UnderbaraClara

Kräftan som följer mig

När jag förlorade mamma i cancer blev det inte längre en sak som kan hända utan någonting som händer. Punkt. En av mina föräldrar dog i cancer. Så är livet beskaffat att nu när jag själv är förälder så måste någon av oss också dö i cancer. För mig är det 50 procents risk att jag ska bli sjuk.  Att någon av mina vänner ska få cancer. Att någon av mina vänners föräldrar ska få cancer. Det är liksom den statistik jag har i huvudet. Trots att jag vet att det inte är riktigt så illa.

Men när man har upplevt det där, när statistiken i ens eget liv satt sig i huvudet, så tror man att den gäller för allting. Överallt ser jag tecken som tycks bekräfta det jag befarar. Bland mina barndomskompisar är det åtta stycken som förlorat en mamma i bröstcancer. Jag har tre vänner vars föräldrar just nu slåss mot cancer. En liten pojke i grannbyn har fått en elakartad hjärntumör och allt är bara ännu ett kryss i rutan. En punkt jag bockar av som ytterligare ett bevis på att min oro är befogad.

Får jag ett sms där det står ”ring mig” tror jag att någon precis fått ett cancerbesked. Säger någon att hen har ont i huvudet far det genom mitt huvud att det säkert är en hjärntumör. Jag vet att det inte är rationellt. Men det är den första tanke som slår mig.  För det är någonting som har gått sönder i mig som inte går att reparera. En slags förtröstan på livet som är borta.

Jag har svårt att föreställa mig att jag ska bli äldre än 50 år, för det var ju i den åldern mamma dog. Och är det inte jag som dör kommer det vara mitt barn, eller min syster eller min man. Min empiriska erfarenheten säger att man måste offra några av de som man älskar mest till cancern.

Den inställningen är den sjuka jag själv fick när min mamma blev sjuk i cancer.

Kommentera

Kommentera

Känner tyvärr igen mig… :-(

Fnissi http://www.fnissis.blogspot.com 2013-11-24 21:05 /

Svara

Hej! Jag klickade in mig på din blogg för första gången igår. Och nu har jag suttit och skummat igenom xantal sidor. Jag måste säga att jag inte är personen som vanligtvis kommenterar bloggar och jag antar att du inte ens kommer att läsa den här kommentaren men jag chansar – vilken fantastisk kvinna du verkar vara! Även fast jag inte håller med om allt som du skriver och tycker så är de kul att läsa. Och just detta inlägg har jag nu läst om säkert 7 gånger. Jag förlorade min mamma i lungcancer för några månader sen. Hon hann inte fylla 50. Och jag är också cancerskadad. Jag är helt övertygad om att min bästakompis mamma kommer få cancer, att min pappa kommer få det. Alla som röker! Och alla andra också. Jag är även helt övertygad om att alla som får cancer kommer att dö. Inte en särskilt bra inställning. Jag vet. Det har gått så långt att jag tillochmed funderat över varför man ens försöker behandla cancer – man överlever ändå inte. Nu vet jag att så inte är fallet. Visst överlever människor cancer eller iallafall lever längre än vad min mamma gjorde med hjälp av medicin. Okej nu vart det långt! Förslåt. Summering: du verkar som en toppen människa (du påminner om min mamma lite :) ) jag trodde bara att det var jag som åt klimp och soppa och jag är glad över att veta att någon mer har denna cancerräddslan. Tack från mig!

Elli 2013-01-05 11:42 /

Svara

Tack för din jättefint kommentar och välkommen hit :) stor kram

Clara Lidstrom 2013-01-05 13:34 /

Kära Clara..

Livet tar och det ger….men på något vis måste vi leva för de levande..

Ta gärna ut glädje i förskott, då får du glädjas även om det aldrig inträffar och om det sker, får du vara glad två gånger.
men ta aldrig ut något elände i förskott, den energin behöver du om eländet verkligen inträffar.. ett gott råd Kram
jag är inte förskonad..mamma tog sitt liv jag hittade henne jag var 10år–
vi har haft sjukdom och elände i vår släkt..
men vi får inte glömma att leva…livet kan vara underbart..

Mamma Mia-Maria 2012-12-16 18:39 /

Svara
ANNONS
ANNONS
Blogglistenhits