UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Att mamma sig själv

Jag känner mig allergisk mot hela den här självhjälpstrenden. Där man kolla sig själv i spegeln och högt säga att man är värdefull, klok och vacker. För om man inte känner sig så kan det snarare förstärka ens dåliga mående. Det blir ju så förljuget!

Däremot tror jag på att försöka ändra på den där inre dialogen. När jag noterar vad andra gör och sedan jämför med mig själv och tolkar allting till min nackdel. Jag gör det där ganska ofta och är en oerhört sträng domare. Några tankar jag jobbar på att förändra mitt förhållningssätt till:

Tanke 1: Hon är så ordentlig och jag är så slarvig och rörig. Tanke 2: Ja, men hon kanske är strukturerad för att hon behöver vara strukturerad? Jag har ju en förmåga att kunna finna arbetsro i vilket kaos som helst. Anledningen till att jag inte är så strukturerad kanske är för att jag inte har det behovet utan kan fixa vardagen på volley?

Tanke 1: Han är så duktig på att träna på lunchen medan jag bara sitter framför datorn. Tanke 2.: Å andra sidan har jag precis avslutat ett uppdrag som drar in viktiga pengar i företaget. Att göra det var min klokaste prioritering just nu och en kort lunch var ända sättet att hinna fixa det på.

Tanke 1: Alla verkar ha så mycket energi att träffa vänner och hitta på roliga projekt. Men jag vill bara ligga i sängen och kolla på Gilmore Girls när jag är ledig.  Tanke 2: So what? Jag genomför ju utmanande, roliga projekt på mitt jobb.  Så att peta naveln och nöta på soffkuddarna är precis lagom stimulerande när jag är ledig.

Tanke 1: Hon lyckas hålla så rent och prydligt medan mitt hem är ett kaos. Jag borde verkligen skärpa mig. Tanke 2: Fast dygnet har ju bara 24 timmar så jag får ju välja mellan att rensa källarförrådet eller skriva på min nya bok. Förmodligen har hon inte skrivit på sin nya bok – och det är därför hon har tid att hålla rent och prydligt. Och min lediga tid kan jag inte ägna åt att städa. För jag behöver få ligga i sängen och se på Gilmore Girls. Se föregående punkt.

Tanke 1: Jag är så misslyckad och klen som har fått en utmattningsdepression. Jag måste skärpa mig och bli starkare och uthålligare. Tanke 2: Fast anledningen till att jag blev utmattad var ju för att jag varit alldeles för stark och uthållig alldeles för länge. Och det vore ju väldigt misslyckat att fortsätta på precis samma sätt.

Ja sådär fortsätter det. Två olika tankar om precis samma sak. Varenda negativ tanke försöker jag bemöta med ett logiskt, sansat argument. Jag försöker mamma mig själv. Klappa mig själv på kinden och heja på mig själv istället för att kritisera. Det finns en anledning att livet är som det är. Och den anledningen är inte att jag är värdelös, lat eller otillräcklig.

Jag skrev en text i vintras om att låna Guds blick och se på människor med oändlig kärlek. Jag försöker låna Guds blick för att se på mig själv på samma sätt.

Drömmen om Indien

image

Tittade på gamla bilder från Indien igår. Andamanernas turkosa vatten ser (och var) visserligen paradisiskt men resan i sin helhet var hemsk. Jag var nitton eller tjugo år när jag och Jakob åkte iväg på vår luff. Var inte alls förberedd på allt elände och all fattigdom vi skulle se i norra Indien. Kände mig otrygg och rädd för männens blickar och tafsande. Blev sjuk efter någon vecka och var sjuk ända tills vi reste hem. Kom bara blod när jag gick på toaletten och ständiga magkramper. Jag tappade sju kilo på sex veckor. Min mamma var sjuk under den här tiden och jag borde kanske inte ha åkt hemifrån alls när jag ändå kände mig så knuten till hemmet. Hemlängtan var fruktansvärd.

Minns hur vi satt på stranden när det blivit mörkt och pratade om Kalvträsk och Stenträsk med längtan i rösten och hur jag mest av allt ville svänga in på mormors snötäckta gård med bilen. Och så tittade jag upp på stjärnhimmeln och tänkte att det i alla fall var samma stjärnor som mormor ser från sitt fönster.

