UnderbaraClara
Annons

En intelligent kvinna måste vara sjuk

I helgen såg jag sista avsnittet av serien Bron. Den serien påminde mig om Homeland som i sin tur påminner mig om Stieg Larssons serie Män som hatar kvinnor. Tre tv-serier jag följt med intresse. Tre kritikerhyllade serier med kvinnor i huvudrollerna. Tre serier där kvinnorna är smartast, djärvast, de som räddar showen. Tre starka kvinnor.

Och svaga – väldigt svaga. För hjältinnor måste ha svagheter som på sätt och vis gör dem helt ofarliga.  FBI-agenten Carrie Mathison är bipolär och medicinerar kraftigt. Hon pendlar mellan genialitet och galenskap. Snabbtänkta polisen Saga Noren besitter egenskaper vissa med aspergers syndrom har. Detsamma gäller för Lisbet Salander.

Men dessa kvinnor delar många fler egenskaper med varandra än sin sjukdomsproblematik.  Ingen av dem har några egentliga väninnor. Alla är skitsnygga och sexuellt utlevande. De har sex ”som män” – alltså utan en massa känslomässigt tjafs. De är dåliga på att läsa sociala koder – så dåliga att deras genidrag närmast framstår som orealistiska. Fungerar de överhuvudtaget ute i samhället? De saknar familjeliv och söker sig istället till äldre män som blir fadersgestalter. Enda gången vi får se Saga gråta är när hennes manliga chef och mentor ska bli flytta till Göteborg. Lisbet Salanders hela liv rasar samman när hon förlorar den enda man hon litat på – Holger Palmgren. Och Carrie Mathison gör sig omöjlig bland alla på sitt jobb, den enda som kan hantera och förstå henne är den äldre och klokare Saul. Ganska snart blir det uppenbart att utan just dessa fadersgestalter skulle hjältinnorna bara vara knäppa misfits.

Budskapet tycks vara att en intelligent kvinna måste vara sjuk. Sjukdomen verkar vara själva anledningen till att en kvinna blir intelligent. En frisk kvinna kan aldrig vara lika djärv och snabbtänkt. Jämför det med manliga film- och seriehjältar som James Bond, Jason Bourne, Ethan Hunt från Mission Impossible, Jimmy McNulty från The Wire, Martin Bäck med fler. Män som visserligen har brokiga bakgrunder men mestadels hanterar det med lite alkohol och en hel del sex med vackra kvinnor. I grunden utstrålar de alltid styrka och förmåga. Och man kan hoppa upp och sätta sig på att ingen av dem blivit hjältar tack vare någon modersgestalt i form av en rynkig tant.

Jag blir så trött när jag ser dessa mönster. 2010-talet är det tillfälle i historien när kvinnor för kanske första gången får vara intelligenta hjältinnor. Med det förbehållet att de har ett psykiskt handikapp. Helt friska kvinnor kan däremot inte lösa brott och tänka logiskt och rationellt. Deras hjärnor klarar inte av det. Helt friska kvinnor är så ömtåliga att de föredrar att sköta barn, torka gamla i rumpan och undervisa syslöjd.

EDIT: Rätt ska vara rätt och precis som många kommenterat är Aspberger ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning.

Annons
  • http://highlandertess.blogg.se Tess

    Det verkar även som att stark kvinna sammankopplas med ”beter sig som en man”. Jag blir så trött på uppdelandet… Varför kan folk i fiktion inte bara få vara mänskliga och ha mängder av olika egenskaper… så som riktiga människor har?

