UnderbaraClara

Sluta släta över sorgen

Något jag är allergisk mot är när man slätar över barns känslor. Som när  man gastar det gick bra!  till ett barn som precis ramlat och slagit sig och är på väg att börja gråta. Jag vet hur det brukar låta för jag gör det själv ibland. Och sedan skäms jag som en hund för att jag förminskar barnets känslor. Vilket är extra viktigt att undvika då jag har två söner. För de kommer utsättas för det resten av livet. De kommer bli påpucklade och ramla och göra sig illa och eftersom de är pojkar kommer de få lära sig bita ihop. Pojkstreck. Killar är ju sådana. Men jag vill inte att de ska vara sådana pojkar. Och jag vill inte att de ska lära sig bita ihop. Det är en värdelös egenskap som förstört för många män.

Inte så att man måste frossa i olyckan och ömka så att man gör det värre. Men bekräfta, trösta.  Jag ser att du gjorde illa dig. Jag hör att du är jätteledsen. Att vara ledsen är ingen dålig känsla. Att gråta så att tårarna sprutar är ingen fara. Man måste inte skynda bort från det jobbiga.  Man kan faktiskt få vila i känslan. Jag brukar undvika att trösta med ord som det går över, snart blir det bättre, imorgon ska vi göra något roligare. Istället ta tillfället i akt att pussa, krama, hålla om och sjunga en stump. Låta barnen tanka närhet och trygghet. Inte tänka framåt utan stanna upp. Sedan kan man ju efter en stund helt omärkligt flytta fokus för att gråten ska kunna stilla sig. Nejmen, se hur jag har spillt på min tröja! Har du också fått fläckar? Vilken klantmamma jag är!

Tänk om vi behandlade vuxna som vi behandlade barn? När någon vält med cykeln på väg till jobbet och och kollegorna istället för att fråga hur det gick vrålar det gick braaaa, upp å hoppa till stackarn som ligger under cykeln. Eller när någon gråter över en tuff separation och istället för att bli lyssnad på och bekräftad får höra det går över, inte gråta, upp å hoppa.

Varför är vi så rädda för tårar? Varför är sorg bara något som fort, fort ska skjutas undan?  Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa sig – utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?

Om vi kan låta våra barn känna det som de faktiskt känner utan att vi vuxna förminskar eller slätar över så kanske nästa generations vuxna kan bli lite mindre dysfunktionella än vår.

Kommentera

Kommentera

Klokt!!!!!!!

Emma 2015-04-26 23:24 /

Svara

Jag är uppväxt med världens bästa pappa. Så fort jag var ledsen eller att tårarna rann av någon anledning, sämsta han alltid med sin lugna trygga röst ”gråt du en skvätt så känns det bättre sen”. Och jösses vad jag bölade då. Jag kände verkligen att det inte förväntades av mig att torka tårarna utan bara släppa ut allt. Det var så skönt och befriande att jag alltid sagt samma sak till mina egna barn.

Louise 2015-04-26 20:16 /

Svara

*sämsta=sa

Louise 2015-04-26 20:18 /

Så fint!

Lotta 2015-04-27 06:49 /

Ja, så sant! Har också två pojkar och jag brukar tillåta dem att vara ledsna en stund över vad det än må vara, trösta och bekräfta för att sedan börja prata om något lättsammare. Vi är verkligen rädda för sorg i Sverige och det är något vi behöver jobba på. Bland annat…

Monika http://monnetankar.blogspot.se 2015-04-24 09:49 /

Svara

Vilket viktigt inlägg. Jag ska försöka tänka mig för mer. Jag upplever faktiskt att vuxna också gör så mot varandra. Fast kanske inte direkt till personen i fråga. Normen är alltid att vara stark och att klara allt och lite till. Kommentarer som ”Jaha, nu är hon sjuk igen, hon klarar ingen stress alls” eller ”Jag tycker inte det är hälsosamt att sörja så länge. Du måste ut och möta människor. Ryck upp dig!” tycker jag att jag hör ofta. Hur som helst tråkigt för både vuxna och barn. Kul att du skrev om det.

