UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Passiva kvinnor och aktiva män

Kvinnor som vill leva ett mer hälsosamt liv börjar ofta banta. Män som vill leva ett mer hälsosamt liv börjar ofta träna. Träning ger energi, endorfiner, ökat självförtroende. Medan bantning och ett minskat kaloriintag gör en svag, orkeslös och ofta också nedstämd. Kvinnor försöker bli mindre. Män försöker bli större. Kvinnor som ”tänker på hälsan” blir mer passiva medan män blir mer aktiva.

När jag gick i lågstadiet fanns det några riktigt stökiga pojkar i min klass. Jag gick till skolsystern och beklagade mig för att jag var så rädd för dem. Vad är du rädd för Clara? Du är ju huvudet längre än allihop och mycket starkare! Nästa gång de retas med dig kan du väl bara ta och vända dem upp och ner?!

Det hon sa gjorde mig alldeles perplex. Aldrig någonsin hade det slagit mig att jag var starkare än dessa killar. Att min längd (jag var verkligen huvudet längre än alla andra) kunder vara en fördel för mig. Att jag skulle kunna utmana dem fysiskt. Sätta dem på plats med min storlek. Min självbild var inte sådan. Tjejer var inte starka helt enkelt. Flickor ska inte behöva vända pojkar upp och ner för att lämnas ifred. Men det är ju rätt bedrövligt när möjligheten inte ens slagit dem. Att de kan! Att de är lika stora och starka. Ja, långt upp i åldern faktiskt både större och starkare än jämnåriga killar. För flickor övas inte att känna sin styrka. Att träna upp den.

När jag bestämde mig för att förbättra min hälsa förra året upplevde jag en smärre personlighetsförändring. Det jag gjorde annorlunda den här gången var att jag fokuserade på att träna istället för att bara sluta äta som jag gjort tidigare. Ibland när jag var ute och sprang kändes det nästan rebelliskt. Här kommer jag och gör något kvinnor knappt har fått göra under de senaste århundradena! Jag är stark och snabb och ingen kan stoppa mig! Den största skillnaden gjorde träningen dock inte på fysiken utan psyket.  Det fysiska självförtroendet spillde över i min vardag och påverkade mig på en rad olika sätt. På sådant som inte hade ett dugg med kroppen att göra. Jag vågade fatta fler obekväma jobbeslut och stå upp för mig själv på ett nytt sätt.

Och jag tänker att det finns en anledning till att kvinnor har hållits passiva i alla tider. Att kvinnor inte har fått cykla, klättra eller springa. För rörelse förändrar en människa. Istället har vi haft för små kläder, för trånga skor, och varit försvagade av brist på fysiska utmaningar. (För små kläder har vi förresten fortfarande – det är bara att kolla på hur flickkläder är tajta och försvårar fysisk lek medan pojkkläder i samma storlek uppmuntrar till rörelse). Svaga kvinnor orkar inte göra revolution. Hungriga, orkeslösa kvinnor kan inte säga ifrån. Vårt samhälle har byggts på en passiv kvinnoroll och en aktiv mansroll. Kvinnor i rörelse hotar därför hela bygget. Att flickor och kvinnor får lära känna sin styrka och vågar använda den är en otroligt viktig insats för jämställdhet. Rent av samhällsomstörtande.

Ett annat liv

En sak jag och Jakob drömmer om och planerar inför är att spendera någon eller några månader varje vinter utomlands. Det behöver inte vara jättevarmt – bara varmare och ljusare än hemma. Och gärna inom Europa så att man kan resa dit med tåg eller båt, då flyg inte känns särskilt hållbart. Det är en perfekt tid i livet att göra det eftersom att jag har ett flexibelt jobb och kan arbeta vart som helst och Jakob också har stor frihet med sina studier. Och vi har heller inga barn som har skolplikt än så länge, så vi måste inte stanna hemma av den anledningen.

Vi vill hyra ett hus eller en lägenhet som kan kännas som hemma. Där jag kan baka och laga mat och pyssla och göra allt det där som jag behöver göra för att trivas med livet.  Platser vi funderar på är Kalabrien, Menorca, Sicilien, södra Turkiet eller något annat land kring Medelhavet.  Det känns så himla spännande att tänka på! Förhoppningsvis blir det av lagom till nästa höst.

