UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Det som händer i mellanrummen

Ibland känns det nästan overkligt att tänka på att jag en gång klarade mig utan internet. Hur tusan gick det till? Idag gör jag nästan alla mina nyinköp på nätet och vill jag få inspiration vänder jag mig till bloggvärlden eller pinterest. Men när mitt modeintresse först tog fart var det inte lika enkelt. Det fanns inte en enda cool klädbutik i Umeå på den tiden, och förstås inga webshops.  Min enda inspirationskälla var de dyra modemagasin jag kunde köpa på Presstopp. Jag och min syster Anna lusläste modetidningarna och sedan sprang vi benen av oss på loppis i jakt på kläder och smycken som med lite piff skulle kunna bli som någonting hämtat ur ett modereportage.

Anna var den med fingertoppskänslan och hon lärde mig hur jag skulle tänka. Men ser du inte, om man vänder på den här skjortan och syr igen ärmhålen så kan den funka som en pennkjol! Och den där långkjolen kan man ju lika gärna hissa upp i armhålen och ha som en klänning. Knyt en scarf i midjan på den så får du ett skärp! Jag nickade och försökte se ut som att jag förstod hur hon tänkte. Efter ett tag gjorde jag det på riktigt.

Men de bästa fynden gjorde vi inte på loppis utan i mormors förråd. Där stod en  gigantisk amerikakoffert som verkade sakna botten. Oavsett hur mycket snyggt vi drog fram där, fanns det lika mycket kvar till nästa gång vi kom. Morfars gamla skjortor, mamma sjuttiotalsjeans, klänningar mormor sytt till mamma i tonåren, knytblusar i siden, shorts med hög midja, en bikini med toppiga bröst.

På sommarloven var vi alltid hos mormor och morfar. De bodde precis där skogen slutar, uppe vid trädgränsen innan fjällen tar vid. Inte långt ifrån skylten som markerar var polcirkeln går. Det var fyra mil till närmaste affär och sjövattnet blev sällan varmare än sexton grader. Men jag badade i alla fall tills kroppen tappade känseln. När vi gick ut bröt vi lövruskor att vifta med för att hålla myggsvärmar borta från ansiktet. Vissa somrar betade renar ute i trädgården och på natten sprang vi ut med grytlock i händerna och skrämde upp dem i skogen igen.  Det var så långt nöjena sträckte sig på sommarloven.

I övrigt hände det inte mycket hos mormor och det var väl det som var finessen. Att ha lite lagom tråkigt. För i avsaknad av yttre stimulans blev vi väldigt kreativa.  Precis som man i nattens tystnad snart inbillar sig att man hör en massa ljud – kan man i frånvaro av stimulans hitta massor av inspiration. Vi barrikaderade oss på vinden, med fynden från amerikakofferten. Anna körde mormors gamla Husqvarna 2000 så att det skallrade i fönsterrutorna. Då och då gick vi ner iklädda våra skapelser – och mottog stående ovationer från mormor och morfar.

Efter några veckor reste vi hem igen med väskorna fulla av omsydda kläder, konstiga broscher, skor som pimpats med glitter och sidensnören. Allting signerat Anna och mig. Men mest Anna. För medan hon sydde fyllde jag anteckningsblock med låttexter, dikter, tankar och bokideer. Vi blev väldigt produktiva de där somrarna utan andra nöjen än de vi lyckades skapa för oss själva.

Just då tänkte jag inte så mycket på det, men i backspegeln förstår jag. De där somrarna var avgörande för vad vilka vi blivit som vuxna. Anna är idag designer och jag försörjer mig på att skriva. Hade vi upptäckt våra gåvor om vi hade haft somrarna fulla med planerade aktiviteter och inbokade nöjen?

En spricka i nuet där evigheten lyser in

Jag har gått och lagt mig med ångest och vaknat i samma sinnestillstånd under flera månader. Fast hur dålig kvällen än har varit brukar morgonen kännas bättre. Ge lite lättnad,  ny ork.  Men det annorlunda nu, för lättnaden kommer inte längre. Det gör mig rädd att tänka att jag kanske helt förlorat förmågan att känna glädje. Det där lyckoilet som pilar genom kroppen ibland. Jag minns inte sist jag kände det.

