UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv

Det som gjorde starkast intryck under min Kenyaresa i april var ett besök  i den nordliga provinsen Turkana. En provins präglad av klimatförändringar och svåra torkperioder. Masaifolket har allt svårare att få sitt boskap att överleva och många har fått flytta in till städerna. Gamla bystrukturer slagits sönder och människor råkar illa ut. Detta är en av de fattigaste platserna i Kenya och medan barnadödligheten minskat i resten av landet är den här skenande hög.

Tillgången på sjukvård är låg och kvinnor föder i regel barn under ett träd eller i en hydda. Avstånden i provinsen är enorma och här finns bara ett litet sjukhus som ska hjälpa en befolkning på mer än 1,6 miljoner människor.  Det är dessutom svårt att locka läkare som vill arbeta på denna brännande heta och ödsliga plats där arbetsbördan aldrig sinar.  Det finns inte en enda gynekolog i hela provinsen.

Vi besöker staden Lodwar och sjukhuset som Unicef är med och stöttar ekonomiskt. Mitt i den oerhört enkla standarden finns enorm stolthet hos läkarna och sköterskorna.  De vet att de ofta utgör skillnaden mellan liv och död och att inget arbete kan vara viktigare än deras. ”Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv” säger den engagerade sjukhuschefen samtidigt som han viftar med en bunt journaler över kvinnor som kommit in till kliniken senaste tiden – men vars liv inte gått att rädda. Eller vars barns liv runnit bort framför ögonen på dem.

Den viktigaste insatsen här är att hjälpa kvinnorna och barnen. Mammorna får i genomsnitt fem barn var och många av barnen dör i sjukdomar som enkelt kan botas. Gamla farliga sedvänjor som att gnugga den avklippta navelsträngen med aska och kol lever kvar – men sjukvårdspersonalen gör vad de kan för att utbilda och upplysa. Många mammor dör i sviterna av svåra förlossningar. Men enkla åtgärder skulle kunnat rädda dem.

Här försöker man undervisa kvinnorna i spädbarnsskötsel och hygien. Uppmuntrar dem att skydda sig vid samlag, gå till barnmorskan under graviditeten och  komma till sjukhuset för att föda sina barn. På sjukhuset kan kvinnor få preventivmedel gratis. Men i en provins där det nästan helt saknas vägar och det kan krävas fem mil till fots för att komma till en läkare är det av förklarliga skäl många kvinnor som aldrig tar sig dit.

I slitna salar med betonggolv och flagande målarfärg ligger nyförlösta mammor och bebisar sida vid sida. De flesta mår bra – men många är medtagna. Att kvinnor och barn kommer hit, svårt sjuka eller döende i sviterna av en hemförlossning är inte ovanligt

Men stoltheten över sjukhusets insatser är stor. Inte minst de åtta kuvöserna som har räddat många bebisar till livet. Och mitt i det svåra finns hopp. Med ytterst små resurser lyckas sjukhuset göra väldigt stora insatser för att hjälpa mammor och barn. Här finns mycket mer att uträtta bara ekonomiska medel kommer på plats.

När vi hälsar på vräker regnet ner, för första gången på ett år. Sjukhuschefen säger att gäster som för med sig regn betyder välgång ”Och vi hoppas att ert besök ska ge mycket välgång för oss”.  Och det vet jag att det kommer att göra.

Jag vill att ni ska veta att varenda krona som skänks till Unicef gör skillnad. Det fantastiska med den här organisationen är att de jobbar så storskaligt och långsiktigt. Något som verkligen behövs för att förändra seglivade strukturer och traditioner.

Efter sjukhusbesöket åker vi på skumpiga vägar ut till en byn, där hettan är tryckande och termometern visar på 41 grader. Nyfiket kommer barnen oss till möte. Jag börjar prata med Dorcas, en kvinna som är 20 år ung och redan mamma till fem barn. Hon berättar att hon blev föräldralös i tioårsålden och i brist på stöd från andra vuxna tydde hon sig till en man som sa sig vilja hjälpa henne. Istället rövade han bort henne till Sydsudan där Dorcas födde hans fem barn. Efter några år övergav han henne, och hon blev själv med försörjningen.  Dorcas lyckades ta sig tillbaka till Kenya, till byn där hennes enda släkting i livet bor.

