UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Pack och stök

Vi har mycket att packa och stå i – för imorgonkväll reser vi ner till min syster och hälsar på hennes familj. Det blir tio fina dagar. Vi åker på natten när barnen sover så det blir en tämligen sömnig resa men det brukar ändå kännas lättare att köra på natten när barnen sover – än att köra på dagen. För det enda som kan vara värre än tolv timmar i bil är väl tolv timmar ackompanjerad av två vrålapor i baksätet.

Det ska bli så roligt att komma bort – även om det känns svårt att lämna allt här hemma precis nu när det blommar som vackrast och de första tomaterna mognar. Att resa bort när man driver ett jordbruk är inte det lättaste. Dessutom måste ju Melker bli omhändertagen. Men vi har väldigt tur som har Jakobs lillebror som kommer och bor hos oss och sköter huset och vattningen när vi är borta. Jakobs pappa kommer också vara här litegrann och hjälpa till med sånt som behöver fixas på huset. Det är ju en hel del. Är så tacksam att vi har så mycket familj runtomkring oss som hjälper till. Annars skulle vi inte få ihop det överhuvudtaget!

Ladda upp och ladda om

Det är så obeskrivligt skönt att vara ledig. Jag blev faktiskt rätt slutkörd den här våren. Trots att jag trappade ner på arbetet när jag fick Folke blev det många långa dagar. För produktiviteten sjunker ju – så även fast jag bara gjort hälften så mycket jobb har det ju tagit dubbelt så lång tid som i vanliga fall. Sista veckan innan ledigheten kände jag hur hjärnan slutade fungera. Omöjligt att ta beslut, omöjligt att bedöma kvalitén på sådant jag gjort, omöjligt att reda ut i vilken ordning jag ska göra vad. Ja, helt enkelt i ett skriande semesterbehov!

Men efter bara en veckas ledighet känns det mycket bättre. Och jag är så  glad över att det varit några regniga och kalla dagar nu i början av semestern så att jag hunnit med en massa tråkgrejer som jag haft hängande över mig. Som att städa skafferiet, sortera garderoben och rent allmänt försöka få ordning här hemma.

Nu kommer Jakobs pappa hit och hjälper oss med renoveringen några dagar. Det är mycket som ska ske på gården innan grävarna kommer hit och gör om allting! Garaget ska rivas, veden ska tas in och travas, hönshuset ska flyttas. Skrot ska köras undan. Ja, listan på jobb tar aldrig slut! Och det är skönt att jag äntligen kan fokusera på jobbet här hemma istället för att försöka hinna alltihop samtidigt!

Mastiga maj och ljuvliga juni

Här uppe har vi haft den kallaste och regnigaste maj på evigheter. Det enda som är bra med det är att jag har jobbat så mycket att jag ändå inte skulle hunnit njuta av värmen ifall det fanns någon. Det har faktiskt känts helt okej att sitta inne och jobba.

Fast urs, just nu får jag inte riktigt ihop mitt liv. Så mycket jag ska hinna med innan jag går på semester. Så mycket som måste styras upp och beslut som ska fattas om högt och lågt. Jag skulle vilja hinna blogga mer men annat kommer hela tiden emellan. Fast jag vet att det är spurten nu. Upploppet. Att jag snart närmar mig målet och har skickat in alla saker som har deadline i sommar när jag är på semester. Som jag ska njuta när den dagen kommer (och blogga)!

Men någon traditionell semester blir det förstås inte när man odlar. Vi kommer mest vara hemmavid och göra några kortare utflykter över en natt här och där. Fast för mig som flängt runt mellan släktingar och vänner varenda sommar sedan jag föddes är det ganska skönt att mest hålla sig hemma och istället bjuda hit folk på besök.

Forntid eller framtid?

Jag får en värkande vemodig känsla när jag åker genom byar med övergivna hus och förfallna gårdar. Där åkrar täcks av sly och resultatet av äldre generationers umbärande nu växer igen. Där endast något gammalt rabarberstånd skvallrar om att det en gång bodde någon här som brydde sig. Som odlade och tog hand om.

Folk trängs i våra storstäder och människor flyr krig och nöd och kommer till Sverige på jakt efter tryggheten. Och här har vi ödegårdar, odlingsmark, enorma arealer som inte används. Och dessutom ett skriande behov av inhemsk livsmedelsproduktion. Och att folka ska välja svenskt när de handlar. Den ekvationen går inte ihop för mig. Hur kan det få fortsätta så här?

Jag önskar att vi än en gång kan få se en levande landsbygd. Där byar får blomma igen och där människor från alla delar av världen får komma och rå sig själva. Visserligen enkelt. Men absolut tryggt och fredligt. Ett liv i frihet. Det kanske låter vansinnigt naivt men går vi tillbaka fyrtio år så levde större delen av Sveriges befolkning så här.