Vetskapen om att hon är på väg bort har börjat sjunka in i mig. Man blir inte frisk från det här säger mamma. Jag kommer aldrig blir frisk från cancern. Hon har vetat det länge. Men jag inte frågat och hon har inte att berättat. Men nu, nu vet jag också.

Tillvaron är en novemberdimma. Dagarna spricker aldrig upp. De pendlar bara mellan skymning och mörker, ett sugande ingenting. Jag har ett jobb som jag inte klarar av att gå till. Ångesten väller över mig om mornarna och jag blir stående på parkeringen med cykellåset i handen. Kan inte ta mig samman och bara åka. Kan inte acceptera misslyckandet och stanna hemma.

Jag sover över hos Jakob så ofta jag kan. För om kvällarna skuggar ångesten mig och är jag ensam så överfaller den. Nätterna är fyllda av röriga drömmar. Sista tiden har det varit värre än någonsin. Nu ligger jag i Jakobs säng. Hans varma rygg mot min. Ögonen svullna och magen i kramp av all gråt. Gud hjälp mig, för nu vill jag inte mer, ber jag tyst.

Jag somnar sent och vaknar förvirrad i gryningen – väckt av någonting märkligt: pianomusik fyller hela rummet. Musiken stegrar sig, dånar i öronen. Jag har aldrig hört någonting vackrare. Och det brinner bakom ögonlocken. Gulockra. Orange. Försiktigt kisar jag och bländas genom ögonfransarna. Hela rummet lyser. Som om solstrålar kom inifrån väggarna. En närvaro av absolut frid. Jag upplever den intensivaste lyckokänslan i mitt liv. Den där ilande lyckokänslan i maggropen som hinner försvinna innan man får fatt den. Det är den jag känner. Men ihållande. Den perforerar mig. Inte ens känslan när jag håller mitt nyfödda barn i famnen, åtta år senare kommer i närheten av det jag nu upplever. Och jag gråter igen, av glädje. Och ligger blickstilla i sängen, rädd för att känsla av evigheten kommer försvinna när jag sträcker mig efter den.

Tillslut släpper jag taget.  Somnar om igen. Och när jag vaknar är jag omsluten av samma novemberdimma som förgiftat mig. Och kudden är fortfarande våt av tårarna.  Men jag känner att allt är annorlunda.

Det gick en spricka i nuet där evigheten lyste in.  Och det skenet blir kvar i mig. Jag plockar fram det många, många gånger det närmaste åren. Även sedan mamma har dött så tröstar det mig. När jag mår som sämst så blundar jag och är där igen. I det blixtrande klara solljuset, som suddar ut all skugga. Med pianospelet  som överröstar ångesten.

Det hemska är inte borta. Men det finns ett löfte om något annat. Det vilar jag i.

Vi borde älska bloggreklamen

Älskade Underbaraclaras blogg förr men har i princip slutat läsa. Går in då och då, men ibland är var och vartannat inlägg reklam eller samarbete. Så fort jag mörker det hoppar jag över de inläggen, och de inlägg som är kvar är nästan alla likartade. Förstår att man måste få generera inkomst när man jobbar hårt med bloggen men jag vet inte… 

Det här är en kommentar många bloggare råkar ut för.  Jag kan förstå synpunkten på sätt och vis – men blir också oerhört frustrerad.  Varför? Jo, för att den så tydligt visar på hur lite vi värdesätter det vi får gratis. Vi förstår inte att det finns ett värde i det vi inte betalat för. Men vissa saker är vi ändå beredda att bekosta. Som  Netflix och Spotify.  Och visst slipper vi reklamen då – men den dolda, produktplacerade reklamen slipper vi ju inte för den finns ju kvar inuti filmerna och serierna.

Jag tror inte att jag hade ett enda sponsrat inlägg på tio veckors tid i somras och nu har jag inte haft något sponsrat innehåll på bloggen på fem veckor. Min blogg svämmar mad andra ord INTE över av reklam. Under vissa perioder, som innan jul, blir det mer sponsrat material eftersom fler kunder vill synas då. Det kanske är lite olyckligt,  men då brukar jag å andra sidan kompensera med ännu mer eget material så att det inte ska bli för många reklaminlägg i rad.

