UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Att bara bli sämre och sämre

Jag tycker att jag blir sämre för varje dag. Sämre fotograf, sämre skribent, sämre idéer, sämre på färg och form, sämre på att driva företag. Ju mer jag lär mig desto tydligare blir det vad jag inte behärskar. Det är en väldigt nedslående känsla. Man tycker ju att självförtroendet borde öka ju mer kunskap man får men det är tvärtom för mig.

Det är ju så fantastiskt härligt att börja med något nytt! Jag blir lycklig av att upptäcka att jag har fallenhet för något – och i början går utvecklingen snabbt. Jag får hybris och tror jag är snudd på ett geni. Finns ingen i världen som lär sig så snabbt som jag gör och som är så bra på så mycket! Men ju bättre jag blir desto mer ser jag vad jag har kvar att lära mig. Och hur långt före mig de riktiga proffsen ligger. Och denna insikt får mig att känna mig sämre än innan jag kunde något alls.

Kanske hör det ihop med mitt mående och utmattningen denna vinter  - men jag ifrågasätter verkligen mig själv på varenda punkt.  Och tycker att allt jag gör är otillräckligt. Funderar vad jag ska sadla om till eftersom jag tydligen tappat greppet om det mesta rörande mitt jobb.

Men så läste jag ett blogginlägg av Emily Dahl om precis det här fenomenet  ”The Dunning-Kruger effect”. Det finns alltså ett namn för eländet. Det är en helt naturlig utvecklingskurva som de flesta går igenom – men kanske särskilt i skapande yrken. Man börjar som nolla och får världens självförtroendeboost av det man lär sig. Med tiden får man allt större kunskap men också självinsikt. Man inser hur duktiga alla andra är – och hur mycket man har att lära.

Tricket är att kämpa vidare och rida ut stormen. Tillslut blir man duktig på riktigt och har självinsikt nog att inse det. Om man inte ger upp halvvägs av självföraktet det vill säga. För nu när jag har fått ett namn på det så inser jag att jag har gått igenom den här kurvan på en massa andra områden i livet. Jag kan slutet på historien. Mitt råd är att hålla ut!  Man fortsätter att utvecklas och självbilden kommer lugna ner sig. Från hybris, till självförakt till att inse att man inte är så jäkla pjåkig trots allt.

 

Vila och orientering

I födelsedagspresent av min vän Elina fick jag boken Det händer när du vilar av Tomas Sjödin. Jag har länge velat läsa den men aldrig kommit till skott. Men nu har jag plöjt halva och jag blir så glad av läsningen  - för Tomas lyfter många av de tankar jag själv har kring vila. I mitt eget liv har jag alltid framhållit vikten av vila och är för det mesta väldigt bra på att ligga en stund på sofflocket eller sitta och tomglo med en kaffekopp. Men Tomas Sjödins tes är inte bara att det är bra att vila, utan att vi faktiskt går miste om massa saker när vi inte vilar. Det finns sånt som vi bara kan komma åt genom vila.

Det har jag fått svart på vitt denna tunga vinter när många veckor ägnats åt vila. Mitt i känslan av att livet är satt på paus har ändå tankar och idéer fötts. Och när jag äntligen fick tid att lyssna hörde jag viktiga saker. Fattade nya beslut. Men hade jag bara kört på i mitt vanliga tempo hade jag missat alltihop. Den här ”ineffektiva” perioden är i backspegeln förmodligen den bästa investeringen jag gjort.

Jag är mer övertygad än någonsin om vilans vikt – och de processer som sker i oss när vi stannar upp.  Människor som alltid springer hamnar förr eller senare vilse. Jag tänker på gympans orientering. När jag tappade bort mig och blev stressad och bara sprang ännu mer fel istället för att stanna upp och försöka orientera mig.

Att vila är att hämta andan, slå sig ner en stund och läsa kartan i lugn och ro. Det ska jag göra oftare.

