UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Ett själviskt fan

Jag är en riktig egoist när det gäller mina idoler. Vill inte tipsa om dem. Inte prata om dem. Vill hålla min idol hemlig och ha den för mig själv. Som en liten skatt att plocka fram och kika på i hemlighet. Med det i åtanke är det ju oerhört korkat att en av mina stora idoler är Beyonce. Världens största artist liksom. Och jag blev så pinsamt illa berörd när den ena efter den andra creddiga kulturpersonen  trädde fram som någon slags Beyonce-fan härom året. För det är ju JAG som älskar Beyonce. Det är ju JAG som lyssnat på henne sedan första skivan med Destinys Child där de sjön No, No, No och hade fruktansvärt fula skinnkjolar. Innan Beyonces nosejob, när LaTavia och Letoya var medlemmar istället för Michelle. Det är ju JAG som sett varenda dokumentär och Behind-the-scenes klipp som någonsin publicerats på Youtube. Och det var ju JAG som satt och hökade framför MTV hela helger under gymnasiet när de hade Destinys Child-tema. Då, när ingen annan brydde sig. När hon var okreddigast på planeten. Då brydde jag mig.

När folk diskuterar om hon är en feministisk ikon eller inte blir jag fruktansvärt förnärmad att frågan ens kommer på tal. För mig är hon i allra högsta grad en feministisk ikon. Framförallt för att hon vågar gå egna vägar och tar makten över sin konst och inte kompromissar. Hon detaljstyr också sin karriär på ett unikt sätt – sedan hon skickade sin managerpappa åt pipsvängen. Jag njut-ryser när jag ser klipp där hon bossar med dansare och koreografer och hopplösa scenbyggare som inte förstår hennes vision. Under jobbiga perioder har jag använt henne för att hitta pepp och styrka igen. Hon har gjort mig modig och ganska ofta när jag hamnar i någon knepig jobbsits där jag behöver säga ifrån tänker jag What would Beyonce do? Men egentligen lyssnar jag inte på musiken så jättemycket. Den ligger väldigt lång ifrån vad jag numera föredrar. Men det spelar det ingen roll. Hon är fortfarande min idol!

Fast jag vill absolut inte stå och trängas i Globen med en massa människor som också tror att de är Beyoncefans. Som tror att hennes låtar talar till dem. Som tror att hon bryr sig om dem. För när jag står i ett folkhav med tiotusen andra spricker ju illusionen om vårt hemliga samförstånd. Att det är hon och jag mot värden. Den där mycket larviga föreställningen jag har om att jag är den enda i världen som riktigt inser hennes genialitet. Den enda som verkligen förstår henne.

Det är tur att andra inte tänker så egoistiskt som mig – för då skulle väl Beyonce få stå och sjunga i folktomma arenor. Och det vore ju synd på en så tjusig pipa. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det borde finnas någon annan som är som jag? Som är lika egennyttig och självisk med sina idoler? Som inte vill dela dem med någon annan. Som inte skyndar sig att boka biljetter utan snarare ryser av obehag inför tanken på ett folkhav med tiotusen människor som skrålar sönder ens favoritsång och inkräktar på ens idoliserande.

Visst finns det någon fler som känner så förutom jag? Eller är jag helt onormal?

Vändning

Jag har gått omkring med någon slags inre klåda de senaste veckorna. Brottats med trötthet och orkeslöshet och allmän brist på inspiration. Att jag varit förkyld i två veckor snart gör väl också sitt till. Men jag som allra oftast vaknar glad och peppad bli alltid lite vaksam när för lång tid har gått av att istället vakna och känna mig lätt nedstämd. Igår var något slags bottenrekord i självömkan så idag när jag vaknade bestämde jag mig för att det får vara nog. Nog med stillasittandet och nog med frustrationen och irritationen. Något måste jag ju ändå kunna göra. Så jag började med allt det där yttre. Ta en dusch, göra en hårinpackning, raka benen för första gången sedan i november. Ta på mig fina myskläder – inte noppriga fleecedressen. Sedan fortsatte jag med hemmet. Städa kaosbyrån i hallen, skotta skiten ur hönshuset, rensat skrot i källaren och vika oändliga mängder tvätt. Nu har jag ägnat halva dagen åt sådana där grejer – så nu tänkte jag göra något roligt som omväxling. En semmeldeg står på jäsning och en gryta ska förberedas och några kompisar ska komma hit på middag ikväll.  Himlen är illande blå, solen skarp och skaren alldeles perfekt att åka skidor på. Då kan jag inte ligga under en filt och tycka synd om mig själv. Nu får det fasenimej vända!

