UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Rocka sockorna eller?

Precis som många andra hakade jag på utmaningen Rocka Sockorna i fredags. Syftet med den är att visa att vi gillar annorlunda.  Tioåriga Nathea Anemyr skapade ett event på Facebook och uppmanade alla inför den officiella World Downs Syndrome Day 21 mars, att byta sockor på skolor och arbetsplatser.  Jag tycker att det är ett fantastiskt fint initiativ för att minska stigmat kring bland annat Downs syndrom.

Men för mig blir det väldigt konstigt när vi å ena sidan rockar sockorna för att vi gillar olika. Och å andra sidan använder fosterdiagnostik bland annat för att sortera ut barn med Downs syndrom. Barn som kan ha varit önskade och välkomna av sina föräldrar – tills det stod klart att fostret hade en extra kromosom.

Jag menar att det finns problem med hur fosterdiagnostik används när man så tydligt pekar ut DS som målet för denna fosterdiagnostik. Det blir om inte annat oerhört stigmatiserande för de som själva har Downs syndrom.

Fosterdiagnostik används för att ”förebygga och minska lidandet om missbildningen eller sjukdomen inte är förenlig med liv”. Och i det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att DS varken är en sjukdom eller en skada, utan beror på en kromosomförändring där individen med DS har tre kromosomer 21, istället för två stycken. Men den extra kromosomen orsakar varken smärta eller lidande och är förenlig med liv. Det menar i alla fall Svenska Downföreningen. Och det är även jag övertygad om.

För mig känns det här bara så dubbelt. Å ena sidan firar vi att vi gillar annorlunda. Å andra sidan använder vi fosterdiagnostik för att sortera bort annorlunda. År 2030 kommer det inte längre födas barn med Downs syndrom i Danmark om utvecklingen fortsätter så här.

Gillar vi verkligen annorlunda? Ibland undrar jag

 

Läs mer om vad jag skrivit på ämnet förut i blogginlägget Att sortera liv

Eller läs debattartiklar från andra som räds denna utveckling här och här 

Svenska Downföreningens inställning till fostediagnostik kan ni läsa mer om här 

En sträng förälder är en bra förälder

Jag är så trött på alla som efterfrågar hårdare tag med barn och uppmanar föräldrar att vara strängare. Jag tycker mig allt oftare höra hur föräldrar liksom skryter med hur stränga de är. Att de vågar ställa krav. (I motsats till alla dessa lata, curlande mesföräldrar får man anta?).  Som om stränghet var en bedrift för föräldrar. Det är det INTE.  Tvärtom är det svårt att inte vara för sträng. Att inte sätta sig över barnet i onödan på grund av att man själv är trött, stressad eller ätit för lite till lunch. Vi är auktoritära mot barn på ett sätt vi aldrig skulle vara mot vuxna individer. Men att vara auktoritär är latmansgöra. Även om det kan se väldigt präktigt ut att ha lydiga lättdresserade barn ligger den  riktiga utmaningen i att försöka ge sina barn frihet under ansvar.

Jag tycker inte alls att det är fel med regler. Frågan är väl bara hur man ser till att de efterlevs och till vilket pris? Målet med uppfostran kan inte vara lydiga barn – utan empatiska inkännande vuxna. Och hur lär man barn empati egentligen? Jo – bland annat genom att ge mer kärlek än de har gjort sig förtjänta av. Det leder i förlängningen till att de själva kan ge samma sak. Att de i vuxen ålder också kan vara osjälviska. Och hjälpa andra utan motkrav, utan att villkora allt.

Att vara sträng, hålla någon kort och begränsa deras frihet kräver visserligen en massa jobb med att ständigt korrigera och skälla. Men du behöver inte tänka. Att sträva efter att ge någon frihet kräver mycket mer jobb eftersom du hela tiden måste tänka, bedöma situationer och försöka hitta lösningar. Det är riktigt jobbigt och inte ett dugg enkelt.