Känslan när jag kom hem från Indien var att jag avskydde landet. Ja, eller egentligen fattigdomen, aggressiviteten, kvinnosynen. Jag kunde knappt se allt det fantastiska som också fanns – för jag hade mått så dåligt under tiden jag var där. Jag var nog helt enkelt inte riktigt mogen för resan när jag var 20 år.

Men då förstod jag inte det – då trodde jag att det handlade om att jag bara inte passade för äventyr och resor. Någonsin. Att det bästa vore att hålla sig hemma för gott. Men på min Kenyaresa i april blev jag verkligen omvänd. Jag älskar äventyr. Och jag klarar av det. Och jag vill uppleva fler.

Nu har det gått några år och nu älskar jag Indien och vi kommer att resa tillbaka. Och då tar vi med oss våra barn. Den här gången gör vi om och gör bättre.

Mellandag

IMG_62241-550x758

Jag har haft ett par fruktansvärt intensiva arbetsdagar sista tiden. Bland annat fotar vi upp min och Annakarins nya bok som kommer i vår. Och min hjärna klarar inte riktigt det arbetstempot efter utmattningsdepressionen. Så idag är en sådan där mellandag när jag bara måste ligga i sängen och inte prata med någon och inte åstadkomma något. Glad att jag då har lite skrivjobb jag kan göra nedbäddad under täcket. Har kokat en stor balja te och doppar veteskorpor och småkakor som blivit över från ett jobb. Det blir en bra onsdag!

Vemodigt avslut

I söndags åkte vi hem från vårt sista semesterstopp, ön Trysunda. Usch vad jag mådde dåligt. Jag ville bara gråta. Den här sommaren har jag hunnit bocka av alla de ställen jag verkligen vill hinna med under en sommar. Min syster i Borås, farmors hus och släkten i Glommersträsk, mormor i Stenträsk, Jakobs släkt i Kalvträsk, häng på pappas baksida och så Trysunda vid höga kusten. Allting borde kännas helt perfekt. Nystart. Omstart. Laddade batterier.

Men hamninloppet låg så varmt och stilla. Och vid båthusen satt pensionärer med solhattar som njöt av att få stanna på ön. Jag tyckte att det kändes så vemodigt. Ett år tills nästa gång. Och nästa sommar kommer vara precis lika kort som den här. Att ”ett år går så snabbt” är ingen tröst för mig. Det gör bara saken ännu värre! Håller inte hela livet på att rinna bort?!

Förra sommaren gav jag betyget ”mitt livs sämsta” och med facit i hand är det kanske inte så konstigt. Jag var på väg rakt in i en utmattningsdepression, även om jag inte förstod det då. Och även fast sviterna av den finns kvar och gör mig trött, har denna sommar varit betydligt bättre. Barnen håller på att bli större. Lillen pottränar och är glad istället för att skrika och klänga. Storpojken är pigg på alla äventyr vi hittar på. Allt har gått enklare. Men då blir det också sorgligare när det tar slut.

Varje höst när jag ska börja jobba kommer det en kort period av ångest. Varför jobbar jag med det här? Jag borde göra något annat! Hur ska jag stå ut? Hur ska jag klara av berget av uppgifter som ligger framför mig? Samma känsla varje år trots att jag vet att det brukar ge med sig, bara jag kommer igång. Efter någon dag känns det roligt och lustfyllt. Man måste bara komma över puckeln.

Idag vaknade vi till regntung himmel och kalla vindar. Med Trysundasanden kvar i hårbotten som en souvenir. Och jag känner verkligen att semestern är över. Nu har jag proppat maskinen full med semestertvätt och skickat barnen till förskolan – nu rycker jag upp mig och sätter igång med den här hösten. Full fart framåt.

 

 

 

 

Ligga till sängs i en släng av melankoli

Jag tycker att jag är lik min syster i det mesta, men i somras upptäckte jag ett sätt vi verkligen är olika på. Jag har liksom inte känt till det förrän nu så det blev nästan en aha-upplevelse. Jag har nämligen tänkt att hon (fast egentligen alla) är precis som jag: att de då och då, ja ganska ofta, känner så mycket melankoli att de måste ligga till sängs.