Men det värsta är att denna attityd till bloggreklam drabbar ärliga bloggare.  Vi som skriver ut när något är en annons. För samma person som sitter och irriterar sig på sponsrade inlägg i mitt flöde – läser sedan en annan blogg där det finns massor av smygreklam. Men utan att reagera – för att den inte märks ut. Det här är alltså en inställning som missgynnar ärliga bloggare och gynnar fuskarna.

Jag skulle kunna ha produktplaceringar och sponsrade inlägg varenda dag i veckan om jag ville. Jag skulle kunna tjäna hur mycket pengar som helst om jag tackade ja till vartenda samarbete som föreslås mig. Men det gör jag inte. De företag jag samarbeta med är ofta sådana där jag själv kontaktat och föreslagit ett samarbete med -eftersom jag tycker om deras produkter (tex Nyblom Kollen, Panduro, Boråstapeter). Sedan försöker jag att i alla sponsrade inlägg ge ett mervärde till er som läser. Pyssel eller stylingideeer, tips på hur man skapar ett vackert hem.  Jag försöker verkligen ge er kvalitativ läsning. Och istället för att sälja ett reportage med påskpyssel till en inredningstidning – säljer jag iden till ett företag som vill sponsra mig och så publicerar jag det här på bloggen istället. Gratis för er. Tjofaderittan!

Visst skulle jag kunna sätta upp en betalvägg så att alla ni som läser får pröjsa några hundra i månaden för att komma in här. Men det tror jag inte ni skulle vilja – och jag vill det inte heller. För jag vill nå ut till många människor – även den som inte har pengar att betala för sig.

Jag tycker att vi bloggläsare borde börja älska sponsrade inlägg och reklam. För om det tydligt står att materialet är sponsrat så vet vi att vi inte blir förda bakom ljuset. Man vet också att bloggaren ifråga (nästan alltid en tjej)  har varit förståndig och tagit betalt för sina kompetens. Något alla kvinnor borde bli bättre på.

Hoppas verkligen att det kan bli så!

Jag har skrivit mer om det här fenomenet förut – i inlägget Om att inte unna andra skäligt betalt. 

 

Helgkvällar

Det här är våra helgkvällar: Jag tar som vanligt en sista kvällspromenad med Melker i den knarrande snön. Inte för lång så man fryser näsan av sig. Men förmodligen med någon bra podcast i lurarna.  Sedan hänger vi i soffan och läser. Han är en bra värmekudde.

Men så fort jag lämnar hörnet för att koka en kopp te intar han min plats.

Medan jag tar det lugnt håller Jakob på med sin yogapraktik. Vet inte hur många timmar om dagen han står upp och ner, klättrar i något rep eller håller på med någon annan märklig yogövning. Gissar att det är detta som är att vara dedikerad.

Ganska fina, sköna vinterkvällar. På somrarna är Jakob ute på åkern sent och jobbar  -och jag går gärna långa skogspromenader. Men den här tiden finns ett sådant lugn i att kura inne och veta att man inte missar något.

Gud lånar mig sin blick

Jag har ögonblick ibland som fylls av total klarhet. Det kan komma på morgonbussen när jag iakttar människor runtomkring mig. Den tjocka medelålders kvinnan som köpt mönstrade glasögon och gjort en fräsig slinga i luggen. Det gamla paret, som sitter bredvid varandra. Hon skalar en apelsin och räcker ordlöst klyftorna till honom. Plockar upp en näsduk ur den grå handväskan att lägga skalet i. Den ensamma farbrorn med överkammad flintfrisyr, som läser gratistidningen och darrar med händerna och kisar bakom glasögonen. Mamman med stökig halsduk och tom blick, som glömt att sätta i det ena örhänget på morgonen. Den fyraårige pojken på sätet bredvid, som pressar pannan mot rutan och dinglar med benen. Mannen med luvtröja som somnat med hakan mot bröstkorgen. Som nästan liknar ett barn. Stunder då jag övermannas av kärlek. Måste gömma ansiktet i halsduken för att jag bara gråter. För att människor är så fina. För att vi kämpar så mycket. Är så ensamma och utelämnade, ändå förenade i att vara människor.

