UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Grus i maskineriet

Det mest otillfredsställande som finns är att inte leva som man vill leva. Inte göra det man vill göra. Jag vet inte om jag är överkänslig eller bara bortskämd – men jag är sjukt dålig på att stå ut med den känslan. Att det finns något annat som jag hellre vill göra – men som jag inte gör. Som nu. Jag och Anna pratade om att åka till mormor i september för att fiska och hänga med henne. Men dålig planering och lite för mycket att göra med mitt jobb har gjort det omöjligt. Trots att det sliter i hjärtat av längtan efter att åka dit. Varför gjorde jag det så dåligt för mig själv när jag istället kunnat göra det bra? Och varför planerade jag in så mycket jobb den här hösten när jag hade kunnat avboka hälften? Så dumt och så frustrerande i backspegeln.

Jag kan ibland känna mig som en bluff här på bloggen när jag skriver om downshifting och att vi borde ta det lugnare samtidigt som jag i vissa perioder nästan går på knäna av min arbetsbörda. Fast jag har i och för sig aldrig påstått att det är lätt att välja ett enklare liv. Det kräver en massa svåra beslut som inte alltid är självklara att fatta. I vissa perioder lever jag som jag lär och vill, men i andra perioder är det precis tvärtom. Dessa perioder påminner mig om varför jag ändå strävar efter att downshifta…för det är fasen inte kul att stressa.

Jag kämpar. Hela tiden från ett dike till ett annat. Att hitta den där sabla balansen som är så svår, för att inte säga omöjlig att uppnå. Speciellt när barn finns i bilden som plötsligt blir förkylda och kräver fem dagars extra vård och omsorg så att mitt välplanerade, luftiga schema plötsligt blir betydligt svårare att genomföra.

Men jag vill ju leva ett  liv där lite vabbande inte är någon katastrof – utan till och med härligt. Där det finns marginaler för allting. Marginaler för struliga barn och trötta föräldrar. För sjukdom och för sömnlösa nätter. Där lite grus i maskineriet inte orsakar en katastrof utan är just det – bara lite grus i maskineriet.

Jag strävar på för att komma dit, till marginalerna. Även om det hackar lite mer än vanligt i motorn just nu.

Att stävja vintern

Jag önskar att jag kunde spara energi. Att alla dessa varma augustidagar på något vis gick att plocka fram och peta in i novemberslasket. Riktigt varma soliga dagar brukar jag föreställa mig hur samma plats kommer ser ut om ett halvår. En solig eftermiddag på stranden i juli jämfört med en kolsvart eftermiddag i december.

Jag har alltid tyckt bra om vintern men sedan jag fick småbarn så har den blivit jobbigare. Det är så mycket besvärligare att klä på och få iväg två barn till förskolan när de först ska byltas på med en massa ytterkläder och bilen ska skrapas och borstas och man har glömt vantarna och valt fel sorts skor så att snön tränger in vid anklarna…

Jag vet att jag inte kommer vilja spendera hela vintrarna här uppe i resten av mitt liv. Vi leker med tanken på att vara borta sex, sju veckor någon gång mellan januari-februari varje år. I år kommer det inte bli så men kanske nästa år. Jag håller tummarna för det!

Skolstartstider

Skolstartstider är fina tider! I alla fall för mig som tillhörde den grupp lyckligt lottade barn som faktiskt älskade att gå i skolan alla år (förutom sjuan). Så den här tiden på året innebär massor av pepp för mig! Veckorna innan skolstarten gick jag alltid och och funderade på min nya stil; ska jag vara svarthårig och tuff – eller karamellig och färgglad? Och vad ska min nya personlighet vara? Kaxig och framåt eller plikttrogen plugghäst? Så många nya ryggsäckar, bänkpapper, pennfodral och höstskor som flimrar förbi när jag tänker på mina höstar. För mig var skolstarten en chans att transformeras och göra något annorlunda av mig själv.