Det enda som lindrar vemodet jag känner vid åsynen av norrländsk avfolkningsbyggd, är att vi faktiskt är en slags motkraft. Vi driver ett småskaligt jordbruk, inte så olikt förr i tiden. Fast uppgraderat och enklare. Vi bor på landsbygden  och samverkar med våra grannar. Vi bidrar med våra odlingar till biologisk mångfald i vår närmiljö och gör våra klimtavtryck mindre. Vi håller åkermarken öppen och erbjuder närproducerad mat till människor i vår närhet. Jag lever på många sätt det liv jag drömt om ända sedan jag var liten. Då jag ville rädda varje fallfärdig gård jag såg och drömde om massa ungar, djur och odlingar.

Fast nu är det här knappt avfolkningsbyggd längre. Det är babyboom i vår lilla by och folk står i kö för att få tag i ett hus här. Så just i mitt sammanhang känns landsbygden inte vemodig eller som en skärva historia. Utan som alldeles modern framtid.

Carpar skiten ur helgen

Det hällregnar ute denna lördagmorgon och jag vaknade arg på barnen som envisas med att väcka oss i ottan. Men allt förvandlas till petitesser när jag får höra att en kompis barn är oförklarligt sjuk och att man utreder leukemi. Den oro som följer med en sjuk familjemedlem känner jag allt för väl. Är den familjemedlemmen dessutom ens barn så är det tio resor tuffare.

Istället för att vara arg och missbelåten ska jag carpa skiten ur den här helgen och pussa mina barn tills de förvandlas till blöta små russin. Den som är frisk har många önskningar men den som är sjuk har endast en.

Ta hand om er allihopa <3

Om att inte rymmas i ramarna

Jag tänker mycket på vår snäva definition av jobb och vad som är normalt. Vi har bestämt att det är normalt att jobba åtta timmars arbetsdag. Och orkar man inte det så har man ett problem. Jag har en kompis som är väldigt duktig och kompetent och skött sitt jobb bra, men med jämna mellanrum kraschat. För att det blivit för mycket. Utåt sett så uppfyller hon kriterierna för ”en god arbetande människa som gör rätt för sig”. Men villkoren på arbetsmarknaden funkar inte för henne. Och en starkt bidragande orsak till kraschandet är försöken att jobba heltid. Det funkar helt enkelt inte. Men åtta timmars arbetsdag en norm man ska sträva efter. Och i den normen är hon avvikande.

Jag brukar med fasa tänka på hur det skulle vara för mig att jobba på en vanlig arbetsplats. Där jag var tvungen att närvara alla vardagar mellan bestämda klockslag. Jag vet med säkerhet att jag inte skulle fixa det. Jag skulle krascha. Anledningen till att jag idag kan jobba och prestera så pass mycket är att jag har totalt fria arbetstider och inga jobbarkompisar. Jag har byggt en maximalt gynnsam miljö just för min mäniskotyp. Men om jag inte lyckats med det så skulle jag kanske vara en av dessa människor som i befinner sig i utanförskapet. En problemsiffra i en problemstatistik. Där de som inte ryms inom samhällets snäva ram för det normala helt enkelt är obrukbara.

När jag blir lyft som entreprenör eller tas som exempel på någon som lyckats göra karriär känns det väldigt bakvänt för mig. För jag har fått kämpa mycket för mitt sätt att vara och vilja leva. Och mötts av många oförstående människor på vägen. Ända tills jag ”lyckats” i samhällets ögon (lyckas = att tjäna pengar). För då är dessa särdrag plötsligt något bra!

Man ska vara medveten om att många av de framgångsrika entreprenörer vi idag hyllar en gång klassats som ”problembarn”. Många konstnärer och kreatörer också. De passar inte in i samhällets norm och har därigenom varit tvungna att skapa egna regler. Ställa sig utanför och bygga en egen värld. Men för att lyckas göra det krävs både en stark drivkraft och starka personliga resurser. Och det har inte alla. Kanske hade de det en gång – men orken och förmågan har nötts ner av motstånd. Av att ända sedan barnsben varit tvungen att anpassa bort sig själv.

Jag känner förtvivlan när jag tänker på alla människor som på grund av att de inte ryms i våra snäva ramar betraktas som ett problem. Som en tråkig siffra i statistiken – istället för en tillgång. Om vi har ramar där mängder av människor faller utanför kanske vi måste ändra på våra ramar? Inte envisas med samma struktur och samtidigt förvänta oss ett nytt resultat.

Vuxen nog att fatta egna beslut

Tycker att det är så himla skönt att vara vuxen och bestämma över mitt eget liv. Men trots att jag nu varit vuxen i massa år finns det en många saker jag kommer på mig med att göra bara för att det ska vara så. Inte för att jag har lust. Så nu över jag mig på att ändra på det, framförallt när det gäller maten.