När den där känslan kommer fylls jag av ett ljus som fräter ut allt mörker och all misstro mot andra människor. Det känns som hjärtat ska gå sönder. Intensiteten i känslorna skrämmer mig. Hur kan jag känna kärlek till en buss full med främmande människor?

Jag har förstått att det måste vara Gud som lånar mig sina ögon. Som låter mig låna hans blick en stund. Det är så här han ser på oss barn. Som kämpar, och lider och försöker så gott de kan. Som är otillräckliga och bräckliga och alldeles perfekta i hans ögon. Älskade bortom allt förnuft.

Det är en nåd, dessa stunder av klarhet. Jag önskar att de kom lite oftare.

Boktips

Det jag gör allra helst på mina lov är att läsa. Hur hinner du läsa undrar folk? Jo, men barnen lägger sig vid sju och då finns det ju ett par timmar att hinna läsa varje kväll. Folke sover dessutom två timmar på dagen och då kan jag ju läsa i lugn och ro ifall Bertil får se en film. Och när vi umgås  med släkten så har ju barnen många vuxna runtom sig – och då finns det möjlighet att läsa en stund också. Här är vad jag läst hittills detta jullov.

- Jag började med att hugga in på Harry Potter och De vises sten, som precis kommit i en fantastisk illustrerad nyutgåva.  Även Bertil blev väldigt fängslad. Men då böckerna är lite läskiga får han nog vänta tills nästa år med att läsa klart. Han behöver fylla åtminstone sex år för att inte bli skrämd tänker jag.

- Sedan läste jag de två sista delarna i Kristina Sandbergs triologi om Maj. (Första delen läste jag förra julen) Liv till varje pris och Sörja för de sina. Som jag älskar dessa böcker. Dess lite malande, långsamma stil. Där en kvinnas liv under förra århundradet följs ner till minsta vardagsdetalj. Jag ser min mormor i detta fantastiskt gestaltade kvinnoporträtt. Liv till varje pris har för övrigt fått Augustpriset. Ett solklart lästips – men börja med första boken i serien, Att föda ett barn.

- Sedan har jag läst Entreprenur Revolution av Daniel Priestly. Fick den av Jakob och den är väldigt tänkvärd för alla som är sugna på att starta företag eller redan driver ett. Författarens tes är att Industriella Revolutionen nu efterföljs av den Entreprenöriella Revolutionen. Och så ger han en massa tips för hur man kan tänka när man vill bygga en business. Riktigt bra inspiration!

- Därefter läste jag en annan barndomsfavorit – nämligen Egna Världar vilket är sista delen i Maria Gripes triologi som börjar med Tre trappor upp med hiss. Har läst den här serien massa gånger och älskar den. Eftersom jag inte har hittat den i någon bokhandel klickade jag hem alla delar på Tradera innan jul.

- Slutligen har jag läst Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. En bok för personer som betecknar sig som/misstänker att de är starksköra eller har HSP. Jag tillhör definitivt den här skaran och boken stämde på pricken in på mig. Man får med sig många tips och hjälp på vägen i den här boken –  men det jag insåg under läsningen var att nästan allt som de rekommenderar gör jag redan. Min vardag är byggd och anpassad efter en HSP- personlighetstyp. Det är nog därför mitt jobb funkar så pass bra. Hade jag ett vanligt jobb på en vanlig arbetsplats skulle jag aldrig orka vara så här produktiv.

En välkommen vinter

Jag är så glad att vintern äntligen är här. Visserligen har det varit snö sedan i november. Men det är alltid lite osäkert hur mycket det blir och om den tänker stanna kvar. Men nu har vintern liksom kommit och slagit sig ner. Allt är så tyst och kallt och rent.

Rimfrosten är tjock på våra fönster och det syns tydligt var vi måste täta och reparera till nästa vinter.

Älskar iskristallerna dock. Så vackert!

Dessa månader ska jag njuta av längdskidåkning som träning. Promenader på skaren och månklara nätter med norrsken och knäppande kyla. I år ska också bli året då jag provar utförsåkning för första gången på femton år. Kan bli spännande.