Kvinnan längst fram i bild är Dorcas släkting. De lever nu i en liten hydda där deras få ägodelar ryms. Sover gör Dorcas utomhus i sanden med alla fem barnen.  Jag undrar om hon inte är rädd för skorpioner? Hon skakar på huvudet. Vad är alternativet till att sova i sanden? Det finns inget.

Dorcas berättar blygt och nästan motvilligt om sitt liv. Uppenbart ovan att hamna i centrum för någons intresse. Hennes enda inkomst är att binda kvastar som hon säljer för småpengar. Den mat hon kan ge sig själv och sina barn är te och majsmjöl. Hon har själv inte gått klart skolan – men de äldsta av hennes barn går där.  Skolan är gratis, men kräver skoluniformer. En stor kostnad för den mamma som inga pengar har.

När jag fotograferar Dorcas som aldrig tidigare varit med på bild bryts isen mellan oss och vi skrattar ihop. Snart vill alla barn fotas och de flockas runt kameran för att se sig själva. Jag visar mobilbilder och filmer på Bertil och Folke. Skidtur i skogen. Bad i badkar.

Lorotin, en liten pojke på tre år, tycker att jag ska ta med mig mina barn nästa gång jag kommer och hälsar på. Och Dorcas dotter Amulango hämtar sitt räknehäfte så att jag ska få se vad hon lär sig i skolan. Matte är favoritämnet och i boken finns beröm från fröken. När jag ska gå därifrån undrar Dorcas om jag kan ta med mig någon av hennes barn? Om jag kan ge dem en bättre framtid än den som finns där?

På många sätt tyckts livet för Dorcas och hennes barn både hopplöst och svårt. Och orättvisan och maktlösheten gör mig tokig. Att jag får åka därifrån – men dessa människor ska leva kvar. Men hoppet pulserar också i mig. Det är små, men avgörande insatser som på sikt kommer göra skillnad.  Att barnen får gå färdigt skolan. Oftast är det bristen på pengar som förhindrar att de tar sin examen. Oftast rena småsummor. Och att kvinnor får tillgång till preventivmedel, läkarvård och kunskap. Så att de kan skydda sig från graviditeter och sjukdomar och håller barnen friska. Jag åker därifrån med viljan att vara med och göra en förändring. Jag hoppas att sjukhuschefen hade rätt när han sa att gäster som kommer med regn kommer med välgång.

Tillsammans med Unicef är jag med i kampanjen Ge bort morsdag – som syftar till att man ska ge bort sin morsdag till förmån för en mamma som bättre behöver den. Jag har bett Jacob att skänka mig detta gåvopaket istället för andra presenter. Var med du också och gör skillnad för mammor som Dorcas. Önska dig ett gåvokit från Unicef till morsdag eller ge bort ett sådant kitt till din egen mamma. Här köper ni det. Och dela gärna med er i social medier om ni vill stötta initiativet – använd hashtaggen #gebortmorsdag.

Morsdagpaketet innehåller vaccin som ger ett barn fullgott skydd mot mässling och polio, ett myggnät som skyddar mot till exempel malaria, nötkräm som kan rädda ett undernärt barns liv, vätskeersättning mot uttorkning och vattenreningstabletter som renar smutsigt vatten och gör det säkert att dricka.

(Fotograf Dan Lepp och Clara Lidström)

Sju år av maj

I år har vi bott i vårt hus i sju år. Tiden har gått så himla fort och jag trivs verkligen på den här platsen på jorden. Jag tänkte att vi kan titta tillbaka på hur maj har sett ut på bloggen de senaste sju åren

2009 var vårt första år i huset och besökssiffrorna på bloggen rusade när vi flyttade hit ut. Jag sportade enbart vintageklänningar. Denna fann jag för en guldtia. Jackan till kostade också en guldtia. Vi kunde ingenting om att äga ett hem och både huset och trädgården var i ett himla dåligt skick så vi fick börja om från noll. Men oj vilken energi vi hade. Vi renoverade från tidig morgon till sen kväll.