Man kan inte säga allt

Jag har fått några missnöjda kommentarer under vintern om att jag uppdaterar för dåligt eller för sällan. Det finns en anledning till det även om jag inte velat blogga om den: Jag har kämpat med en utmattningsdepression.

I backspegeln kan jag se att den smög sig på redan den här tiden förra året – men först i november blev jag riktigt dålig. De handlade kort sagt om för hög belastning. På alla fronter i livet.

Psykologen konstaterade att jag mötte alla kriterier för en utmattningsdepression och att jag borde sjukskrivas på heltid med de symptom jag uppvisade. Men jag varken kan eller vill vara sjukskriven på heltid.  Istället har jag avbokat allt som bara går för att ge mig själv andrum. Bloggen, instagram och några få andra uppdrag har jag dock skött så gott jag har kunnat. Jag vet att jag är väldigt priviligerad som kunnat lösa det så här bra för mig. Även om jag många dagar mest legat i sängen och tyckt synd om mig själv .

Jag har inte haft någon lust att skriva om det här på bloggen. Ibland måste man skydda sig själv och jag orkar inte med folks ”goda” råd eller att alla ska komma med synpunkter på mina livsval.  Jag har haft nog med mina egna tankar och känslor av misslyckande över att det behövde bli så här. Jag har också brottats med känslor av att vara falsk. Att jag berättar om framgångar och glädjeämnen på bloggen – men inte om baksidorna och det som är jobbigt. För livet är ju dubbelt.

Mitt jobb är faktiskt både ett hinder och en tillgång. Samtidigt som belastningen kan bli för stor – är det också jobbet som hjälpt mig igenom allt det här. Jag vill bli frisk för jag har så mycket roligt att göra! Att tänka framåt och planera allt jag vill uträtta och uppleva har hjälpt mig att hitta glädjen igen. Att till exempel klara av den här UNICEF-resan var en seger. För jag var väldigt nervös när jag tackade ja. Nervös för att ansträngningen skulle bli för stor och för att jag inte skulle orka genomföra den.

Inte förrän nu, fem månader efter kraschen då jag mår betydligt bättre och börjar återhämta mig orkar jag berätta. För jag vet att det är fler som delar denna resa.

Att våga

Jag är ju inte världens mest äventyrliga person. Vist backpackade jag i asien när jag var tjugo men i övrigt har jag inte gjort så många äventyr. Jag har satsat mycket energi på mitt jobb och fick barn ganska tidigt. Och jag har faktiskt inte känt någon direkt längtan efter att resa. Gillar att vara hemma. Älskar vardagen. Älskar frånvaron av fest och äventyr.

Har tackat nej när tillfället visat sig – både till spännande jobb och spännande resor. Men jag fyller trettio om några veckor. Och jag har känt av en begynnande trettioråskris. Visst har jag gjort många av de saker man ”ska” göra när man är trettio (enligt den där märkligt trånga normen) jag har ju både man, barn och hus. Fast min trettioårskris har handlat om tankar på döden. Att livet är så himla kort. Att det är läge att ta vara på det. Ta alla roliga möjligheter som bjuds. Våga tacka ja till sådant där jag förut reflexmässigt skulle sagt nej. Jag vill växa. Inte vara feg, bekväm och rädd.

Så nu sitter jag här och väntar på att boarda planet till Kenya. Det ska blir ett riktigt äventyr och jag är så glad att jag tog chansen att göra den här resan med UNICEF – för att få uppleva något jag annars aldrig skulle fått uppleva. Så glad att jag vågade lyssna på mig själv och tacka nej alla år – så att jag kan tacka ja nu och veta att jag verkligen vill.  Hoppa och våga. Utmana mig själv. Vi hörs snart igen!

Man vet att man är tankspridd när...

Man passar på att ta ut soppåsen och komposthinken när man ändå ska gå ut med hunden. Efter några kilometer börjar man bli trött i armarna och upptäcker att man inte slängde soppåsen och lämnade komposthinken utan istället tog med dem på skogspromenaden.

