UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Årssammanfattning

Så har det blivit dags för den årliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. Känner er fria att kopiera till era bloggar och själva svara på om ni har lust!

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Vi startade vår gårdsbutik som ett steg i att bli mer självförsörjande på mat. Men det var jag i ärlighetens namn inte jätteengagerad i eftersom jag var tjock med barn. Ändå kändes det som en milstolpe.

Genomdrev du någon stor förändring? Nej inte egentligen. Kanske på hemmaplan. Genomdrev en stor renovering gjorde jag i alla fall. Skitjobbigt när det varade samtidigt som det kändes helt fantastiskt att äntligen komma vidare med huset.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken! Så himla härligt. Bland annat blev min bästa vän mamma vilket var bra tajming plus att min närmaste grannkompis fick barn bara några dagar innan mig!

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?  Jag kan ju inte svara annat än den dag jag födde Folke. Så himla magisk, jobbig och spännande dag. Sjukt stolt över att min kropp har kunnat klämma fram två ungar.

Dog någon som stod dig nära? Tack och lov nej

Vilka länder besökte du? Turkiet och sedan inget mer

Bästa köpet? Hantverkare som gjorde om hela vårt hus typ. Dyrt men bra spenderade slantar.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att få världens finaste bebis som var frisk och välskapt

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? En bra nattsömn, löpning

Vad önskar du att du gjort mer?  Tränat och ätit nyttiga saker. Kämpade verkligen under graviditetens slut för att orka och sedan massor under hösten men det var väldigt svårt att få till det faktiskt.

Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat i mobilen när jag borde somnat för länge sedan.

Favoritprogram på TV? Oj! Nu har jag ju ingen teve så det får bli sista säsongerna av Mad Men och Boardwalk Empire

Bästa boken du läste i år? Jag vet inte om det var den bästa men den mysigaste var definitiv Augustprisnominerade Mördarens Apa (barn/ungdomsbok)

Största musikaliska upptäckten? Inte kanske en upptäckt direkt men jag lyssnade Satie dagarna i ända i höstas. Väldigt rogivande.

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Jag kan ju säga att min bokserie BAKA och FIXAs försäljningsframgångar är väldigt roliga!  ”Helt sensationellt” enligt förlaget.  Annars tycker jag att flytten till Amelia har varit väldigt lyckad. Har nästan dubbelt så mycket läsare nu som för ett år sedan och är mer peppad på bloggandet än någonsin nu när jag inte behöver sitta och fixa med annonsörer och annat. Jag vet att många var missnöjda men också att många ändrat sig så här ett år senare.

Största framgång på det privata planet? Att det känns som att jag och Jakob kommit varandra ännu närmre och blivit bättre på att fungera som par. I år har vi varit ihop i tio år och jag tycker att det blir bättre hela tiden. En stor framgång var ju också att Jakob gjorde klart sina dubbla utbildningar vilket har inneburit en enorm lättnad för hela familjen. En tredje grej är att det känns som att jag slutat fly från grejer och försöka bena ut dem istället. Gick i aurorasamtal innan denna förlossning och även efteråt vilket känns väldigt moget och klokt. Det är dumt att fly.

Största misstaget? Att renovera sovrummet med två småbarn och sova på en madrass i gästrummet i tre veckor. Där förstörde jag min nattsömn och rygg tror jag

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare. Mer lugn och harmonisk och ingen oro över ekonomin eller orken. Dock var ju graviditeten ganska jobbig

Vad spenderade du mest pengar på? Huset. Vårt hus är ett svart hål som slukar allt i sin närhet, i synnerhet pengar

Något du önskade dig och fick? En frisk son

Något du önskade dig och inte fick? Ett färdigrenoverat badrum. Är ännu inte färdigt men snart så!