Dessa känslor kommer i perioder för mig. Ibland starkare, ibland svagare. Men de återkommer alltid. Då och då kommer vemodet och ångeststråken och orkeslösheten blir övermäktig. Och jag måste bara dra mig undan, ligga och stirra i taket eller gömma mig under täcket. Oftast går det över på några timmar eller någon dag. Men vid några tillfällen har det övergått i mer långvarig nedstämdhet.

Fast många mår aldrig så här. Såklart kan de vara missmodiga och deppiga när något skiter sig eller sömnen havererat. Men kanske inte melankoliska på de där oförklarliga sättet. Då man fullkomligt övermannas av känslor som inte går att sätta ord på och som man inte vet var de kommer ifrån. Som inte går att härröra till någon särskild händelse. Men känslorna gör behovet av att vara ensam väldigt stort.

För mig var det en uppenbarelse att höra att alla faktiskt inte känner så. Inte min syster. Inte en hel massa människor när jag frågade runt.  Och det kändes så skönt! Och det borde jag väl ha fattat för länge sedan? Men här har jag gått och trott att alla mår så här. Men att alla andra är så mycket bättre än mig på att skärpa ihop sig. Ta sig samman. Rycka upp sig.  Och att det är därför de (till skillnad från veka, klena mig) aldrig verkar ligga till sängs i en släng av melankoli och vemod.

Plötsligt känns de här stunderna lite mer okej. Jag behöver inte rycka upp mig. Jag kan inte ens! Så då är det väl inget att bråka om? Nä precis. Hellre omfamna än motarbeta.

Vad-listan del 2

Jag hittade på en Vad-lista i februari som jag till min glädje såg att flera andra bloggare lånade och använde på sina bloggar. Här kommer en del två.

Vad är ditt guilty pleasure? Att kolla på Keeping up with the Kardashians, fascineras av rumporna och den obefintliga ansiksmimiken. Älskar Scott mest av alla. Och såklart Kendall.

Vad har du för äcklig vana? Älskar att elda hår så när jag tar bort håret som fastnar i hårborsten rullar jag ihop det till en boll och tuttar eld.

Vad är det folk inte tror om dig? Kanske att jag har stor integritet och är väldigt privat. Man tänker nog att en bloggare inte riktigt är sådan. Och på sätt och vis är jag ju inte det för här delar jag ju med mig av mycket. Men IRL är jag en ganska sluten person, bjuder inte hem folk hur som helst och må ge ett öppet och glatt intryck men är ganska tillbakadragen.

Vad är ditt problem? Återkommande orosproblematik ända sedan jag var liten.

Vad är ditt naturliga sinnestillstånd? Obotlig optimist. Kanske låter märkligt med tanke på förra frågan. Men jag har jag ärvt detta drag min pappa som ser ljust på det mesta och tror att allting kommer ordna sig. Jag har till och med optimist-hybris. Jag tror i regel att allt gott i världen kommer hända just mig, är tryggt förvisad om att jag har ovanligt tur med det mesta. Den där inställningen har dock nötts ner under utmattningen och istället ersatts av en tro på att det värsta kommer hända och att all världens olycka drabbar mig. Fruktansvärt energikrävande att oroa sig så mycket. Och den här orosproblematiken har kommit i vågor under mitt liv. Ofta med några års mellanrum när jag i backspegeln kan se att jag varit utmattad.

Vad är du inte? En badkruka. ÄLSKAR att bada och skvätta och leka. Hoppa från trampolin, stå på händer och prova varenda vattenrutchkana

Vad är ditt mest använda kraftuttryck: Jävla idiot. Finns många idioter så det mumlar jag ofta för mig själv. Har dock betydligt värre uttryck som inte lämpar sig för skrift.

Vad tycker du inte är jobbigt? Att göra fint hemma, styla om och göra mysigt. Det går av sig själv och ger mig energi

Vad ger dig energi? Förutom ovan så att åka på loppisar själv eller med min syster som sällskap. Behöver inte köpa någonting. Att bara går runt och titta utan tidsbrist, gräva och lyfta på saker – det ger mig så himla mycket energi.