Om avundsjuka som drivkraft

En stark drivkraft i mitt liv är avundsjuka. Ja i ärlighetens namn är det så. Det var faktiskt så jag blev kristen en gång i tiden. Jag hade kristna vänner som kändes trygga och harmoniska och fick mig att känna fy vad orättvist – varför kan inte jag få känna samma harmoni och trygghet? Det sporrade mig till att vilja veta mer om vad de hade som jag saknade. Likadant kan jag känna när jag träffar någon som är i toppform och som älskar att träna. Fy vad orättvist! Om det finns människor som älskar att träna och gör det med glädje – varför ska då jag gå runt och lida varje gång jag gör det?  Eller när jag träffar någon som har en makalös planeringsförmåga vars liv är ett under av organisation. Då känner jag bara varför ska jag lida av att vara så jäkla oplanerad och kaosig när hen lyckas vara så planerad och ordningssam. Eller när jag träffar någon som står upp för sig själv. Fy vad orättvist att hen kan stå på sig så bra när jag i samma situation skulle bli totalt överkörd! 

Ja, jag har ett närmast barnsligt rättvisetänk. Men känslan av orättvisa handlar inte om att jag missunnar andra människor bra saker. Jag unnar dem verkligen det goda och härliga.  Orättvisan handlar om att ifall någon har lätt för det jag har svårt för – varför skulle inte jag också kunna lära mig det? Varför skulle jag ha mindre rätt till en massa positiva upplevelser? Varför skulle just de tankesätten och egenskaperna vara förborgade för mig? Nä, jag har precis lika stor rätt som alla andra att må bra och trivas med mitt liv!

Jag hämtar inspiration och livspepp av att iaktta människor som lyckas med saker som jag kämpar med. Deras framgångar inspirerar mig. Jag tänker att ifall de kan så borde jag också kunna. Fast det är inte alltid jag måste bli på samma sätt eller lära mig samma saker som den jag är avundsjuk på. Utan det handlar mer om insikten att jag kan ifall jag vill.

Och jag skulle egentligen inte kalla det för avundsjuka – utan för avundsfriska.  Det är en rätt så fantastisk drivkraft att vara avundsfrisk!

Äntligen igång

Idag var första riktiga arbetsdagen för hela familjen. Jakob var på sitt nya jobb. Jag plåtade för fullt till ett reportage (med Folke som sällskap) och Bertil var på förskolan. Alla kände sig väldigt lättade och glada över att vara igång igen. Glädjen visste faktiskt inga gränser över att äntligen få gå till förskolan. Inte ett enda tjafs om påklädningen eller frukosten inträffade,  vilket är mer än man kan säga om de senaste mornarna. Och jag – som liksom haft irritationskli i kroppen över jobb som hopat sig och som jag inte kan ta tag i – jag fick äntligen sätta igång och riva av lite grejer. Även om det gick långsammare än jag tänkt eftersom Folke var trött och småsjuk.

Även om jag alltid är svårstartad efter ett lov så är jag glad att känslan i kroppen när jag tänker på mitt jobb är positiv! Tycker att det är deppigt med det där ständiga nedräknande mot hur många dagar det är kvar till nästa helg eller nästa semester. Som många ägnar sig åt på Facebook. Inte för att det är något fel i att göra det, utan bara för att det verkar så otillfredsställande och jobbigt att bara leva för ledigheten och se livet som en transportsträcka till den.  När majoriteten av dagarna faktiskt innebär jobb. Jag har själv haft en sådan jobbsituatuon under en period (plus att skolan kändes så i vissa perioder).  Och jag är väldigt glad över att det inte känns så längre.  Att jag kom därifrån innan vantrivseln handlingsförlamade mig totalt. För det är kanske det som är det luriga med ett jobb man vantrivs med: Tillslut blir man så nedgången av att vara på ett ställe där man inte trivs att man kanske inte ens orkar börja leta efter något annat, fastän man vill.

