UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Carpar skiten ur helgen

Det hällregnar ute denna lördagmorgon och jag vaknade arg på barnen som envisas med att väcka oss i ottan. Men allt förvandlas till petitesser när jag får höra att en kompis barn är oförklarligt sjuk och att man utreder leukemi. Den oro som följer med en sjuk familjemedlem känner jag allt för väl. Är den familjemedlemmen dessutom ens barn så är det tio resor tuffare.

Istället för att vara arg och missbelåten ska jag carpa skiten ur den här helgen och pussa mina barn tills de förvandlas till blöta små russin. Den som är frisk har många önskningar men den som är sjuk har endast en.

Ta hand om er allihopa <3

Om att inte rymmas i ramarna

Jag tänker mycket på vår snäva definition av jobb och vad som är normalt. Vi har bestämt att det är normalt att jobba åtta timmars arbetsdag. Och orkar man inte det så har man ett problem. Jag har en kompis som är väldigt duktig och kompetent och skött sitt jobb bra, men med jämna mellanrum kraschat. För att det blivit för mycket. Utåt sett så uppfyller hon kriterierna för ”en god arbetande människa som gör rätt för sig”. Men villkoren på arbetsmarknaden funkar inte för henne. Och en starkt bidragande orsak till kraschandet är försöken att jobba heltid. Det funkar helt enkelt inte. Men åtta timmars arbetsdag en norm man ska sträva efter. Och i den normen är hon avvikande.

Jag brukar med fasa tänka på hur det skulle vara för mig att jobba på en vanlig arbetsplats. Där jag var tvungen att närvara alla vardagar mellan bestämda klockslag. Jag vet med säkerhet att jag inte skulle fixa det. Jag skulle krascha. Anledningen till att jag idag kan jobba och prestera så pass mycket är att jag har totalt fria arbetstider och inga jobbarkompisar. Jag har byggt en maximalt gynnsam miljö just för min mäniskotyp. Men om jag inte lyckats med det så skulle jag kanske vara en av dessa människor som i befinner sig i utanförskapet. En problemsiffra i en problemstatistik. Där de som inte ryms inom samhällets snäva ram för det normala helt enkelt är obrukbara.

När jag blir lyft som entreprenör eller tas som exempel på någon som lyckats göra karriär känns det väldigt bakvänt för mig. För jag har fått kämpa mycket för mitt sätt att vara och vilja leva. Och mötts av många oförstående människor på vägen. Ända tills jag ”lyckats” i samhällets ögon (lyckas = att tjäna pengar). För då är dessa särdrag plötsligt något bra!

Man ska vara medveten om att många av de framgångsrika entreprenörer vi idag hyllar en gång klassats som ”problembarn”. Många konstnärer och kreatörer också. De passar inte in i samhällets norm och har därigenom varit tvungna att skapa egna regler. Ställa sig utanför och bygga en egen värld. Men för att lyckas göra det krävs både en stark drivkraft och starka personliga resurser. Och det har inte alla. Kanske hade de det en gång – men orken och förmågan har nötts ner av motstånd. Av att ända sedan barnsben varit tvungen att anpassa bort sig själv.

Jag känner förtvivlan när jag tänker på alla människor som på grund av att de inte ryms i våra snäva ramar betraktas som ett problem. Som en tråkig siffra i statistiken – istället för en tillgång. Om vi har ramar där mängder av människor faller utanför kanske vi måste ändra på våra ramar? Inte envisas med samma struktur och samtidigt förvänta oss ett nytt resultat.

Vuxen nog att fatta egna beslut

Tycker att det är så himla skönt att vara vuxen och bestämma över mitt eget liv. Men trots att jag nu varit vuxen i massa år finns det en många saker jag kommer på mig med att göra bara för att det ska vara så. Inte för att jag har lust. Så nu över jag mig på att ändra på det, framförallt när det gäller maten.

En sak som jag har förändrat sista tiden är att jag i princip slutat helt med frukost. Men frukost är dagens viktigaste mål…har jag hört till leda. Och eftersom man ska äta frukost har jag ju gjort det så gott jag har kunnat. Men jag mår alltid illa på morgonen och det blir ännu värre när jag äter. Så nu har jag i princip slutat äta på morgonen.  Oftast blir det bara en kopp svart kaffe med lite grädde.  Det är så otroligt befriande! Varför har jag hållit på att kämpa med det där jobbiga målet när jag lika gärna kan hoppa över det och ta en tidig lunch om jag blir hungrig? Det är ju bara dumheter.

En annan sak jag gör är att jag börjar med efterrätten. Om jag tar en fika med en kompis och köper en macka och en chokladboll så börjar jag i regel med det söta. Det finns ju något nästan berusande befriande i att smälla i sig en hel chokladboll när det kurrar i magen. Så det gör jag nu. För att jag har lust. För att det är min mat och mitt liv och jag äter maten i vilken ordning jag vill. Och vill jag äta uppstekt palt måndag, tisdag, onsdag och torsdag i rad så gör jag det. Vem ska stoppa mig?! Vem ska tvinga mig att äta varierat om jag inte har lust?