Gas och broms

Jag skriver ju mycket om det sköna med att vara egen företagare och inte ha en chef att förhålla mig till. Men det är kämpigt ibland också. Jag kan ju till exempel inte vara helt barnledig. Det vill jag inte heller, men jag vill gärna ha balans mellan sakerna. Och ibland kör alla olika deadlines och leveranser ihop sig.  Just den här veckan visade sig bli en sådan. Jag har varit själv med barnen med massa jobb som hopat sig så jag har fått sitta uppe till klockan elva på kvällarna och försöka komma ikapp med allt. Det är väl okej ibland – men jag tycker egentligen inte om kvällsarbete utan vill känna att jag får vara mer eller mindre ledig från att jag hämtat Bertil på förskolan. Jag tycker att det känns så himla misslyckat när jag inte får ihop det – med tanke på att det faktiskt mest är jag själv som kan påverka min arbetsbelastning.

Jag slits också, precis som alla andra, väldigt mycket mellan allt jag vill skapa och allt jag vill vila. Mellan driv och återhämtning. När jag får en ide då vill jag liksom köra på en gång! Jag har svårt att vänta för då känner jag mig så otillfredsställd. Samtidigt värdesätter jag vila och familjetid otroligt högt. Så jag gasar och bromsar och gasar och bromsar och hoppas att det ska gå ut sig ganska så jämt i slutändan. Det gör det inte alltid. Gör det det för någon?

Nu väntar i alla fall några lugnare veckor i oktober. Men mer om det imorgon.

Frågan

Ibland kan jag tycka att bloggen som format är aningen begränsande. Ju längre sedan det var jag skrev ett inlägg, desto mindre troligt är det att någon kommer läsa det. Det halkar så långt bak i feeden att det känns som att det aldrig kan hittas igen. Det tycker jag är lite synd eftersom jag gärna skulle vilja återpublicera vissa texter jag har skrivit, som jag fortfarande tycker känns angelägna. Då tänker jag framförallt på texter från kategorin Clara ryter ifrån. Politiska texter av olika slag. Men om jag gör det är jag rädd att ni som redan läst dem tycker att jag kommer körande med massa gammal skåpmat när det borde komma nya inlägg. Förstår ni hur jag tänker?

Samtidigt har jag fått enormt mycket nya läsare bara det här året och de flesta av dem kommer förmodligen inte att gå tillbaks i mitt arkiv och läsa särskilt långt.

Jag undrar hur ni som läsare känner för det här? Blir ni less på mig ifall det någon gång i månaden kommer en ”arkivfavorit i repris”? Med gamla inlägg jag vill lyfta igen? Eller är det rentav bra? Är tacksam för lite input från er som läser!

Att sortera liv

En bloggläsare frågade mig om jag gjort fosterdiagnostik under mina graviditeter. Det har jag inte gjort. Varför? Delvis för jag inte sympatiserar med hur vi börjat använda fosterdiagnostik  - nämligen som ett sätt att sortera bort människor. Så att barn som inte passar in i normen allt mer sällan får komma till världen.

Den här frågan är långt ifrån svartvit. Ändå kan man nästan tro det med tanke på hur diskussionerna förs – eller snarare undviks att föras. För jag menar att det finns problem med hur fosterdiagnostik används. Framförallt när man så tydligt pekar ut Downs syndrom som målet för denna fosterdiagnostik. Det blir om inte annat oerhört stigmatiserande för de som själva har DS. Fosterdiagnostik används för att ”förebygga och minska lidandet om missbildningen eller sjukdomen inte är förenlig med liv”. Och i det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att Downs syndrom varken är en sjukdom eller en skada, utan beror på en kromosomförändring där individen med DS har tre kromosomer 21, istället för två stycken.

Men den extra kromosomen orsakar varken smärta eller lidande och är förenlig med liv. Det menar i alla fall Svenska Downföreningen. Och det är även jag övertygad om. Jag har flera vänner och bekanta med barn eller syskon som har Downs syndrom. Helt fantastiska individer som lever rika liv! Även om en hel del svårigheter förstås också följer med DS.

Men idag sorteras många av dessa barn bort enbart på grund av denna extra kromosom. Utan att diskutera den etiska aspekten av det. Och det får mig att undra hur det kommer bli i framtiden? Kommer människor som har DS  vara tvungna att försvara sin existens? Deras rätt att finnas till men också rätten att få hjälp med sina svårigheter? Och vilka barn kommer sorteras bort här näst? När fosterdiagnostiken utvecklats än mer. Vilka människor kommer då inte att födas därför att vi inte tror att de kan få ett värdig liv? Hörselskadade? Synskadade? Människor med olika psykiska besvär? Och vad är ett värdigt liv egentligen? Vem avgör det och på vilka grunder?