Min erfarenhet med barn säger att det är bättre att lirka är att konfrontera, Jag menar – hur lirkar vi inte med oss själva? Det är skittråkigt att städa så för att orka slår man på bra musik. Jobbet är kämpigt så på trefikat mutar man sig själv med godis. Vi trugar och mutar och lirkar och förhandlar med oss själva dagarna i ända – så varför är det något fult att göra det med barn?  Barn är ju precis som oss vuxna fast med mindre att säga till om.

Påminnelse till mig själv

Den här årstiden börjar det slita i mig. Jobbkärleken vs Husmorskärleken. På vintern har jag sällan svårt att få tiden att räcka till för båda. Jag hinner oftast baka, laga mat, pyssla och dona på med allt husligt jag tycker är roligt. För då har jag ju i alla fall ingen trädgård att sköta. Men nu när våren är i antågande blir det genast svårare. Jag slits mellan att tycka att det är så himla kul att jobba å ena sidan och å andra sidan längta dagarna i ända efter att få vara ledig och hålla på med husligheter. Vårstäda hönshuset, beställa fröer, jobba med vårt självförsörjningsprojekt, så, putsa fönster, köra bort skrot, planera för gårdsbutiken – ja allt sånt!   Och jag vet att ju mer vår det blir desto svårare är det för mig att motivera mig till att jobba.

Hips vips är säsongen i gång på allvar och då vill jag inte att det ska kännas som att tiden bara sprang förbi mig. Att jag inte hann vara närvarande. Jag bor ju faktiskt så här av en anledning. Att inte behöva jobba så jäkla mycket utan ha mer fritid och möjlighet att välja. Inte sitta fast i ett ekorrhjul. Ändå är det så lätt hänt att jag försätter mig där.

Så jag försöker prioritera och tänka rätt redan nu. När jag ser den här bilden tagen från mitt skrivbord en majdag. Då  inser jag ju själv att jag inte kommer ha ett dugg lust att jobba mer än jag absolut måste. Och eftersom jag i mitt jobb har möjligheter att själv bestämma arbetsbelastning i rätt hög grad så måste jag ta ansvar för det: Bädda för den tid som kommer så att jag inte bokar upp mig på tusen saker som innebär att jag måste sitta med näsan begravd i papper i maj – när det enda jag vill är att begrava händerna i jord!

 

Förresten har jag en ny spaning för P4 som ni kan lyssna på om ni vill. Den handlar om äkthet i sociala medier. Vad är egentligen äkta? Snoriga stökbilder eller tillrättalagda mysbilder? Och vem har bestämt det egentligen?

Ett själviskt fan

Jag är en riktig egoist när det gäller mina idoler. Vill inte tipsa om dem. Inte prata om dem. Vill hålla min idol hemlig och ha den för mig själv. Som en liten skatt att plocka fram och kika på i hemlighet. Med det i åtanke är det ju oerhört korkat att en av mina stora idoler är Beyonce. Världens största artist liksom. Och jag blev så pinsamt illa berörd när den ena efter den andra creddiga kulturpersonen  trädde fram som någon slags Beyonce-fan härom året. För det är ju JAG som älskar Beyonce. Det är ju JAG som lyssnat på henne sedan första skivan med Destinys Child där de sjön No, No, No och hade fruktansvärt fula skinnkjolar. Innan Beyonces nosejob, när LaTavia och Letoya var medlemmar istället för Michelle. Det är ju JAG som sett varenda dokumentär och Behind-the-scenes klipp som någonsin publicerats på Youtube. Och det var ju JAG som satt och hökade framför MTV hela helger under gymnasiet när de hade Destinys Child-tema. Då, när ingen annan brydde sig. När hon var okreddigast på planeten. Då brydde jag mig.