  • http://uddrapport.blogspot.se/ Cathrine

    För den som vill lära sig mer om kemikalier i vår vardag vill jag tipsa om Katarina Johanssons böcker Badskumt och Den onda badankan.
    Här får man till exempel läsa de råd, om hur man undviker hormonstörande ämnen, som de danska myndigheterna ger till gravida och ammande kvinnor. Viktiga råd som vi gravida kvinnor i Sverige tråkigt nog får klara oss utan.
    http://uddrapport.blogspot.se/2013/04/det-har-med-kemikalier.html

  • Sofie

    Sluta klaga och skriv en egen bok (för de håller jag på med), gör någon egen insats eller visa intresse i att det är detta ni vill ha så ska ni se att det löser sig för er. För de måste vi funktionshindrade göra VARJE dag! För oss är vårat liv ungefär som Lisbeth Shalanders, lika ”overkligt” som i en film. Det är våran verklighet. Och vi kämpar varje dag med saker som ni ser som självklara. Vi sitter inte och klagar på det där viset som du gjorde nyss Clara, utan vi lever i de kaoset och i den världen som beskrivs i böckerna. Och hur kommer det sig att det ”bara” är funktionshindrade kvinnor som har rollerna? För att en ”vanlig” kvinna antagligen inte har samma drivkraft, motivation eller ens tankebanor.

    Nu generaliserar jag bara. Skit samma, inlägget är i min åsikt ändå hjärndött eftersom att ingen ändå försöker göra någonting åt saken. Kämpa för de ni tycker är rätt, för vi med funktionshinder måste göra det varje. jävla. dag.

    Lycka till med bullbaket /Adhd

  • Sofie

    Kan inte annat än att hålla med dig eftersom vi sitter i samma båt (fast jag har ”svår” ADHD).

  • Sofie

    Jag som trodde att vi drog alla över en kam i den här diskussionen? Eller hade jag fel? Mvh / Sofie, ADHD

  • Pingback: The girl with the dragon tattoo « Schmenus

  • Sofia

    ”Män som visserligen har brokiga bakgrunder men mestadels hanterar det med lite alkohol och en hel del sex med vackra kvinnor. ”

    Om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren hade hanterat sin brokiga bakgrund med lite alkohol, och en hel del sex med vackra kvinnor. Vad tycker du om det? Är det inte precis så Lisbet Salander hanterar sin brokiga bakgrund?

  • Pingback: Om synen på funktionsnedsättningar i kulturen « HatchetFace

  • vickan

    Håller med dig fullständigt Trudelutte. Tänkte skriva mer men det jag tycker finns redan på print här i din kommentar och i flera andra här.

  • gäst

    Har funderat på samma sak. Ett par serier som har kvinliga hjältinor som är både intelligenta och”normala” är The Closer (och Major Crimes) och Rizzoli & Isles. Tycker verkligen om dessa serier pga hur de kvinliga huvudpernerna porträteras. I The Closer är Brenda Lee Johnsson en polischef som lyckas bra på jobbet, tar risker och har ett fungerande familjeliv. Och i Rizzoli & Isles är de två smarta kvinnor som stöder varandra både på jobbet och som bästisar!

  • Vilde

    Eg tenkjer vel at Saga meir representerer ein filosofisk ståstad. Det er i alle fall mykje meir interssant å sjå henne som det. Ein ståstad der dei nedskrivne reglane er dei viktige, medan dei uskrivne ikkje finst. Ein kan klart psykologisera og diagnostisera dette, men ein står jo også fritt til å la vera (i fiksjon som i det verkelege liv).

    Ho har ein absolutt ståstad i byrjinga, som blir mjukna opp då ho lærar å lyga av sin kollega. Men er dette ei forbetring, eller er det ei korrumpering? Er det rett å seia til folk det dei vil høyra, om ein meiner at sanninga er ei anna? Me gjer det heile tida, kva ville skjedd om me lot det vera? Ein lygn førar nye med seg, men kva er eigentleg sanning og gir det meining å leva kring ei gitt forståing av sanning. Er dei nedskrivne lovane meir eller mindre verdt enn dei uskrivne, og når skal ein føya seg etter dei – og kan ein lata det vera heilt og holdent. Kva er det terroristen gjer her? Kva regler følgjer han?

    Eg tykkjer denne problematikken gjorde Broen til ein litt meir interessant serie.

    Genusperspektivet er sjølvsagt viktig, men her tykkjer eg ikkje det var så verst. Den ekstremt intelligente og interessante kvinna, mot den kjenslestyrte og ganske keisame mannen. Om ein går i detalj er det mykje å kritisera, men ja, betre enn mange andre vil eg seia. Kanskje litt farga av at verkeleg likte Saga godt, noko som sjøvlsagt ikkje bør ha noko å seia i denne debatten.