Bloggen hade pyttesmåbilder och jag började precis kunna fota litegrann. Hela huset fick bli Stockholmsvitt invändigt – för att köpa tapeter var inte ekonomiskt möjligt under den här tiden. Trodde det skulle bli så fint med vitt men den här perioden botade mig för gott tror jag. Det kändes så kallt och sterilt i verkligheten.

Jag var ute och krattade i söt klänning och vidrigt fult midjebälte. (Hallå?!!)

2010 var det några rekordvarma dagar i maj. Det här var dagen efter att jag plussat på stickan och vi kände oss lyckliga och nästan busiga som hade världens bästa hemlighet. Jacob hade köpt en gammal motorcykel som han repade upp och premiärturen gick till grannbyn där vi badade i en sjö, drack Trocadero och åt fruktsallad.

Verkar överhuvudtaget ha varit väldigt härligt väder i maj det året för jag badade massor.

2011  i maj var Bertil fyra månader och bloggens besökssiffror fullkomligt exploderade när jag blev mamma.

Började bli aningens bättre på att fota. Under den här tiden hade jag väldigt mycket tid för pyssel, matlagning och hemmafix och var extremt ambitiös med bloggen. Hade ännu inte startat mitt företag men gick omkring och drömde/mardrömde om detta.

Vit som en snö precis som vanligt i maj.

Maj 2012 var väldigt omtumlande. Jag kämpade med mitt nystartade företag, att lära mig hur business funkade och försökte få rätsida på livet samtidigt som jag var hemma med Bertil.

Gick upp mycket i vikt (även om det kanske inte syns precis här), rörde inget på mig, åt ganska kasst och hade en begynnande liten livskris.

Det var också nu vi på riktigt började lära känna Albin och Ulrika och göra saker ihop. Vi turades om att passa våra jämnåriga barn och arbetsbytte på en rad olika sätt. Bland annat hjälpte de oss att trava all ved. Här någonstans fann Jacob och Albin varandra och första tankarna på odlingen föddes

2013 hade Jacob pausat sin sjukgymnastutbildning och läste till yogalärare och var borta i Stockholm var och varannan helg. Jag hängde mycket hemma själv med Bertil och lekte på gården. Minns det som en solig och härlig maj. Företaget började komma igång ordentligt. Hej, liksom det här var ju kul!

Det här året renoverade vi ingenting vill jag minnas. Var fruktansvärt renoveringstrött. Jag gick däremot och drömde om alla jag ville ändra på.

Bertil började bli större och roligare att hänga med. Ligga i tältet och läsa sagor var favoritgrejen i maj. Jag började träna stenhårt den här tiden och byggde upp min kropp då jag ville bli gravid till hösten och vara stark och i form då.

2014 i maj började badrumsrenovering och omgörning av nedervåningen bli klar. Jag blev nykär i vårt hus när vi fick den nya planlösningen, linoljesåpade golv och mönstrade tapeter. Och ett badkar! Det var himmelriket. Dock var jag ganska stressad av allt renoverande och alla beslut eftersom jag blir väldigt velig av att vara med barn.

Äntligen skaffade vi också höns. Nu kändes det här lantlivet allt mer rätt och riktigt. Jacob och Albin hade kickat igång sitt första år som jordbrukare och maj månad var intensiv.

Jag hade Folke i magen, fruktansvärda foglossningar men var på det hela rätt så nöjd och glad för Jacob skulle strax ta sin sjukgymnastexamen och vi skulle äntligen slippa ifrån det jobbiga pendlandet och de långa, oflexibla dagarna.

2015 i maj monterade vi vårt nya växthus. Det kändes helt enormt stort och plötsligt var jordbrukslivet På Riktigt!

Jag var ganska trött och less förra maj. Folke började bli större och mer krävande samtidigt som jag började trappa upp på jobbfronten – en riktigt dålig kombination.