 

Hudlös morgon

Det är något visst med mornar. Känslorna ligger utanpå huden. Man är både ledsen och glad. Jag minns tidiga mornar i gymnasiet som liksom fnissades sönder totalt av trötthet och vår oförmåga att strama upp och ta ihop oss själva. Jag minns också några av de tidiga morgonföreläsningar som jag och Annakarin gjort. Innan människor helt hunnit ta på sig sina masker. Satt upp sin gräns mot omvärlden. Lite hudlösa är vi där allihopa och börjar någon skratta, ja då blir det ohämmat fnissig och flamsigt i hela gruppen. Som om vi alla plötsligt var åtta år gamla. Och berättar någon någonting sorgligt eller rörande så är inget öga torrt.

För mornar är också tårar för mig. Att Bertil sitter i soffan och frågar ”Vill Folke komma och va med mig?” Och så sätter jag Folke  bredvid honom i soffan. Och jag rörs till tårar av synen, medan jag dricker mitt starka kaffe med grädde och socker och gråter en skvätt för att livet är så vackert och jobbigt och uttröttande och härligt på samma gång. Och för att min mask ännu inte kommit på och jag fortfarande är pirrigt hudlös. Och för att dagen just börjat och jag är både ledsen och glad och inte riktigt vet vilket som ska få vinna.

Förhärligande och enfaldigt positiv?

Jag får ganska ofta skit för att jag ”förhärligar” mitt liv på bloggen. Eller bara skriver om att jag är så jäkla nöjd och glad. Det är inte sant. Jag har skrivit om min panikångest, om mördande sömnbrist, om att må dåligt under graviditeten och massa andra jobbiga saker. Men det är som att folk glömmer bort det och fortsätter störa sig på att jag ofta är positiv och glad och – gud förbjude – tacksam. Och trots att jag  skrivit om när mamma dog och hur jag mådde då, verkar folk inte fatta vad det innebär. De tycker fortfarande att min blogg är alldeles för glad och att jag alldeles för välmående. Det får mig att misstänka att dessa läsare inte bara är okänsliga utan också ointelligenta och saknar inlevelseförmåga. Måste man bli påmind om någons livssorg vareviga dag för att alls komma ihåg den?

Men det är sant att jag skriver mycket om det jag tycker är fint. Och vet ni varför? Det är för att jag tycker att mycket är fint. För att jag är oerhört glad över mitt liv. För att jag flera gånger om dagen känner tacksamhetskänslor. För att jag ofta, ofta känner ilningar av lycka. Inte så att jag går omkring här hemma helt mild och fridfull som en budda. Tvärtom är jag ganska hetsig och ful i munnen och kan beklaga mig över bagateller. Men det där som folk säger ibland ”Tänk vad tokigt att man tar hälsan för givet. Tänk vad dumt att man inte kan vara tacksam för det lilla”. Så säger aldrig jag för jag är tacksam för det lilla. Jag tänker väldigt ofta på hur fantastiskt det är att vi får vara friska. Och mätta. Och ganska glada och sams och kärleksfulla mot varandra i familjen.

Som liten fick jag ofta höra att jag var så positiv och glad. Det verkar helt enkelt vara min grundpersonlighet. Sedan tror jag att det kan förstärkas eller försvagas beroende på vad man går igenom i livet. Kanske går det bara att vara riktigt glad och tacksam om man också varit riktigt olycklig och mått fruktansvärt dåligt? Så att man har något att jämföra med.