Full av goda föresatser bestämde jag mig för att sluta skjuta upp läxan, inte tramsa bort mattelektionen och ta med en frukt så att jag orkade sista kemilektionen på torsdagar. Oftast kom de goda föresatserna på skam –  men ibland blev de verklighet. Som efter sjuan när jag skolkade och mådde jättedåligt men helt transformerade mig tills åttan där jag blev en plugghäst. Direkt efter skolan städade jag rummet och satte mig vid skrivbordet för att plugga flera timmar koncentrerat. Sedan låg jag på sängen och läste Jane Austen och skrev upp alla svåra ord i ett block. Ord som jag sedan slog upp i SAOL för att utöka mitt ordförråd – därefter ordnade jag egna glosförhör….håhåjaja. Det där plugg-ilet höll i sig ända till slutet av nian, men i gymnasiet tappade jag pluggpeppen igen och var lite mer av en medelmåtta.

Jag kan sakna skolstarterna. Omstarterna. Känslan av att ha ett vitt blankt papper utan rester från våren som gått. Nu som vuxen såsar årstiderna ihop sig lite mer. Jag gör dock vad jag kan för att få skolstartskänsla på hösten. Jag försöker avsluta så många saker som möjligt i juni för att slippa fortsätta med dem i augusti. Jag rensar kontoret och köper nytt anteckningsblock och sorterar bland mina pinaler. Jag köper också någon ny klänning och tänker att det här det är min nya stil. Nu har jag äntligen hittat den! Nu är jag den jag är tänkt att vara och behöver aldrig ändra mig. Åtminstone inte förrän nästa höst.

Människor värda sin vikt i guld

Igår hade jag en himla massa grejer för mig, på den första arbetsdagen för hösten. En av grejerna var att min vän Susanne kom förbi för ett uppstartsmöte för två roliga saker vi ska göra ihop! Susanne – denna underbara människa som vet att vi har mycket att göra och så kaosigt här hemma. Hon ställde sig och bakade två sorters pajer, tog med sig sallad och dressing och sedan en blåbärspaj till efterrätt med vaniljvisp. Vem gör sånt? Jo, Susanne. vilken pärla!

De vänner jag har de är värda sin vikt i guld. Funderar ofta på vad jag kan ha gjort för att förtjäna så många fina människor i mitt liv. Tycker själv att jag har så lite tid och ork för att vårda alla mina nära relationer – ändå har jag så trofasta fina personer som orkar med mig. Jag får mycket mer kärlek och hjälp och stöttning än jag någonsin gjort mig förtjänt av. Susanne, Elina, Annakarin, Erica, Albin och Ulrika med fler. Ja, jag börjar nästan gråta när jag tänker på det här…speciellt klockan halv elva på kvällen efter en lång dag med alldeles för många projekt och tankar där första pausen för att blogga infaller nu – strax innan jag ska gå och sova.

Besvärlighetens lov

Något av det svåraste jag övar mig på är att vara besvärlig. Det är inget jag fått med mig under uppväxten eller skolgången.  Att det är bra att vara besvärlig. Tvärtom ska man vara tillmötesgående och glad och inte ställa en himla massa besvärliga frågor eller krav. Jag önskar så att någon peppat mig att ställa till med mer besvär. Sätta ner foten. Säga ifrån. Jag har sagt jatack och amen alldeles för mycket i mitt liv.

Att få barn har hjälpt mig att utforska min egen besvärlighet. Att våga vara obekväm.  För när det gäller mina barns rättigheter och vuxna som utsätter dem för fara eller oaktsamhet – då går jag över lik. Då skiter jag verkligen i om någon blir förnärmad. Och den där självsäkerheten försöker jag överföra till  mitt professionella liv.  Lika tveklöst som jag hötter argt åt en oaktsam bilist som kör för nära mina barn – lika tydligt försöker jag kommunicera när folk inte respekterar min vilja i jobbrelaterade ärenden.

För när det handlar om företagande och ekonomi – ja då funkar inte otydlighet. Och om min ovilja att ställa till besvär leder till att jag går miste om en halv månadsinkomst eller bli överkörd i en tydlig vision jag har inför ett jobb som sedan får mig att framstå i dålig dager – ja då måste jag säga ifrån. Och när jag ska vårda mitt företags varumärke eller samarbetar med någon som inte beter sig på ett juste sätt. Då övar jag på att vara besvärlig. Jag inser att någon säker mumlar bitch bakom min rygg. Men jag övar mig på att skita även i det.

