UnderbaraClara
Annons

Hopp finns för alla

Vilken lång dag! Har hållit igång från klockan sex i morse till åtta ikväll. Teveinspelning, lång workshop på universitetet och inte en minuts vila. Jag hade egentligen behövt avboka på grund av tröttheten från sjukan jag dragits med – men det går helt enkelt inte när man gör en teveproduktion eller är föremål för en workshop med specialinbjudna forskare som det planerats för i en månad. Att då klara av den dagen känns som en seger. Varenda gång jag klarar sådana här dagar känns det som en seger. Ja, inte för att det är något bra att gå till jobbet sjuk. Men förut har det inte ens handlat om sådana saker utan om mycket mindre grejer som fått bägaren att tippa över. I så många år har jag saknat marginaler att pressa mig själv. Jag har inte kunnat ta ut mig något extra. Jag har fått ställa in, avboka, tacka nej och göra folk både besvikna och arga. Jag tycker visserligen inte att man ska hålla på och pressa sig själv hela tiden. Tvärtom. Men om man aldrig kan pressa sig blir man väldigt begränsad. Att utmana sin ork är en del av livet och att aldrig kunna göra det har fått mig att känna mig handikappad. Att aldrig kunna göra det ”som alla andra orkar” har verkligen känts fruktansvärt sorgligt.

Egentligen har jag nog alltid tänkt att jag är en rätt så arbetsam person – ja jag har identifierat mig som en ”högpresterare”. Men när mamma blev sjuk när jag var sjutton så började den självbilden förändras. Jag orkade mindre och presterade sämre och sämre. Och under sju år var detta min identitet – jag såg på mig själv som en lågpresterare. Tyckte att jag var en parasit på samhället som aldrig kunde nå upp till ”normala” människors produktivitet. Men nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag presterade mer just då än jag någonsin gjort – bara att så mycket energi gick åt till att hantera ångest och sorg att inte mycket blev över för att kunna prestera något som dög i omvärldens ögon. Det är ofta fallet med människor som går igenom svåra saker. De presterar hur mycket som helst bara genom att klara av att leva! Men det hemska med att må dåligt just under sin barndom/ungdom är att man inte har någon livserfarenhet att luta sig mot. Den man är just då blir sanningen om en själv – för man har inget att jämföra med. Är man en person som presterar lågt i omvärldens ögon blir man den personen. Börjar tro att man aldrig kommer kunna orka mer.

Just därför blir jag så lycklig när jag upptäcker att jag kan. Jag kan pressa mig lite extra när det behövs! Jag har marginaler, jag klarar av utmaningar. Jag har fått tillbaka min energi! Fast egentligen är jag ju varken en låg eller högpresterande människa. Jag är en människa helt enkelt. Under jobbiga perioder är alla människor lågpresterande ur ett samhällsperspektiv – även om man arbetar aldrig så hårt bara för att stå ut med att leva. Och under rätt förutsättningar så kan alla människor uträtta storverk. Ingenting är någonsin absolut.

 

EDIT: Alltså jag fattar verkligen varför så många reagerat över textens budskap och eftersom jag uttryckte mig slarvigt så jag tycker att det är på sin plats med ett förtydligande. Jag håller helt med om att det är dumt att jobba när man är sjuk och riskerar att smitta ner andra. Ibland har man dock inget annat val än att sprita händerna och gå till jobbet. Min text utgår inte ifrån att alla ska pressa sig hårdare. Jag tycker att man ska vara hemma när man är sjuk utan dålig samvete. Jag tycker att man ska få bli frisk ifred och inte känna stress över att man avbokar saker. Men det har aldrig varit mitt problem. Jag har vilat, avbokat, tackat nej och varit sjukskriven till och från mellan 17-24 års ålder. Oftast inte ens vågat tacka ja från första början för att jag varit rädd för att jag inte skulle kunna fullfölja. För mig är det alltså en otrolig seger varje gång jag klarar av att pressa mig lite extra för att kunna göra roliga saker! Jag blir tårögd av lycka över att klara av helt normala saker som jag under många år trodde låg utanför vad jag mäktade med. Nu har jag klarat av det i över två år men fortfarande – som igår – blir jag så glad och lättad när jag inser förändringen jag gått igenom. Min önskan med texten var att skänka lite hopp till alla som precis som jag ägnat stora delar av sitt liv åt att tacka nej och få panikångestattacker av minsta press och tror att det aldrig kan bli annorlunda.

