UnderbaraClara

Nära cancer

Stort grattis till alla gymnasiekids som tar studenten i dagarna! Jag minns min egen student med vemod för mamma hade precis påbörjat sin cellgiftsbehandling mot cancern som kommit tillbaka och spridit sig i hela kroppen. Jag var både ledsen och glad på en och samma gång och fast det kändes skönt att skolan var över var jag också orolig för att förlora en av de saker som gett mig trygghet under den turbulenta sjukdomstiden.

För några månader sedan blev jag kontaktad av en journalist som ville skriva om min berättelse kring mammas cancer. Med anledning av den nylanserade sajten naracancer.se. Ett otroligt fint initiativ som startats som stöd till alla unga vuxna som lever nära någon som har cancer. Ett forum för människor att söka information och kunskap på  - och även styrka i att veta att man är långt ifrån ensam i sina upplevelser. Jag ställde självklart upp på intervjun och jag grät mig igenom alltihop – det var ärligt talat skitjobbigt!   Men som jag säger i intervjun

”Sorg är som en stor otäck kall gröt. Världens största, äckligaste portion. Och du måste äta dig igenom den där djävla gröten för att få gå från bordet och komma vidare. Och det går inte att ta allting i en tugga, det är en tugga varje dag, och bara försök att klara av att svälja den så har du fått bort lite grann av sorgen hela tiden.”

Den där jobbiga intervjun var en tugga äcklig kall gröt som jag var tvungen att svälja, för att komma vidare i sorgearbetet. Och för att bidra till naracancer.se och det viktiga arbetet de bedriver kring cancerdrabbade och anhöriga. Om någon vill läsa så finns intervjun i sin helhet här.

Kommentera

Kommentera

Vad otroligt fint skrivet. Miste min mamma när jag var 26 (2,5 år sedan) och känner igen mig i så mycket av det du skriver. Ibland är det fint när någon sätter ord på allt det där, all sorg och allt man tänker och känner i de olika faserna. I början hade jag så stora krav på mig själva tt ‘sörja på rätt sätt, och lagom mycket och jag väntade liksom på att ‘sörja fullt ut’, för att bli av med det. Nu vet jag att det inte fungerar så och har accepterat den brännande sorgsna känslan i kroppen som helt tar över mig ibland.
Tack för att du delade med dig.

Terese http://teresealex.blogg.se 2013-07-16 14:42 /

Svara

Otroligt fint skrivet, och metaforen är ju mitt i prick.
Min mamma fick sitt cancerbesked fem dagar innan jag tog studenten och samma dag som min farmor dog. Jag stängde av helt, grät inte varken då eller på farmors begravning eller under hela sommaren. Mamma mår bra idag, det är två år sedan hon blev sjuk och inget återfall än så länge. Jag ville inte berätta det för folk, jag ville inte ha någon medömkan och tyckte inte att det var synd om mig. Det var ju mamma som var sjuk, inte jag. Det är först i efterhand jag har förstått att jag borde ha gjort annorlunda. Jag hade mått bättre av att låta så många som möjligt veta, bygga upp ett litet skyddsnät, så det fanns några som höll lite koll på mig. Det hade besparat mig en hel del tunga månader där jag satt instängd och kände mig mest ensam i världen.

Så det är mitt råd till andra, och till mig själv om mamma skulle få återfall. Stäng inte in er. Våga berätta för både nära vänner och kompisar. Våga be om hjälp. Dra er inte undan när ni är ledsna, det är nog bäst att vara med andra människor oavsett vilket humör du är på. Bestäm er för att bara göra saker ni mår bra av, och ta hand om er!

Felicia 2013-06-23 15:04 /

Svara

Jag är också journalist och skulle för några år sedan intervjua en dotter, vars mamma gått bort i cancer några år tidigare. Det är nu sju år sedan min egen mamma dog efter en lång och plågsam kamp mot samma sjukdom. Jag grät mig igenom hela intervjun. Sån där gråt som inte går att stoppa, sån där som nästan kräks fram. Nu aktar jag mig för att intervjua människor om sorg och cancer.

Anette 2013-06-19 08:55 /

Svara

Fint hjärta du har Clara!

malle 2013-06-18 12:20 /

Svara

Tack.