När folk diskuterar om hon är en feministisk ikon eller inte blir jag fruktansvärt förnärmad att frågan ens kommer på tal. För mig är hon i allra högsta grad en feministisk ikon. Framförallt för att hon vågar gå egna vägar och tar makten över sin konst och inte kompromissar. Hon detaljstyr också sin karriär på ett unikt sätt – sedan hon skickade sin managerpappa åt pipsvängen. Jag njut-ryser när jag ser klipp där hon bossar med dansare och koreografer och hopplösa scenbyggare som inte förstår hennes vision. Under jobbiga perioder har jag använt henne för att hitta pepp och styrka igen. Hon har gjort mig modig och ganska ofta när jag hamnar i någon knepig jobbsits där jag behöver säga ifrån tänker jag What would Beyonce do? Men egentligen lyssnar jag inte på musiken så jättemycket. Den ligger väldigt lång ifrån vad jag numera föredrar. Men det spelar det ingen roll. Hon är fortfarande min idol!

Fast jag vill absolut inte stå och trängas i Globen med en massa människor som också tror att de är Beyoncefans. Som tror att hennes låtar talar till dem. Som tror att hon bryr sig om dem. För när jag står i ett folkhav med tiotusen andra spricker ju illusionen om vårt hemliga samförstånd. Att det är hon och jag mot värden. Den där mycket larviga föreställningen jag har om att jag är den enda i världen som riktigt inser hennes genialitet. Den enda som verkligen förstår henne.

Det är tur att andra inte tänker så egoistiskt som mig – för då skulle väl Beyonce få stå och sjunga i folktomma arenor. Och det vore ju synd på en så tjusig pipa. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det borde finnas någon annan som är som jag? Som är lika egennyttig och självisk med sina idoler? Som inte vill dela dem med någon annan. Som inte skyndar sig att boka biljetter utan snarare ryser av obehag inför tanken på ett folkhav med tiotusen människor som skrålar sönder ens favoritsång och inkräktar på ens idoliserande.

Visst finns det någon fler som känner så förutom jag? Eller är jag helt onormal?

Vändning

Jag har gått omkring med någon slags inre klåda de senaste veckorna. Brottats med trötthet och orkeslöshet och allmän brist på inspiration. Att jag varit förkyld i två veckor snart gör väl också sitt till. Men jag som allra oftast vaknar glad och peppad bli alltid lite vaksam när för lång tid har gått av att istället vakna och känna mig lätt nedstämd. Igår var något slags bottenrekord i självömkan så idag när jag vaknade bestämde jag mig för att det får vara nog. Nog med stillasittandet och nog med frustrationen och irritationen. Något måste jag ju ändå kunna göra. Så jag började med allt det där yttre. Ta en dusch, göra en hårinpackning, raka benen för första gången sedan i november. Ta på mig fina myskläder – inte noppriga fleecedressen. Sedan fortsatte jag med hemmet. Städa kaosbyrån i hallen, skotta skiten ur hönshuset, rensat skrot i källaren och vika oändliga mängder tvätt. Nu har jag ägnat halva dagen åt sådana där grejer – så nu tänkte jag göra något roligt som omväxling. En semmeldeg står på jäsning och en gryta ska förberedas och några kompisar ska komma hit på middag ikväll.  Himlen är illande blå, solen skarp och skaren alldeles perfekt att åka skidor på. Då kan jag inte ligga under en filt och tycka synd om mig själv. Nu får det fasenimej vända!

Om avundsjuka som drivkraft

En stark drivkraft i mitt liv är avundsjuka. Ja i ärlighetens namn är det så. Det var faktiskt så jag blev kristen en gång i tiden. Jag hade kristna vänner som kändes trygga och harmoniska och fick mig att känna fy vad orättvist – varför kan inte jag få känna samma harmoni och trygghet? Det sporrade mig till att vilja veta mer om vad de hade som jag saknade. Likadant kan jag känna när jag träffar någon som är i toppform och som älskar att träna. Fy vad orättvist! Om det finns människor som älskar att träna och gör det med glädje – varför ska då jag gå runt och lida varje gång jag gör det?  Eller när jag träffar någon som har en makalös planeringsförmåga vars liv är ett under av organisation. Då känner jag bara varför ska jag lida av att vara så jäkla oplanerad och kaosig när hen lyckas vara så planerad och ordningssam. Eller när jag träffar någon som står upp för sig själv. Fy vad orättvist att hen kan stå på sig så bra när jag i samma situation skulle bli totalt överkörd! 

