UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Äntligen igång

Idag var första riktiga arbetsdagen för hela familjen. Jakob var på sitt nya jobb. Jag plåtade för fullt till ett reportage (med Folke som sällskap) och Bertil var på förskolan. Alla kände sig väldigt lättade och glada över att vara igång igen. Glädjen visste faktiskt inga gränser över att äntligen få gå till förskolan. Inte ett enda tjafs om påklädningen eller frukosten inträffade,  vilket är mer än man kan säga om de senaste mornarna. Och jag – som liksom haft irritationskli i kroppen över jobb som hopat sig och som jag inte kan ta tag i – jag fick äntligen sätta igång och riva av lite grejer. Även om det gick långsammare än jag tänkt eftersom Folke var trött och småsjuk.

Även om jag alltid är svårstartad efter ett lov så är jag glad att känslan i kroppen när jag tänker på mitt jobb är positiv! Tycker att det är deppigt med det där ständiga nedräknande mot hur många dagar det är kvar till nästa helg eller nästa semester. Som många ägnar sig åt på Facebook. Inte för att det är något fel i att göra det, utan bara för att det verkar så otillfredsställande och jobbigt att bara leva för ledigheten och se livet som en transportsträcka till den.  När majoriteten av dagarna faktiskt innebär jobb. Jag har själv haft en sådan jobbsituatuon under en period (plus att skolan kändes så i vissa perioder).  Och jag är väldigt glad över att det inte känns så längre.  Att jag kom därifrån innan vantrivseln handlingsförlamade mig totalt. För det är kanske det som är det luriga med ett jobb man vantrivs med: Tillslut blir man så nedgången av att vara på ett ställe där man inte trivs att man kanske inte ens orkar börja leta efter något annat, fastän man vill.

 

Hudlös morgon

Det är något visst med mornar. Känslorna ligger utanpå huden. Man är både ledsen och glad. Jag minns tidiga mornar i gymnasiet som liksom fnissades sönder totalt av trötthet och vår oförmåga att strama upp och ta ihop oss själva. Jag minns också några av de tidiga morgonföreläsningar som jag och Annakarin gjort. Innan människor helt hunnit ta på sig sina masker. Satt upp sin gräns mot omvärlden. Lite hudlösa är vi där allihopa och börjar någon skratta, ja då blir det ohämmat fnissig och flamsigt i hela gruppen. Som om vi alla plötsligt var åtta år gamla. Och berättar någon någonting sorgligt eller rörande så är inget öga torrt.

För mornar är också tårar för mig. Att Bertil sitter i soffan och frågar ”Vill Folke komma och va med mig?” Och så sätter jag Folke  bredvid honom i soffan. Och jag rörs till tårar av synen, medan jag dricker mitt starka kaffe med grädde och socker och gråter en skvätt för att livet är så vackert och jobbigt och uttröttande och härligt på samma gång. Och för att min mask ännu inte kommit på och jag fortfarande är pirrigt hudlös. Och för att dagen just börjat och jag är både ledsen och glad och inte riktigt vet vilket som ska få vinna.

Förhärligande och enfaldigt positiv?

Jag får ganska ofta skit för att jag ”förhärligar” mitt liv på bloggen. Eller bara skriver om att jag är så jäkla nöjd och glad. Det är inte sant. Jag har skrivit om min panikångest, om mördande sömnbrist, om att må dåligt under graviditeten och massa andra jobbiga saker. Men det är som att folk glömmer bort det och fortsätter störa sig på att jag ofta är positiv och glad och – gud förbjude – tacksam. Och trots att jag  skrivit om när mamma dog och hur jag mådde då, verkar folk inte fatta vad det innebär. De tycker fortfarande att min blogg är alldeles för glad och att jag alldeles för välmående. Det får mig att misstänka att dessa läsare inte bara är okänsliga utan också ointelligenta och saknar inlevelseförmåga. Måste man bli påmind om någons livssorg vareviga dag för att alls komma ihåg den?

