UnderbaraClara
Annons

Kategoriarkiv: Clara reflekterar

Man kan köpa tid för sina pengar

Jag läste en intressant intervju med Jessica Almenäs häromdagen där Jessica sa ”Jag har ingenting att klaga på utan har det jättebra. Det är tid jag skulle vilja ha mer av. Tänk om man kunde köpa tid. Jag hade lagt så mycket pengar på det”. Jessica är en framgångsrik, välbetalt teveprofil. Som mest av allt önskar sig tid. Ett resonemang som många av oss säkert känner igen oss i. Feltänket är bara när Jessica påstår att det inte går att köpa tid. För det är klart att vi kan köpa tid! Det är inte ens särskilt svårt, om man bara tillhör den ganska stora grupp i samhället som inte är låginkomsttagare. Det enklaste och snabbaste sättet att köpa tid är nämligen att gå ner i arbetstid. Den inkomstminskning som uppstår är pengar du investerat i tid.

Den i särklass dyraste utgift vi har i vår familj är tiden. Alla potentiella inkomster vi väljer bort för att istället kunna få vara lediga. Det är klart att det kostar. Vi lägger jättemycket pengar på det! Några saker vi fått avstå ifrån i gengäld: badrum (vi har duschat i ett hörn i källaren de senaste fem åren) två inkomster (vi lever på enbart min inkomst) ett helt tak (det regnar in genom vårat) och en rad andra saker. Försumbara saker. Men ändå konsekvenser av att vi köpt något annat: TID.  För det är klart att man inte både kan få mer fri tid och samtidigt mer pengar och höjd materiell standard.

För att få syn på problematiken tycker jag att man kan sätta kronor och ören på sitt liv. För att upptäcka vilka kostnader man är beredd att ta. Vad är kortare dagar på förskolan värt i kronor och ören? Vad är mindre stressiga hämtningar och lämningar värt? Orken att laga en bra middag? Tiden att träna och ta hand om kropp och själ? Det låter kanske hemskt att tänka så. Men när vi inte har en enhetlig valuta på saker och ting så verkar vi ha svårt att göra jämförelser. Och just bristen på jämförelser gör att vi väljer fel. Vi köper inte det vi helst vill utan det samhället har sagt åt oss är ok att köpa: En höjd levnadsstandard. Till exempel en exotisk, dyr semester på Bali istället för ett ospännande köp av kortare arbetsdagar. Varför funderar vi inte över hur lite vi kan klarar vi oss på – istället för hur maxat vill vill leva?

”Men det där är är ju ett sådant typiskt medelklasspriviligium” invänder någon. Ja, exakt. Och just därför förvånar det mig att så få från medelklassen använder sig av det. Så många säger ju sig lida av tidsbrist, krångliga livspussel, stress och överbelastning. Trots det köper få den sinnesfrid som sämre bemedlade bara önskar att de kunnat unna sig.

Jag säger grattis till alla er som är så privilegierade att ni kan välja. Se bara till att göra ett aktivt val! Nästa gång livspusslet känns som en hopplös sörja – våga överväga tanken på att köpa loss mer tid.

Annons

Krokiga vägar

Nu har jag jobbat hemifrån i nästan sex år. Ibland undrar folk hur jag klarar av att sitta ensam ute på landet utan att träffa en käft. Själv kan jag inte tänka mig något som passar mig bättre. Ja, faktiskt perfekt! Jag har inget stort socialt behov och det jag har tillfredsställer jag delvis genom bloggen. Sedan har jag ju min syster att ringa till som också jobbar hemifrån på fria tider och min kollega på distans, Annakarin, som jag pratar med nästan varje dag. Och så Erica som jag gjort mina radioprogram med och även delat frilanskontor med en gång i tiden. I övrigt behöver jag inte mycket socialt input under arbetstid. Då och då är jag ju ändå ute och föreläser, går på möten, gör teve eller radio och då träffar jag ju folk. Däremellan ger det mig sådan otrolig frid att jobba hemifrån, strukturera mina dagar som jag vill och inte behöva interagera med någon. Jag har alltid vetat om mitt stora behov av ensamhet – men ändå aldrig fattat att jag skulle kunna få ha ett sådant här jobb. Där ensamheten är en vardagslyx. Men det har jag nu och jag kan faktiskt inte tänka mig livet på något annat sätt. Det här passar verkligen inte för alla – men mig passar det.