Alla framgångsrika kvinnor jag samarbetat med har föregåtts av ett rykte om att vara bitchiga och besvärliga. Oftast handlar det om att dessa kvinnor har en egen åsikt och vågar hålla fast vid den. Jag har också träffat en massa viljestarka män – men de får aldrig epitetet besvärliga (och absolut inte bitchiga) utan betraktas bara som bestämda. Säkra på sin sak. Beundransvärt viljestarka.

Jag är en ganska snäll människa faktiskt. Men det betyder också att jag inte blir åtlydd. Jag övar varje dag på att bli lite mer surkärring och lite mindre brydd om hur sånt jag säger landar. För jag märker att folk tror att det jag säger är ett önskemål de kan strunta i när det faktiskt är ett konkret direktiv för hur något ska göras.

Alltså övar jag på att inte vara lika mjuk. Att inte vara lika kompromissvillig när jag faktiskt vet precis hur jag vill ha det.  Jag övar på att vara tydligare. Bestämdare. Mindre krusidullig. Och inte fundera så mycket på mottagarens känslor. Om jag tar ansvar för mina känslor får hen ta ansvar för sina. Och det är så befriande, tidsbesparande och faktiskt riktigt roligt att jag rekommenderar en dos besvärlighet till alla kvinnor jag känner!

Augustikväll

Jovars. En liten aning mysigt är det faktiskt att det börjar blir  mörkare på kvällarna. Det mysiga består i att tända en massa fotogenlampor och dricka te och doppa chokladkyssar. Augusti är ingen pjåkig månad när man tänker närmre på det. Även om den gärna fick vara dubbelt så lång och gå i slow motion.

Husröj och garderobsrens

Har ni tänkt på alla dessa böcker och artiklar om att rensa i röran, organisera och sortera ut grejer? Handlar de om kläder är tesen i regel att man ska bygga upp en ”bra basgarderob”. Den ska bestå av ett par välsittande jeans, en svart kjol, en svart och en vit blus samt en svart kavaj. Och hur många gånger har jag inte tänkt att mitt liv kommer bli så förenklat om jag bara fick tag i den där perfekta svarta blusen. Trots att jag aldrig använder blusar och framförallt inte svarta. Jag har till exempel haft en supersnygg skjortblus i garderoben i tre år och den har kommit fram vid kanske två tillfällen. Kjol använder jag knappt heller och definitivt inga jeans. Ytterst sällan en svart kavaj.

Och alla dessa böcker som handlar om att rensa bland sina grejer. För att ha en litet antal prylar som alla går att kombinera med varandra. Det köper jag inte heller! Jag vill inte ha ett litet antal heminredningsgrejer – jag vill ha ett stort antal udda grejer jag fyndat på loppis. Så att jag kan ha mitt egna lilla förråd där jag själv kan gå och plocka när jag vill variera mig. Sedan vill jag förstås ha ordning på sakerna som står där. Men jag vill definitivt inte äga sex likadana vita tekoppar med matchande assietter. Jag vill hellre äga tjugo omatchande koppar med udda fat. Sånt vill jag lägga pengarna på. Kan ingen skriva en bok om hur man organiserar sitt hem när man vill ha det så?

Basgarderoben då – har jag någon sådan?  Javars, jag har ett gäng färgsprakande mönstrade klänningar att välja på. Som alla har precis rätt längd och sitter som en smäck och som är mina säkra kort vare sig jag ska föreläsa, gå på ett möte eller springa på stan. De är inte ett dugg svarta eller vita. Och inte ett par jeans finns i sikte. Men det funkar alldeles utmärk det med. Och när jag rensade garderoben förra veckan var det faktiskt det enda paret jeans som rök, ihop med den där svarta praktiska skjortblusen som aldrig någonsin används.