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Min syster med familj var här och firade mig överdådigt. En bra kompensation från året innan då jag var hemma själv och var  lite ledsen

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer sömn

Vad fick dig att må bra?  Att ha en bebis igen. Kan njuta mycket mer av Folke än jag gjorde av Bertil. När han var liten längtade jag bara efter att han skulle bli stor. Nu har jag en stor och en liten och får det bästa av två världar. Både bebisjoller och kloka treårsfunderingar.

Vem saknade du? Mamma. Alltid mamma. Speciellt nu när jag fått ett till barn. Samt min syster Anna när hon var i Tokyo halva hösten och vi inte längre kunde prata i telefon tre gånger om dagen

De bästa nya människorna du träffade? Asså? Folke såklart!

Mest stolt över? Att jag tycker att jag är så himla bra mamma. Verkligen inte perfekt på något sätt – men jag gör så gott jag kan och känner att det duger. Brukar ofta fråga mig hur trevlig jag är att bo med. Hur stressad, sur och bråkig jag är? Men kan faktiskt säga att det känns som att det är hyfsat balans i mitt liv och att jag nog är rätt trevlig att leva med både för mina barn och min man

Högsta önskan just nu? Sömn. Ett fredligare 2015 än det år som gått. Att det rödgröna blocket går framåt och får egen majoritet i nyvalet så att vi får en politik som gör skillnad för miljön.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Träna mer än jag gjorde detta år.

Curlade ungar och kränkta vuxna

De senaste dagarnas läsarstorm fick mig att tänka på en text som också den orsakade en läsarstorm ungefär samma tid förra året och som jag tycker är en av de viktigaste texterna jag skrivit. Texten hade rubriken Problemet är inte barn som curlas utan barn som aldrig curlas. Helt uppenbart finns det få saker som upprör och engagerar vuxna lika mycket som ”bortskämda” barn och deras föräldrar. Tror att texten nedan delades tjugotusen gånger eller så.

” Senaste tiden har debatten om curlade barn blossat upp igen. Psykologen Alf B Svensson uttalade sig i Expressen i veckan om att vuxna måste sluta behandla sina barn som kungar.  Läkaren David Eberhardt har precis släppt en bok på temat, som handlar om hur barn tar makten i svenska familjer och är alldeles för bortskämda. Experterna är samstämmiga – svenska barn curlas för mycket! Och medierna hakar på, helt okritiskt. Journalister läser dessa debattartiklarna och böcker och känner sig så träffade att de vill bjuda in alla tänkbara ”experter” i ämnet till morgonsoffor och panelsamtal. Och så blir myten om de bortskämda, curlade barnen en allmänt vedertagen sanning. När verkligheten faktiskt är att curlade barn ett privilegium för friska, välbetalda medelklassföräldrar. Och det stora samhällsproblemet är inte de barn som curlas, utan alla de barn man önskade att någon vuxen, någon enda gång, kunde curla.

Barnfattigdomen är hög i Sverige och oerhört många barn riskerar att fara illa. Barn till alkoholiserade föräldrar, till föräldrar som brukar våld mot varandra eller mot barnen. Barn till föräldrar med svår psykisk eller fysisk ohälsa. Barn till föräldrar som upplevt krig och svåra trauman, som de aldrig haft möjlighet att bearbeta. Barn till utfattiga föräldrar som inte har något jobb, eller kanske har flera jobb men ändå inte pengar så det räcker. Barn till föräldrar som aldrig är hemma, eller är hemma fast aldrig riktigt närvarande. Det stora problemet vi borde prata om är inte curlade medeklassbarn utan alla barn man bara önskar kunde få uppleva curling. Någon enda gång. Att deras föräldrar kunde ha resurserna att sopa banan för sina barn lite mer. Packa en matsäck, hjälpa med en läxa, ställa fram frukost, lyssna färdigt, gå på ett föräldramöte, vara klassförälder, leka, tjata, skjutsa och hämta från aktiviteter och sitta uppe och vänta sent om natten. Sådant där som är självklarheter (och kanske bortskämdheter för många) men som för andra barn är en ouppnåelig dröm. Därför att deras föräldrar av olika anledningar själva har det jobbigt.