Men det är sant att jag skriver mycket om det jag tycker är fint. Och vet ni varför? Det är för att jag tycker att mycket är fint. För att jag är oerhört glad över mitt liv. För att jag flera gånger om dagen känner tacksamhetskänslor. För att jag ofta, ofta känner ilningar av lycka. Inte så att jag går omkring här hemma helt mild och fridfull som en budda. Tvärtom är jag ganska hetsig och ful i munnen och kan beklaga mig över bagateller. Men det där som folk säger ibland ”Tänk vad tokigt att man tar hälsan för givet. Tänk vad dumt att man inte kan vara tacksam för det lilla”. Så säger aldrig jag för jag är tacksam för det lilla. Jag tänker väldigt ofta på hur fantastiskt det är att vi får vara friska. Och mätta. Och ganska glada och sams och kärleksfulla mot varandra i familjen.

Som liten fick jag ofta höra att jag var så positiv och glad. Det verkar helt enkelt vara min grundpersonlighet. Sedan tror jag att det kan förstärkas eller försvagas beroende på vad man går igenom i livet. Kanske går det bara att vara riktigt glad och tacksam om man också varit riktigt olycklig och mått fruktansvärt dåligt? Så att man har något att jämföra med.

När man kollar på forskning om vad som gör folk lyckliga är tacksamhet något som nämns som en viktig faktor. Att kunna vara tacksam. Att kunna uttrycka tacksamhet. Och jag gör båda sakerna. Jag både känner mig genuint tacksam över sakernas tillstånd – och jag uttrycker det. Både i min vardag men även här på bloggen. Kanske verkar det påklistrat och förhärligande. Men det är så jag är. Jag lägger märket till bra saker helt enkelt. Och de är ganska många när man håller utkik.

Jag tycker att det är sorgligt att tacksamhet fått en sådan negativ klang. Som att tacksamhet och ett positivt sinnelag är något enfaldigt. Men jag ser ingen motsättning mellan att vara tacksam för vad man har – och ändå vilja förändra saker i samhället. Jag tycker faktiskt att jag själv är ett bra exempel på det! Däremot är det frustrerande att den tanken verkar omöjlig för många människor. I synnerhet de som läser min blogg och stör sig på mig. Men inte på mina politiska inlägg eller starka ställningstaganden. Utan på det fina, glada, milda, positiva. Hur orkar man liksom?!

Vinterälsk och vinterhat

Jag tycker att tiden efter jul ofta känns lite sorgsen. Jag blir stressad av alla som slänger ut julen på nyårsdagen – eller ännu värre i mellandagarna – och gastar om vår från en dag till en annan. För nu kommer tiden då folk hatar vinter och längtar efter vår så de blir alldeles olyckliga på kuppen. Men det är inte ett dugg ljusare nu än vid lucia typ – ändå ska man köpa vårblommor och prata vårkänslor. Trots att vi har minst hälften av vintern kvar framför oss. Jag önskar att det gick att förbjuda folk i lag att plocka bort julbelysningen utomhus. Den förgyller ju alla mörka, kalla januaripromenader. Tänk om det liksom gick att lagstifta fram lite vinter-mindfulness? Lite lugn och acceptans inför landet vi lever i och dess väderlek!

Säkert är jag hopplöst omodern. Dessutom är det väl lite att kasta sten i glashus att klaga på detta – jag som börjar fixa med julen alldeles för tidigt – redan i november. Men jag älskar vintern! Tycker så mycket om det lugna, vita, krispiga. Och de soliga, kalla vinterdagarna som nu kommer. Och det är så himla tråkigt att vara själv med att älska en årstid som de flesta andra avskyr och bara vill förtränga till varje pris.