Och det är snart tre år sedan jag startade mitt företag. Det var många (inklusive jag själv) som ifrågasatte mitt beslut att tacka nej till en fast anställning på en tidning. Jag har aldrig haft någon längtan efter att driva företag eller vara entreprenör. Men när jag väl startade eget så upptäckte jag att det är precis det som är mitt kall. Och nu är jag aldrig orolig. Med tanke på hur många tidningar som krisar och måste avskeda folk skulle jag suttit rätt löst på min förra arbetsplats. Och känt oron av att när som helst helt utan förvaring kunna ryka. Nu vet jag däremot precis hur mitt företag går. Hur ekonomin ser ut och om det kommer ljusa eller mörka tider.  Jag vet först av alla – istället för sist. Det ger mig en otrolig trygghet. Att vara företagare passar verkligen inte för alla – men  min passar det perfekt.

Det är skönt att inse att jag trots alla krokiga vägar jag tycker mig har valt, ändå känner att jag är på rätt plats nu. Och gör rätt grej!

Annons

Stolthet

Idag är det den internationella barnboksdagen. Och jag är så glad över att numera kunna titulera mig barnboksförfattare. Med den här boken alltså. Jag är så stolt över den! En journalist frågade oss varför vi valt att göra böcker för barn egentligen? Både jag och Annakarin har ju tidigare skrivit böcker för vuxna. Ptja vi valde att skriva för barn för att det finns så många bra faktaböcker för vuxna. Men inte alls lika många faktaböcker för barn. Detta har förstås att göra med att barnlitteratur har mycket lägre status. Det är främst kvinnor som skriver barn- och ungdomslitteratur och förutsatt att man inte blir nästa Astrid Lindgren eller Gunilla Bergström finns väldigt lite pengar att tjäna på böcker. Och många kunskapsböcker (dock långtifrån alla) är billiga direktöversättningar från engelska. Med genustänk från 50-talet. Och just när det gäller till exempel matlagning eller bakning så är det ju himla bra att bjuda in till att lära sig från tidig ålder. Att barn känner sig inkluderade istället för exkluderade av böckerna. DÄRFÖR skriver jag för barn. Och drömmer om att skriva för barn och ungdomar i fler olika typer av böcker. Skriva böcker är det färgglada strösslet i mitt liv!

Annons

Ett förtydligande kring att blogga om moderskapet

Jag känner att jag behöver förtydliga en sak för er som blev förbannade och kommenterade eller mejlade angående det här inlägget: Jag har ingenstans kallat barnlösa för stolliga (varför i hela världen skulle jag göra det?). Jag har heller inte sagt att det är dumt att de som mår dåligt av en blogg slutar att läsa den. Jag har sagt att det är en hållning jag förstår och respekterar. Jag tycker att man ska skydda sig själv på alla sätt man kan. Mår man dåligt av att läsa om något ska man självklart inte utsätta sig för det. Det är att ta ansvar för sina känslor. Men att sedan, som vissa gör, gå in och kommentera på min blogg och tycka att jag ska sluta blogga om exempelvis MIN graviditet och MINA barn för att det får dem att må dåligt. Eller att på olika sätt försöka påföra skuld på mig för att graviditeten ger mig en massa biverkningar och smärta. Det är vansinnigt. Det finns saker folk bloggar om som gör mig ledsen. Då slutar jag läsa. Jag kräver inte att bloggaren ska sluta skriva om sina känslor.

För övrigt var personen i blogginlägget som sa ”Tycker det är nonchalant mot barnlösa att klaga över krämpor som gravid! Ingen annan än du (och din partner) har valt att sätta ett barn till världen och därigenom genomgå en graviditet. Punkt.” inte en person som själv kämpade för att bli gravid. Det kan ju vara bra att klargöra eftersom många förutsatte det (och tyckte att det ursäktade uttalandet?) Visst – hen får tycka vad hen vill!  Men att ta sig rätten att bedöma vem som får må dåligt och ej – och dessutom säga det till personerna i fråga – det är ju helknäppt! Och om vi väl börjar jämföra lidande, hur ska vi då gradera smärta? Får ofrivilligt barnlösa lov att klaga ens – när det finns föräldrar som förlorat sina barn i cancer? Vem har rätt till sorg och smärta egentligen? Vilka är vi att gradera andras upplevelser?