Otroligt många barn är inte ett dugg curlade. Hinder i deras liv sopas aldrig bort av föräldrarna. Sådant som andra föräldrar tycker är självklarheter att göra för sina barn, blir aldrig gjorda för dem. Men den privilegierade medelklassen sätter som vanligt agendan för vad som ska debatteras. Vilken sanning som ska bli den rådande. Och istället för att diskutera hur samhället ska hjälpa dessa utsatta barn – diskuterar vi hur många julklappar det är rimligt att köpa och om mellanstadiebarn ska få äga iphones. Om hur störande det är att barn avbryter vuxnas samtal vid middagsbordet. Som om det vore en självklarhet att alla barn ens sitter vid ett middagsbord.

Vilken jävla dum debatt. Prova att höja blicken en gång. ”

Jag betalar gärna för att slippa vuxna - en fortsättning

Efter det här inlägget blossade en hetsig diskussion upp i kommentarsfältet. Några blev kränkta för att de trodde att jag sa att alla som inte delade min åsikt kan fara åt helvete. Det sa jag inte. Jag sa att alla som inte vill behöva samsas om samhället med barn kan vistas där det inte finns några barn. Och så gav jag några förslag på sådana barn-ovänliga ställen.  Raljant i överkant må hända.

Men precis som det inte är ok att generalisera kring grupper i samhället och säga att man ogillar romer eller bögar är det inte ok att säga att man ogillar barn.  Och dessutom också förespråka att det ska finna platser där de inte ska vara tillåtna bara för att man själv stör sig på dem. För vems preferenser och fördomar ska vi då börja ta hänsyn till? Om någon stör sig på en funktionshindrad som pratar högt på bussen – ska hen då kunna betala för att slippa sitta bredvid funktionshindrade? Eftersom de kan tänkas prata högt?

Någon skrev att barn precis som hundar är sina ägares ansvar. Det är en inställning som gör mig mörkrädd. Barn är allas ansvar. Det handlar om att barn ska bli vuxna medborgare en dag och de kommer att ta hand om oss när vi blir gamla. Så att uppfostra barn till empatiska, fungerande vuxna är något som ligger i allas intresse. Det är inte ett ansvar man inte kan frånsäga sig bara för att man inte själv gillar eller har barn. Och nej självklart kan inte barn få bete sig hur som helst. Men hur ska de lära sig hur man beter sig om de förvisas från vuxna sammanhang? Och varför reagerar många vuxna som stör sig på barn själva så omoget i sådana situationer?

I mitt blogginlägg använde  jag precis samma argumentation som folk som stör sig på barn använder. Men jag vände den mot vuxna istället. Som förväntat blev många arga eftersom det aldrig är roligt att bli utsatt för generaliseringar och diskriminering. Det tycker inte heller barn – vilket texten handlade om men många ändå missade.

Jag har inget emot tysta kupéer eller zoner på flygplan. Skillnaden är att jag och min stillsamma son är välkomna i dessa zoner eftersom att vi är just stillsamma. Men en barnfri zon kan vi förbjudas ifrån – trots att det finns många vuxna som beter sig betydligt olämpligare än barn. Och även om jag själv föredrar det lite tyst och stillsamt när jag reser – vem har sagt att just min uppfattning om vad som är lagom stillsamt är den rätta?

 

Kontraster

Kom precis innanför dörren efter två intensiva jobbdagar i Stockholm. Först en rolig dag på mitt förlag då vi planerade inför kommande boksläpp och andra roliga saker som ska hända under 2015. På fredagkvällen firade vi  också våra försäljningssiffror med Åsa som är vår agent och Kristin som är Licensing Director. Vi åt en supergod middag  på Nosh and Chow. Sedan avslutade jag kvällen med ett varmt ett dopp i utomhuspoolen på taket till hotellet. Och idag har vi signerat böcker för glatta livet – det är alltid lika roligt att få träffa bloggläsare och bokköpare.

