UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Den så kallade "semestern"

Den så kallade ”semestern” tär på många småbarnsföräldrar. Hela långa året har man kämpat med magsjukor och förkylningar och påklädningar och jobbpendlingar. Och på några futtiga sommarveckor ska man sedan hinna vårda sitt äktenskap, umgås med sina (stundtals mycket uttråkade och frustrerade) barn samt hinna både sola, bada, träna och renovera huset. Kanske är man också fast i någon sommarstuga med släktingar man skulle må bättre utan. Det är som upplagt för besvikelser.

Förra sommaren gick jag ofta och längtade bort. Bort från min stora mage och otympliga kropp. Längtade efter Folke som snart skulle komma. Samtidigt tänkte jag med bävan på den här sommaren då jag visserligen inte skulle ha en stor mage – men å andra sidan en vild ettåring. Lite oklart vad som är arbetsammast.

Jag har varit så fruktansvärt trött hela den här sommaren och känner mig ärligt talat inte ett dugg piggare efter en månads semester. Det tror jag att många småbarnsföräldrar kan känna igen sig i. Till på köpet ska folk som inte haft småbarn på många decennium komma med välmenande råd i stil med ”passa på att njuta av bebistiden för den är snart förbi och då ångrar du att du inte njöt mer av den bästa tiden i livet…”. Snacka om att stjälpa istället för hjälpa och dessutom påföra skuld! Inte nog med att småbarnsföräldrar är trötta och slitna – de förväntas samtidigt njuta av det eftersom det tydligen är det bästa livet har att erbjuda.

Mitt sätt att komma runt dessa känslor är att försöka tänka att sommaren inte är ett sommarlov när man har småbarn. Utan bara en lite annorlunda vardag. För om man tror att man plötsligt ska få eoner av energi och ork bara av att själva lönarbetet upphör så blir man besviken. Det får man nämligen inte. Semester betyder faktiskt bara att man ägnar mindre tid åt lönearbete och mer tid åt hemarbete. Och det är såklart fantastiskt att få hänga massor med sin familj –  men okomplicerat och enkelt är det inte.

Sommaren kan i bästa fall användas som en tid att få perspektiv på sin vardag. Vad som funkar och vad som inte funkar. Och ifall man har möjlighet också prioritera om lite inför jobbstarten. Själv sitter jag och avbokar många jobb och skjuter upp storslagna projekt jag hade tänkt att påbörja i höst. För min ”semester” har fått mig att känna att jag den här hösten behöver en lite lugnare vardag med färre jobbutmaningar. Det är utmaning nog att ta hand om två barn och hantera att vi numera har ett jordbruk och två företag och lever i ett renoveringsprojekt.  Jag måste liksom inte addera fler projekt till den ekvationen.

Den insikten är vad min ”semester” har lett fram till. Och vila får jag väl göra när småbarnsåren är slut. Och då lovar jag att småbarnsföräldrar som upplöses av trötthet aldrig från min mun kommer höra att de just nu upplever ”den bästa tiden i sitt liv”.

Bästa besöket

Det är så roligt för min syster med familj kom hit för några dagar sedan. Jag hämtade dem tidigt på flygplatsen och när vi kom tillbaka kirrade jag frukost

Hembakt bröd och egengjord granola.

Bertil ville som vanligt käka med sina småkompisar närvarande

Efter frukosten fick de klappa kycklingar. Nu har en ny kull kläckts. Väldigt, väldigt söta! Och spännande att kika på för en tvååring.

Är så glad att få träffa min systerdotter så mycket i sommar. Hon och Anna kommer stanna här tills andra veckan i augusti så det finns massor av tid att hänga. Totalt har vi varit ihop nästan en månad den här sommaren.  Samtidigt är vi lite chockade allihop. Över hur mycket jobb det är när vi ses nu för tiden. Vi som brukar maratonfika och diskutera renoveringsplaner och bildgoogla idéer åt varandra dagarna i ända. Eller hjälpa varandra handgripligen med att renovera, röja och fixa. Istället vallar vi nu omkring en fyraåring, tvååring och ettåring. Sitter och pratar ostört gör vi på sin höjd en stund på kvällen. Över ett parti kinaschack innan vi går och lägger oss. Bara att hålla ut. Om tio år sisådär. Då kan vi pratas vid igen.

Den kreativa processen

Den kreativa processen. Ibland driver den mig till vansinne. Varenda gång jag startar ett nytt projekt – vare sig det spänner över en dag eller över ett halvår så följer det denna logik. Det har varit svårt att vänja mig vid – och när mitt jobb till stor del handlar om att ständigt pröva nya grejer inom nya områden så förstärks den här processen. Eftersom jag sällan kan luta mig tillbaks på erfarenheten av hur jag brukar göra. Så nu försöker jag luta mig tillbaks på erfarenheten av den kreativa processen. Att den följer just detta mönster. Ser likadan ut vad jag än gör.

