UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Skrivövningar

När jag var kanske åtta, nio år, gick jag till min storasysters rum och knackade med allvarsam min på dörren.

– Vill du höra en lista på vad jag ska göra när jag blir stor?

Min syster lyssnade tålmodigt. Bland banala punkter som ”skaffa hund” och punkter som tydde på storhetsvansinne som ”starta en religion” fanns det en sak på listan som stack ut: ”Skriva en bok.”

- Men varför ska du vänta med det tills du är vuxen? Det kan du väl lika gärna göra nu sa min syster!

- Jaså kan jag? Jaha, men då gör jag väl det då. Och så började jag skriva.

Jag skrev många böcker som liten. Inte särskilt bra och alltid utan slut. Dessutom var de ofta rena kopior på mina favoritböcker av Maria Gripe, där endast detaljer som hjältinnans hårfärg eller namn var utbytta. Men det spelade inte så stor roll – för jag skrev ju i alla fall! Det var huvudsaken. Och jag tänker att det är bra att vara lite respektlös inför saker ibland. Att prova att göra sådant man absolut inte kan. För hur ska man annars lära sig? Hur ska man bli bra på att skriva böcker om man aldrig skriver böcker? Hur ska man bli bra på att cykla om man bara går jämt? Allt man vill göra i livet kräver övning. Kreativitet är en muskel som växer när man tränar den.

Jag betraktar mitt eget skrivande som ständig övning och hoppas hela tiden att jag ska bli bättre ju mer jag övar. Jag har skrivit sex faktaböcker, men drömmer i hemlighet om att skriva skönlitterärt. Men det ska jag öva mig lite mer på först.

Listan

Jag kan läsa människor och stämningar väldigt bra. Det är inte alls en så trevlig egenskap alltid då jag ofta har svårt att hålla distans till det jag ser

Jag vill sockeravgifta mig själv men det går inte. Är alltid så sockersugen när jag ammar!

Jag borde verkligen byta företagsbank och laga min bankdosa som är trasig.

Jag har jobbat på snabbmatsrestaurang. Det var fruktansvärt på grund av cheferna – men rätt roligt i övrigt. Jag har stor respekt för alla som utför sådana typer av  jobb. Vet precis hur svettigt och otacksamt det kan vara.

Jag skulle gärna resa till fjällen och bo i en stuga och bara plocka svamp resten av september

Jag gillar att prata länge med smarta vänner. Om högt och lågt. Jobb och kärlek. Politik, gud och löneförhandlingar. Prata, prata, prata det är vad jag gillar mest här i livet!

Jag älskar att sjunga

Jag måste verkligen sluta skjuta upp skitsaker som att laga trasiga bankdosor (den har varit trasig i två år nu)

Jag behöver få en bättre hållning. Är som en hösäck

Jag får för lite motion – därav hållningen.

Jag har inte särskilt lätt för att bli arg. Eller jo arg blir jag men efter överläggningar med mig själv är det väldigt sällan jag tycker att det är värt att agera på min ilska.

Jag kan inte vara på höga höjder pgav höjdrädsla. Samtidigt kan jag inte låta bli att utsätta mig för det då jag gillar svindeln och pirret och illamåendet som följer.

Jag vill inte prata i telefon i onödan. Tycker att telefonsamtal är lite läskigt.

Jag borde inte vara så känslig. Men jag är känslig och blir rörd och gråter varje dag för stort och smått.

Jag gillar inte stora fester. Jag går ju aldrig på någon av de mingel och galor jag blir inbjuden till i egenskap av bloggare. Kan knappt tänka mig något värre faktiskt. Jag inser att jag låter skittråkig men om jag nu ska vara ärlig så föredrar jag Glommersträsk framför Guldknappen alla dagar i veckan.

Jag älskar inte spiskummin och torkad koriander som luktar armsvett

Jag måste inte passa tider särskilt ofta. Att passa klockslag stressar mig så jag har försökt bygga bort det ur mitt liv.

Jag behöver inte skjuta upp saker- så varför gör jag det ändå? Jag blir TOKIG på mig själv och mitt eviga prokrastinerande!!!