Ja, jag har ett närmast barnsligt rättvisetänk. Men känslan av orättvisa handlar inte om att jag missunnar andra människor bra saker. Jag unnar dem verkligen det goda och härliga.  Orättvisan handlar om att ifall någon har lätt för det jag har svårt för – varför skulle inte jag också kunna lära mig det? Varför skulle jag ha mindre rätt till en massa positiva upplevelser? Varför skulle just de tankesätten och egenskaperna vara förborgade för mig? Nä, jag har precis lika stor rätt som alla andra att må bra och trivas med mitt liv!

Jag hämtar inspiration och livspepp av att iaktta människor som lyckas med saker som jag kämpar med. Deras framgångar inspirerar mig. Jag tänker att ifall de kan så borde jag också kunna. Fast det är inte alltid jag måste bli på samma sätt eller lära mig samma saker som den jag är avundsjuk på. Utan det handlar mer om insikten att jag kan ifall jag vill.

Och jag skulle egentligen inte kalla det för avundsjuka – utan för avundsfriska.  Det är en rätt så fantastisk drivkraft att vara avundsfrisk!

Äntligen igång

Idag var första riktiga arbetsdagen för hela familjen. Jakob var på sitt nya jobb. Jag plåtade för fullt till ett reportage (med Folke som sällskap) och Bertil var på förskolan. Alla kände sig väldigt lättade och glada över att vara igång igen. Glädjen visste faktiskt inga gränser över att äntligen få gå till förskolan. Inte ett enda tjafs om påklädningen eller frukosten inträffade,  vilket är mer än man kan säga om de senaste mornarna. Och jag – som liksom haft irritationskli i kroppen över jobb som hopat sig och som jag inte kan ta tag i – jag fick äntligen sätta igång och riva av lite grejer. Även om det gick långsammare än jag tänkt eftersom Folke var trött och småsjuk.

Även om jag alltid är svårstartad efter ett lov så är jag glad att känslan i kroppen när jag tänker på mitt jobb är positiv! Tycker att det är deppigt med det där ständiga nedräknande mot hur många dagar det är kvar till nästa helg eller nästa semester. Som många ägnar sig åt på Facebook. Inte för att det är något fel i att göra det, utan bara för att det verkar så otillfredsställande och jobbigt att bara leva för ledigheten och se livet som en transportsträcka till den.  När majoriteten av dagarna faktiskt innebär jobb. Jag har själv haft en sådan jobbsituatuon under en period (plus att skolan kändes så i vissa perioder).  Och jag är väldigt glad över att det inte känns så längre.  Att jag kom därifrån innan vantrivseln handlingsförlamade mig totalt. För det är kanske det som är det luriga med ett jobb man vantrivs med: Tillslut blir man så nedgången av att vara på ett ställe där man inte trivs att man kanske inte ens orkar börja leta efter något annat, fastän man vill.

 

Hudlös morgon

Det är något visst med mornar. Känslorna ligger utanpå huden. Man är både ledsen och glad. Jag minns tidiga mornar i gymnasiet som liksom fnissades sönder totalt av trötthet och vår oförmåga att strama upp och ta ihop oss själva. Jag minns också några av de tidiga morgonföreläsningar som jag och Annakarin gjort. Innan människor helt hunnit ta på sig sina masker. Satt upp sin gräns mot omvärlden. Lite hudlösa är vi där allihopa och börjar någon skratta, ja då blir det ohämmat fnissig och flamsigt i hela gruppen. Som om vi alla plötsligt var åtta år gamla. Och berättar någon någonting sorgligt eller rörande så är inget öga torrt.