Släktskap

Igår åt vi middag hemma hos pappa, och passade på att hänga lite med min systers familj innan de reser hem igen. Knäppte den här bilden när barnen placerades framför Bamse för att lugna ner sig några hekto. Älskar dessa små hobbitar. Är så glad att mina barn har jämnåriga kusiner. Jag hade själv flera kusiner som jag stod nära som liten – men det var ju så himla stor åldersskillnad mellan oss! Och jag var länge yngst av allihopa. Det känns så fantastiskt att mina barn en gång kommer kunna sitta och käka middag med sina kusiner – när jag och syrran är gamla och döda – och skratta åt oss och våra egenheter. Och minnas oss tillsammans och vara varandras familjer! Släktskap är någonting väldigt fint.

Vi glömmer inte

Den här tiden för sju år sedan var min mamma döende. På juldagen var hon på väg in i koma, där hon låg på sängen hemma hos mormor och morfar. Vi var där precis som vanligt för att fira jul. Men det blev en väldigt ovanlig jul. På något sätt klamrade hon sig ändå kvar i livet och dog istället i en sjukhusäng efter fruktansvärda smärtor på dagen en månad senare.

Tre år innan den hemska julen inträffade tsunamin. Även den gången var jag hos mormor och morfar för att fira jul. Jag satt i trappen upp till övervåningen och lyssnade på nyhetssändningen. Rädd för att se bilderna. Men resten av familjen bänkade sig framför teven och försökte ta in det oerhörda.

När mamma dött läste jag ett stycke som tröstat mig många gånger sedan dess. Kanske tröstar det någon fler, som likt mig förlorat en närstående alldeles för tidigt. Som varje julhelg tänker på och saknar någon. Som alltid kommer känna att någon fattas dem.

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga ”Nu har hon lämnat oss”
Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och tillslut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg på stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när honår sin nya hamn.

Julminnen

Dagen före julafton är speciell för mig. När man var liten var det ju världens absolut längsta dag. Ofta spenderade vi den i bilen för att åka de fyrtio milen upp till mormor och morfar vid polcirkeln. Längs krokiga vägar och snötyngda granar rullade vi fram – min syster och jag. Inklämda i baksätet mellan klappar och resväskor. Jag saknar både mamma och morfar så mycket i juletid. Båda är borta nu. Ändå är de med på sätt och vis. Fast jag inte längre firar jul i Stenträsk där jag firat närmare 20 jular känns den tiden lika verklig och nära som om det var igår.

Och minnena är en tröst. Jag har alltid trott att det är en floskel. Varför skulle man bli tröstad av minnen – man borde ju bara bli ledsen av att tänka på det man haft och förlorat? Och, jo, visst blir man lite ledsen. Men om jag sluter ögonen så sitter jag på vedlåren i mormors kök igen och ser på när hon rullar köttbullar. Känner värmen från vedspisen stråla mot benen och hör morfars snarkningar från soffan i vardagsrummet och ekonyheterna i radion. Och samma känsla av absolut trygghet uppfyller mig nu som då.

Årssammanfattning

Så har det blivit dags för den årliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. Känner er fria att kopiera till era bloggar och själva svara på om ni har lust!

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Vi startade vår gårdsbutik som ett steg i att bli mer självförsörjande på mat. Men det var jag i ärlighetens namn inte jätteengagerad i eftersom jag var tjock med barn. Ändå kändes det som en milstolpe.

Genomdrev du någon stor förändring? Nej inte egentligen. Kanske på hemmaplan. Genomdrev en stor renovering gjorde jag i alla fall. Skitjobbigt när det varade samtidigt som det kändes helt fantastiskt att äntligen komma vidare med huset.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken! Så himla härligt. Bland annat blev min bästa vän mamma vilket var bra tajming plus att min närmaste grannkompis fick barn bara några dagar innan mig!

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?  Jag kan ju inte svara annat än den dag jag födde Folke. Så himla magisk, jobbig och spännande dag. Sjukt stolt över att min kropp har kunnat klämma fram två ungar.