En sak som jag har förändrat sista tiden är att jag i princip slutat helt med frukost. Men frukost är dagens viktigaste mål…har jag hört till leda. Och eftersom man ska äta frukost har jag ju gjort det så gott jag har kunnat. Men jag mår alltid illa på morgonen och det blir ännu värre när jag äter. Så nu har jag i princip slutat äta på morgonen.  Oftast blir det bara en kopp svart kaffe med lite grädde.  Det är så otroligt befriande! Varför har jag hållit på att kämpa med det där jobbiga målet när jag lika gärna kan hoppa över det och ta en tidig lunch om jag blir hungrig? Det är ju bara dumheter.

En annan sak jag gör är att jag börjar med efterrätten. Om jag tar en fika med en kompis och köper en macka och en chokladboll så börjar jag i regel med det söta. Det finns ju något nästan berusande befriande i att smälla i sig en hel chokladboll när det kurrar i magen. Så det gör jag nu. För att jag har lust. För att det är min mat och mitt liv och jag äter maten i vilken ordning jag vill. Och vill jag äta uppstekt palt måndag, tisdag, onsdag och torsdag i rad så gör jag det. Vem ska stoppa mig?! Vem ska tvinga mig att äta varierat om jag inte har lust?

Ja ni hör. Det är inga världsomvälvande saker jag ändrat på. Men för mig är det en stor grej. En självständighetsgrej. En jag-är-vuxen-nog-att-fatta-egna-beslut-grej. Jag får göra precis som jag vill! Och det får ni också.

Gruset i skon

Jag tycker att det känns skönt att bli äldre. Jag har nästan alltid varit yngst i alla jobbsammanhang – och att både vara ung och kvinna är inte alltid så lätt. Jag har slagits för att bli tagen på allvar och respekterad. Att folk ska göra det jag bett dem om – och inte något helt annat. Men nästa år fyller jag trettio och jag tycker att det känns på något vis. Skinnet är tjockare på näsan. Jag är inte så ängslig. Känner mig ganska trygg. När det finns så mycket kul att göra här i livet kan jag ju inte hänga upp mig på det tråkiga och svåra.

Fast resan har inte varit smärtfri. Det har varit kämpigt med företaget och bloggen i perioder. För att inte tala om familjelivet. Som ensamförsörjare och småbarnsmamma har det varit mer piska än morot många gånger. Men även det kan vara bra, för det har tvingat mig att kliva fram. Inte gömma mig och tveka.

Och så alla dessa konflikter man är dömd att hamna i när man är i offentligheten. Eller när man ska samarbeta med människor och det är pengar och prestige inblandat. Någon jag hjälpt fram vänder sig mot mig. Personer jag litat på sviker. Folk utnyttjar och baktalar. Ju högre man klättrar desto snålare blåser det. Och då är det tur att jag inte är tjugoett längre. Och mitt i allt det här så har jag också en handfull fantastiska vänner och kollegor som jag litar på till hundra procent. Som jag kan luta mig mot. Som bär mig.

Jag försöker tänka på alla hinder och allt strul som grus i skorna: Klättrar man mot toppen så får man grus i skorna. Det är bara att stanna och skaka ur skiten så att man kan traska vidare. För det vore ju tråkigt om jag blev sittande på en bergsknalle när jag planerat att bestiga Kebnekajse!

 

Papper, påsar, kork, snören

Det finns en del grejer som jag verkligen vill ha här hemma, bara för att de slår an någonting i mig. Ja, i all enkelhet så påminner de om något från min farmor, mormor eller min faster Inger. En sådan sak är att jag alltid har smöret i en gammaldags smörbytta av glas. Och dessutom stående framme i rumstemperatur. För så var det i farmors skafferi. Och säkert låter det märkligt men den där smörbyttan ger mig en varm känsla i maggropen. Som att jag tagit en skärva från farmor och fogat samman med mig själv.

Den här väggförvaringen är en annan sådan grej. I min faster Ingers varma, perfekt ordnade tvättstuga hängde en sådan här på insidan av städskåpet. Så nu har jag också en sådan hemma i köket. Och varje gång jag öppnar städskåpet blir jag glad och tänker på henne. Och det broderade papper, påsar, kork, snören känns tryggt på något vis. Jakob fattat förstås ingenting av det här men så är det ju inte hans barndomsminne utan mitt.

Den finaste komplimang jag kan få är när någon tycker att det ser ut som att det bor en tant hemma hos mig. För det gör det ju! Jag är ju en tant och det är tanter jag inspireras av. Alla dessa fantastiska tanter som befolkade min barndom.

Blogglistenhits