Annons
  • Charlotte

    Har precis börjat läsa din blogg och fortsätter bakåt i tiden för att jag tycker att den är så bra.
    Jag förstår precis vad du menade utan din tillagda edit. Fokuset var inte på att du var sjuk, utan på att du gjorde något som du trodde att du inte skulle klara.
    Har också mått dåligt under gymnasiet och därför inte presterat högt lika lätt som innan (blev därför så rörd av det du skrev om din rektor Håkan i För det vidare), och har funderat på om jag kanske inte kan klara högskolestudier, men nu ska jag söka in till psykologprogrammet (eller ett miljövetenskapskandidatprogram, eller nån språkkurs), har bara svårt att välja. Men jag ska i alla fall läsa vidare!
    Det du skrev om att man som ung inte har livserfarenheten som behövs för att inte koppla hur man är och presterar just då (för hur man känner och tänker över det är inte alltid logiskt, sällan logiskt snarare) till vem man är som person är jätteviktigt/bra/vet inte vad. Tänk så många unga, ambitiösa tjejer som behöver höra det! (Det är en riskgrupp för utmattningsdepression).
    Kanske vågar jag på mig att starta en blogg också.
    Kramar
    P.S. får gräva upp gamla Ikon 1569 (eller vilket årtal det var den ena tidningen bildades) och läsa dina texter.

  • http://consequense.blogspot.com Conatus

    Tusen tack för detta inlägg! Jag behövde läsa just precis dessa ord inatt och plötsligt känner jag mig mänsklig istället för dålig.

    Ett sanslöst stort tack för det!

    Mvh,
    Conatus

  • Pingback: En känsla av att orka | Sagasshow.com

  • Linnea

    Tusen tack för den här läsning. Det är första gången jag är inne på din blogg.
    jag känner igen mig riktigt mycket i det du skrev. Jag har haft en tung uppväxt med många traumatiska upplevelser. Jag har ofta känt att jag inte kan leva upp till de saker som jag vill orka med. Tack att du inger hopp!! Guld värt för mig.

  • fröken A

    Och press. Det är inte samma sak som att sätta karriären och den status den kanske kan föra med sig främst. Jag kan bara tala för mig själv men jag vet hur jobbigt det är att knappt kunna göra något pga för stark prestationsångest och generellt ångestsyndrom som jag äntligen fått diagnostiserad. Jag har i perioder varit så dålig att jag kommit upp ur sängen framåt ett och druckit kaffe. Att bara gå o hndla el ringa ett telsamtal var värsta grejen. Numera mår jag bättre och orkar, kan och vill göra en massa saker. Jag blev bara peppad av Claras ursprungliga text för jag förstod, jag har också varit på botten och vänt. Det kan vara svårt att tro på sin förmåga utan att för den skull köra slut på sig själv. OAtt då hitta balansen är underbart. Kram på er!

  • fröken A

    Jag förstår inte hur viljan att kunna jobba heltid eller kunna pressa sig själv ibland kan bli så jäkla kritiserat. Clara kallas för för karriärinrd och nyliberal. Löjligt. Jag är ingen karriärist och det tror jag inte Clara är heller. Hon liksom jag vill kunna göra vissa saker, nå upp till sin fulla potential och inte bli utmattad och få ångest av minsta lilla stress oc.

  • Johanna

    Hej Clara! Tack för det här inlägget! För mig skänkte det hopp, och särkilt raden: ”Jag har fått tillbaka min energi”. Det är dit jag vill och jag tycker det är jätteskönt att läsa om en människa som kommit dit och visar att det går ju absolut. Kram!

  • http://vardagsliv.ratata.fi Åsa

    Din text gav mig tårar i ögonen, just så såg jag på mig under en lång tid: lågpresterare, parasit, aldrig skulle jag bli någonting. Men som du säger, under den tiden presterade jag just så mycket som jag klarade av. Det gick åt så mycket energi till ångest och illamående att skolan och resten av livet fick lida.