Emelie http://emlanshusligheter.blogspot.se/ 2015-04-23 17:07 /

Svara

Som jag lovat mig själv att inte säga ”inte ska du vara ledsen” till mitt barn, nu är barnet drygt 10 månader, och än har jag avhållt mig. När mitt barn trillar och blir rädd, då tar jag upp i famnen. Kramar om, visar att ”jag ser att du blev rädd, du blev ledsen”. Oftast går det över direkt. Blir barnet arg då säger jag ”jag hör att du blev arg, du ville ha XXX, du blev arg när mamma tog den. Det är okej att bli arg”. Men jag kan även säga ”det gick bra” när jag ser att barnet tittar på mig för att kolla av.

Anna 2015-04-22 19:29 /

Svara

Tyvärr är det ju allt för ofta även vuxnas känslor slätas över. Ett himla utslätande är vad det är. Trött på att hela vårt samhälle är så rädd för känslor.

alexandra 2015-04-22 18:05 /

Svara

Nu har jag inte läst igenom övrigas kommentarer men vill säga att jag håller med, tack för att du påminner oss alla, och jag antar att du känner till Petra Krantz Lindgren? Som mässar om detta på ett bra sätt!

A-mamman http://www.amamma2.wordpress.com 2015-04-22 14:17 /

Svara

Jag håller helt med. Upplever ofta att sonen gråter lite extra över någon bagatell med trilskande stövlar just när han kommer hem efter en händelserik och säkert ansträngande dag på dagis. Tänker att det säkert är mycket han släpper ut där. Tänker att vi vuxna kan lära av barn där. Vi behöver också ventiler i vardagen. Hur släpper vi fram våra känslor, om alls?

Linda 2015-04-22 12:27 /

Svara

jag måste bara säga TACK för detta inlägget. jag jobbar som vikarie på förskolor och de flesta ställen har väldigt mycket upp-och-hoppa-mentalitet. jag är inte förälder själv så jag har tidigare mest försökt göra som de andra pedagogerna (med delvis inverkan av mina egna värderingar såklart). jag tänkte tidigare att upp-och-hoppa skulle lära barnen att det inte är så farligt att ramla, det går över, var stark, osv. men i och med ditt inlägg så inser jag att det inte håller. sedan jag läste inlägget har jag testat att vara mer tröstande (beroende på situation givetvis), och dessutom sagt ”var det läskigt? jag förstår det” när ett barn t.ex ramlat från en gunga. de flesta frågar ”var slog du dig?” men det är ju inte alltid det som är grejen. en annan gång funkade det bra att bara ta upp och hålla om. barnet som hade ramlat och gråtit la huvudet på min axel, höll om tillbaka och så satt vi så en stund innan vi fortsatte leka. det är såklart så att hur jag tröstar beror på situationen, och det förstår jag att du också vet, även om några i kommentarsfältet inte verkar tro det. du är en förebild för mig clara, inte bara när det gäller barnuppfostran utan också levnadssätt!

Emma 2015-04-22 12:11 /

Svara

Jag tycker man lätt kan trösta utan att förstärka barnets ledsenhet. Det finns mellanvägar, som i det mesta i livet. Man behöver inte ropa OJ OJ OJ LILLA DU GJORDE DET OOOOONT!!! för att barnet föll lite. Man kan bara trösta och krama och vara där. Oftast lugnar sig barnet?. Och om man tröstat o märker att barnet ”fastnat” i ledsenheten, DÅ kan man
avleda med en leksak eller en trevlig majskrokar.

maja 2015-04-20 22:04 /

Svara

Listan över saker jag lärt mig av Underbara Clara blev precis längre! Eller kanske inte lärt mig, men fått mig att reflektera och tänka ur ett annat perspektiv. Tack för det!