Men ikväll när jag sladdade in på gården och klev ut ur bilen kändes det så skönt att vara hemma igen. Snön ligger tungt på träden och allt är så fridfullt och tyst här. Jag är så glad över mitt liv. Att jag får ha både och. Konstrasterna. Både uppklätt och intensivt i stan och långsamt och rofyllt hemma. Den känsla som väller över mig flera gånger om dagen är tacksamhet. Jag känner en sådan otrolig tacksamhet över allt jag får göra och vara med om. Jag skulle inte kunnat be om något bättre!

Och imorgon slänger jag mig rakt in i förberedelserna inför julhelgen och ger mig hän åt alla husmoderligheter som jag också älskar att hålla på med! Bland annat ska jag stoppa femtio meter korv.

Ja ni hör ju. Kontraster.

Depp och pepp

Vissa dagar är verkligen pissiga. Som igår. Sov tre timmar på natten så när jag väl vaknade på  morgonen stängde jag väckaren i sömnen så att vi försov oss en timme. En timme sen till allting åkte jag sedan runt som en skållad råtta mellan en massa olika möten i stan. Jag skulle spela in radio också och hade Folke med mig men istället för att sova snällt gallskrek han så vi fick avbryta inspelningen och boka om. Suck.

Men idag har jag bestämt att det ska vara en bättre dag. Gick och la mig tidigt igår, åt ordentlig frukost idag samt gjorde bort en del ångestgrejer nu på morgonen som jag haft hängande över mig. Mitt bästa sätt att börja dagen är också med en hundpromenad. Då är det som att jag satt tonen för hela dagen och sedan bara vill vara hurtig och peppad och har övertaget mot tröttheten och irritationen. Och på den här morgonens hundpromenad var det tio minus och soligt. Då kan jag faktiskt inte vara deppig!

Omvårdnad

Ofta tänker jag att det knappt finns något som är  mer tillfredsställande än att vara omvårdande. Speciellt mot någon som är mindre och sårbarare än en själv.  Jag tror att det är därför jag njuter så mycket av att ha djur. Jag känner mig varm i magen när jag storstädat hönshuset och fyllt på nytt foder och spån. När jag kikar in på kvällen för att stänga luckan och hela hönshuset doftar trä och såpa och hönsen sitter på sina pinnar och kurrar förnöjsamt. Eller när jag kommer in från en lång promenad med Melker där han fått springa sig alldeles trött. Och jag ser hur han nöjt rullar ihop sig i fåtöljen. Eller när jag stoppat om mina barn. När Bertil somnat i sin lilla säng, med gosedjursdelfinen och nassegrisen under armarna. Efter att han lyssnat på sagor och vi filosoferat en stund vid sängkanten. Eller när jag brer om Folke som golvats av amningen och sover en tung, fridfull sömn.

Att få ta hand om andra ger livet mening. Det viktiga är bara att komma ihåg att det också gäller också en själv. Man måste ta hand om sig själv. Ge sig själv lite av den där kärleken man förslösar på andra. Ibland är det nästan som att man går omkring och väntar på tillåtelse från andra att pyssla om sig själv. I alla fall som mamma. Man tänker att någon annan ska se till att det blir av. Kanske ens partner. Visst är det fantastiskt om hen tänker på det och kanske också pysslar om en. Men det faktiskt väldigt underskattat att pyssla om sig själv. Att ibland se på sig själv en man ser på sina barn.  Med oäöndlig ömhet och överseende. Istället för att vara full av kritik och självförebråelse över sin otillräcklighet.