  • Tanten

    Just det, The Closer. Det finns faktiskt serier där mannen har psykiska problem och är tillbakadragen men med en kvinna som största stöd. Det är bara att ta serien Dag som exempel. Smart psykolog men med egna problem och närmast asocial. Får ett psykiskt sammanbrott, missbrukar men kvinnan Eva dyker upp, finns vid hans sida och när han är på väg av vägen räddar hon honom ofta innan diket. Förövrigt en fantastisk serie.

  • LisaW

    Jag hittade ingen som skrivit om serien The Closer – stark icke-sjuk kvinna som visserligen spelar ut hela det nippriga stereotypa kvinnoköret för att i nästa stund vara en stenhård chef, utredare och polis. Jag älskar den serien.

  • Tanten

    Det är ganska intressant faktiskt om man skulle se det från det andra hållet, har det blivit lite fult att vara ömtålig i dag?

    Jag reagerade mest över kommentaren, rätt, slätt och lösryckt dessutom. Om man skulle granska serien Homeland ur t. ex trovärdighetssyfte och den sortens styrka skulle det kanske vara mer trovärdigt med en frisk kvinna då främst stress, positiv som negativ, triggar skov och tar ingen hänsyn till hur stark individen varit eller är. Skulle man däremot applicera ditt uttalande och parallell mellan styrka och att vara t. ex mor på verkligheten så skulle ett stort flertal av dessa kvinnor inte kunna klara av att lösa brott. Detta ej för att de inte har någon förmåga till rationell och logisk tanke (brott är ibland allt annat än rationella och det kan krävas att man tänker utanför sin trygghetszon, vilket man förvisso kan tränas i) eller för att de nödvändigtvis är ömtåliga människor utan för att det krävs ofta ett väldigt psyke för att kunna arbeta i en sådan miljö då det de utsätter sig för saker som kan riskera att etsa sig fast och ge men för lång tid, kanske för alltid och få en att reagera oberäkneligt. Som exempelvis, som sökande till polisen genomgår man både som kvinna och man grundlig psykiatrisk utvärdering. Efter några år i tjänst är det ändå rätt många poliser som utvecklar stark ångest och ökad alkoholkonsumtion. Men, om man skulle applicera ditt uttalande på verkligheten som sagt och nu är ju Homeland en serie vars främsta syfte inte är att efterskapa en exakt verklighet.

    Dessa karaktärer går uppenbarligen hem hos människor och det tycks finnas ett intresse för att se dessa starka kontraster hos en kvinna med det sociala utanförskapet som du nämner. Det skapar väl en extra spänning även om det skulle sticka ut lite med en serie där en kvinna ammar för att i nästa sekund ge intervjuer angående mordfall a´la Leif GW Persson.

    I övrigt tycker jag att du inte kunde ha valt mer olika karaktärer att jämföra emellan. Deras bakgrund är olika, deras sätt är olika. Det enda som på något sätt binder dessa kvinnor samman är att de har diagnoser som påverkar det psykiska välbefinnandet och ibland den sociala kompetensen. Om du upplever att Carrie och Salander har ”sex som män”- utan känslomässigt tjafs så ger jag det en tumme upp. Att kvinnor alltid knullar med ett känslomässigt djup i relationer är en myt jag skulle vilja sudda ut, ibland vill vi helt enkelt bara ha en orgasm och vända oss om och sova.

  • Clara Lidstrom

    Det är inte det att en kvinna inte ”får svänga sig med sådana attribut”. Det intressanta är att det inte finns några hjältinnor med sådana attribut överhuvudtaget. En kvinna får inte vara stereotypt kvinnlig som hjältinna – hon ska vara som en man. Och det finns definiivt inget utrymme för en manlig hjälte att vara som en kvinna. Sedan kanske jag ska tillägga att jag gillar Homeland jättemycket. Men för den sakens skull kan man ju förhålla sig kritisk.