Ellen http://harborellen.blogspot.com 2015-04-20 19:48 /

Svara

När jag var barn och ramlade grät jag ofta enbart för att jag blev rädd. Och då var det tröstande om någon sa att det faktiskt gick bra.
Det finns nog skäl till att bli mer orolig om en vuxen ramlar, t.ex. är den vuxna tyngre, cyklar snabbare och har längre fallhöjd.

Terese 2015-04-20 18:54 /

Svara

Jättebra skrivet! Jag har barn och jobbar med barn, och jag håller verkligen med dig. Känslor är inte farliga, vi behöver inte ta bort dem från barnet. Men vi behöver vara barnets trygga bas där det får tröst, stöd och kraft till nya äventyr. :)

Lotta 2015-04-20 12:46 /

Svara

Jag finner rubriken något missvisande. När min dotter gör illa sig i ett fall eller liknande, är det mest troligt inte sorg hon upplever, utan smärta. Kanske rentav skam (rent affektteoretiskt) om det är så att det inte gjorde så ont, då hon kanske föresatt sig att gå någon viss stans, men ramlar på vägen. Kan säkert uppfattas som att jag är petigt genom att märka på orden, men jag tänker att resonemanget är upphängt på ledsenhet och sorg – något jag tänker är kvalitativt skilt från smärtupplevelsen. Sen kan ju smärta leda till ledsenhet, men då bör man bli medveten om vilken känsla det är man bemöter som förälder.
Många barn vänder sig till föräldern för att ta reda på vilken reaktion som är lämplig vid olika inträffade scenarior. Om föräldern då förvrider sitt ansikte som om denne själv upplever intensiv smärta – kommer den observante att se att barnet mer sannolikt kommer att spegla denna respons, än att fortsätta som om inget hänt. Det jag vill ha sagt med det är att barn, förutom sin genuina upplevelse, söker efter ett modellbeteende hos sin anknytningsperson för att ta reda på vilken respons som är lämplig eller önskvärd. Vidare bedömer jag de allra flesta föräldrar vara kompetenta nog att bedöma vilken reaktion som är mest lämpad att svara upp med i en given situation.

Pappa 2015-04-20 12:44 /

Svara

Bra skrivet Pappa!

B 2015-04-20 19:30 /

Mycket bra skrivet!

Anja H 2015-04-20 23:25 /

Vilket bra och tankeväckande inlägg! Jag har själv en liten pojke och jag försöker ofta skoja bort när han gör sig illa för att han inte ska bli rädd, och har över huvudtaget inte reflekterat över de aspekter som du tar upp förrän nu. Verkligen en tankeställare. Jag har tipsat om ditt inlägg och skrivit lite från min synvinkel på min blogg, läs gärna här http://mammaglitter.se/2015/april/lat-barnen-grata.html

Alexandra http://mammaglitter.se 2015-04-20 08:34 /

Svara

du sätter ord på mina tankar… :)

mej http://hallongaffel.blogg.se 2015-04-19 22:02 /

Svara

http://www.sorg.se

Finns mycket att reflektera över om sorg, även barns sorg, eller särskilt om barns sorg…

Ninna 2015-04-19 21:29 /

Svara

Jag måste tipsa om en jättebra bok på temat, ”Med känsla för barns självkänsla” av Petra Krantz Lindgren. Gav mig ett helt nytt synsätt och insikt i hur mitt eget beteende formar mina barn.

Josefine 2015-04-19 20:07 /

Svara

Det stämmer ju, även om jag själv inte har reflekterat över det i förhållande till barn. Ibland är der ju faktiskt riktigt skönt att gråta för att få ur sig en sorg.