Kan förörvigt tipsa alla som håller på med skapande – att inte titta inte på något precis efter du gjort det. Lyssna inte på en inspelad konsert med dig själv, läs inte din text, kolla inte på det du målat, lyssna inte på en intervju med dig själv – ja kort sagt undvik det du precis har presterat tills det gått lite tid. Ibland handlar det om timmar men det kan i vissa fall röra sig om år. Man är så självkritisk precis i stunden så att man riskerar att tappa omdömet. Vänta ett tag innan du kikar/lyssnar/läser sådant du själv skapat. Tid sätter saker i rätt perspektiv. Är du för snabb att utvärdera kan det hända att du förstör en bra bild eller skriver sönder en bra text.

Pack och stök

Vi har mycket att packa och stå i – för imorgonkväll reser vi ner till min syster och hälsar på hennes familj. Det blir tio fina dagar. Vi åker på natten när barnen sover så det blir en tämligen sömnig resa men det brukar ändå kännas lättare att köra på natten när barnen sover – än att köra på dagen. För det enda som kan vara värre än tolv timmar i bil är väl tolv timmar ackompanjerad av två vrålapor i baksätet.

Det ska bli så roligt att komma bort – även om det känns svårt att lämna allt här hemma precis nu när det blommar som vackrast och de första tomaterna mognar. Att resa bort när man driver ett jordbruk är inte det lättaste. Dessutom måste ju Melker bli omhändertagen. Men vi har väldigt tur som har Jakobs lillebror som kommer och bor hos oss och sköter huset och vattningen när vi är borta. Jakobs pappa kommer också vara här litegrann och hjälpa till med sånt som behöver fixas på huset. Det är ju en hel del. Är så tacksam att vi har så mycket familj runtomkring oss som hjälper till. Annars skulle vi inte få ihop det överhuvudtaget!

Ladda upp och ladda om

Det är så obeskrivligt skönt att vara ledig. Jag blev faktiskt rätt slutkörd den här våren. Trots att jag trappade ner på arbetet när jag fick Folke blev det många långa dagar. För produktiviteten sjunker ju – så även fast jag bara gjort hälften så mycket jobb har det ju tagit dubbelt så lång tid som i vanliga fall. Sista veckan innan ledigheten kände jag hur hjärnan slutade fungera. Omöjligt att ta beslut, omöjligt att bedöma kvalitén på sådant jag gjort, omöjligt att reda ut i vilken ordning jag ska göra vad. Ja, helt enkelt i ett skriande semesterbehov!

Men efter bara en veckas ledighet känns det mycket bättre. Och jag är så  glad över att det varit några regniga och kalla dagar nu i början av semestern så att jag hunnit med en massa tråkgrejer som jag haft hängande över mig. Som att städa skafferiet, sortera garderoben och rent allmänt försöka få ordning här hemma.

Nu kommer Jakobs pappa hit och hjälper oss med renoveringen några dagar. Det är mycket som ska ske på gården innan grävarna kommer hit och gör om allting! Garaget ska rivas, veden ska tas in och travas, hönshuset ska flyttas. Skrot ska köras undan. Ja, listan på jobb tar aldrig slut! Och det är skönt att jag äntligen kan fokusera på jobbet här hemma istället för att försöka hinna alltihop samtidigt!

Mastiga maj och ljuvliga juni

Här uppe har vi haft den kallaste och regnigaste maj på evigheter. Det enda som är bra med det är att jag har jobbat så mycket att jag ändå inte skulle hunnit njuta av värmen ifall det fanns någon. Det har faktiskt känts helt okej att sitta inne och jobba.

Fast urs, just nu får jag inte riktigt ihop mitt liv. Så mycket jag ska hinna med innan jag går på semester. Så mycket som måste styras upp och beslut som ska fattas om högt och lågt. Jag skulle vilja hinna blogga mer men annat kommer hela tiden emellan. Fast jag vet att det är spurten nu. Upploppet. Att jag snart närmar mig målet och har skickat in alla saker som har deadline i sommar när jag är på semester. Som jag ska njuta när den dagen kommer (och blogga)!

Men någon traditionell semester blir det förstås inte när man odlar. Vi kommer mest vara hemmavid och göra några kortare utflykter över en natt här och där. Fast för mig som flängt runt mellan släktingar och vänner varenda sommar sedan jag föddes är det ganska skönt att mest hålla sig hemma och istället bjuda hit folk på besök.

Forntid eller framtid?

Jag får en värkande vemodig känsla när jag åker genom byar med övergivna hus och förfallna gårdar. Där åkrar täcks av sly och resultatet av äldre generationers umbärande nu växer igen. Där endast något gammalt rabarberstånd skvallrar om att det en gång bodde någon här som brydde sig. Som odlade och tog hand om.

Folk trängs i våra storstäder och människor flyr krig och nöd och kommer till Sverige på jakt efter tryggheten. Och här har vi ödegårdar, odlingsmark, enorma arealer som inte används. Och dessutom ett skriande behov av inhemsk livsmedelsproduktion. Och att folka ska välja svenskt när de handlar. Den ekvationen går inte ihop för mig. Hur kan det få fortsätta så här?