  • Lovisa

    Jag förstår hur du resonerar och är med dig så långt som att det i dagsläget råder en gällande mans-norm. Saken är den att jag inte ser poängen i att tala om hur människor ska vara utifrån vad de har mellan benen. Därför irriterar det mig när man kallar dessa kvinnor maskuliniserade, när ingen av dem är speciellt maskulin. Hjältar med akilleshälar är ett klassiskt litterärt drag. Oavsett om det är män eller kvinnor. Nog för att det skulle kunna vara intressant med en alkoholiserad kvinnlig hjälte, men manliga hjältar med mentala hinder och avvikelser finns det väl ganska gott om? Sherlock, House, Gunvald…
    I fallet Homeland tycker jag att det spott och spä hon får utstå är tydligt kopplat till hennes klassiskt kvinnliga kvaliteter, bortom biopolariteten. Serien retar gallfeber på mig för att alla män är konstant I VÄGEN, men det är väl en stor del av vad som gör den bra? Att den faktiskt porträtterar detta hyfsat realistiskt? För mig är det tydligt att Carrie är den briljanta i sammanhanget.
    Sedan är jag överens med dig om att det inte ligger något fel i traditionellt kvinnliga attribut, men att en kvinna inte känner behovet av att svänga sig med sådana kan ju omöjligt vara ett problem.

  • Clara Lidstrom

    Ironi är inte så himla bra alltid, just för att det riskerar att bli missförstånd och folk känner sig lite illa till mods när ironin gått dem förbi – vilket är lätt hänt i text. Och det var i alla fall aldrig min mening. Tack för dina synpunkter.

  • Tanten

    Sen vill jag passa på att inflika att det är helt okej att vara ömtålig men som jag tolkade det anser jag att det finns en väldig styrka hos mammor och vårdpersonal.

  • Tanten

    Ironin gick inte in i dag. För en stund tänkte jag nästan sluta läsa din blogg. Jag har blivit så fruktansvärt anti mot vissa av dessa feminister som nedvärderar det som är traditionellt kvinnliga egenskaper. Det ligger stort värde och stolthet och även i det som många människor betraktar som lite ”skämmigt” att utföra. Jag har kommit att känna på senare år att feminismen blivit de styrande kvinnornas ideologi och att de mer eller mindre ser ner på andra kvinnor och kategoriserar de som både det ena och det andra. De tycks även gilla att utmåla kvinnor som alltid väldigt ömtåliga och svaga varelser och referera till saker som skedde för 100 år sedan (även om det inte ska glömmas bort) men i dag har vi helt andra förutsättningar än den generationens kvinnor. Men nog om dessa kvinnor.

    Apropå just Homeland tycker jag ändå att serien ger ett ganska realistiskt intryck på det sättet. Hon är en stark kvinna som ibland behöver stöd när det svajar och så ser det även ut i verkligheten bland människor med (och utan) men kanske mer vid psykisk ohälsa även om personen de söker stöd hos kan vara man eller kvinna. I serien har de valt att låta en man få lite av den rollen och jag har aldrig reflekterat över det du skriver om i ditt blogginlägg. Jag har ofta hört att sådana här företeelser skulle vara symtom på vissa strukturer i samhället och även om det är det så tycker jag personligen att debatten kring den större problematiken är mycket mer intressant. Det gäller även orättvisor som drabbar män. Som jag läste i en artikel nyligen, ”Y-kromosomen är i kris i alla västländer”. Ökad psykisk ohälsa, självmord, långtidsarbetslöshet och etc.

    Nu svävar jag ut lite här och ska inte tråka ut dig. Tack för att du klargjorde ironin en dag som denna då min ironiradar uppenbarligen inte fungerar särskilt väl.

    Må väl.

  • Clara Lidstrom

    Är det inte tvärtom – de har drag som tidigare bara varit accepterade för män. Samtidigt som enda sättet att få verka i en manlig värld är att bli som en man med alla yttre attribut. Kvinnora ”maskuliniseras” och det absurda är att förklaringen stavas sjukdom. Att de är sådär hårda och tuffa hör ihop med deras sjukdom – de kan inte bara vara det av sig själva. Eller vara på ett annat sätt. Hur det än är är normen alltid en man. Var är frigörelsen i det?