Ja ni hör. Det är inga världsomvälvande saker jag ändrat på. Men för mig är det en stor grej. En självständighetsgrej. En jag-är-vuxen-nog-att-fatta-egna-beslut-grej. Jag får göra precis som jag vill! Och det får ni också.

Gruset i skon

Jag tycker att det känns skönt att bli äldre. Jag har nästan alltid varit yngst i alla jobbsammanhang – och att både vara ung och kvinna är inte alltid så lätt. Jag har slagits för att bli tagen på allvar och respekterad. Att folk ska göra det jag bett dem om – och inte något helt annat. Men nästa år fyller jag trettio och jag tycker att det känns på något vis. Skinnet är tjockare på näsan. Jag är inte så ängslig. Känner mig ganska trygg. När det finns så mycket kul att göra här i livet kan jag ju inte hänga upp mig på det tråkiga och svåra.

Fast resan har inte varit smärtfri. Det har varit kämpigt med företaget och bloggen i perioder. För att inte tala om familjelivet. Som ensamförsörjare och småbarnsmamma har det varit mer piska än morot många gånger. Men även det kan vara bra, för det har tvingat mig att kliva fram. Inte gömma mig och tveka.

Och så alla dessa konflikter man är dömd att hamna i när man är i offentligheten. Eller när man ska samarbeta med människor och det är pengar och prestige inblandat. Någon jag hjälpt fram vänder sig mot mig. Personer jag litat på sviker. Folk utnyttjar och baktalar. Ju högre man klättrar desto snålare blåser det. Och då är det tur att jag inte är tjugoett längre. Och mitt i allt det här så har jag också en handfull fantastiska vänner och kollegor som jag litar på till hundra procent. Som jag kan luta mig mot. Som bär mig.

Jag försöker tänka på alla hinder och allt strul som grus i skorna: Klättrar man mot toppen så får man grus i skorna. Det är bara att stanna och skaka ur skiten så att man kan traska vidare. För det vore ju tråkigt om jag blev sittande på en bergsknalle när jag planerat att bestiga Kebnekajse!

 

Papper, påsar, kork, snören

Det finns en del grejer som jag verkligen vill ha här hemma, bara för att de slår an någonting i mig. Ja, i all enkelhet så påminner de om något från min farmor, mormor eller min faster Inger. En sådan sak är att jag alltid har smöret i en gammaldags smörbytta av glas. Och dessutom stående framme i rumstemperatur. För så var det i farmors skafferi. Och säkert låter det märkligt men den där smörbyttan ger mig en varm känsla i maggropen. Som att jag tagit en skärva från farmor och fogat samman med mig själv.

Den här väggförvaringen är en annan sådan grej. I min faster Ingers varma, perfekt ordnade tvättstuga hängde en sådan här på insidan av städskåpet. Så nu har jag också en sådan hemma i köket. Och varje gång jag öppnar städskåpet blir jag glad och tänker på henne. Och det broderade papper, påsar, kork, snören känns tryggt på något vis. Jakob fattat förstås ingenting av det här men så är det ju inte hans barndomsminne utan mitt.

Den finaste komplimang jag kan få är när någon tycker att det ser ut som att det bor en tant hemma hos mig. För det gör det ju! Jag är ju en tant och det är tanter jag inspireras av. Alla dessa fantastiska tanter som befolkade min barndom.

Om att aldrig lära sig

Det roliga med att ha en blogg är att kunna gå tillbaka i arkivet och kolla vad man gjorde precis den här dagen för några år sedan. Det är också lite läskigt för man ser hur lite man utvecklats på vissa områden. Hur man upprepar samma beteenden och gör samma fel flera gånger i rad utan att verka lära sig. Lite den känslan fick jag när jag hittade den här texten  jag skrev i maj för sex år sedan. Och samtidigt var precis vad jag behövde läsa just nu. För jag brottas med samma sak just denna maj.

Jag har svårt att säga nej. Svårt att våga säga, nej tyvärr jag orkar och hinner inte. Det är så svårt för man vill så gärna göra allt roligt som man blir erbjuden. Men man orkar inte. Inte i längden. Och hinner gör jag verkligen inte. Jag måste spara mina krafter. Inte bränna allt krut på en gång. Jag vill räcka till i många många år.

Under ett och samma år så förlovade jag mig med Jakob. Förlorade min mamma. Började på ett nytt jobb. Gifte mig. Köpte ett hus och flyttade från min hemstad. Jag är ärligt talad ganska snurrig. Jag behöver nog vila lite nu.