Jag gick och längtade väldigt mycket efter semester den här tiden för ett år sedan. För jag tänkte att det skulle ordna till det där med tröttheten och håglösheten. Men tji fick jag för förra sommaren blev ju riktigt kass på den fronten. Jag blev inte piggare utan snarare  mer uttröttande än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Och den här maj, 2016 – håller jag på att återhämta mig från utmattningsdepression och försöker hitta strategier för att göra sommaren fin och härlig och riktigt återhämtande. Det går framåt, men i sakta mak. Jag hoppas att jag maj 2017 är mig själv igen och mår bättre än jag gjort denna vår. Det får bli mitt långsiktiga mål!

Kliande vår

Våren är en brytningstid. Vacker och fruktansvärt jobbig. Det liksom kliar i mig av rädsla att gå miste. Nu går det så snabbt. Jag längtar så mycket. Vill återuppleva allt jag upplevde som liten. Till mormors hus. En tur med båten. Till farmors hus, tidigt om våren. Till att sitta mot en husvägg och prata strunt, ligga på en tuva ljung i skogen, hälsa på min syster och ta ett första dopp i abbortjärn.

Med våren är det lite som med additionssjukan. Jag minns tjugofem vårar och varje vår vill jag klämma in allt det där fantastiska jag sammantaget gjort på 25 års vårar. Annars känns det som att jag går miste om våren. Det är förstås helt irrationellt. Och jag försöker påminna mig om att det är omöjligt. Att det som har varit har varit – och nu får jag vara glad för det som är.

En smidigare morgon

Morgontid är kaostid i de flesta småbarnsfamiljer. Det ska väckas, stressas, frukost ska serveras, trugas, ställas undan. Man jagar barn som inte vill klä på sig och inte vill gå på pottan. Kroniskt dåligt morgonhumör är ytterligare en faktor. Tillsammans med LdB vill jag ge mina bästa knep för en lugnare och smidigare morgon

- Duka fram för frukosten kvällen innan. Att sätta sig vid ett dukat bord gör morgonen så mycket trevligare.

- Lägg fram kläder till barnen och dig själv på kvällen så slipper du leta reda på strumpor och kalsonger och ombyte till gympan på morgonen. Till äldsta barnet lägger jag fram hela klädseln på golvet så att han kan hoppa rakt ner i utstyrseln ungefär som en brandmansuniform.

- Ställ fram klockan tio minuter. Jag vet – ett himla simpelt knep. Och man tycker ju att jag borde lärt mig att klockan på väggen går tio minuter för fort men ändå gör jag inte riktigt det. Den framställda klockan har räddat mig från att komma för sent många gånger

- Stig upp en stund innan barnen (förutsatt att de inte vaknar i svinottan alltså) och duscha i lugn och ro. Jag blir en så mycket gladare mamma när jag får en egen stund på morgonen för att duscha, smörja in och klä på mig. Här snackar vi inga eoner av tid utan kanske 15 egna minuter räcker.

Har ni fler tips för en smidigare morgon? Dela gärna med er, #ldbfreshstart!

Havet finns kvar

Det finns få saker som provocerar mig mer än min egen rädsla. Alltså jag AVSKYR att vara rädd för saker. Inte rädslan i sig själv utan begränsningen som den medför. Som när Hagamannen härjade i Umeå och man knappt fick gå utanför dörren. Då ville jag vara ute i mörkret bara på trots. Eller när jag var tonåring och olyckligt kär i en äldre kille. Då kunde jag inte stå ut med att ingenting hände och han fattade noll så då var jag helt enkelt tvungen att trotsa rädslan och säga hejjaggillardig fast jag näsan kräktes innan av nervositet. Jag är likadant med jobb. Ibland tar jag på mig uppdrag eller försätter mig i situationer – bara för att jag blir så provocerad av rädslan jag har inför dem. Jag vägrar låta rädslan styra mig.