Dog någon som stod dig nära? Tack och lov nej

Vilka länder besökte du? Turkiet och sedan inget mer

Bästa köpet? Hantverkare som gjorde om hela vårt hus typ. Dyrt men bra spenderade slantar.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att få världens finaste bebis som var frisk och välskapt

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? En bra nattsömn, löpning

Vad önskar du att du gjort mer?  Tränat och ätit nyttiga saker. Kämpade verkligen under graviditetens slut för att orka och sedan massor under hösten men det var väldigt svårt att få till det faktiskt.

Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat i mobilen när jag borde somnat för länge sedan.

Favoritprogram på TV? Oj! Nu har jag ju ingen teve så det får bli sista säsongerna av Mad Men och Boardwalk Empire

Bästa boken du läste i år? Jag vet inte om det var den bästa men den mysigaste var definitiv Augustprisnominerade Mördarens Apa (barn/ungdomsbok)

Största musikaliska upptäckten? Inte kanske en upptäckt direkt men jag lyssnade Satie dagarna i ända i höstas. Väldigt rogivande.

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Jag kan ju säga att min bokserie BAKA och FIXAs försäljningsframgångar är väldigt roliga!  ”Helt sensationellt” enligt förlaget.  Annars tycker jag att flytten till Amelia har varit väldigt lyckad. Har nästan dubbelt så mycket läsare nu som för ett år sedan och är mer peppad på bloggandet än någonsin nu när jag inte behöver sitta och fixa med annonsörer och annat. Jag vet att många var missnöjda men också att många ändrat sig så här ett år senare.

Största framgång på det privata planet? Att det känns som att jag och Jakob kommit varandra ännu närmre och blivit bättre på att fungera som par. I år har vi varit ihop i tio år och jag tycker att det blir bättre hela tiden. En stor framgång var ju också att Jakob gjorde klart sina dubbla utbildningar vilket har inneburit en enorm lättnad för hela familjen. En tredje grej är att det känns som att jag slutat fly från grejer och försöka bena ut dem istället. Gick i aurorasamtal innan denna förlossning och även efteråt vilket känns väldigt moget och klokt. Det är dumt att fly.

Största misstaget? Att renovera sovrummet med två småbarn och sova på en madrass i gästrummet i tre veckor. Där förstörde jag min nattsömn och rygg tror jag

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare. Mer lugn och harmonisk och ingen oro över ekonomin eller orken. Dock var ju graviditeten ganska jobbig

Vad spenderade du mest pengar på? Huset. Vårt hus är ett svart hål som slukar allt i sin närhet, i synnerhet pengar

Något du önskade dig och fick? En frisk son

Något du önskade dig och inte fick? Ett färdigrenoverat badrum. Är ännu inte färdigt men snart så!

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Min syster med familj var här och firade mig överdådigt. En bra kompensation från året innan då jag var hemma själv och var  lite ledsen

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer sömn

Vad fick dig att må bra?  Att ha en bebis igen. Kan njuta mycket mer av Folke än jag gjorde av Bertil. När han var liten längtade jag bara efter att han skulle bli stor. Nu har jag en stor och en liten och får det bästa av två världar. Både bebisjoller och kloka treårsfunderingar.

Vem saknade du? Mamma. Alltid mamma. Speciellt nu när jag fått ett till barn. Samt min syster Anna när hon var i Tokyo halva hösten och vi inte längre kunde prata i telefon tre gånger om dagen

De bästa nya människorna du träffade? Asså? Folke såklart!

Mest stolt över? Att jag tycker att jag är så himla bra mamma. Verkligen inte perfekt på något sätt – men jag gör så gott jag kan och känner att det duger. Brukar ofta fråga mig hur trevlig jag är att bo med. Hur stressad, sur och bråkig jag är? Men kan faktiskt säga att det känns som att det är hyfsat balans i mitt liv och att jag nog är rätt trevlig att leva med både för mina barn och min man

Högsta önskan just nu? Sömn. Ett fredligare 2015 än det år som gått. Att det rödgröna blocket går framåt och får egen majoritet i nyvalet så att vi får en politik som gör skillnad för miljön.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Träna mer än jag gjorde detta år.