    Nu känns det skönt att kunna ta lite motgångar, klara lite stress, inte gå sönder för minsta lilla. Prestera lite högre också i andras ögon.

  • http://www.thespotlessmind.blogg.se thespotlessmind

    Hej Clara!
    Det här inlägget var så skönt att läsa! Jag tror att jag ska plocka fram det lite då och då när jag är för hård mot mig själv och inte ser det jag faktiskt gör. Jag håller just nu på att bearbeta sexuella övergrepp som jag blev utsatt för i tonåren och har precis startat en blogg om den kampen. Du får hemskt gärna länka till den, om du vill förstås.
    Stor kram till dig och all lycka!

  • Lotta

    Haller helt med!!

  • Lotta

    Fick tips on din blog igar. Sa bra du skriver! Forstar inte riktigt de arga kommentarerna. Ibland maste man ju tanka pa andra an sig sjalv och gora det som man inte riktigt orkar eller kanske inte riktigt vill. Jag kan verkligen forsta frustraftionen I att inte kunna det.

  • fröken A

    Bra skrivet!!!

  • Camilla

    Många skriver om hur de har lärt sig att tänka mer på sig själva och sitt eget mående, och det är väl ganska bra i och för sig i en värld som kan upplevas rätt hetsig ibland. Men jag tänker lite tvärtom. Vårt samhälle blir alltmer självcentrerat, allt ska kretsa kring individen och allt oftare blir alltfler människor kränkta för allt möjligt, stort som smått. Jag kan se det fina, och det nödvändiga, i att i vissa situationer faktiskt pressa sig lite till, lite mer, för någon annans skull. För att underlätta lite, för att vara stark för någon annan. Jag tror att för vår egen utvecklings skull är det nyttigt att pressa sig själv ibland, Utmana sig själv. Inte alltid, inte i alla situationer, men ibland. Precis som en del skrivit – man klarar så mycket mer än man tror.
    Kanske kan min extraansträngning idag leda till att någon annan får en andningspaus, kanske underlättar någon annans tillvaro. Och det här med förkylningar! Herregud! Kanske behöver jag inte vara hemma från jobbet bara för att näsan rinner lite, om jag mår bra i övrigt. Baciller finns överallt hela tiden, smitta sprids överallt hela tiden. Ska man gömma sig för allt hela tiden – då blir man sjuk. Lite lagom exponering stärker immunförsvaret. Sjuklön och sjukskrivning är till för dem som på grund av sjukdom inte kan arbeta – inte för att det kan smitta. Kan man arbeta trots lite förkylning, ja då bör man också göra det. Och kanske kunde jag därmed bidra på jobbet så att inte mina kollegor istället fick jobba livet ur sig och må dåligt.

    Jag vet att vissa läsare här tolkar inlägg som fan läser bibeln, och det säger mer om ens egen självkänsla och samvete än om den som skrivit inlägget.
    Det finns olika situationer för allt och alla, men ingen mår bättre av att bara ge upp och sluta tro på sin egen förmåga.

  • Siri

    Ett kort och koncist litet inlägg angående en stor sak, nämligen att detta blogginlägg blivit som en brytpunkt i det ständiga malandet av dåligt samvete som pågått i mitt huvud.
    Jag vill att du ska förstå vilken tröst det ger att läsa dina ord att ingenting någonsin är absolut. Jag säger TACK även om ordet blir lite futtigt.

  • Elisabet

    Jag tyckte inte att det var slarvigt skrivet den första gången. Jag tror bara att folk reagerar på värdeladdade ord som hög och låg presternade…
    Jag tyckte att inlägget andades ärlighet och hopp :)