I en forskningsundersökning som genomfördes i USA 2011 (källa här) tillfrågades personer som själva har Downs syndrom och föräldrar och syskon till personer med DS om livskvalitet och hur de ser på tillvaron.

99% av de tillfrågade personerna med Downs syndrom uppgav att de är lyckliga med sina liv

97% att de tyckte om sig själva som den de är

96% var nöjda med sitt utseende

(motsvarande siffror för befolkningen i allmänhet låg på mellan 45-59%)

79% av föräldrarna uppgav att de ser mer positivt på livet nu än innan de fick barn med DS.

41% av syskonen sa att de vuxit som människor och fått viktiga perspektiv på livet, tack vare syskonet med DS.

Det är inte så att jag är motståndare till fosterdiagnostik i varje form. Men däremot är jag rädd för hur den används. Jag tycker att det är både upprörande och sorglig när vi ständigt pratar om vikten av mångfald i samhället  - men i princip aldrig inkluderar människor som har Downs syndrom i den berättelsen.

Skrivövningar

När jag var kanske åtta, nio år, gick jag till min storasysters rum och knackade med allvarsam min på dörren.

– Vill du höra en lista på vad jag ska göra när jag blir stor?

Min syster lyssnade tålmodigt. Bland banala punkter som ”skaffa hund” och punkter som tydde på storhetsvansinne som ”starta en religion” fanns det en sak på listan som stack ut: ”Skriva en bok.”

- Men varför ska du vänta med det tills du är vuxen? Det kan du väl lika gärna göra nu sa min syster!

- Jaså kan jag? Jaha, men då gör jag väl det då. Och så började jag skriva.

Jag skrev många böcker som liten. Inte särskilt bra och alltid utan slut. Dessutom var de ofta rena kopior på mina favoritböcker av Maria Gripe, där endast detaljer som hjältinnans hårfärg eller namn var utbytta. Men det spelade inte så stor roll – för jag skrev ju i alla fall! Det var huvudsaken. Och jag tänker att det är bra att vara lite respektlös inför saker ibland. Att prova att göra sådant man absolut inte kan. För hur ska man annars lära sig? Hur ska man bli bra på att skriva böcker om man aldrig skriver böcker? Hur ska man bli bra på att cykla om man bara går jämt? Allt man vill göra i livet kräver övning. Kreativitet är en muskel som växer när man tränar den.

Jag betraktar mitt eget skrivande som ständig övning och hoppas hela tiden att jag ska bli bättre ju mer jag övar. Jag har skrivit sex faktaböcker, men drömmer i hemlighet om att skriva skönlitterärt. Men det ska jag öva mig lite mer på först.

Listan

Jag kan läsa människor och stämningar väldigt bra. Det är inte alls en så trevlig egenskap alltid då jag ofta har svårt att hålla distans till det jag ser

Jag vill sockeravgifta mig själv men det går inte. Är alltid så sockersugen när jag ammar!

Jag borde verkligen byta företagsbank och laga min bankdosa som är trasig.

Jag har jobbat på snabbmatsrestaurang. Det var fruktansvärt på grund av cheferna – men rätt roligt i övrigt. Jag har stor respekt för alla som utför sådana typer av  jobb. Vet precis hur svettigt och otacksamt det kan vara.

Jag skulle gärna resa till fjällen och bo i en stuga och bara plocka svamp resten av september

Jag gillar att prata länge med smarta vänner. Om högt och lågt. Jobb och kärlek. Politik, gud och löneförhandlingar. Prata, prata, prata det är vad jag gillar mest här i livet!

Jag älskar att sjunga

Jag måste verkligen sluta skjuta upp skitsaker som att laga trasiga bankdosor (den har varit trasig i två år nu)

Jag behöver få en bättre hållning. Är som en hösäck

Jag får för lite motion – därav hållningen.

Jag har inte särskilt lätt för att bli arg. Eller jo arg blir jag men efter överläggningar med mig själv är det väldigt sällan jag tycker att det är värt att agera på min ilska.

Jag kan inte vara på höga höjder pgav höjdrädsla. Samtidigt kan jag inte låta bli att utsätta mig för det då jag gillar svindeln och pirret och illamåendet som följer.

Jag vill inte prata i telefon i onödan. Tycker att telefonsamtal är lite läskigt.

Jag borde inte vara så känslig. Men jag är känslig och blir rörd och gråter varje dag för stort och smått.