(listan skamlöst snodd ifrån Sister Disco)

I vatten

När jag var liten och hade ett akvarium på mitt rum brukade jag sitta med näsan tryckt mot rutan för att försöka känna efter hur det skulle vara att bo inuti akvariet. Jag badade jämt som liten, simtränade flera gånger i veckan och drömde om att bo under vatten och vara en fisk. Nu är jag ju rätt så glad över att jag inte är en sill eller gädda – men jag älskar fortfarande att vara i vatten. Hela somrarna, på badhuset och även i badkar. Under båda mina förlossningar har jag spenderat så mycket tid i vatten som bara varit möjligt! Det bästa med att bada är när hörselgångarna fylls helt med vatten så att resten av världen stängs ute och bara bruset från kroppen hörs. Då kopplar jag verkligen av.

Jag drömmer om att testa floating någon gång, jag tror inte att man kan göra det i Umeå men jag ska boka in det nästa gång jag kommer till Stockholm. Att ligga och flyta i en saltvattenstank känns som en dröm.

(Golvkaklet kommer från Marrakech Design och handdukarna från Nyblom Kollén).

Dagen efter

Jag gick och la mig med rödgråtna ögon igår och vaknade med magknip i morse. Med Jimmys nöjda leende framför ögonen när han kammade hem 13 procent av rösterna. Jag har svårt att glädjas över F!s framgångar och hur de mångdubblat sitt stöd – när ett rasistiskt parti samtidigt fått ett ännu större mandat som vågmästare. Och mitt hjärta går sönder när jag tänker på att i vår underbara lilla by fick de hela 88 röster – 10,6 procent av rösterna. I förra valet fick de 3,6. Vad är det som hänt på den tiden?  Jag kan inte tänka mig att dessa 88 människor alla är rasister. Men ändå har de valt att lägga sin röst på ett parti vars politiska företrädare svingar järnrör på stan. Säger att musilmer borde få nackskott och kallar invandrare för negerjävlar.  Fruktansvärda saker som skulle få huvuden att rulla och väljarstödet att försvinna i övriga partier. Men snarare verkar få framgångarna öka här.

Men jag tänker att det måste handla om andra saker än bara invandring. Om hur samhället slitits itu allt mer. Hur inkomsskillnaderna ökar och hur vi skuldbelägger de arbetslösa och sjuka. Jag tänker också på arbetsmarknaden: målet om full sysselsättning är en myt. Jobben kommer inte räcka till alla om vi ska jobba åtta timmars arbetsdagar. Jobben är för få och det är i grunden något bra. Vi har lyckats rationalisera bort en massa yrken och arbetsuppgifter och då borde den naturliga slutsatsen vara att vi ska dela på resten. Istället får de ”lyckliga” löntagarna skattesänkningar och tvingas jobba häcken av sig – medan de som saknar jobb får minskade bidrag och utsätts för åtgärder som många gånger är både ofruktsamma och förnedrande. Många har fått det bättre de senaste åren. Men de som redan hade det dåligt har fått det ännu sämre. Sådant skapar spänningar och får människor att letar efter syndabockar.

Jag tänker inte håna eller hata SDs väljare. Jag tror nämligen inte att alla deras väljare är rasister eller fascister. Däremot vet jag att SD har sina rötter i rasism och fascism. Och det skrämmer mig. Jag är i alla fall väldigt glad att vi i Sverige hittills inte gett efter för dessa krafter.  87 procent av väljarna vill inte ha ett främlingsfienligt parti vid makten och de flesta politiska företrädare respekterar det. Nu följer en skakig tid och jag hoppas bara att vi under kommande mandatperiod kan föra en politik som minskar klyftorna och för människor närmare varandra. Jag tror nämligen bara att det är det som kan rädda oss undan stöveltrampet som hörs genom Europa.

F! can do it

Jag har funderat fram och tillbaka hela sommaren på vad jag ska rösta på. Och jag brukar inte skriva så mycket om specifika partier. Men nu har jag i alla fall beslutat mig för att rösta på FI. Och jag ska förklara hur jag tänker. FI ligger så nära spärren att de mycket väl kan komma in. Och kommer de in så kan de rödgröna få överlägsen majoritet. Och får de rödgröna majoritet kommer de kunna genomföra mycket av det som ligger mig varmast om hjärtat nämligen reformer för jämställdhet och bättre miljö.