Vad är gott? Allt med choklad i och ovanpå. Fullkornsvälling med mandlar och grillade majskolvar rullade i chili, smör, salt och riven peccorino.

Vad har du missuppfattat? Att alla människor innerst inne vill göra gott. Det finns undantag och jag har haft att göra med ett sådant (kraftig psykopatvarning på henne) och det är bara att inse att nej. Vissa vill inte gott för någon annan än sig själv och har ej fungerande empatisk förmåga.

Vad är jobbigt? Att försöka räkna matte och tänka ut hur en dator egentligen kan fungera. Värre och mer mindblowing än att tänka på hur stort universum är.

Vad gjorde du nyss? Klippte vår gräsmatta i en timme, lämnade igen några trädgårdsmöbler jag lånat av Albin och Ulrika samt tog ett sent kvällsdopp för att tvätta bort svetten från kroppen.

Vad är klurigt? Att våga erkänna att man hade fel. Ifall personen på andra sidan inte är snäll utan liksom triumferar -JA, JAG SA JU ATT DU HADE FEL HELA TIDEN!

Vad ska du göra nu? Se sjunde avsnittet av Game of Thrones. Har avhållit mig hela våren för att kunna hetstitta i lugn och ro på hela säsongen.

Det är skillnad på vad man är bra på och vad som är bra för en.

Jag har alltid haft lätt i sociala sammanhang och kunnat vara lite av en kameleont. Gått mellan olika grupper och funkat med de flesta. Även om det i grunden är skönt att ha denna egenskap kan man också villa bort sig. För att man har så lätt att anpassa sig kan man anpassa bort sin egen personlighet. Liksom spela att man passar in fastän det inte känns helt rätt i magen. Jag råka till exempel ofta bli för bra bekant med de som jag inte alls passar ihop med – bara för att jag har lätt att sätta mig in i hur jag borde vara och vad som förväntas av mig. Trots att personen i fråga själv inte ger mig någonting. En ganska typiskt kvinnlig egenskap.

Nu, i sviterna efter utmattningen, tänker jag mycket på detta. Och försöker skilja på vad jag är bra på – och vad som är bra för mig. Det är två olika saker nämligen. Det finns flera saker jag kan göra bra, men det är ganska få av dem som är bra för mig. Och bara för att jag kan någonting betyder det inte att det är meningen att jag ska göra det.

Jag har funderat mycket på misslyckanden sista tiden och sånt som gått bra. Och inser att det jag är stoltast över med bloggen är att jag ända från start varit ärlig. Jag har inte varit kameleont. Visst skriver jag fram pyssligheten, husmoderssidorna och präktigheten lite extra. Men den bottnar i någonting väldigt genuint. Jag har aldrig försökt vara creddig eller cool med den här bloggen. Herregud, finns väl inget töntigare än att vara husmorsbloggare? Och shit vad jag fick skit där ett tag kring när vi började sända Husmorsskolan i P1. Jag var antifeministisk, bakåtsträvare, frikyrkligt töntig. Inredde och klädde mig som en tant, hade hobbys som mest liknade min nittioåriga mormors. Inte ett rätt på kartan kanske. I alla fall inte om jag innan försökt göra en analys för att se vad som skulle gå hem  i stugorna. Länge var ju glammiga stureplansbrudar de som dominerande bloggvärlden.

Idag är min blogg en av Sveriges största. Och det känns fantastiskt att veta att den bygger på det som verkligen är jag, och inget jag har låtsats vara. Och det är därför bloggen fortfarande är det roligaste jag gör. Därför att den är genuin. Att blogga är just en sådan där grej om jag både är bra på – och som är bra för mig.  För att inte hamna i utmattning igen ska jag hålla fast vid den tanken och våga släppa taget om annat.

Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv

Det som gjorde starkast intryck under min Kenyaresa i april var ett besök  i den nordliga provinsen Turkana. En provins präglad av klimatförändringar och svåra torkperioder. Masaifolket har allt svårare att få sitt boskap att överleva och många har fått flytta in till städerna. Gamla bystrukturer slagits sönder och människor råkar illa ut. Detta är en av de fattigaste platserna i Kenya och medan barnadödligheten minskat i resten av landet är den här skenande hög.