Den så kallade "semestern"

Den så kallade ”semestern” tär på många småbarnsföräldrar. Hela långa året har man kämpat med magsjukor och förkylningar och påklädningar och jobbpendlingar. Och på några futtiga sommarveckor ska man sedan hinna vårda sitt äktenskap, umgås med sina (stundtals mycket uttråkade och frustrerade) barn samt hinna både sola, bada, träna och renovera huset. Kanske är man också fast i någon sommarstuga med släktingar man skulle må bättre utan. Det är som upplagt för besvikelser.

Förra sommaren gick jag ofta och längtade bort. Bort från min stora mage och otympliga kropp. Längtade efter Folke som snart skulle komma. Samtidigt tänkte jag med bävan på den här sommaren då jag visserligen inte skulle ha en stor mage – men å andra sidan en vild ettåring. Lite oklart vad som är arbetsammast.

Jag har varit så fruktansvärt trött hela den här sommaren och känner mig ärligt talat inte ett dugg piggare efter en månads semester. Det tror jag att många småbarnsföräldrar kan känna igen sig i. Till på köpet ska folk som inte haft småbarn på många decennium komma med välmenande råd i stil med ”passa på att njuta av bebistiden för den är snart förbi och då ångrar du att du inte njöt mer av den bästa tiden i livet…”. Snacka om att stjälpa istället för hjälpa och dessutom påföra skuld! Inte nog med att småbarnsföräldrar är trötta och slitna – de förväntas samtidigt njuta av det eftersom det tydligen är det bästa livet har att erbjuda.

Mitt sätt att komma runt dessa känslor är att försöka tänka att sommaren inte är ett sommarlov när man har småbarn. Utan bara en lite annorlunda vardag. För om man tror att man plötsligt ska få eoner av energi och ork bara av att själva lönarbetet upphör så blir man besviken. Det får man nämligen inte. Semester betyder faktiskt bara att man ägnar mindre tid åt lönearbete och mer tid åt hemarbete. Och det är såklart fantastiskt att få hänga massor med sin familj –  men okomplicerat och enkelt är det inte.

Sommaren kan i bästa fall användas som en tid att få perspektiv på sin vardag. Vad som funkar och vad som inte funkar. Och ifall man har möjlighet också prioritera om lite inför jobbstarten. Själv sitter jag och avbokar många jobb och skjuter upp storslagna projekt jag hade tänkt att påbörja i höst. För min ”semester” har fått mig att känna att jag den här hösten behöver en lite lugnare vardag med färre jobbutmaningar. Det är utmaning nog att ta hand om två barn och hantera att vi numera har ett jordbruk och två företag och lever i ett renoveringsprojekt.  Jag måste liksom inte addera fler projekt till den ekvationen.

Den insikten är vad min ”semester” har lett fram till. Och vila får jag väl göra när småbarnsåren är slut. Och då lovar jag att småbarnsföräldrar som upplöses av trötthet aldrig från min mun kommer höra att de just nu upplever ”den bästa tiden i sitt liv”.

Bästa besöket

Det är så roligt för min syster med familj kom hit för några dagar sedan. Jag hämtade dem tidigt på flygplatsen och när vi kom tillbaka kirrade jag frukost

Hembakt bröd och egengjord granola.

Bertil ville som vanligt käka med sina småkompisar närvarande

Efter frukosten fick de klappa kycklingar. Nu har en ny kull kläckts. Väldigt, väldigt söta! Och spännande att kika på för en tvååring.

Är så glad att få träffa min systerdotter så mycket i sommar. Hon och Anna kommer stanna här tills andra veckan i augusti så det finns massor av tid att hänga. Totalt har vi varit ihop nästan en månad den här sommaren.  Samtidigt är vi lite chockade allihop. Över hur mycket jobb det är när vi ses nu för tiden. Vi som brukar maratonfika och diskutera renoveringsplaner och bildgoogla idéer åt varandra dagarna i ända. Eller hjälpa varandra handgripligen med att renovera, röja och fixa. Istället vallar vi nu omkring en fyraåring, tvååring och ettåring. Sitter och pratar ostört gör vi på sin höjd en stund på kvällen. Över ett parti kinaschack innan vi går och lägger oss. Bara att hålla ut. Om tio år sisådär. Då kan vi pratas vid igen.

Blogglistenhits