  • http://blogg.alltforforaldrar.se/spetsochsilke/ Mamma till 5 änglar

    En människa klarar mer än den tror har jag lärt mig. När man måste och inget val finns så trycks man framåt. När min son blev sjuk vid 1 år och vi kämpade ihjäl oss rent ut sagt med alla känslor omkring,omgivningens oförståelse, ett enda trial and error och alla dessa läkarbesök och resor både här uppe i umeå och ner till Göteborg och några till för sjukhusbesök och tester/nersövningar. Alla ”diagnoser” de trodde det kunde vara som flera var dödliga slängda i ansiktet på redan uttröttade föräldrar. Dessa visade sig att det inte var (enormt tacksam för det). Sedan när det började avta och de hittade många avvikande problem i kroppen på honom men ingen diagnos så slutade det med Autism/ataxi och lite till.
    Om en person måste utsättas och verkligen inte har ett val än att vara stark, då speciellt för någon annan som ett barn så gör man det. Det är vad jag vill tro i alla fall. Men när allt lugnar ner sig, det är då man ska hålla i hatten ordentligt annars faller man själv igen. När man sen levt så ett tag och det gäller att tänka på sig själv också som person då kommer det svåra. Men då vet man att man kan om motivationen är tillräcklig.

  • fröken A

    Ursäkta för rörigt inlägg min mob funkar inte som den ska

  • fröken A

    Fina du här ovan, och alla andra som kämpar. Jag tror att mångas problem blir tydliga/tydligare i tonåren. Då ställs mer och mer krav på eget ansvar, man vill ofta mkt men orkar kanske inte fullt ut då det händer oerhört mycket inuti en. Jag tror vi ibland kräver lite för mkt i skolan, många duktiga går in i väggenpanikångest, andra orkar inte ens försöka för känns för svårt allting och får kanske inte stödet de behöver från vuxna i sin omgivning. Jag blev deprimerad i tvåan 8:an, sedan återkom det i tvåan på gymnasiet, detta förshör av dig till Bup även om det tar emot. Det hjälper att sätta ord på sina känslor och att någon lyssnar. Och det kommer bli bättre vännen. Du kan även skriva dagbok, skriv precis hur allt känns och försök även skriva ngt positivt som hänt varje dag för att peppas. Stor kram från en som hjälpt flera elever med krux i själen

  • Olivia

    Den här texten fick mig att börja gråta, av lättnad, av utmattning, av så stor igenkänningsfaktor, ja för allt lite grann. Jag är i det där nu, jag är 18 och går på gymnasiet och har alltid varit den där som alla sett som högpresterande och jag har själv sett mig själv som det och varit otroligt stolt över det. Men gymnasiet och annat runt omkring har fått mig att liksom duka under och jag klarar inte av en enda liten skoluppgift, eller ens något som kräver lite längre koncentration eller ansträngning för den delen, längre. Jag tvingas ursäkta mig för att jag inte gjort det jag skulle för klasskompisar och lärare och jag har blivit den som man inte kan lita på att håller vad hon lovar. Det är så pinsamt och man blir så arg på sig själv för att man inte kan, för att man inte klarar av trots att man egentligen har ett ganska bra liv runt omkring. Att inte kunna lite på sig själv är ändå det värsta och man tänker att alla de drömmar man har aldrig kommer att kunna upplevas därför att man aldrig kommer att kunna, aldrig kommer att ha ork eller självkontroll. Din text gav mig ändå lite framtidstro, jag vill ju så gärna men det är svårt och ingen verkar egentligen förstå att det inte ”bara är att göra” därför att jag kan bara inte just nu! Jag har ju fullt upp med att över huvud taget kliva upp ur sängen och gå till skolan om morgnarna. När jag sitter där (här och nu) sent om kvällarna och inte har gjort det jag skulle så brukar jag tänka ”det kommer inte vara så här alltid”, ”om tio år kommer det inte spela någon roll om jag inte lämnat in det här nu”, ”någon gång ska jag kunna lita på mig själv igen, ha förmågan att bestämma mig och göra” men jag brukar inte riktigt kunna tro på det. Då famlar man förtvivlat efter människor som kan förstå, som varit igenom samma sak. Tack för att du skrev det här, det är ett steg på vägen i att börja tro igen.

  • Olivia

    Jag tycker inte det var något illa eller otillräckligt med det du skrivit först. Som att du skrev vad jag känner men inte kan formulera! Tack!

    Fortsätt med allt du gör! Otroligt kul att läsa vad du skriver!