Miranda https://erasmus2015.wordpress.com 2015-04-19 16:06 /

Svara

Kanske är vi eniga i det grundläggande, men håller ändå inte med i saken här. Läs gärna mitt inlägg ”Att se ett barns behov, möta dem och inte sörja en sorg som inte finns” där jag utgår från ditt inlägg och utvecklar mina tankar om det.

http://dinfavorit.blogspot.dk/2015/04/att-se-ett-barns-behov-bemota-dem-och.html

Tack för en inspirerande & fin blogg!

Din favorit http://dinfavorit.blogspot.se 2015-04-19 12:56 /

Svara

Bra inlägg! Tycker att det är jätteviktigt att låta barnen få möjlighet att få ut sin gråt, sin ledsenhet och sorg vad det nu än handlar om. Håller med om det du skrev om att barn kan gråta över mycket som de kanske tidigare samma dag också varit ledsen över men inte gråtit över t.ex. Tror att det också är viktigt att t.ex. fråga sina barn om man ser att de är ledsna eller deppade över något. Alltså innan det blir värre och tyngre börda tänker jag. Det för att bekräfta dem som människor, att någon ser mig. Samma sak att t.ex. bekräfta deras glädje när man ser att de är glada över något speciellt Det brukar jag tänka på när det gäller mina barn. När man som vuxen bekräftar och låter barnen få vara i både glädje och sorg så stärker vi deras person. De blir sedd och klarar av livet på ett bättre sätt.

Ingela 2015-04-19 11:24 /

Svara

Som fyrabarnsmor och med erfarenhet av barn (och ungdomar), barnomsorg och skola måste jag säga att jag inte håller med dig. Jag vet inte vad du har för erfarenheter eller vetenskapliga belägg (empiriska) för dina resonemang men de skiljer sig från med mina. Min erfarenhet är att de allra flesta föräldrar, förskolepedagoger och lärare har kunskaper och kompetens i att hantera situationer utifrån barnet och inte könet! Med avseende på dina inlägg kan jag uppleva att du ofta generaliserar utifrån argument som i flera avseenden kan upplevas som stereotypa. För mig ligger det en stor skillnad i att tycka och i att säga att något är och där upplever jag att du är lite oförsiktig. Visst finns det poänger i mycket av det du skriver, men jag skulle snarare se dem som tolkningar och inte som sanningar vilket jag många gånger uppfattar att du framställer dem som.

Maria 2015-04-19 11:10 /

Svara

Håller med dig där! Det är jättestor skillnad på att uttrycka vad man tycker/upplever och sanningar. Det bör alla vara noga med.

Anja H 2015-04-19 11:18 /

Skönt med vettiga ord i tråden. Vid tyckanden och tänkanden av barnuppfostran framstår klaras ord som den enda sanningen. Undrar också vad hon baserar sina ord på?!

Veronica 2015-04-19 22:34 /

Jättebra skrivet! Så viktigt!

Sara http://sarapeterssons.se 2015-04-19 11:08 /

Svara

Balans, lagom, lyhördhet, tycker jag sammanfattar hur man bör reagera.
Dvs varken ömka eller förminska, avgöra från gång till gång hur man bör reagera och vara lyhörd både för skillnader mellan barn i olika åldrar, barn och vuxna (barn ska fostras dvs lära sig vad som gäller i livet medan vuxna inte ska fostras) och individuella skillnader.

Viktigt att varken förstärka en nojighet eller avfärda känslor. Låter mycket vettigt (som andra skrivit) att fråga barnet hur det gick, om man ser att barnet tagit illa vid sig. Men om det ser sig omkring för att hos en vuxen läsa av vad som förväntas av hen då är det bäst att antingen låta barnet själv känna efter hur det gick, alternativt säga något uppmuntrande – inte avfärdande. Däri ligger en skillnad.