Slutligen vill jag bara säga att det inte är ett krig mellan de som kämpar för att bli gravida och de som har barn. Även fast de som ”haft lätt för att bli gravida” nog aldrig kan förstå den sorg och frustration som många andra upplever – så kan de föreställa sig den. För mig räcker gott och väl för att från hela mitt hjärta unna andra ett liv med barn! Jag gläds så oerhört med vänner som fått barn efter lång tids kamp och längtan. Och jag unnar dem hela föräldraupplevelsen. Allt det fantastiska, himlastormande. Men också det oundvikligt jobbiga och kämpiga. Och jag skulle aldrig påstå att någon är bortskämd eller otacksam som beklagar sig under resan. Det är en lycka och en förmån att kunna beklaga sig! Att det faktiskt finns en liten minimänniska att bli utmattad, sömnlös, magsjukesmittad av. Jag hejar på alla som kämpar – för jag skulle kämpa som en galning om jag var i samma sits. Och jag skulle förmodligen inte alls orka vara glad för alla som föder barn till höger och vänster. Men förstå detta: jag kräver inte att någon ska glädjas för min skull. Det enda jag kräver är att ni låter mig glädjas. Och klaga. Och ha ont. Och vara lycklig. Allt på en och samma gång. På min blogg. Allt annat är helt orimligt – och det vad inlägget handlade om.

Ska jag orka blogga om moderskapet frågar jag mig?

Jag har bloggat om moderskapet och graviditetens ups and downs otaliga gånger men ibland undrar jag varför jag envisas att blogga om det överhuvudtaget? Det är få saker som får blodet att svalla så mycket (även i mig) och locka fram de stolligaste läsarkommentarerna. När jag skrev om hur skitdåligt jag mått tidvis under den här graviditeten fick jag kommentarer som denna:

”Tycker det är nonchalant mot barnlösa att klaga över krämpor som gravid! Ingen annan än du (och din partner) har valt att sätta ett barn till världen och därigenom genomgå en graviditet. Punkt.” Även om personen sedan tog tillbaka och sa att hen inte menat riktigt så, är kommentarer eller attityder som denna ingen ovanlighet.

När jag väntade Bertil skrev några läsare att de skulle sluta följa min blogg eftersom de mådde så dåligt över att läsa om min graviditet när de själva inte kunde bli gravida. Det är en hållning jag både kan förstå och respektera. Jag kunde själv känna hat (!) mot andras fina mamma-dotterrelationer när min mamma precis hade dött. Tyckte att det var så jävla orättvist att de skulle ha en mamma och inte jag. Däremot skulle jag aldrig lägga skulden för dessa känslor på någon annan. Det är mina känslor. Jag har rätt till dem. Men jag kan inte tvinga andra att ta ansvar för dem. Och jag har ingen rätt att påföra skuld på andra för relationen de har till sina föräldrar.  Ingen har någon som helst skyldighet att varken älska eller hata sina föräldrar, baserat på hur jag kände för min mamma när hon levde. Det vore ju absurt! Jag kan absolut avfölja folk vars bloggande gör mig upprörd. Men jag kan inte mena att de ska sluta blogga om vissa saker för att det gör mig ledsen. Ändå fanns det en hel del som krävde det av mig när jag var gravid med Bertil. Och mönstret upprepar sig även under denna graviditet.

För när det gäller moderskap finns en helt egen uppsättning regler för vad som är rimligt och orimligt. Att skuldbelägga kvinnor för deras förhållande till moderskapet är helt legitimt. Kan hon inte få barn så är hon kanske ingen riktig kvinna? Väljer hon bort barn så är hon det kanske ännu mindre? Kan hon få barn och har mage att klaga över något som involverar barnalstrande – så kränker hon de som kämpar för att kunna bli gravida. Är hon allt för glad och pigg riskerar hon å andra sidan att förolämpa de som mår dåligt. Det finns inget rätt – bara tvåhundra fel att anmärka på när kvinnans paradroll moderskapet är under lupp. Och det är den alltid. Av alla. För män gäller däremot helt andra regler. En pappa kan vara bra på en massa olika sätt och duga till fast han är tämligen oduglig. Det har jag bland annat bloggat om här.

Läsaren Hanna skrev roligt kring att må skit under sin graviditet. ”Det här med att man måste vara så jävla tacksam hela tiden för att det till slut kommer ett efterlängtat mirakel, den tacksamheten skulle jag vilja se hos alla blivande pappor, för de får ju allt det där utan att lida.”