Jag önskar att vi än en gång kan få se en levande landsbygd. Där byar får blomma igen och där människor från alla delar av världen får komma och rå sig själva. Visserligen enkelt. Men absolut tryggt och fredligt. Ett liv i frihet. Det kanske låter vansinnigt naivt men går vi tillbaka fyrtio år så levde större delen av Sveriges befolkning så här.

Det enda som lindrar vemodet jag känner vid åsynen av norrländsk avfolkningsbyggd, är att vi faktiskt är en slags motkraft. Vi driver ett småskaligt jordbruk, inte så olikt förr i tiden. Fast uppgraderat och enklare. Vi bor på landsbygden  och samverkar med våra grannar. Vi bidrar med våra odlingar till biologisk mångfald i vår närmiljö och gör våra klimtavtryck mindre. Vi håller åkermarken öppen och erbjuder närproducerad mat till människor i vår närhet. Jag lever på många sätt det liv jag drömt om ända sedan jag var liten. Då jag ville rädda varje fallfärdig gård jag såg och drömde om massa ungar, djur och odlingar.

Fast nu är det här knappt avfolkningsbyggd längre. Det är babyboom i vår lilla by och folk står i kö för att få tag i ett hus här. Så just i mitt sammanhang känns landsbygden inte vemodig eller som en skärva historia. Utan som alldeles modern framtid.

Carpar skiten ur helgen

Det hällregnar ute denna lördagmorgon och jag vaknade arg på barnen som envisas med att väcka oss i ottan. Men allt förvandlas till petitesser när jag får höra att en kompis barn är oförklarligt sjuk och att man utreder leukemi. Den oro som följer med en sjuk familjemedlem känner jag allt för väl. Är den familjemedlemmen dessutom ens barn så är det tio resor tuffare.

Istället för att vara arg och missbelåten ska jag carpa skiten ur den här helgen och pussa mina barn tills de förvandlas till blöta små russin. Den som är frisk har många önskningar men den som är sjuk har endast en.

Ta hand om er allihopa <3

Om att inte rymmas i ramarna

Jag tänker mycket på vår snäva definition av jobb och vad som är normalt. Vi har bestämt att det är normalt att jobba åtta timmars arbetsdag. Och orkar man inte det så har man ett problem. Jag har en kompis som är väldigt duktig och kompetent och skött sitt jobb bra, men med jämna mellanrum kraschat. För att det blivit för mycket. Utåt sett så uppfyller hon kriterierna för ”en god arbetande människa som gör rätt för sig”. Men villkoren på arbetsmarknaden funkar inte för henne. Och en starkt bidragande orsak till kraschandet är försöken att jobba heltid. Det funkar helt enkelt inte. Men åtta timmars arbetsdag en norm man ska sträva efter. Och i den normen är hon avvikande.

Jag brukar med fasa tänka på hur det skulle vara för mig att jobba på en vanlig arbetsplats. Där jag var tvungen att närvara alla vardagar mellan bestämda klockslag. Jag vet med säkerhet att jag inte skulle fixa det. Jag skulle krascha. Anledningen till att jag idag kan jobba och prestera så pass mycket är att jag har totalt fria arbetstider och inga jobbarkompisar. Jag har byggt en maximalt gynnsam miljö just för min mäniskotyp. Men om jag inte lyckats med det så skulle jag kanske vara en av dessa människor som i befinner sig i utanförskapet. En problemsiffra i en problemstatistik. Där de som inte ryms inom samhällets snäva ram för det normala helt enkelt är obrukbara.

När jag blir lyft som entreprenör eller tas som exempel på någon som lyckats göra karriär känns det väldigt bakvänt för mig. För jag har fått kämpa mycket för mitt sätt att vara och vilja leva. Och mötts av många oförstående människor på vägen. Ända tills jag ”lyckats” i samhällets ögon (lyckas = att tjäna pengar). För då är dessa särdrag plötsligt något bra!

Man ska vara medveten om att många av de framgångsrika entreprenörer vi idag hyllar en gång klassats som ”problembarn”. Många konstnärer och kreatörer också. De passar inte in i samhällets norm och har därigenom varit tvungna att skapa egna regler. Ställa sig utanför och bygga en egen värld. Men för att lyckas göra det krävs både en stark drivkraft och starka personliga resurser. Och det har inte alla. Kanske hade de det en gång – men orken och förmågan har nötts ner av motstånd. Av att ända sedan barnsben varit tvungen att anpassa bort sig själv.

Jag känner förtvivlan när jag tänker på alla människor som på grund av att de inte ryms i våra snäva ramar betraktas som ett problem. Som en tråkig siffra i statistiken – istället för en tillgång. Om vi har ramar där mängder av människor faller utanför kanske vi måste ändra på våra ramar? Inte envisas med samma struktur och samtidigt förvänta oss ett nytt resultat.

Blogglistenhits