Annette My Rose Valley http://www.myrosevalley.blogspot.com 2013-06-16 21:59 /

Svara

Oj, stark text. Väldigt vackert formulerat, om ett svårt ämne.

Nabolisas- Norges enda genusmedvetna blogg? http://nabolisas.blogg.se 2013-06-16 13:55 /

Svara

Väldigt bra text! Bra tips både för hur man ska hantera sorgen och andra som är i sorg. Min mamma har haft cancer fyra gånger men mirakulöst nog blivit frisk igen efter alla gångerna. Senaste gången var dock riktigt tuff, satt med mamma och en läkare som sa att han verkligen inte hade några garantier för hur det skulle gå, det var som att få en kniv rakt in i hjärtat. Jag förstår inte hur man kan säga ”Jag förstår hur det känns”, det kan inte ens jag förstå, trots allt tufft jag och min familj gått igenom… Jag har blivit lite trött på alla som säger att jag och min mamma är så starka, vad betyder ”stark” egentligen? Antingen måste man ta sig igenom det eller så får man lägga sig ner och dö, har jag känt. Men sen hittade jag denna dikten och då hade jag lite lättare att ta till sig den kommentaren.

Att vara stark är inte att aldrig falla,

att alltid veta, att alltid kunna.

Att vara stark är inte att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller
 att vilja mest.

Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,

att acceptera dess kraft och ta del av den.

Att falla till botten, att slå sig hårt och alltid komma igen.

Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.

Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för
att nå dit.

Kram på dig!

Chatrin 2013-06-16 12:52 /

Svara

Tack! För den dikten :)

82:a 2013-06-16 18:33 /

Tack Clara! Vilken stark intervju. Det är så skönt att du delar med dig av din sorg och dina egna reflektioner, det öppnar upp så mycket och det är då man märker att fler går igenom samma saker och känslor. Man känner sig inte så ensam då. Jag tror att vi tjejer framför allt är väldigt duktiga på att sörja alldeles för mycket i ensamheten. Jag tog texten och skrev reflekterande om den i min egen blogg och om min sorg efter min mamma. Det känns bättre när man får ”bolla” på det sättet, iaf för mig.

En annan Sara http://enlitendu.wordpress.com 2013-06-16 09:58 /

Svara

Tack!
Jag behövde få läsa det där. Det är svårt att föreställa sig hur det blir efteråt. Jag är mest rädd.
Tack.

Li 2013-06-15 21:37 /

Svara

Grinade mig igenom hela texten. Väldigt fint skrivet! Som någon annan sa; respekt och vördnad.

Anna den håriga 2013-06-15 19:56 /

Svara

Min lillasyster tog studenten igår, för två veckor sedan dog vår pappa i cancer. Nästa vecka begraver vi honom. Lycka för Tyras student mitt i all oändlig sorg och saknad. Overkligt.

Emelie http://www.emelieaulin.com 2013-06-15 11:24 /

Svara

Tack för allt du delar med dig av Clara, dina fina styrkande ord betyder väldigt mycket för många människor <3

Carolin http://honsomtalarmedblommor.com 2013-06-15 11:17 /

Svara

Åh en sån stark text. Jag grät mig igenom den och känner med dig. Tänker att jag måste uppskatta de jag har kvar mer.

Va rädd om dig!

Amanda 2013-06-14 23:28 /

Svara

Jag har också upplevt cancer på nära håll och vågade faktiskt inte läsa din intervju just nu… Jag blev berörd bara av din korta beskrivning av sorg i ditt blogginlägg. Jag kan där emot tänka mig att intervjun är jättebra. Jag ska läsa den vid ett annat tillfälle. Varma tankar till er alla!

Karriärkvinna http://www.karriärkvinna.se/jenny 2013-06-14 21:55 /

Svara

En jätteviktig sida för alla dem som tvingas leva i cancerns närhet. Det känns på något sätt skönt att veta att man inte är ensam i denna situation.