När man kollar på forskning om vad som gör folk lyckliga är tacksamhet något som nämns som en viktig faktor. Att kunna vara tacksam. Att kunna uttrycka tacksamhet. Och jag gör båda sakerna. Jag både känner mig genuint tacksam över sakernas tillstånd – och jag uttrycker det. Både i min vardag men även här på bloggen. Kanske verkar det påklistrat och förhärligande. Men det är så jag är. Jag lägger märket till bra saker helt enkelt. Och de är ganska många när man håller utkik.

Jag tycker att det är sorgligt att tacksamhet fått en sådan negativ klang. Som att tacksamhet och ett positivt sinnelag är något enfaldigt. Men jag ser ingen motsättning mellan att vara tacksam för vad man har – och ändå vilja förändra saker i samhället. Jag tycker faktiskt att jag själv är ett bra exempel på det! Däremot är det frustrerande att den tanken verkar omöjlig för många människor. I synnerhet de som läser min blogg och stör sig på mig. Men inte på mina politiska inlägg eller starka ställningstaganden. Utan på det fina, glada, milda, positiva. Hur orkar man liksom?!

Vinterälsk och vinterhat

Jag tycker att tiden efter jul ofta känns lite sorgsen. Jag blir stressad av alla som slänger ut julen på nyårsdagen – eller ännu värre i mellandagarna – och gastar om vår från en dag till en annan. För nu kommer tiden då folk hatar vinter och längtar efter vår så de blir alldeles olyckliga på kuppen. Men det är inte ett dugg ljusare nu än vid lucia typ – ändå ska man köpa vårblommor och prata vårkänslor. Trots att vi har minst hälften av vintern kvar framför oss. Jag önskar att det gick att förbjuda folk i lag att plocka bort julbelysningen utomhus. Den förgyller ju alla mörka, kalla januaripromenader. Tänk om det liksom gick att lagstifta fram lite vinter-mindfulness? Lite lugn och acceptans inför landet vi lever i och dess väderlek!

Säkert är jag hopplöst omodern. Dessutom är det väl lite att kasta sten i glashus att klaga på detta – jag som börjar fixa med julen alldeles för tidigt – redan i november. Men jag älskar vintern! Tycker så mycket om det lugna, vita, krispiga. Och de soliga, kalla vinterdagarna som nu kommer. Och det är så himla tråkigt att vara själv med att älska en årstid som de flesta andra avskyr och bara vill förtränga till varje pris.

Släktskap

Igår åt vi middag hemma hos pappa, och passade på att hänga lite med min systers familj innan de reser hem igen. Knäppte den här bilden när barnen placerades framför Bamse för att lugna ner sig några hekto. Älskar dessa små hobbitar. Är så glad att mina barn har jämnåriga kusiner. Jag hade själv flera kusiner som jag stod nära som liten – men det var ju så himla stor åldersskillnad mellan oss! Och jag var länge yngst av allihopa. Det känns så fantastiskt att mina barn en gång kommer kunna sitta och käka middag med sina kusiner – när jag och syrran är gamla och döda – och skratta åt oss och våra egenheter. Och minnas oss tillsammans och vara varandras familjer! Släktskap är någonting väldigt fint.

Vi glömmer inte

Den här tiden för sju år sedan var min mamma döende. På juldagen var hon på väg in i koma, där hon låg på sängen hemma hos mormor och morfar. Vi var där precis som vanligt för att fira jul. Men det blev en väldigt ovanlig jul. På något sätt klamrade hon sig ändå kvar i livet och dog istället i en sjukhusäng efter fruktansvärda smärtor på dagen en månad senare.

Tre år innan den hemska julen inträffade tsunamin. Även den gången var jag hos mormor och morfar för att fira jul. Jag satt i trappen upp till övervåningen och lyssnade på nyhetssändningen. Rädd för att se bilderna. Men resten av familjen bänkade sig framför teven och försökte ta in det oerhörda.

När mamma dött läste jag ett stycke som tröstat mig många gånger sedan dess. Kanske tröstar det någon fler, som likt mig förlorat en närstående alldeles för tidigt. Som varje julhelg tänker på och saknar någon. Som alltid kommer känna att någon fattas dem.

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga ”Nu har hon lämnat oss”
Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och tillslut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg på stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när honår sin nya hamn.