Många försöker skrämmas och säger att en röst på FI är en bortkastad röst. Några säger till och med att ”en röst på FI är som en röst på SD” för kommer de inte in kanske de rödgröna inte får egen majoritet och SD blir återigen tungan på vågen. Men är man som rödgrön rädd för detta borde man verkligen stödrösta på FI för att hjälpa dem att komma in och på så sätt med all säkerhet utesluta SD. Inget rödgrönt parti är nära att åka ut idag så de kommer inte drabbas särskilt hårt av att någon procent av deras väljare istället röstar på FI. Precis som moderater stödröstade på KD i förra valet för att garantera en stark allians kan rödgröna stödrösta på FI.

Ett feministiskt parti som eldar på de andra partierna i jämställdhetsfrågan behövs. Precis som miljöpartiet behövdes när de kom och tvingade alla andra partier att börja förhålla sig till miljöfrågan.  Jag lyssnade på Gudrun Schyman på ett homeparty i vintras och upplevde eufori av att någon ÄNTLIGEN lyfte de frågor jag brinner för. Någon ÄNTLIGEN sa att jämställdhet måste prioriteras. Men för mig är det också viktigt att veta att FI värdesätter miljön och alltså inte kommer sänka de ambitiösa miljöförslag som jag förutsätter att MP och V kommer att lägga. På det sättet får jag in både feminismen och miljöfrågorna. Det är vad som känns rätt för mig. Och det är så häftigt att se hur människor i min bekantskapskrets en efter en tänkt lägga sin röst på FI fast de bara för ett halvår sedan inte hade en tanke på det. Jag säger ut med rasisterna och in med feministerna!

Men alldeles oavsett vad ni tänker rösta på nu på söndag så hoppas jag verkligen att ni utnyttjar det faktum att ni får rösta.  Ligg inte på soffan. Om du inte använder din röst kommer någon använda din tystnad.

Bild: Rickard Fornstedt

EDIT: bloggaren Den ofrivillige sexisten har skrivit ett inlägg som utvecklar de tankar jag själv har på ett väldigt tydligt sätt.

Organisera livet

Innan vi fick barn var jag och Jakob världens mest spontana och ouppstyrda. Det funkade fint. Men när man får barn blir det genast jobbigare och risken är att någon (nästan alltid mamman) blir den som får uppdraget att ha ett övergripande ansvar. Rätt så betungande. Någon undrade hur vi organiserat livet hemma för att få det jämställt och slippa tjafs. Jo vi har gjort så här:

- Jag har en digital kalender i min gmail med min egen jobbplanering. Och Jakob har en likadan. Och i kalendern kan vi kan klicka i och se vad den andra har inbokat. Dessutom har vi en gemensam kalender inuti denna kalender – där allt som rör oss båda hamnar.  Aktiviteter kring barnen, resor osv. Det är upp till båda att regelbundet kika här och hålla sig uppdaterad. ”Jag hade ingen aning om det” får liksom inte finnas i ordförrådet.

- Sedan har vi ett dokument i google drive där alla hushållssysslor står uppskrivna. De har vi fördelat dem jämnt mellan oss. Det allra mesta turas vi om med. Jag tycker inte att man måste göra exakt samma saker för att det ska vara jämställt. Däremot tycker jag att det är viktigt att båda kan och vet hur man gör de mest vardagliga sakerna. Typ laga mat, ladda tvättmaskinen, tanka bilen osv. Och att båda lägger lika mycket tid på arbetet i hemmet.

- Ansvar för matlagningen har vi varannan vecka och den som lagat mat behöver inte diska.

- Varje söndagkväll har vi planeringsråd då vi kikar på veckan som kommer och går igenom ifall vi behöver barnvakt någon dag eller om något särskilt ska hända. I vår familj där alla dagar ser så olika ut är detta ett måste. Har man mer fasta arbetstider och dagar som liknar varandra kanske man inte behöver det på samma sätt.

- Dessutom har vi en gemensam lista där större saker som behöver fixas på gården står uppskrivna. Sådant som räcker att göra en gång. Typ laga eller införskaffa något. Där fyller vi på med sysslor på söndagsmötena och checkar av allt eftersom att de blir gjorda. Även här försöker vi dela 50/50.

- En gång i veckan vi genomför vi en mer grundlig städning av huset. Då dammtorkas alla ytor och så plockar vi, dammsuger och skurar.  (Men i praktiken sker inte detta riktigt varje vecka för ofta städar vi bara nedervåningen som blir mest stökig).