Jag gillar inte stora fester. Jag går ju aldrig på någon av de mingel och galor jag blir inbjuden till i egenskap av bloggare. Kan knappt tänka mig något värre faktiskt. Jag inser att jag låter skittråkig men om jag nu ska vara ärlig så föredrar jag Glommersträsk framför Guldknappen alla dagar i veckan.

Jag älskar inte spiskummin och torkad koriander som luktar armsvett

Jag måste inte passa tider särskilt ofta. Att passa klockslag stressar mig så jag har försökt bygga bort det ur mitt liv.

Jag behöver inte skjuta upp saker- så varför gör jag det ändå? Jag blir TOKIG på mig själv och mitt eviga prokrastinerande!!!

(listan skamlöst snodd ifrån Sister Disco)

I vatten

När jag var liten och hade ett akvarium på mitt rum brukade jag sitta med näsan tryckt mot rutan för att försöka känna efter hur det skulle vara att bo inuti akvariet. Jag badade jämt som liten, simtränade flera gånger i veckan och drömde om att bo under vatten och vara en fisk. Nu är jag ju rätt så glad över att jag inte är en sill eller gädda – men jag älskar fortfarande att vara i vatten. Hela somrarna, på badhuset och även i badkar. Under båda mina förlossningar har jag spenderat så mycket tid i vatten som bara varit möjligt! Det bästa med att bada är när hörselgångarna fylls helt med vatten så att resten av världen stängs ute och bara bruset från kroppen hörs. Då kopplar jag verkligen av.

Jag drömmer om att testa floating någon gång, jag tror inte att man kan göra det i Umeå men jag ska boka in det nästa gång jag kommer till Stockholm. Att ligga och flyta i en saltvattenstank känns som en dröm.

(Golvkaklet kommer från Marrakech Design och handdukarna från Nyblom Kollén).

Dagen efter

Jag gick och la mig med rödgråtna ögon igår och vaknade med magknip i morse. Med Jimmys nöjda leende framför ögonen när han kammade hem 13 procent av rösterna. Jag har svårt att glädjas över F!s framgångar och hur de mångdubblat sitt stöd – när ett rasistiskt parti samtidigt fått ett ännu större mandat som vågmästare. Och mitt hjärta går sönder när jag tänker på att i vår underbara lilla by fick de hela 88 röster – 10,6 procent av rösterna. I förra valet fick de 3,6. Vad är det som hänt på den tiden?  Jag kan inte tänka mig att dessa 88 människor alla är rasister. Men ändå har de valt att lägga sin röst på ett parti vars politiska företrädare svingar järnrör på stan. Säger att musilmer borde få nackskott och kallar invandrare för negerjävlar.  Fruktansvärda saker som skulle få huvuden att rulla och väljarstödet att försvinna i övriga partier. Men snarare verkar få framgångarna öka här.

Men jag tänker att det måste handla om andra saker än bara invandring. Om hur samhället slitits itu allt mer. Hur inkomsskillnaderna ökar och hur vi skuldbelägger de arbetslösa och sjuka. Jag tänker också på arbetsmarknaden: målet om full sysselsättning är en myt. Jobben kommer inte räcka till alla om vi ska jobba åtta timmars arbetsdagar. Jobben är för få och det är i grunden något bra. Vi har lyckats rationalisera bort en massa yrken och arbetsuppgifter och då borde den naturliga slutsatsen vara att vi ska dela på resten. Istället får de ”lyckliga” löntagarna skattesänkningar och tvingas jobba häcken av sig – medan de som saknar jobb får minskade bidrag och utsätts för åtgärder som många gånger är både ofruktsamma och förnedrande. Många har fått det bättre de senaste åren. Men de som redan hade det dåligt har fått det ännu sämre. Sådant skapar spänningar och får människor att letar efter syndabockar.

Jag tänker inte håna eller hata SDs väljare. Jag tror nämligen inte att alla deras väljare är rasister eller fascister. Däremot vet jag att SD har sina rötter i rasism och fascism. Och det skrämmer mig. Jag är i alla fall väldigt glad att vi i Sverige hittills inte gett efter för dessa krafter.  87 procent av väljarna vill inte ha ett främlingsfienligt parti vid makten och de flesta politiska företrädare respekterar det. Nu följer en skakig tid och jag hoppas bara att vi under kommande mandatperiod kan föra en politik som minskar klyftorna och för människor närmare varandra. Jag tror nämligen bara att det är det som kan rädda oss undan stöveltrampet som hörs genom Europa.