  • Lovisa

    Men vadå på en kvinnas villkor? Menar du att dessa hjältinnor inte uppfyller dina krav på kvinna? Jag förstår inte vad folk gapar om när de tycker att dessa kvinnor har ”maskuliniserats”. De har drag som TIDIGARE bara var accepterade hos män. Nu är det gudskelov inte längre så. Trodde jag. Herregud. Jag spenderar mina dagar i kostym, i ett mansdominerat yrke. Jag är lite halvtaskig på sociala kontakter och tycker inte om att prata känslor. Jag har alltid varit sådan och är inte mindre kvinnlig för den sakens skull.

    Sex and the City är ett program med en massa kvinnor som gör traditionellt kvinnliga saker. Det gillar du säkert.

  • Clara Lidstrom

    Nej du missförstod hela mitt inlägg. Det var ju ironiskt menat det där sista. Jag HÅLLER JU MED DIG! Det är skitmycket ansvar att uppfostra barn och sköta sjuka och gamla så varför skulle kvinnor inte klara av att lösa brott?

  • Tanten

    Nu trampade du väl ändå lite fel Clara. Du skriver följande ”Helt friska kvinnor är så ömtåliga att de föredrar att sköta barn, torka gamla i rumpan och undervisa syslöjd.” Jag är kvinna och rätt trött på de här mainstreamfeministerna som ska direkt eller indirekt peka ut hur kvinnor är utifrån vad de gör. Ömtåliga? Pröva att försöka stoppa en kraftig blödning och stå täckt i blod eller ensam vårda och ha ansvar för 30 multisjuka äldre människor innan du talar.

  • http://classiclady.blogg.se Beatrice

    Det man kan fråga sig är vilka det är som är manusförfattare. Om det är männen själva, fullt förståeligt att de vill framställa sig själva som hjältar :-P Om det är kvinnor … Hur tänkte de?

  • Kattmoster

    Guldstjärna till dig, Clara!

  • Kattmoster

    Nä, här håller jag inte med! Tyckte oxå att Annika B var uppfriskande i början, men när hon visar förakt för andra – kallar folk ”white trash” eller spermahink – nej tack! Fackföreningen är ondskan, och en arbetskamrat får höra henne fräsa ”mitt jobb är att tänka och ditt att tanka, ta hit en bildjävel”, nej tack igen.

  • Number one

    Resident Evil
    Resident Evil: Apocalypse
    Resident Evil: Extinction
    Resident Evil: Afterlife
    Resident Evil: Retribution
    Tomb Raider
    Grease
    Kill Bill vol. 1
    Kill Bill vol. 2
    Million Dollar Baby
    Hanna
    Wanted
    Charlies Änglar
    Miss Secret Agent
    Elektra
    Bandidas
    Snabbare än döden
    Jesse
    Red Eye
    Utan Spår
    Kick-ass
    Alien
    Prometheus
    Crouching Tiger, Hidden Dragon
    Underworld
    Underworld: Revolution
    Underworld: Rise of the Lycans
    Underworld: Awakening
    Weeds

    Mitt +1 var alltså riktat till ovanstående.

  • Number one

    +1

    Jag som då själv i perioder får påhälsning av det ”stora ruset” har aldrig reflekterat över det du tar upp Clara, utan jag har snarare tyckt att det har varit intressant att se hur sjukdomen gestaltas i serien och hur hon lyckas ta sig vidare trots sin ohälsa. Jag tycker även att hon framstår som en self made women som inte räds ensamheten.

  • Lina

    Kolla dock in FARGO, den är ett trevligt undantag i soppan. En helt vanlig kvinnlig hjälte, utan varesig någon manlig förgrund eller övernaturliga egenskaper. Bra skit!

  • Helena

    Heja dig Clara! SÅ underbart att du tar bladet från munnen. Håller med om din analys och gläds åt att du skriver om de normer och värderingar som håller kvinnor (och män) tillbaka och inskränker vårt handlingsutrymme. Styrkekram till dig från mig

ANNONS
ANNONS