För mig kan det handla om att ta ett bad och smörja in benen med någon kräm som luktar gott. Eller den där stunden efter träningen när jag pustar ut i bastun och äter en kall apelsin. Eller när jag inte tvingar mig att stressa runt fast jag är krasslig – utan stannar i sängen med en bra film. Eller när jag börjar arbetsdagen med en kopp kaffe, ett tänt ljus och en stund i fåtöljen. När jag inte gör gott för någon annan utan bara för mig själv.  Den omvårdnad och omtanke man skänker andra kan man faktiskt också ge sig själv. Ja, det är till och med ens skyldighet. Jag måste se till att jag är omhändertagen. Jag kan inte vänta på någon annans initiativ. Jag tänker fylla på själv. Annars håller jag inte.

I väntans tid

Jag hatar att vänta på besked. Jag går just nu och väntar på besked om en rad jobbrelaterade saker. Och antingen blir det fyrverkerier och explosioner – eller så blir det knappt ett tomtebloss. Alldeles oavsett kommer det att bli bra – men jag gillar inte ovissheten. Att inte veta vad som ska hända nästa år. Vad jag ska jobba med ens en gång. Men jag hoppas få besked snart.

I december försöker jag alltid gå in i ett lugnare jobbflöde. Med mer tid att tänka och fundera. Utvärdera hösten och planera inför våren. Om jag också bara kunde lära mig att inte planera in så mycket varenda vår. För när maj väl kommer sitter jag bara inne och längtar ut och förstår inte alls hur jag resonerade när jag planerade. Och i år kommer vi jobba ännu mer med odlingarna och gården så i år gäller det att inte ha för mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Dessutom kommer vi ha en niomånaders pojke som hopplöst sällskap i arbetet. Jag ser redan nu framför mig hur jag ska plocka lera, grus, stenar och trädgårdsredskap ur truten på honom. En spännande upplevelse minst sagt.

Knäppande kyla

Det här längtar jag efter, löjligt mycket: Knarrig snö, knäppande kyla, rosa solnedgång, tunga trädgrenar. Finaste som finns om jag får säga vad jag tycker. Den här bilden knäppte jag hos min mormor en julafton för några år sedan. Sista gången vi firade jul där allihopa. Det är en annan sak jag längtar mycket efter, men mer om det någon annan gång.

På fars egen dag

Det är farsdag idag och då tycker jag att det passar fint att återpublicera ett inlägg jag skrivit om min egen pappa. Jag tycker så mycket om att komma hem till honom. Det är fint och välordnat och hemtrevligt. Min pappa är den mest jämställda pappa jag vet i den generationen och det var alltid han som hämtade oss tidigt på förskolan. Han lekte med oss och klädde ut sig till tjocka kocken och så spelade vi in knäppa filmer. Han gav mig frukost på sängen tills jag tog studenten, för att vara säker på att struliga tonåringen inte gick till skolan hungrig. När killarna i skolan retades med mig och jag satt vid köksbordet och grät då lyssnade han, men ömkade inte utan skrev ner bra saker jag kunde drämma till med som svar på tal.

Kanske är det inte det här det första man tänker på med jämställdhet, men det är väldigt viktigt: Om det värsta händer. Om en av föräldrarna försvinner. Är det en obeskrivligt stor trygghet för barnen att vissa saker fortfarande är som de har varit. Pappa sätter upp julgardiner, gör mysigt med tända ljus, kokar palt och bakar bröd. Många av de klassiskt kvinnliga sysslorna gör han (plus typiskt pappafix) och det med bravur. Jag har aldrig behövt tänka hur ska min pappa klara sig utan mamma? Kommer han få någon mat? Kommer han putsa fönster och vet han verkligen hur tvättmaskinen funkar? Pappa fixar allt!

Han är ofta barnvakt och Bertil älskar att vara med honom. Pappa är gitarrist och spelar alla barnlåtar som finns i hela världen och lillen dansar och vickar på höfterna och sjunger med. Vad gjorde jag utan pappa?! Han är bäst!