Jag har följt din blogg sedan jag hörde ditt inslag i ”Stopp Personligt” i P3 för en herrans massa år sedan. Dina inlägg kring din cancerdrabbade mamma var som är läsa om min värsta mardröm och jag kunde inte förstå att du orkade vara så ärlig. Just nu sitter jag i samma situation och jag kan ibland känna mig så oerhört ensam i rollen som anhörig. Därför känns det väldigt skönt att det finns forum, internetsidor och bloggar där människor delar med sig av erfarenheter kring den helvetes sjukdomen. Jag förstår att jag inte är ensam och det lättar på något sätt. Jag uppskattade intervjun med dig väldigt mycket och tycker att det är väldigt starkt att du orkar dela med dig. Det hjälper andra i liknande situationer. Dina reflektioner kring sjukdomen känns så äkta.

Jag vill inte skriva något som du tolkar fel utan vill bara visa min ärliga uppskattning av att du delar med dig. Det hjälper mig och säkerligen många, många andra.

Ta hand om dig och de dina. Kram

Rebecka 2013-06-14 21:36 /

Svara

Jag förlorade min älskade pappa i den jävla sjukdomen den 3 augusti för snart 17 år sen. Ibland känns det som nyss och ibland går det bättre, men det blir aldrig ok! Han var mitt i livet, levnadsglad, stark, trygg och full av kärlek till oss och full av bus. Han är med mig ofta och jag saknar honom. Han fattas verkligen!!!

Tesa 2013-06-14 20:25 /

Svara

Så fantastiskt bra att du kunde ta dig igenom intervjun och dela detta med oss alla. Det är så viktigt att vi kan prata om detta. Min pappa fick cancer för några år sen och blev frisk för ett halvår sen. Är otroligt glad över att han lever men det har varit tungt periodvis ändå. Kan inte föreställa mig hur det skulle vara att ha en förälder som dör, det måste ju vara så ofattbart svårt. Jag grät mig igenom hela läsningen av intervjun.. Tycker det är så starkt och fint att du vill dela dina erfarenheter med oss för du hjälper många som annars känner sig så ensamma. Du är så bra Clara!

linn 2013-06-14 19:47 /

Svara

Du är så otroligt jäkla stark! Jag grät mig igenom texten, intervjun där du berättar hur du haft det. På samma gång är jag så tacksam för att du delar med dig. För som du säger så hör också sorgen till livet, liksom glädjen.

Fanny 2013-06-14 18:10 /

Svara

Jag är 21 år och för två månader sedan dog min pappa. Han tog sitt liv. Han ville dö.
Din text får mig att gråta, det är skönt, för jag har bara gråtit ett fåtal gånger sedan jag fick dödsbeskedet. Jag saknar honom så jävla mycket. Och att läsa din text var som att läsa något jag själv skulle kunnat ha skrivit. Att det finns dom som gått igenom samma sak. Du har bara kommit lite längre, och en vacker dag kanske jag också är där. Tack!

Amanda 2013-06-14 16:03 /

Svara

Otroligt fin och berörande intervju. Tack för att du delar med dig, Clara.

Ida 2013-06-14 14:50 /

Svara

Glad att få se dig idag och ge dig en snabbkram. Kämpa på fina du <3

Anna 2013-06-14 12:19 /

Svara

Tungt och svårt ämne att prata om men ack så viktigt! Vi glömmer så lätt hur skört livet är och missar många gånger att leva i väntan på något annat. Jag har levt hela mitt liv med en mycket svårt sjuk pappa. Jag har den stora turen att mot alla odds ha honom kvar i mitt liv men sakers tillstånd gör att man ändå förstår hur nära döden ständigt finns. Du är verkligen otroligt stark som klarar att dela med dig av din erfarenhet. Är helt övertygad om att du genom det hjälper andra i deras sorg! Liza

VisaLiza http://www.visaliza.blogspot.com 2013-06-14 09:21 /

Svara

Jag har ofta tänkt på att jag skulle behövt något sånt här. Av mitt studentår minns jag knappt något alls. Sorgen åt upp allt och det var förskräckligt svårt att förhålla sig till allas förväntningar om hur man bör sörja.

Emelie http://emlanshusligheter.blogspot.se/ 2013-06-14 09:19 /

Svara
ANNONS
ANNONS
Blogglistenhits