Exemplet hur det skulle se ut om vi behandlade vuxna likadant, förbluffade mig. Har du Clara aldrig själv upplevt, hört andra berätta eller blivit vittne till liknande? Jag tycker tyvärr att det händer alldeles för ofta bland vuxna att somliga avfärdar andras känslor, ibland med väldig nonchalans.
”Mister du en står dig tusen åter…” ”Det som inte dödar härdar”, ”Man orkar alltid lite till!” Jag blir vansinnig på sådant förminskande. Varken vuxna eller barn ska behöva känna att deras känslor inte tas på allvar.
Tycker att det gäller både mot tjejer och killar. S.k ”duktiga” tjejer biter ihop och kör på utan att ta hänsyn till att kropp och själ kan vråla ”NEJ!”. Ofta är de också alltför bra på att ta hand om andra men inte sig själv. Tjejer kanske oftare än killar fått lära sig att det är ok att prata känslor -men tjejer har nog minst lika mycket bekymmer med att upptäcka och ta hänsyn till de egna känslorna.

Tycker du ska skilja på sorg och lite ledsen. Det är stor skillnad. Sorg är större; att sörja någon som dött, en skilsmässa eller annan förlust. Lite ledsen då man slagit sig, är något helt annat än sorg.

Anja H 2015-04-19 10:56 /

Svara

Vill tillägga: alla gillar inte att man gör jämförelser mellan hund- och barnuppfostran men jag anser att det förvånansvärt ofta går att göra. Som i fallet med att ömka/tycka synd om. Hundar bör man inte ömka/ta upp när de är oroliga/rädda, då de litar till sina människor och det beteendet kan förstärka deras oro och rädsla. Man bör utstråla lugn och trygghet. Detta gäller även barn, anser jag. En stor skillnad råder här mellan hund och barn; ett barn kan man lära/har lärt sig att sätta ord på sina känslor. Och man kan förklara. Hur man bäst förklarar för en hund att inte vara rädd för åska eller snöras, det hade jag gärna velat veta. Men det är en helt annan diskussion.

Anja H 2015-04-19 13:54 /

Håller med dig Anja H. om att beteendet mot vuxna i sorg ofta är förminskande. När jag var med om ett missfall som jag valde att berätta om t.ex. på jobbet, kom det just käcka tillrop som ”bättre lycka nästa gång” när det sista man tänkte på var att försöka en gång till. Det är svårt för oss alla att hantera och möta andras sorg på ett bra sätt och vi är också olika i hur vi vill bli bemötta. Men det har egentligen lite att göra med hur man hanterar att ett barn slår sig. Anja har en poäng i att man vid varje tillfälle bör vara lyhörd och reagera efter vad stunden kräver. Dessutom tror jag också att skillnaden i hur vi behandlar kille och tjej är något överdriven. Jag ömkar och är orolig för min minsting som är en kille långt mer än jag ömkar hans storasyster, tyvärr.

Katti 2015-04-20 09:57 /

Jag haft uppväxt gråt inte du är så känslig så dumt
hatar att mamma varit så mot mej men blir krympt
som människa en känsla ska genomlevas o aldrig
kvävas. Lycka t med kycklingarna.

maria 2015-04-19 10:55 /

Svara

Väldigt fint och bra skrivet, Clara.

Eva 2015-04-19 09:02 /

Svara

Jag håller delvis med men säger gärna när jag tröstar att ”det är ingen fara, det var inte farligt” när mitt barn ramlat och det inte var farligt. Jag tycker det är en viktig skillnad att göra i harmlösa situationer för att mitt barn ska lära sig att vissa saker inte är så farliga.
Tycker det är konstigt att jämföra hur vi behandlar barn och vuxna, barn och vuxna är olika och det är förhoppningsvis i sådana situationer en vuxen då har lärt sig när man ramlar på cykeln att själv kunna känna efter och säga: jag är ok, det är ingen fara eller jag är inte ok jag behöver hjälp.

Elin 2015-04-19 08:44 /

Svara

Jag instämmer

Madelein - mother to six wonderful kids http://www.madelein.se 2015-04-19 09:19 /

ANNONS
ANNONS
Blogglistenhits