Nu när jag spaltar upp allt låter det ju hemskt tråkigt att ha så mycket koll och bestämma saker i förväg. Men för oss har det varit toppen då det eliminerar risken för irritation och missförstånd. Men nu är jag nyfiken på hur ni gör ni för att få ihop livet?

Om oviljan att anpassa mig

Ibland kan jag känna mig så himla bortskämd som bara inte kan infoga mig i det här systemet med åtta timmars arbetdag. Vad är det för fel på mig? Varför duger det som duger åt andra inte åt mig? Är jag ovanligt lat? Odiciplinerad? Vad är det som är på tok med mig?

Det är lätt att ironisera över det faktum att jag förespråkar ett enklare liv och downshifting samtidigt som jag driver ett framgångsrikt bolag. ”Jaja, lätt för dig att sitta och förespråka kortare arbetsdag när du uppenbarligen kan göra karriär på det”. Men grejen är att det här aldrig var planen. Jag downshiftade inte för att gå omkring i dyra gummistövlar, på en lyxig gård och mysa på landet. Jag downshiftade för att jag mådde dåligt i stan. Av den ekonomiska pressen. Av stressen. Året innan vi flyttade dog min mamma och jag var både deprimerad och sjukskriven och min syn på framtiden var inte direkt ljus.  Så jag var rätt krass när jag tänkte på hur jag ville leva. Jag tänkte att jag ville bo någonstans där jag hade råd att leva värdigt även om jag skulle bli sjukskriven igen. Jag tänkte att jag nog var en rätt skör människa som kanske aldrig skulle kunna ha ett ”riktigt jobb” utan skulle behöva välja ett annat typ av liv.  Jag tänkte på miljöförstöring och oljekris och hur hela stan liksom stank bensin när jag återvände från landet till Umeå efter sommaren. Och jag tänkte på utbrändhet. Arbetslinjen. Hur jag sett både karriärister och vanliga Svenssons stånga sig själva blodiga för att få det att gå runt. Inte för att täcka sina mest basala behov – utan för att täcka de överdrivna materiella behov samhället sagt åt oss är nödvändiga. Och jag tänkte -nej, aldrig att jag gör det frivilligt! Jag vill inte jobba så mycket att jag knappt hinner se min man eller mina barn. Jag vill inte ha en klump i magen på söndagkvällen när jag tänker på måndagen. Jag vill inte att semestern ska vara livets mening därför att vardagen är så jobbig. Jag vill något annat. Något mer.

Så vi flyttade hit. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. Jag tyckte att det var sjukt läskigt.  Och oavsett vad jag visade utåt – i bloggen och till vänner – tvivlade jag väldigt mycket på att jag valt rätt. För det var ju tydligen ”så extremt” det jag hade gjort.  Och det var ju inte som att vi köpte en drömkåk på creddiga österlen. Nä, vi köpte ett ruckel i avfolkningsbygd. Ett hus ingen annan velat köpa.

Men sedan skedde det märkliga. För när jag flyttade och bloggen plötsligt började handla om mitt lantliv så fullkomligt exploderade antalet besökare. Och även intresset från media. Och plötsligt snurrade jobbet på bättre än någonsin. Plötsligt blev det lönsamt att jag klivit av systemet. Inte bara för min själ men för plånboken. Och jag fattar att den resan inte går att applicera på alla. Eller ens någon. Men så såg min resa ut.

Så nej. Jag förespråkar inte allt det här på grund av att det råkade bli så himla lämpligt för just mig. Jag har alltid förespråkat och tänkt så här. Jag skrev ju för fasen skoluppsatser på temat när jag var sjutton år. Men även om jag inte levde lika gott som jag gör nu skulle jag fortfarande förespråka det. Därför att det gör mig gott på massor av sätt.

Att oskadliggöra ett monster

Jag hade väldigt livlig fantasi som liten och var rädd för alltifrån nazister till monster under sängen. Som vuxen var det nog inte alltid så lätt att förstå vidden av mina rädslor. Det är nog ganska vanligt att vuxna inte gör det och ofta försöker man trösta barn med fraser som ”monster finns inte”.  Men vad hjälper det ett barn som VET att det finns monster? En vuxen som då är så okunnig att den hävdar att monster inte finns är ännu läskigare! Hur ska vuxna som inte ens känner till något om monster kunna skydda en?