För mornar är också tårar för mig. Att Bertil sitter i soffan och frågar ”Vill Folke komma och va med mig?” Och så sätter jag Folke  bredvid honom i soffan. Och jag rörs till tårar av synen, medan jag dricker mitt starka kaffe med grädde och socker och gråter en skvätt för att livet är så vackert och jobbigt och uttröttande och härligt på samma gång. Och för att min mask ännu inte kommit på och jag fortfarande är pirrigt hudlös. Och för att dagen just börjat och jag är både ledsen och glad och inte riktigt vet vilket som ska få vinna.

Förhärligande och enfaldigt positiv?

Jag får ganska ofta skit för att jag ”förhärligar” mitt liv på bloggen. Eller bara skriver om att jag är så jäkla nöjd och glad. Det är inte sant. Jag har skrivit om min panikångest, om mördande sömnbrist, om att må dåligt under graviditeten och massa andra jobbiga saker. Men det är som att folk glömmer bort det och fortsätter störa sig på att jag ofta är positiv och glad och – gud förbjude – tacksam. Och trots att jag  skrivit om när mamma dog och hur jag mådde då, verkar folk inte fatta vad det innebär. De tycker fortfarande att min blogg är alldeles för glad och att jag alldeles för välmående. Det får mig att misstänka att dessa läsare inte bara är okänsliga utan också ointelligenta och saknar inlevelseförmåga. Måste man bli påmind om någons livssorg vareviga dag för att alls komma ihåg den?

Men det är sant att jag skriver mycket om det jag tycker är fint. Och vet ni varför? Det är för att jag tycker att mycket är fint. För att jag är oerhört glad över mitt liv. För att jag flera gånger om dagen känner tacksamhetskänslor. För att jag ofta, ofta känner ilningar av lycka. Inte så att jag går omkring här hemma helt mild och fridfull som en budda. Tvärtom är jag ganska hetsig och ful i munnen och kan beklaga mig över bagateller. Men det där som folk säger ibland ”Tänk vad tokigt att man tar hälsan för givet. Tänk vad dumt att man inte kan vara tacksam för det lilla”. Så säger aldrig jag för jag är tacksam för det lilla. Jag tänker väldigt ofta på hur fantastiskt det är att vi får vara friska. Och mätta. Och ganska glada och sams och kärleksfulla mot varandra i familjen.

Som liten fick jag ofta höra att jag var så positiv och glad. Det verkar helt enkelt vara min grundpersonlighet. Sedan tror jag att det kan förstärkas eller försvagas beroende på vad man går igenom i livet. Kanske går det bara att vara riktigt glad och tacksam om man också varit riktigt olycklig och mått fruktansvärt dåligt? Så att man har något att jämföra med.

När man kollar på forskning om vad som gör folk lyckliga är tacksamhet något som nämns som en viktig faktor. Att kunna vara tacksam. Att kunna uttrycka tacksamhet. Och jag gör båda sakerna. Jag både känner mig genuint tacksam över sakernas tillstånd – och jag uttrycker det. Både i min vardag men även här på bloggen. Kanske verkar det påklistrat och förhärligande. Men det är så jag är. Jag lägger märket till bra saker helt enkelt. Och de är ganska många när man håller utkik.

Jag tycker att det är sorgligt att tacksamhet fått en sådan negativ klang. Som att tacksamhet och ett positivt sinnelag är något enfaldigt. Men jag ser ingen motsättning mellan att vara tacksam för vad man har – och ändå vilja förändra saker i samhället. Jag tycker faktiskt att jag själv är ett bra exempel på det! Däremot är det frustrerande att den tanken verkar omöjlig för många människor. I synnerhet de som läser min blogg och stör sig på mig. Men inte på mina politiska inlägg eller starka ställningstaganden. Utan på det fina, glada, milda, positiva. Hur orkar man liksom?!