I sommar har jag tackat nej många saker. Nej till roliga uppdrag. Och jag tänker att det är vansinnigt idiotiskt att tacka nej. Men jag prioriterar Jokkmokk framför TV-inspelningar och Kalvträsk framför Almedahlsveckan. Bröllop framför debattartiklar och att vända potatisland framför att tala på konferenser.  Och jag tänker: Gud. Låt detta vara det rätta. Jag tänker: Att om man aldrig säger nej så kan man heller aldrig säga ja. Jag tänker: Det är inte det minsta synd om mig. Jag är priviligerad. Sedan känner jag att jag längtar. Norrland, Trysunda, Storön och Glommersträsk. Och om jag aldrig får ett roligt jobberbjudande igen så har jag i alla fall Norrland, Trysunda, Storön och Glommersträsk. Och jag är ganska nöjd så. För förnöjd är i alla fall det finaste ord jag vet.

Valborg i mitt hjärta

När jag tänker efter var nog Valborg min favorithögtid (näst julafton) som liten. Att springa runt brasan med en massa kompisar och förstöra mina nya vårskor med lera och vatten. Frysa häcken av mig  i vårjackan mamma sagt var för kall. Och vara rädd för fulla tonåringar och starta gräsbränder och få panik när de spred sig en centimeter. Och sedan komma hem i tid för kvällsfika – djupfryst med en svag doft av rökt abborre i håret. Det är Valborg för mig. Mysigt på sitt sätt även om jag nog tar gummistövlar och täckjacka ikväll eftersom jag är rädd om mina nya vårskor och avskyr att frysa.

Hoppas ni får en fin Valborg allihopa!

Tacksamhetens tisdag

Det är så vansinnigt vårligt och härligt ute idag. Fågelkvitter, varm sol i nacken och tupparna som går omkring och gal på gården. Jag blir så lättrörd på våren. Min hsp-personlighet spinner värre än vanligt och jag blir rörd till tårar av en tussilago eller ännu värre – en lerig pöl som luktar gyttja. På två sekunder kastas jag tillbaka till barndomen och får god lust att dra på mig galonbyxorna och en spade och gå loss i sandlådan.

Jag är så tacksam för mitt jobb och mitt liv. Över alla roliga saker jag gör på dagarna och över att jag har så mycket frihet. Tog en timslång promenad runt byn idag och passade på att boka in ett telefonmöte samtidigt så medan jag gick där och solade mig så fick jag också göra undan lite annat jag gått och grunnat på. Så skönt! Och så är jag extra glad för att jag precis har fått en ny bok antagen, ännu en som jag ska göra med Annakarin. Nu har jag snart skrivit åtta böcker men har tre till på lut. Böcker är verkligen min passion. Önskar att jag kunde göra ännu fler men man kan ju liksom inte terrorisera ihjäl folk och släppa en bok i kvartalet.

Nu får det blir en kopp kaffe på farstubron innan jag dyker ner i lite mer manusskrivande

Om man kan tänka

Har du sett de där klippen som snurrar i sociala medier? Där män utsätts för simulerade förlossninggssmärtor. De får alltså testa hur ont det gör att föda barn (spoilervarning: det gör skitont!) Eller kanske har du sett klippet där en smal reporter tar på sig en fatsuit och går ut och dejtar killar för att visa på hur tjocka kvinnor bemöts?  Eller kanske du såg Uppdrag Gransknings reporter som gick omkring med kippa och davidsstjärna i Malmö under några dagar? För att visa på hur judar bemöts.

Varför krävs det en man för att bevisa hur satikens ont det gör att föda barn? Och varför krävs det en smal för att visa hur tjocka bemöts? Varför kan vi inte bara lyssna på de personer som är tjocka som berättar om sina upplevelser för oss?

Kanske är tanken god. Kanske vill man lyfta frågan ”inifrån”. Men jag är rädd att man genom just detta wallraffande riskerar att gör raka motsatsen.  Det känns lite som att man misstror de grupper som berättar viktiga saker. Nä, vi kan inte lyssna på er eller ta till er av det ni berättar – inte förrän vi själva har upplevs samma sak under en timme en eftermiddag. Och då ska vi prata om det. Som om det var vår upptäckt. Och så får dessa personer uppmärksamheten. Istället för att talutrymmet faktiskt ges till de människor som drabbas av något – så tas frågan ifrån dem. Och någon som har en tvättbräda under fatsuiten får prata attityder mot tjocka istället för att någon som varit överviktig ett helt liv kommer till tals.

Jag kommer aldrig helt förstå hur det är att vara jude, enormt överviktig eller transsexuell. Det spelar ingen roll hur mycket jag wallraffar. Och just därför behöver jag inte bära davidsstjärna för att ta reda på hur judar bemöts. Jag behöver inte bära slöja för att ta reda på vad muslimska kvinnor utsätts för av rasister. Jag behöver inte gå omkring i samedräkt för att uppleva det förtryck som samer utsätts för. Att ens låtsas att min upplevelse några timmar kommer i närheten av ”den verkliga upplevelsen” känns ganska förminskande.

Kan vi inte bara försöka lyssna på människor upplevelser ändå? Jag tänker att det är lite det som är grejen med att vara människa och kunna tänka: att försöka sätta sig in i hur andra har det. Trots att man själv inte har det precis likadant.

 

 

Blogglistenhits