  • Eva

    Tack för din förklaring. Jag har mått skit i många år också haft små eller inga marginaler. 3 gånger i väggen har jag varit och är rädd att det blir en fjärde gång men anar att det inte kanske blir det. Dina ord gjorde det tydligt för mig hur det ser/ såg ut utan att nedvärdera sig själv…min marginaler börja så smått att öka…men jag är väldigt försiktig. Tack/ Eva

  • http://kikkisandstrom.se Kikki Sandström Inspiratör o Coach

    Härligt att du är på G igen – liiite får man offra då man får vara med i TV :-)

  • Annika

    Så så kloka ord!

  • Annasiri

    Känner igen mig, jag brukade och brukar fortfarande tacka nej till saker för att jag inte vet om jag (när det kommer att ske) är frisk eller känner mig stark nog, man begränsar sig själv… Så tack för peppen :)

  • http://ahmenduvet.blogspot.se Lisa

    Jättebra skrivet Clara! Känner igen mig så väl! Du sätter ord på något väldigt viktigt, som faktiskt förändrar min syn på mig själv som är i sorg.

  • Pernilla

    Jag kunde inte sagt det bättre själv!

  • elsa s

    Mycket bra skrivet, Clara.
    Du är klok.

  • fröken A

    Ps. Det är inte bara Clara som ibland känner sig tvungen att jobba trots feber. Många skådespelare och artister ställer inte in en föreställning pga feber eller halsont. Jämförelsen med föris och skola håller inte riktigt tycker jag. Barn nyser/hostar ofta rätt ut, petar sig i näsan, kramas och leker nära varandra. Det ser jag hos mina ettor. Det gör inte vuxna. Men visst, man kan smitta om man hostar och snorar, dock är inte risken lika stor.

  • fröken A

    Jag vill skicka en stooooor kram till dig Clara! Fina du. Jag har också kämpat med att våga, klara stress och press (i hög grad från mig själv) , och kämpa mot oro/ångest/panikattacker. Just nu går det jättebra och jag njuter av att kunna jobba heltid. I nov-dec var jag sjukskriven en månad, kändes botten. Jag hade kört slut på mig själv och vissa saker på jobbet behövde ändras. Jobbar med att tycka att det jag gör är bra och lagom ibland är bäst men ibland behöver jag pressa mig. Börja övningsköra tex var ett jättesteg för mig. Superstolt att jag börjat. Visst fick jag ångest ibland men mest blev jag peppad av att faktiskt våga och att inse att jag kan visst köra!! Det går mycket sakta framåt men någongång ska jag fan köra upp och fixa det där körkortet. Lovar att skryta om det då. ;-)

  • http://blow.blogg.se Elina

    Jag tänker ofta på ett kort jag fick av min mellanstadielärare när det var dags att flytta till högstadiet. Där hade hon skrivit ”Tänk på att när man gör saker man egentligen inte vill eller tror att man inte kan, Ofta ger en speciell sorts styrka”. Jag förstår nu så väl vad hon menade och tänker ofta på dem små orden. Att göra nånting utanför ens egna ramar, ta en liten risk, pressa sig själv litegrann och sedan få njuta av känslan att man faktiskt klarade av det. Det ger en speciell sorts styrka.

  • Martina

    TACK för den texten!!!! Ger mej hopp, jag känner mej verkligen ”onormalt” lågpresterande men någonstanns vet jag vad det beror på. Har just ägnat mej åt att överleva under många år i ett dåligt och destruktivt äktenskap, med en dålig självbild i botten. Nu kämpar jag för att bli hel, få rätt syn på mej själv osv osv.
    Längtar så tills jag kommer till den punkt där jag får orken tillbaka, när jag klarar av att njuta, tycka om saker, hitta mina intressen och talanger igen, med andra ord LEVA!
    Tack igen, förstår precis vad du menar…

  • Tove

    Åh, detta var precis vad jag behövde höra. Nu har jag lite större hopp om att det kommer bli något av mig också så småningom. Har länge undrat var min flit och mina goda resultat som jag hade som tonåring tog vägen. Kanske kan jag få de tillbaks när jag mår bättre! Å andra sidan har jag på känn att jag skulle må bättre om jag fick det tillbaks, finns tips för hur man ska tänka för att börja orka litet mer och kanske på så sätt ta sig ur sin jobbiga period? Kram

  • Sara

    Tack Clara, tack. Jag ser fram emot den dagen då jag också står på andra sidan och känner att jag kan!