Och Annika Marklund skrev en himla pricksäker kommentar ang mitt senaste inlägg Både och, som handlar om hur graviditet kan vara både himmel och helvete. ”Intressant att det är just graviditeter som vi förväntas ha odelat positiva känslor kring. Jag upplever ju exempelvis att jag kan klaga på opedagogiska lärare och tentaångest utan att någon ifrågasätter om jag verkligen vill bli psykolog eller om jag förtjänar en plats på psykologprogrammet… Trots att min utbildning i allra högsta grad är frivillig”.

Ja, jag tror nog ändå jag får fortsätta skriva inlägg om detta ämne. För på varje stollig kommentar går det minst tio smarta och kloka! Ganska bra statistik ändå.

 

Kritik och korrigering

En hel del män läser min blogg. Det intressanta är bara att de få gånger någon man kommenterar är det med nittio procents säkerhet för att rätta mig i något som han tycker jag gjort fel, eller ge mig kritik. Det behöver förstås inte vara fel att göra så. Det är bara så himla intressant att män i princip aldrig kommenterar bara för att säga något snällt, bekräftande och positivt – så som kvinnor så ofta gör. Och det är precis samma sak när jag är ute och föreläser. Får jag kritik kommer det nästan alltid från en man. Kommer en man fram och pratar efteråt är det i nittio procent av fallen för att ge sina synpunkter på vad jag gjorde fel och hur jag borde förbättra mig. Det har i princip inte hänt att en kvinna gjort detsamma.

Ibland undrar folk varför kvinnor är så dominerande i framförallt bloggvärlden. Jag tror att det här hör ihop. Bloggvärlden  (i huvudsak – visst finns det också en del troll) är byggd som en plattform där vi kan peppa varandra. Där vi får visa upp vad vi är bra på, skriva om saker som engagerar oss och fokusera på ämnen som vi brinner för – och mötas av läsare som känner samma sak. Och det bygger också på att läsare bekräftar det bloggare skriver – stöttar dem och ger respons. Det är det som skapar känslan av samhörighet som jag och många andra känner i bloggvärlden. Och det här är tjejer så otroligt tränade på från barnsben på ett helt annat sätt än killar är.

Och det är kanske inte så kul att blogga som man och mest ha manliga läsare som huvudsakligen kommenterar för att kritisera eller korrigera vad de läser? Eller att för den delen som man vara del av ett kollektiv där man läser bloggar men mestadels interagerar genom att komma med kritik. Nu invänder säkert någon att detta planlösa bekräftande som kvinnor ägnar sig åt knappast tar mänskligheten framåt. Att det är onödigt och oviktigt och gud vet allt. Och att kritik i alla fall innehåller någon slags substans. Men då har man inte förstått mycket menar jag!  Förmågan att intresseras sig för andras liv och lyssna på deras berättelser är egenskaper jag värdesätter väldigt högt. För jag tror att just det där vänliga, vardagliga småpratet och bekräftandet av andra är både relationsbyggande och relationsvårdande. Något som det här samhället är i skriande behov av.

Vardagsjunkie

Ibland kan jag känna mig så himla tråkig för att jag är en sådan vardagsjunkie. Jag ÄLSKAR vardag. De bästa dagarna i mitt liv är de dagar när inget särskilt händer. När alla är glada, när jag inte blir irriterad på Bertil vid påklädningen. Jag hinner jobba undan lite lagom och vara effektiv och ladda en tvättmaskin på lunchen och vika en annan samtidigt. Hämta Bertil på förskolan tidigt och Jakob kommer hem strax efter. När jag har inspiration att laga en riktigt god och nyttig middag, för att sedan sitta kvar vid köksbordet länge och snacka med Jakob medan jag dricker te och Bertil leker. Därefter filmkväll i soffan och sedan somna tidigt. Gärna innan tio. Ja om man skulle slänga in ett träningspass den dagen också så skulle jag vara helt nöjd! Det är så himla ospännande drömmar men det är verkligen vad jag lever för. Balans. Bra sömn, mat, träning och stabila relationer. Jag skulle offra alla fester, spännande resor och roliga äventyr i världen för att alltid få ha det så. Och jag har riggat hela mitt liv för att kunna ha det så. Tursamt nog är min man också vardagsjunkie och gillar precis samma sak. Vanlig, ospännande, grå men silverskimrande vardag –  där inga hjärtan filmiskt krossas under passionerade bråk, där heller ingen får hjärtklappning av stress och ingen får utbrott för att någonting krånglar. Ospännande och tråkigt kanske, men precis sådant som jag längtar efter och drömmer om och strävar efter att uppnå.