Man slår på radion när man lagar mat. Man lyssnar en lång stund och är småirriterad över att de mumlar så otydligt på sändningarna nu för tiden. Innan man upptäcker att man i själva verket rattat in och lyssnat på P2s nyheter på finska i tjugo minuter.

Man ringer till någon och funderar varför signalen aldrig går fram, och inser att man visst slagit in telefonnumret i mobilens miniräknare.

Man slarvar bort sin telefon och ber sin man att ringa till den. Och när den börjar ringa blir man jättestressad över att kanske missa samtalet (vem i hela friden är det som ringer nu?!) och svarar med ett oroligt hallå i luren.

Man skriver ”Grattis till förlovningen” via sms och sätter dit en glad emoji men upptäcker två dagar senare när man inte fått något svar att man visst satte dit en sådan där figur som är blågul, svettig och illamående.

Man använder miniräknaren för att räkna ut vad 112 x 1 blir.

Man parkerar bilen och går till automaten och köper en parkeringsbiljett. När man kommer tillbaka till bilen en halvtimme senare tror man att man har haft inbrott för att förardörren står vidöppen. I själva verket stängde man den aldrig och la heller inte dit sin parkeringsbiljett. Handväskan med dator står dessutom kvar i framsätet.

Man åker och sopsorterar utan att ta med sig några sopor.

Man upptäcker att hunden har rymt och kör byn runt med bil och ropar och letar. Stannar och frågar folk om de sett en svartvit hund. Överväger att ringa polisen. Kommer hem och slänger sig på soffan och har lite ångest och gråter. En timme senare går man på toaletten och ut kommer världens ivrigaste hund som man själv stängde in tidigare på dagen för att man hade hundrädda besökare.

Man ringer och bokar en läkartid och tänker knappa in sitt personnummer men lyckas istället skriva in mormors telefonnummer.

Man ska gå och posta ett brev och upptäcker plötsligt att man gått till sin egen brevlåda och lagt ner det där istället.

Man skickar ett mail till en kund och istället för Jättekul skriver man Jättekuk och trycker på send.

 

Ja. Då vet man att man är tankspridd. Finns förresten en förening för oss tankspridda – låter ju alldeles fantastiskt så man slipper vara själv med sina dråpliga upplevelser.

När ska man göra verklighet av sina drömmar?

Åh att komma hem efter en vecka borta. Med två nya till 80 procent färdiga bokmanus i resväskan. Samt en ny föreläsning, och resten av året upplanerat. Sista dagen gav jag efter och hängav mig åt min barnlängtan eftersom jag visste att vi snart skulle ses igen. Och när jag kom hem igår hade Folke hade lärt sig flera nya ord (tex Apan skriker ) och Bertil var världens gosigaste.

Mitt i allt jobb tog jag och Annakarin oss tiden att fira lite under resan. Att vår bokserie sålts till ytterligare en rad länder och att vi fått så fina förhandrecensioner av vår nya bok som kommer i april. Skriver mer om den snart.

Jag går och grubblar denna vinter. På allt jag vill göra och inte göra. Hur jag vill leva och inte leva. Allt har skakats om. Jag och Jakob går och drömmer om att göra mer och annat. Så nästa vinter bor vi nog utomlands ett tag. Jag vill ha mer äventyr i mitt liv, mer resor och möten. Mer sol. Livet är för kort för att inte våga pröva nya saker.

Har vi tur får vi kanske  åttio varv runt solen under vår livstid. Trettio av dem har redan gått. När ska man göra allvar av sina drömmar om man inte gör det nu?

Göra en sak åt gången.

Att vara här och ha möjlighet att arbeta fokuserat gör att jag inser hur splittrad jag ofta är i vanliga fall. När det ringer, plingar och pratas och jag försöker göra tusen saker samtidigt. Det tar så ofantligt lång tid alltihop. Men här går det så fort. När jag fokuserar på en sak åt gången. Jädrar vad det går framåt!

