfar och farmor i cancer, men även min mormor och farfar har haft cancer, men blivit friskförklarade, tack och lov! Pappa har haft hudcancer, mamma har haft cellförändringar i livmodern och opererat bort den, så de är ju också pigga nu, tack gode Gud! Men det tar som aldrig slut…. oron finns där ständigt, jag väntar som bara på nästa nedslag. Jag brukar också fundera rent statistiskt vem mer i min närhet ska drabbas, nån av mina vänner, familj eller jag borde ju drabbas… Det är svårt att släppa taget om denna rädsla, men de blir ju aldrig bättre för att man oroar sig, men ibland kan man inte hjälpa det… när rädslan väl har kopplat greppet om en.

    Stor kram till dig Clara<3 åsså får vi påminna oss om att Jesus är vid vår sida, å håller vår hand, så egentligen behöver vi inte oroa oss för morgondagen, men det är som sagt lätt att trilla dit!
    Ha det så bra och Guds frid i juletid!

  • Melina

    Jag förstår dig. Förlorade själv min pappa i bilolycka när jag var 11 år. Min mamma har också förlorat sin pappa i en bilolycka när hon var ung. Så för mig är det katastroftankar jag kämpar med ofta, att jag, min man, vårat barn eller hela våran underbara lilla familj en dag kommer dö i en bilolycka. Jag är livrädd när min man och barn åker bil utan mig. Vad händer nu mig när de dör tänker jag? Hur ska jag orka själv? Jag har länge tänkt göra en låda med minnen så mitt barn kan minnas mig när jag dör. Hemsk katastroftanke, det är just vad det är, en obehaglig katastroftanke och ingen rationell sådan. Ingen låda gjord ännu. Jag har annat roligt att fokusera på nu…

ANNONS
ANNONS