  • Malin

    Mitt svar var till Helene ovan mig inte till Clara!

  • Elin

    Jag fattar va ru menar Ellinor för jag tror att jag också läste Claras text så som hon menade den. Men ändå kände jag spontant: EN ÄR BRA ÄNDÅ, FAST EN INTE GÖR SÅ MYCKET NYTT Å SPÄNNANDE! Att jag reagerade så där FAST jag fattade att det inte alls var så Clara menade tror jag hänger ihop med att det är så kännbart i vår omgivning vad som värderas högt. Att jobba på posten i Sveg i tio år eller att starta eget företag, egen blogg, maxa CVt och bli en inspirationskälla? Ja det är nog inte posten i Sveg….

  • Ami

    Precis!

  • http://elephantzoul.blogg.se Gabriella

    Känner igen mig i mycket av det du beskriver! Tack för inlägget!

  • Stephanie

    Älskar dina texter så mycket! Jag får sådan härlig energi och nytt perspektiv på livet! Tack så mycket att du vill dela med dig!

  • Lina

    Jag är sjukskriven för utmattning nu efter att ha pressat mig för mycket trots svåra händelser i livet, kort sagt. Det här är det viktigaste jag lärt mig:

    Den starka är den som ger upp i tid. Som lyssnar på sig själv och sin kropp och lever enligt det.

  • Anna

    Jag tycker du formulerade så tydligt det du ville få sagt i första inlägget att det kändes svårt att missförstå. Men det kanske beror på att jag har varit och delvis fortfarande är kvar i en situation liknande den du så fint beskriver. Sorg tar verkligen otroligt mycket energi. Jag gläds med dig i din ”livsexpansion”. Tack för ett mycket fint inlägg! Heja dig och heja alla oss som också kämpar för att kunna fungera som ”alla andra”!!!

  • R

    Jag uppfattade det som att hon dömde sig själv när hon mådde dåligt, inte att hon tycker att folk som är ”lågpresterande” är parasiter. Många som har det jobbigt är mycket hårdare mot sig själva än mot andra.

  • http://www.flickr.com/alnordin Anna-Lena

    Jättebra skrivet och jag känner hoppfullheten i din text! Gläds med dig Clara! You go girl!

  • Sofia

    Fasen vad bra du är Clara!
    Jag är så glad över att jag för något år sedan hittade din blogg. Du sätter ord på så mycket som jag själv känner och upplever men inte riktigt kan formulera.

    TACK för att finns!

  • Annica

    Det har inte misstolkats. Hon skrev om det…

  • Anna

    Så fint och bra skrivet! Precis vad jag behövde höra! Tack!

  • ellinor

    Gud vad folk är överkänsliga. Hon skrev ju klart och tydligt att man inte ska pressa sig alltid. Men ibland. Och det tror jag verkligen. Är det fult att ha höga ambitioner för sig själv helt plötsligt? Så länge man själv står bakom sina ambitioner (vilka de nu är) och det inte är någon annan som bestämmer vilka de ska vara. Jag kan själv få ångest när det blir lite för mycket press men ibland hjälper det att pusha sig själv och bestämma sig för att man ska klara av det – om det är något som faktiskt är viktigt för en själv. Ibland orkar man inte, och det är okej. Men gud vad jag har ångrat mycket som jag inte vågat ens försöka.

  • Sara

    Precis, Clara, texten känns som en pepp om att tidigare energi i just mitt liv faktiskt kan eller kanske till och med KOMMER att komma tillbaka. Texten är till tröst. Tack för att du delar med dig!

  • Elin

    Bra formulerat! Jag känner igen mig, fast tvärtom. Jag har alltid haft lätt för mig i skola och sedan i arbetslivet. När jag var 30 hamnade jag i en stor sorg som höll på att äta upp mig inifrån. Fick kritik för att jag inte presterade så bra på jobbet. Försökte vara nöjd med mig själv o tänka att jag gör bra ifrån mig under omständigheterna men självförtroendet fick ändå sig en törn. Nu, flera år senare, har jag kommit ur sorgearbetet och tycker det känns underbart att vara tillbaka med full kraft och njuter av att vara mig själv igen.

ANNONS
ANNONS