Jag vet att jag bloggat om det här förut – men det är liksom ett återkommande tema i mitt liv.  Jag ser mig själv sittandes tryggt i en båt. Men rätt vad det är så hoppar jag i sjön. Och när vågorna går höga och jag är trött och rädd. Då förbannar jag mig själv att jag lämnade den där trygga båten. Och tvivlar på att jag kommer klara utmaningen. Fast varje gång jag gör det så växer jag, och rädslan smälter bort till ingenting.

Utmaningen med den jobbiga vinter jag varit igenom. Är att inte hoppa i havet så ofta. Inte utmana rädslorna hela tiden. Inte bli så provocerad. Jag kan vara modig en annan dag. En annan månad. Havet finns kvar.

Att bara bli sämre och sämre

Jag tycker att jag blir sämre för varje dag. Sämre fotograf, sämre skribent, sämre idéer, sämre på färg och form, sämre på att driva företag. Ju mer jag lär mig desto tydligare blir det vad jag inte behärskar. Det är en väldigt nedslående känsla. Man tycker ju att självförtroendet borde öka ju mer kunskap man får men det är tvärtom för mig.

Det är ju så fantastiskt härligt att börja med något nytt! Jag blir lycklig av att upptäcka att jag har fallenhet för något – och i början går utvecklingen snabbt. Jag får hybris och tror jag är snudd på ett geni. Finns ingen i världen som lär sig så snabbt som jag gör och som är så bra på så mycket! Men ju bättre jag blir desto mer ser jag vad jag har kvar att lära mig. Och hur långt före mig de riktiga proffsen ligger. Och denna insikt får mig att känna mig sämre än innan jag kunde något alls.

Kanske hör det ihop med mitt mående och utmattningen denna vinter  - men jag ifrågasätter verkligen mig själv på varenda punkt.  Och tycker att allt jag gör är otillräckligt. Funderar vad jag ska sadla om till eftersom jag tydligen tappat greppet om det mesta rörande mitt jobb.

Men så läste jag ett blogginlägg av Emily Dahl om precis det här fenomenet  ”The Dunning-Kruger effect”. Det finns alltså ett namn för eländet. Det är en helt naturlig utvecklingskurva som de flesta går igenom – men kanske särskilt i skapande yrken. Man börjar som nolla och får världens självförtroendeboost av det man lär sig. Med tiden får man allt större kunskap men också självinsikt. Man inser hur duktiga alla andra är – och hur mycket man har att lära.

Tricket är att kämpa vidare och rida ut stormen. Tillslut blir man duktig på riktigt och har självinsikt nog att inse det. Om man inte ger upp halvvägs av självföraktet det vill säga. För nu när jag har fått ett namn på det så inser jag att jag har gått igenom den här kurvan på en massa andra områden i livet. Jag kan slutet på historien. Mitt råd är att hålla ut!  Man fortsätter att utvecklas och självbilden kommer lugna ner sig. Från hybris, till självförakt till att inse att man inte är så jäkla pjåkig trots allt.

 

Vila och orientering

I födelsedagspresent av min vän Elina fick jag boken Det händer när du vilar av Tomas Sjödin. Jag har länge velat läsa den men aldrig kommit till skott. Men nu har jag plöjt halva och jag blir så glad av läsningen  - för Tomas lyfter många av de tankar jag själv har kring vila. I mitt eget liv har jag alltid framhållit vikten av vila och är för det mesta väldigt bra på att ligga en stund på sofflocket eller sitta och tomglo med en kaffekopp. Men Tomas Sjödins tes är inte bara att det är bra att vila, utan att vi faktiskt går miste om massa saker när vi inte vilar. Det finns sånt som vi bara kan komma åt genom vila.

Det har jag fått svart på vitt denna tunga vinter när många veckor ägnats åt vila. Mitt i känslan av att livet är satt på paus har ändå tankar och idéer fötts. Och när jag äntligen fick tid att lyssna hörde jag viktiga saker. Fattade nya beslut. Men hade jag bara kört på i mitt vanliga tempo hade jag missat alltihop. Den här ”ineffektiva” perioden är i backspegeln förmodligen den bästa investeringen jag gjort.