En kompis som varit utbränd berättade att hon fick i uppgift av sin psykolog att alltid bara göra en sak åt gången. Inte köra bil och ringa ett samtal samtidigt. Inte måla naglarna och läsa tidningen. Inte stå i matkön och kolla mailen. Hon höll på att bryta ihop i början. Av att inte få göra mer än en sak åt gången. Det kändes så ineffektivt. Men efter ett tag började hon märka att allting ändå gick smidigare när hon inte var så splittrad.

Det tänkte jag häromdagen när jag läste Hej Hej Vardags utmärkta inlägg som handlar lite om samma sak. Med hög igenkänningsfaktor. Så jag tror mitt löfte till mig själv får blir att försöka göra mer som min utbrända kompis gör. Mer fokus på en sak åt gången och färre  borsta tänderna-ladda tvättmaskinen-ringa samtal-samtidigt stunder.

Fes-mes

Jag blir så trött på mig själv. Jag har blivit så fisig sista åren. (Fisig i bemärkelsen feg – alltså ej gasig). Jag tycker att jag alltid har varit så robust och rejäl – men sista tiden har jag hux flux blivit rädd för

Spindlar

Sprutor

Höjder

Samt att min trypofobi fullkomligt skenat.

Plus att jag inte kan åka karuseller längre pgav illamående.

Undrar vad det är som gör att man plötsligt en dag börjar tycka att det är läskigt att gå ut på en balkong, från att som liten utan problem kunnat klättra upp på hustaket och beundra utsikten. Eller att man en dag bara skriker till av förskräckelse när man ser en spindel inomhus – från att förut ha tyckt att de är riktigt söta?!

Är det bara att jag börjat bli gammal eller vad är problemet? Någon som känner igen sig?

Vad-listan

Vad stressar dig? Klarar inte av tidspress och klarar inte av att vara sen just nu. Då bryter jag samman/exploderar. Jag måste ha gott om marginaler och tid kring alla moment i mitt liv.

Vad ska du göra ikväll? Lägga barnen själv för Jakob är i stan och undervisar yoga. De somnar vid sju så sedan ska jag läsa ut Öppet hav av Annika Thor.

Vad är svårt? Att veta hur mycket jag orkar.

Vad är lätt? Att läsa bort hela kvällar och sova tio timmar per natt.

Vad blir det för middag idag? Tjockpannkaka med blåbärssylt och vispgrädde. Ställer mig in hos barnen.

Vad vill du göra mer? Skriva skönlitterärt. Vi får se hur det blir med det. Har nog lite bristande självförtroende. För att inte tala om bristen på tid för ännu ett projekt.

Vad går du igång på? Att kläcka idéer och sätta igång dem. Av den anledningen älskar jag att coacha andra och hjälpa dem att tänka kreativt. Det ger mig massor av energi att komma på och utveckla idéer – för jag hinner ju inte själv göra verklighet av alla de projekt och infall jag har.

Vad gråter du av?  Varje dag när något är vackert och rörande. En fågel som sitter på en talgboll och ser söt ut, Folke som lärt sig bocka och buga och säga hejhej, när någon är snäll mot den som är svag. Gråter av att jag är ledsen gör jag nästan aldrig längre. Saknar det faktiskt. Det är ju en alldeles strålande ventil.

Vad gjorde dig arg senast? Imorse var jag arg på grund av anledning.

Vad åt du senast? Kom på att jag glömt bort att äta något idag – så jag åt nyss en mandarin.

Vad är fånigt? Män som pratar om att ”vi svenska män måste skydda våra kvinnor” som täckmantel för att få vara rasister. Pfft – säger jag! Jag är inte din kvinna. Bevare mig väl.

Vad är gott? Grillchips samt lakrits och choklad i kombination. Det är så gott så man kan dö!

Blogglistenhits