Tillgången på sjukvård är låg och kvinnor föder i regel barn under ett träd eller i en hydda. Avstånden i provinsen är enorma och här finns bara ett litet sjukhus som ska hjälpa en befolkning på mer än 1,6 miljoner människor.  Det är dessutom svårt att locka läkare som vill arbeta på denna brännande heta och ödsliga plats där arbetsbördan aldrig sinar.  Det finns inte en enda gynekolog i hela provinsen.

Vi besöker staden Lodwar och sjukhuset som Unicef är med och stöttar ekonomiskt. Mitt i den oerhört enkla standarden finns enorm stolthet hos läkarna och sköterskorna.  De vet att de ofta utgör skillnaden mellan liv och död och att inget arbete kan vara viktigare än deras. ”Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv” säger den engagerade sjukhuschefen samtidigt som han viftar med en bunt journaler över kvinnor som kommit in till kliniken senaste tiden – men vars liv inte gått att rädda. Eller vars barns liv runnit bort framför ögonen på dem.

Den viktigaste insatsen här är att hjälpa kvinnorna och barnen. Mammorna får i genomsnitt fem barn var och många av barnen dör i sjukdomar som enkelt kan botas. Gamla farliga sedvänjor som att gnugga den avklippta navelsträngen med aska och kol lever kvar – men sjukvårdspersonalen gör vad de kan för att utbilda och upplysa. Många mammor dör i sviterna av svåra förlossningar. Men enkla åtgärder skulle kunnat rädda dem.

Här försöker man undervisa kvinnorna i spädbarnsskötsel och hygien. Uppmuntrar dem att skydda sig vid samlag, gå till barnmorskan under graviditeten och  komma till sjukhuset för att föda sina barn. På sjukhuset kan kvinnor få preventivmedel gratis. Men i en provins där det nästan helt saknas vägar och det kan krävas fem mil till fots för att komma till en läkare är det av förklarliga skäl många kvinnor som aldrig tar sig dit.

I slitna salar med betonggolv och flagande målarfärg ligger nyförlösta mammor och bebisar sida vid sida. De flesta mår bra – men många är medtagna. Att kvinnor och barn kommer hit, svårt sjuka eller döende i sviterna av en hemförlossning är inte ovanligt

Men stoltheten över sjukhusets insatser är stor. Inte minst de åtta kuvöserna som har räddat många bebisar till livet. Och mitt i det svåra finns hopp. Med ytterst små resurser lyckas sjukhuset göra väldigt stora insatser för att hjälpa mammor och barn. Här finns mycket mer att uträtta bara ekonomiska medel kommer på plats.

När vi hälsar på vräker regnet ner, för första gången på ett år. Sjukhuschefen säger att gäster som för med sig regn betyder välgång ”Och vi hoppas att ert besök ska ge mycket välgång för oss”.  Och det vet jag att det kommer att göra.

Jag vill att ni ska veta att varenda krona som skänks till Unicef gör skillnad. Det fantastiska med den här organisationen är att de jobbar så storskaligt och långsiktigt. Något som verkligen behövs för att förändra seglivade strukturer och traditioner.

Efter sjukhusbesöket åker vi på skumpiga vägar ut till en byn, där hettan är tryckande och termometern visar på 41 grader. Nyfiket kommer barnen oss till möte. Jag börjar prata med Dorcas, en kvinna som är 20 år ung och redan mamma till fem barn. Hon berättar att hon blev föräldralös i tioårsålden och i brist på stöd från andra vuxna tydde hon sig till en man som sa sig vilja hjälpa henne. Istället rövade han bort henne till Sydsudan där Dorcas födde hans fem barn. Efter några år övergav han henne, och hon blev själv med försörjningen.  Dorcas lyckades ta sig tillbaka till Kenya, till byn där hennes enda släkting i livet bor.

Kvinnan längst fram i bild är Dorcas släkting. De lever nu i en liten hydda där deras få ägodelar ryms. Sover gör Dorcas utomhus i sanden med alla fem barnen.  Jag undrar om hon inte är rädd för skorpioner? Hon skakar på huvudet. Vad är alternativet till att sova i sanden? Det finns inget.