Jag är mer övertygad än någonsin om vilans vikt – och de processer som sker i oss när vi stannar upp.  Människor som alltid springer hamnar förr eller senare vilse. Jag tänker på gympans orientering. När jag tappade bort mig och blev stressad och bara sprang ännu mer fel istället för att stanna upp och försöka orientera mig.

Att vila är att hämta andan, slå sig ner en stund och läsa kartan i lugn och ro. Det ska jag göra oftare.

Man kan inte säga allt

Jag har fått några missnöjda kommentarer under vintern om att jag uppdaterar för dåligt eller för sällan. Det finns en anledning till det även om jag inte velat blogga om den: Jag har kämpat med en utmattningsdepression.

I backspegeln kan jag se att den smög sig på redan den här tiden förra året – men först i november blev jag riktigt dålig. De handlade kort sagt om för hög belastning. På alla fronter i livet.

Psykologen konstaterade att jag mötte alla kriterier för en utmattningsdepression och att jag borde sjukskrivas på heltid med de symptom jag uppvisade. Men jag varken kan eller vill vara sjukskriven på heltid.  Istället har jag avbokat allt som bara går för att ge mig själv andrum. Bloggen, instagram och några få andra uppdrag har jag dock skött så gott jag har kunnat. Jag vet att jag är väldigt priviligerad som kunnat lösa det så här bra för mig. Även om jag många dagar mest legat i sängen och tyckt synd om mig själv .

Jag har inte haft någon lust att skriva om det här på bloggen. Ibland måste man skydda sig själv och jag orkar inte med folks ”goda” råd eller att alla ska komma med synpunkter på mina livsval.  Jag har haft nog med mina egna tankar och känslor av misslyckande över att det behövde bli så här. Jag har också brottats med känslor av att vara falsk. Att jag berättar om framgångar och glädjeämnen på bloggen – men inte om baksidorna och det som är jobbigt. För livet är ju dubbelt.

Mitt jobb är faktiskt både ett hinder och en tillgång. Samtidigt som belastningen kan bli för stor – är det också jobbet som hjälpt mig igenom allt det här. Jag vill bli frisk för jag har så mycket roligt att göra! Att tänka framåt och planera allt jag vill uträtta och uppleva har hjälpt mig att hitta glädjen igen. Att till exempel klara av den här UNICEF-resan var en seger. För jag var väldigt nervös när jag tackade ja. Nervös för att ansträngningen skulle bli för stor och för att jag inte skulle orka genomföra den.

Inte förrän nu, fem månader efter kraschen då jag mår betydligt bättre och börjar återhämta mig orkar jag berätta. För jag vet att det är fler som delar denna resa.

Att våga

Jag är ju inte världens mest äventyrliga person. Vist backpackade jag i asien när jag var tjugo men i övrigt har jag inte gjort så många äventyr. Jag har satsat mycket energi på mitt jobb och fick barn ganska tidigt. Och jag har faktiskt inte känt någon direkt längtan efter att resa. Gillar att vara hemma. Älskar vardagen. Älskar frånvaron av fest och äventyr.

Har tackat nej när tillfället visat sig – både till spännande jobb och spännande resor. Men jag fyller trettio om några veckor. Och jag har känt av en begynnande trettioråskris. Visst har jag gjort många av de saker man ”ska” göra när man är trettio (enligt den där märkligt trånga normen) jag har ju både man, barn och hus. Fast min trettioårskris har handlat om tankar på döden. Att livet är så himla kort. Att det är läge att ta vara på det. Ta alla roliga möjligheter som bjuds. Våga tacka ja till sådant där jag förut reflexmässigt skulle sagt nej. Jag vill växa. Inte vara feg, bekväm och rädd.

Så nu sitter jag här och väntar på att boarda planet till Kenya. Det ska blir ett riktigt äventyr och jag är så glad att jag tog chansen att göra den här resan med UNICEF – för att få uppleva något jag annars aldrig skulle fått uppleva. Så glad att jag vågade lyssna på mig själv och tacka nej alla år – så att jag kan tacka ja nu och veta att jag verkligen vill.  Hoppa och våga. Utmana mig själv. Vi hörs snart igen!

Blogglistenhits