Curlade ungar och kränkta vuxna

De senaste dagarnas läsarstorm fick mig att tänka på en text som också den orsakade en läsarstorm ungefär samma tid förra året och som jag tycker är en av de viktigaste texterna jag skrivit. Texten hade rubriken Problemet är inte barn som curlas utan barn som aldrig curlas. Helt uppenbart finns det få saker som upprör och engagerar vuxna lika mycket som ”bortskämda” barn och deras föräldrar. Tror att texten nedan delades tjugotusen gånger eller så.

” Senaste tiden har debatten om curlade barn blossat upp igen. Psykologen Alf B Svensson uttalade sig i Expressen i veckan om att vuxna måste sluta behandla sina barn som kungar.  Läkaren David Eberhardt har precis släppt en bok på temat, som handlar om hur barn tar makten i svenska familjer och är alldeles för bortskämda. Experterna är samstämmiga – svenska barn curlas för mycket! Och medierna hakar på, helt okritiskt. Journalister läser dessa debattartiklarna och böcker och känner sig så träffade att de vill bjuda in alla tänkbara ”experter” i ämnet till morgonsoffor och panelsamtal. Och så blir myten om de bortskämda, curlade barnen en allmänt vedertagen sanning. När verkligheten faktiskt är att curlade barn ett privilegium för friska, välbetalda medelklassföräldrar. Och det stora samhällsproblemet är inte de barn som curlas, utan alla de barn man önskade att någon vuxen, någon enda gång, kunde curla.

Barnfattigdomen är hög i Sverige och oerhört många barn riskerar att fara illa. Barn till alkoholiserade föräldrar, till föräldrar som brukar våld mot varandra eller mot barnen. Barn till föräldrar med svår psykisk eller fysisk ohälsa. Barn till föräldrar som upplevt krig och svåra trauman, som de aldrig haft möjlighet att bearbeta. Barn till utfattiga föräldrar som inte har något jobb, eller kanske har flera jobb men ändå inte pengar så det räcker. Barn till föräldrar som aldrig är hemma, eller är hemma fast aldrig riktigt närvarande. Det stora problemet vi borde prata om är inte curlade medeklassbarn utan alla barn man bara önskar kunde få uppleva curling. Någon enda gång. Att deras föräldrar kunde ha resurserna att sopa banan för sina barn lite mer. Packa en matsäck, hjälpa med en läxa, ställa fram frukost, lyssna färdigt, gå på ett föräldramöte, vara klassförälder, leka, tjata, skjutsa och hämta från aktiviteter och sitta uppe och vänta sent om natten. Sådant där som är självklarheter (och kanske bortskämdheter för många) men som för andra barn är en ouppnåelig dröm. Därför att deras föräldrar av olika anledningar själva har det jobbigt.

Otroligt många barn är inte ett dugg curlade. Hinder i deras liv sopas aldrig bort av föräldrarna. Sådant som andra föräldrar tycker är självklarheter att göra för sina barn, blir aldrig gjorda för dem. Men den privilegierade medelklassen sätter som vanligt agendan för vad som ska debatteras. Vilken sanning som ska bli den rådande. Och istället för att diskutera hur samhället ska hjälpa dessa utsatta barn – diskuterar vi hur många julklappar det är rimligt att köpa och om mellanstadiebarn ska få äga iphones. Om hur störande det är att barn avbryter vuxnas samtal vid middagsbordet. Som om det vore en självklarhet att alla barn ens sitter vid ett middagsbord.

Vilken jävla dum debatt. Prova att höja blicken en gång. ”