Nyårslöften 2016

För 2015 hade jag två nyårslöften. Det ena var att få ordning på all min teknik. Kameror, datorn, bildlagring. Sånt som varit ett kaos länge men som jag verkligen behöver ordning på för att kunna sköta mitt företag proffsigt och samtidigt sova gott om nätterna. Och det löftet har jag verkligen infriat. Nu är det perfekt ordning på grejerna. Jag har en ny snabb dator och ett system för att sortera alla tusentals bilder jag tar varje månad. Så det är jag helnöjd med!

Det andra löftet stavades hälsa. Börja träna regelbundet. Jag jagar känslan av att löpa en mil inte ska var jobbigare än en rask promenad skrev jag. Ja, så blev det kanske inte precis. Jobbigare än en promenad var det ju definitivt. Men helt överkomligt ändå till slut. Sedan ville jag gå ner de kilon jag hade kvar efter graviditeten med Folke – och ytterligare några kilon för att väga som jag vägde innan jag fött några barn. Det målet nådde jag i september. Även det är jag väldigt glad för. Det känns fantastisk att sätta upp mål och fixa dem.

Så vad har jag då för mål för nya året?

- Träna mer och slappa mer.  Ja, fortsätta på det inslagna spåret med träning (men ej fokusera något mer på vikt). Att ligga på kaloriunderskott är ansträngande och nu ska jag bara fokusera på att äta mat som är bra byggstenar för min kropp. Jag behöver det för att orka allt roligt jag vill hitta på. Parallellt med detta vill jag också slappa mer. Ta mer tid för vila, semester, återhämtning, ligga på soffan och läsa böcker. Jag behöver verkligen massor av tid att koppla av. Så det ska jag schemalägga och införa så att det verkligen blir av.

- Umgås mer med min släkt. Ja, jag står min släkt väldigt nära. Men efter mer hektiska barnafödande år så har jag inte hunnit träffa alla mina släktingar så mycket som jag velat. Och jag vill ändra på nu  - för att träffa dem ger mig energi, en känsla av sammanhang och mening. Dessutom är det vilsamt och vila behöver jag ju – se punkten ovan.

 

Om barn, könsstereotyper och allt det där

Har en fråga till dig, utan någon förutfattad mening eller så, är bara nyfiken på hur du tänker. Jag undrar över att din stora pojke ofta har ” tjejkläder” som klänning eller rött nagellack, sådant som man traditionellt förknippar med kvinnligt. Undrar om det är din son eller du som föreslår detta – eller att det bara kommer sig naturligt utan några konstigheter.

För oss är det självklart att ha en mångfald av kläder att välja på för barnen. Hemma hos oss finns klänningar likväl som skjorta och byxor. Sedan får han välja fritt bland dessa plagg. För det är klart att en pojke aldrig kan välja en klänning om han inte ställs inför möjligheten att bära klänning. Precis som man inte kan säga ifall man gillar sushi utan att ha fått smaka det. Vad gäller nagellack så får han gärna prova det om jag ändå håller på och målar mina naglar.

Vi försöker alltid föreslå och visa på alternativ som kanske inte är så könsstereotypa. Därför att vi vill vidga världen. Ge hundra valmöjligheter istället för en. Att föreslå att man kan vara lucia likväl som stjärngosse eller tomte till exempel. Sedan har vi ju vuxna förebilder som gör det enklare att gå sin egen väg. Långt hår har både Jakob, farbror Jens och Albin haft i perioder så det är inga konstigheter. Och Jakob blev i en omröstning i tonåren vald till skolans lucia. Som gothare hade han förut både smink och kjol.

Jag sticker inte under stol med att vi gärna uppmuntrar hans intresse för dans, gymnastik och andra kanske tjejigt kodade intressen. Precis som jag verkligen peppar och uppmuntrar hans omvårdande, omhändertagande och empatiska förmågor. För att det är bra egenskaper som han kommer ha stor glädje av. Och man behöver uppmuntra detta extra mycket när resten av samhället jobbar stenhårt på motsatsen. Målet är att barnen aldrig ska känna sig begränsade i sina lekar, fritidsintressen, vänner eller personlighet på grund av sitt kön.

Som förälder har man ett ansvar att vidga sina barns världsbild. För att de ska bli mer accepterande mot andra barn. Men också mot sig själva.

Blogglistenhits