Dorcas berättar blygt och nästan motvilligt om sitt liv. Uppenbart ovan att hamna i centrum för någons intresse. Hennes enda inkomst är att binda kvastar som hon säljer för småpengar. Den mat hon kan ge sig själv och sina barn är te och majsmjöl. Hon har själv inte gått klart skolan – men de äldsta av hennes barn går där.  Skolan är gratis, men kräver skoluniformer. En stor kostnad för den mamma som inga pengar har.

När jag fotograferar Dorcas som aldrig tidigare varit med på bild bryts isen mellan oss och vi skrattar ihop. Snart vill alla barn fotas och de flockas runt kameran för att se sig själva. Jag visar mobilbilder och filmer på Bertil och Folke. Skidtur i skogen. Bad i badkar.

Lorotin, en liten pojke på tre år, tycker att jag ska ta med mig mina barn nästa gång jag kommer och hälsar på. Och Dorcas dotter Amulango hämtar sitt räknehäfte så att jag ska få se vad hon lär sig i skolan. Matte är favoritämnet och i boken finns beröm från fröken. När jag ska gå därifrån undrar Dorcas om jag kan ta med mig någon av hennes barn? Om jag kan ge dem en bättre framtid än den som finns där?

På många sätt tyckts livet för Dorcas och hennes barn både hopplöst och svårt. Och orättvisan och maktlösheten gör mig tokig. Att jag får åka därifrån – men dessa människor ska leva kvar. Men hoppet pulserar också i mig. Det är små, men avgörande insatser som på sikt kommer göra skillnad.  Att barnen får gå färdigt skolan. Oftast är det bristen på pengar som förhindrar att de tar sin examen. Oftast rena småsummor. Och att kvinnor får tillgång till preventivmedel, läkarvård och kunskap. Så att de kan skydda sig från graviditeter och sjukdomar och håller barnen friska. Jag åker därifrån med viljan att vara med och göra en förändring. Jag hoppas att sjukhuschefen hade rätt när han sa att gäster som kommer med regn kommer med välgång.

Tillsammans med Unicef är jag med i kampanjen Ge bort morsdag – som syftar till att man ska ge bort sin morsdag till förmån för en mamma som bättre behöver den. Jag har bett Jacob att skänka mig detta gåvopaket istället för andra presenter. Var med du också och gör skillnad för mammor som Dorcas. Önska dig ett gåvokit från Unicef till morsdag eller ge bort ett sådant kitt till din egen mamma. Här köper ni det. Och dela gärna med er i social medier om ni vill stötta initiativet – använd hashtaggen #gebortmorsdag.

Morsdagpaketet innehåller vaccin som ger ett barn fullgott skydd mot mässling och polio, ett myggnät som skyddar mot till exempel malaria, nötkräm som kan rädda ett undernärt barns liv, vätskeersättning mot uttorkning och vattenreningstabletter som renar smutsigt vatten och gör det säkert att dricka.

(Fotograf Dan Lepp och Clara Lidström)

Sju år av maj

I år har vi bott i vårt hus i sju år. Tiden har gått så himla fort och jag trivs verkligen på den här platsen på jorden. Jag tänkte att vi kan titta tillbaka på hur maj har sett ut på bloggen de senaste sju åren

2009 var vårt första år i huset och besökssiffrorna på bloggen rusade när vi flyttade hit ut. Jag sportade enbart vintageklänningar. Denna fann jag för en guldtia. Jackan till kostade också en guldtia. Vi kunde ingenting om att äga ett hem och både huset och trädgården var i ett himla dåligt skick så vi fick börja om från noll. Men oj vilken energi vi hade. Vi renoverade från tidig morgon till sen kväll.

Bloggen hade pyttesmåbilder och jag började precis kunna fota litegrann. Hela huset fick bli Stockholmsvitt invändigt – för att köpa tapeter var inte ekonomiskt möjligt under den här tiden. Trodde det skulle bli så fint med vitt men den här perioden botade mig för gott tror jag. Det kändes så kallt och sterilt i verkligheten.

