UnderbaraClara
Annons

En härjad kvinna

När jag tog emot priset som Årets Secondhandprofil intervjuades jag av en några journalister. Jag berättade om mitt jobb och om alla roliga projekt jag gör, varpå en av journalisterna konstaterade -Du lever ett härjigt liv.

Hörde jag fel? Sa hon verkligen härjigt? Menade hon inte härligt? Nej, det var härjigt hon sa, med skeptisk stämma. Jag började nästan fnissa för att det lät så absurt. När jag tänker på folk med härjiga liv tänker jag på sprutnarkomaner som prostituerar sig för att ha råd med sitt missbruk. Jag tänker inte på småbarnsmammor på den västerbottniska landsbygden, som skriver böcker, odlar grönsaker, bloggar och drömmer om att skaffa höns. Men tydligen räcker det för att någon ska påstå att man lever härjigt.

Det är tyvärr inte första gången jag möts av påståenden som dessa. Tvärtom är det bara en i raden av många. Och jag noterar hur man porträtterar kvinnor som har framgångar i sitt yrkesliv. Oftast väljer journalisten problemvinkeln. – Men hur får du egentligen ihop moderskapet med karriären? Vad säger din man? Är det inte svårt att vara en kvinna med makt? Är det inte jobbigt att resa så mycket? Tickar inte din biologiska klocka? Stressar det dig att vara så framgångsrik? Är du inte nära bristningsgränsen? Tar du verkligen hand om dig?!

I en av de första intervjuer jag läste med Ebba von Sydow när hon precis slagit igenom som journalist fick hon bara svara på en massa frågor om sin bettskena. Jaha, du sover med bettskena? Ja du är förstås stressad och pressad av karriären? Kommer du verkligen palla trycket? Kommer det här att gå? Sätter du inte en massa press på andra unga kvinnor när du jobbar i det här höga tempot? Den underliggande budskapet var att framgången var ett problem som skulle hanteras. Inte en belöning för hårt arbete.

Det motsatta gäller för män. Här riktigt frossar man i hur många resdagar småbarnspappan Carl Bildt har varje år. Hur lite han sover varje natt (fyra timmar). Hur slitsamt men meningsfullt Andreas Carlssons arbete som producent är. Boende i en annan världsdel än sin son lyckas han ändå på något vis betraktas som en ”härlig farsa”. Leif GWs obefintliga föräldraskap skakar man på huvudet och ler lite åt. Ingen oroade sig över Fredrik Reinfeldts familjeliv, men många undrade över Filippas.

Jag tycker inte att det är fel att man frågar karriärsmässigt framgångsrika människor om baksidorna. Men det som blir är himla tröttsamt är att det bara är kvinnor som får frågan. Och varje gång någon ställer en fråga som utgår ifrån att något är ett problem, så blir det ett problem.

Jag har hört folk som säger att det inte är så frågorna är menade. De är inte tänkta att låta negativa. Men det är ju fruktansvärt naivt tänkt.  Vi kan ju  leka med tanken att vi skulle ta och byta ut ordet karriär i alla intervjufrågor som ställs till kvinnor mot något helt annat, typ stora fötter. Men oj Clara, vilka jättefötter! Hur funkar det i familjen ? Vad säger din man om det? Hur är det egentligen att resa så mycket när man ha så stora fötter? Tror du att din skostorlek hindrat dig från att hitta en livspartner? Är andra kvinnor avundsjuka på dina stora fötter? Är det inte svårt  att ha stå stora fötter som kvinna? Sätter du inte press på alla kvinnor som har mindre fötter? Om du skulle ge ett gott råd till någon annan kvinna med stora fötter – vad skulle du säga för tröstande då?  Och hade  jag inte hade ett problem med mina stora fötter innan intervjun skulle jag definitivt ha det efteråt.

Nog är det väl ändå själva fasen att det ser ut så här fast kalendern snart visar 2013?!