Min son har lika livlig fantasi som mig och när han började prata om läskiga monster fick jag fundera lite på hur jag skulle bemöta det.  Och istället för att avfärda hans rädslor frågade jag vad han var rädd för med monsterna?  Vad han trodde att de skulle det göra? Komma och ta honom? Ja, men vad händer när ett monster tar en? Vad gör de med en då?  Ja, allt sådant funderade vi tillsammans på. Och så berättade jag att det finns en sak som monster är jätte-jätterädda för och det är att bli kittlade. Om det kommer ett monster och jagar en då kan man bara kittla monstret som då kommer kissa på sig av skratt. Och någon som kissar på sig av skratt kan ju knappast vara farlig?! Det enades vi snart om.

Jag tänker att det för barn precis som vuxna handlar om att möta sina rädslor och bena ut dem. Vi vuxna kan bli helt uppsnurrade i tankar som ”tänk om det börjar brinna!” ”Tänk om bilen går sönder på semester” Tänk om jag gör bort mig på jobbet”. Och så blir tanken så obehaglig att man skjuter undan den. Trots att en bättre lösning är att försöka följa tanketråden till dess slut.  Så vad händer när jag gör bort mig på jobbet? Vad sker sedan? Och hur blir det då? Ofta upptäcker man att rädslan är ganska luddig. Man vet egentligen inte vad man är rädd för.  Och när man tänker efter kanske det där man är rädd för ändå inte är så farligt som man tror. Om man bara går rädslan till mötes. Försöker bena ut tankarna istället för att slå bort dem.

Vuxna så väl som barn har en massa ”monster” i huvudet som vi behöver lära oss att oskadliggöra. Och vad spelar det för roll om monster egentligen inte finns om man ändå är rädd för dem? Inte hjälper det att intala sig att de inte finns, eller att det läskiga aldrig kan hända. Utan istället kanske man ska umgås lite med tanken på hur det kommer kunna bli  när det läskigaste har hänt.

Att uppfylla barndomsdrömmar

Vad drömde ni om som barn? En av mina tydligaste drömmar var ett liv som liknade det jag sett på filmerna om Barnen i Bullerbyn. Jag minns att jag såg alla avsnitt på hoppiga VHS-band avspelade från teven. Och sörjde så ofantligt att jag inte fick växa upp så där. På landet, med djur, i frisk luft och omgiven av vackra gamla hus. Jag kan inte varit särskilt gammal då – kanske gick jag inte ens i lågstadiet.  Men jag minns fortfarande hur sorgesamt det var att tänka att den där uppväxten var förborgad för mig, stadstjej som jag var. Samtidigt fick jag ett smakprov av det där livet varje sommar hos mormor och morfar. I deras hus på landet, långt ifrån allting.

Det roliga är bara att inse hur jag som vuxen försökt gestalta det där livet för mig själv. (Nej, inte på alla plan. Jag försörjer mig ju till exempel som bloggare och det fanns ju knappast när Barnen i Bullerbyn utspelar sig). Men det andra – upplevelsen av att det finns tid. Känslan av att tillhöra ett lite tryggt sammanhang. Naturen, odlingarna, djuren. Ja allt det där. Delar av det är precis vad jag plockat upp nu som vuxen och valt att bygga mitt liv omkring. När vi köpte hus  för fem år sedan var drömmen att så småningom bli lite mer självförsörjande på mat, att kunna ha höns och framförallt att bo så pass billigt att vi kunde jobba lagom mycket. Innan jag fick barn såg jag framför mig hur jag skulle ta sparken och hämta tidigt på förskolan och sedan ha hela eftermiddagarna tillsammans med familjen – baka, leka, pyssla, hänga. Få det bästa av båda världarna. Och nu är det precis så.

Jag älskar den här tillvaron. Jag älskar att ha odlingarna. Jag älskar att höra Bertil föreläsa om hur växterna får sin näring, vad fåglarna i skogen heter, hur fjärilar kläcks ur puppor. Att hans vanligaste lek är att leka bonde. Jag älskar att se när Bertil går ute med pappa på åkern och arbetar. Känslan av att det alltid finns någon hemma. Någon närvarande. Någon som har tid. Nej det är verkligen inte idylliskt på alla sätt. Men på många sätt. På tillräckligt många för mig. Därför att jag får leva som jag drömde om redan som liten.