Jag var ute och krattade i söt klänning och vidrigt fult midjebälte. (Hallå?!!)

2010 var det några rekordvarma dagar i maj. Det här var dagen efter att jag plussat på stickan och vi kände oss lyckliga och nästan busiga som hade världens bästa hemlighet. Jacob hade köpt en gammal motorcykel som han repade upp och premiärturen gick till grannbyn där vi badade i en sjö, drack Trocadero och åt fruktsallad.

Verkar överhuvudtaget ha varit väldigt härligt väder i maj det året för jag badade massor.

2011  i maj var Bertil fyra månader och bloggens besökssiffror fullkomligt exploderade när jag blev mamma.

Började bli aningens bättre på att fota. Under den här tiden hade jag väldigt mycket tid för pyssel, matlagning och hemmafix och var extremt ambitiös med bloggen. Hade ännu inte startat mitt företag men gick omkring och drömde/mardrömde om detta.

Vit som en snö precis som vanligt i maj.

Maj 2012 var väldigt omtumlande. Jag kämpade med mitt nystartade företag, att lära mig hur business funkade och försökte få rätsida på livet samtidigt som jag var hemma med Bertil.

Gick upp mycket i vikt (även om det kanske inte syns precis här), rörde inget på mig, åt ganska kasst och hade en begynnande liten livskris.

Det var också nu vi på riktigt började lära känna Albin och Ulrika och göra saker ihop. Vi turades om att passa våra jämnåriga barn och arbetsbytte på en rad olika sätt. Bland annat hjälpte de oss att trava all ved. Här någonstans fann Jacob och Albin varandra och första tankarna på odlingen föddes

2013 hade Jacob pausat sin sjukgymnastutbildning och läste till yogalärare och var borta i Stockholm var och varannan helg. Jag hängde mycket hemma själv med Bertil och lekte på gården. Minns det som en solig och härlig maj. Företaget började komma igång ordentligt. Hej, liksom det här var ju kul!

Det här året renoverade vi ingenting vill jag minnas. Var fruktansvärt renoveringstrött. Jag gick däremot och drömde om alla jag ville ändra på.

Bertil började bli större och roligare att hänga med. Ligga i tältet och läsa sagor var favoritgrejen i maj. Jag började träna stenhårt den här tiden och byggde upp min kropp då jag ville bli gravid till hösten och vara stark och i form då.

2014 i maj började badrumsrenovering och omgörning av nedervåningen bli klar. Jag blev nykär i vårt hus när vi fick den nya planlösningen, linoljesåpade golv och mönstrade tapeter. Och ett badkar! Det var himmelriket. Dock var jag ganska stressad av allt renoverande och alla beslut eftersom jag blir väldigt velig av att vara med barn.

Äntligen skaffade vi också höns. Nu kändes det här lantlivet allt mer rätt och riktigt. Jacob och Albin hade kickat igång sitt första år som jordbrukare och maj månad var intensiv.

Jag hade Folke i magen, fruktansvärda foglossningar men var på det hela rätt så nöjd och glad för Jacob skulle strax ta sin sjukgymnastexamen och vi skulle äntligen slippa ifrån det jobbiga pendlandet och de långa, oflexibla dagarna.

2015 i maj monterade vi vårt nya växthus. Det kändes helt enormt stort och plötsligt var jordbrukslivet På Riktigt!

Jag var ganska trött och less förra maj. Folke började bli större och mer krävande samtidigt som jag började trappa upp på jobbfronten – en riktigt dålig kombination.

Jag gick och längtade väldigt mycket efter semester den här tiden för ett år sedan. För jag tänkte att det skulle ordna till det där med tröttheten och håglösheten. Men tji fick jag för förra sommaren blev ju riktigt kass på den fronten. Jag blev inte piggare utan snarare  mer uttröttande än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Och den här maj, 2016 – håller jag på att återhämta mig från utmattningsdepression och försöker hitta strategier för att göra sommaren fin och härlig och riktigt återhämtande. Det går framåt, men i sakta mak. Jag hoppas att jag maj 2017 är mig själv igen och mår bättre än jag gjort denna vår. Det får bli mitt långsiktiga mål!

Blogglistenhits