Annons
  • Pingback: Emma Glännström » Blog Archive » Om att ”gå in i väggen innan du är trettio”

  • http://www.frokens.se Fröken S

    Det där har jag också varit med om, i olika sammanhang. Exempelvis ett kvällsmöte då en av de manliga deltagarna frågade mig ”men, var är ditt barn? har du barnvakt?” varpå jag svarade att ”hon har en pappa också!”. Det är konstigt hur det inte förväntas att papporna kan ta hand om sina barn, numera får jag inte sådana frågor så ofta, folk i min omgivning har vant sig vid att vår familj hjälps åt och möjliggör för varandra att göra olika saker.

  • http://www.frokens.se Fröken S

    Är inte det en konstig förväntan på kvinnliga journalister, att de på något sätt är mindre professionella och lägger in värderingar i saker i större utsträckning än män? Bara för att de är just KVINNLIGA journalister?

  • Plankan

    Lika trött som jag är på prat om hur kvinnor BÖR vara och hur deras karriärer BÖR se ut (det vill säga att en kvinna som tar ett steg från normen är en konstig kvinna – hmpf!) är jag trött på allt prat om hur stockholmare är. Stockholmare är ingen slät smet som går att kategorisera på ett enda sätt. Det finns hundratusentals människor i Stockholm, och dra mig baklänges – alla är olika. Det är väl ändå ganska trångsynt att tro att alla stockholmare är trångsynta.

  • http://eeelins.blogspot.com Elin

    Jag tycker att bland det läskigaste av allt är hur detta omedvetet påverkar mina val och min syn på min egna förmåga! Det är väl ingen i min direkta närhet som säger till mig att jag inte kan göra saker eller att mitt val att satsa på en karriär som upptar mycket tid är ett problem. Min man stöttar mig tvärtom mest! Men jag själv lider STÄNDIGT av dåligt samvete och måste rättfärdiga för mig själv att jag kan, får och har rätt till att göra detta och att det inte är fel.

    (Och ja, jag har storlek 44 i skor också men tack och lov är det ett mindre problem i sammanhanget ;))

  • http://lillaulle.blogspot.co Ulrika

    Och jag som tycker du verkar leva ett harmoniskt och helt härligt liv… Så olika det kan vara, men så är jag ju biolog och inte journalist :)

  • Maria

    Fast de riktiga stockholmarna är inte trångsynta bara de 80% inflyttade från landet som försöker hålla nån fasad för att, vad de tror, passa in. Riktiga Stockholmare är trevliga, går inte alls så snabbt och klagar inte på de som står still till vänster i tunnelbanan. Inflyttade jäktar, puttas och suckar djupt när det är sju minuter tills nästa tunnelbanetåg :-)
    // jag provade i sex år men är nu åter trygg på landet.

  • Maria

    Det klarar du fint! Jag pendlar från Nyköping och har småbarn på det. Det funkar bra om det inte kommer för mycket snö. Välkommen till tåget!

  • Otämjd

    Men du vet väl att kvinnans lott i livet är att hålla sig hemma och följa gamla intorkade normer ;-) Inte bara när det gäller karriär blir man ifrågasatt när man väljer att gå utanför hemmets väggar och dessutom göra något för sitt eget höga nöjes skull. Jag blev rejält ifrågasatt när jag köpte mig en egen häst för ett drygt år sedan (för mina egna förvärvade pengar). Oj oj oj, vad skulle min man säga, och det blir mycket tid hemmifrån osv osv… Jag har hästen inhyst på en anläggning där allt ingår. Jag behöver bara rykta och rida vilket jag gör 5 ggr i veckan. Jag har inga barn som det tar tid ifrån. Men ack ack ack. Konstigt nog är det aldrig någon som har några synpunkter på min kollegas make, som trots tre små barn har lagårn hemma full med djur som ska skötas morgon och kväll, VARJE DAG, ÅR UT OCH ÅR IN. Och inte för att han är bonde på riktigt, utan bara för skojs skull utanför sitt heltidsjobb som han försörjer sig på. Aldrig någon som förfasar sig över hur mycket tid som tas från hem och barn där inte!

ANNONS
ANNONS