UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara ryter ifrån

Feminism är inte att leva som man lär.

Nu måste jag skriva om ett fenomen som gör mig riktigt förbannad.  Nämligen den växande privatfeminismen. Med privatfeminism menar jag den typ av feminism som fokuserar på individens val. Den typ av feminism som menar att rika karriärkvinnor per definition är bra feminister. Och därmed att kvinnor som tar majoriteten av barnledigheten och jobbar för kass lön är dåliga feminister. Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal?  Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke? 

Privatfeminismens bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt förtrycks av en man. En mycket märklig hållning då feminismen kom till just genom analysen att kvinnor är förtryckta. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Tänk om man resonerade på samma sätt med rasism? Då skulle ingen mörkhyad få uttala sig om förtrycket eftersom hen ändå inte lyckas leva som hen lär. Man kan ju inte vara mot rasism om man samtidigt förtrycks för sin hudfärg eller sitt ursprung. Eller?

Den här privatfeminismen har gått så långt att jag upplever att kvinnor mörkar hur ojämställda deras relationer är. Jämställda relationer har hög status – men eftersom de flesta av oss inte lever upp till detta ideal blir bristen på jämställdhet något vi försöker dölja. Det gäller att ge sken av att man har det jämställt. För annars skuldbeläggs man.

Ett exempel på denna privatfeminism är när Britta Svensson i en krönika kom till slutsatsen att Ebba Witt-Brattström är en dålig feminist därför att hon levde i en ojämställd relation. Det här är ju tyvärr inte första gången Britta driver liknande teser. För något år sedan bemötte jag henne i blogginlägget ”Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis” när hon på samma sätt la ansvaret för bristen på jämställdhet på enskilda kvinnor.

Hela grejen med feminismen är att påvisa att det finns strukturer som är starkare och kraftfullare än oss individer. Som påverkar oss hur mycket vi än försöker motarbeta dem.  Så låt oss nu en gång för alla reda ut detta:

Feminism är inte att lyckas leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jävligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.

Inte alla män?! Nä men alla kvinnor.

La  upp den här bilden på min instagram Underbaraclaras idag. Genast kom reaktionerna Inte alla män! Alla män begår inte hemska brott mot kvinnor. Nej alla män begår inte dessa brott. Men i princip alla som begår brott mot kvinnor är män. Det hashtaggen #yesallwomen syftar på är att det visserligen inte är alla män som våldtar och misshandlar kvinnor. Men att definitivt alla kvinnor måste förhålla sig till detta våld. ALLA kvinnor påverkas.

I kommentarsfältet skrevs saker som ”Oerhört tråkig text att läsa på internationella kvinnodagen. Nästan så man ska beklaga att du födde två söner istället för döttrar” ”Menar underbaraclara att man ska undvika män?” ”Ogillar skarpt. Tycker att det är oacceptabelt att smutskasta människor på grund av biologisk tillhörighet. Det brukar kallas rasism” ”Hylla kvinnor genom att såga männen? Måste finnas bättre sätt” ”Den här dagen som är till för att uppmuntra oss själv och andra och lyfta upp exempel på starka kvinnor och så fokuserar man ändå på männen.” ”Tråkig och osmakligt.”

Varför la jag upp denna bild? Jo för att den är en utmärkt  illustration över kvinnors utsatthet. Om vi påtalar problemet med mäns våld mot kvinnor är vi manshatare, aggressiva, ultrafeministiska galningar. Då skuldbeläggs vi. Men kvinnor som tror gott om alla män, som följer en främmande man hem från krogen, som blir berusad och klär sig för utmanande. Hon skuldbeläggs när hon blir antastad och våldtagen – för att hon var naiv och trodde gott om alla män. Samhället förväntar sig att kvinnor ska vara misstänksamma och på sin vakt mot män. Men gud nåde om de säger det högt! För då kan ju männen bli ledsna.

Katarina Wennstam har skrivit så bra på det här temat. Apropå det som hände i veckan när Östersundspolisen gick ut och varnade kvinnor för att röra sig ute efter de många överfallsvåldtäkter som skett.

 

Det Östersundspolisen uppmanar till är att kvinnor ska vara vaksamma mot män. Men gud nåde den som kallar en spade för en spade! Då är hon en manshatare.

Någon undrade förresten vad min man Jakob tycker om att jag skriver så här? Ja, eftersom han inte har huvudet i röven utan kan läsa statistik kring mäns våld mot kvinnor lika bra som jag kan – så har han alldeles på egen hand gjort samma analys som mig. Någon sa att vi skrämmer bort män med bilder som dessa. Jag kan känna att män som gör anspråk på att vara feminister men inte klarar av en sådan här bild inte är lönt att ha med i kampen överhuvudtaget.

Vi måste sluta leva i nuet

Vi pratar så mycket om vikten av att leva i nuet, fånga dagen, cape diem. Förmodligen är det den mest använda klyschan (och väggordet!) i Sverige. Ändå tycker jag att vi lever för mycket i nuet och för lite i framtiden. När mamma var sjuk så längtade jag mer än något annat efter att kunna planera framåt. Att våga tänka på framtiden. När hälsan skiftar från dag till dag så tvingas man nämligen kvar i nuet, för att framtiden är så osäker. Idag tycker jag att det är en njutning att våga göra planer får kommande år.

Vad gäller klimatproblemen så lever vi definitivt för mycket i nuet. Vi funderar på vad vi vill ha nu (omedelbar behovstillfredsställelse) istället för hur framtiden kommer se ut baserat på de val vi gör idag. När vi tänker på vår hälsa, våra relationer och yrkesval är vi alldeles för fastkörda i nuet för att kunna se klart. Vi är upptagna av det dagliga dramat och orosmomenten, vi fokuserar på konflikter och tjafs som påverkar oss just nu. Men vad spelar det för roll om hundra år – eller ens om tio dagar?

Mitt bästa sätt att mäta och bestämma värdet av saker som händer i mitt liv just nu – är att fundera på vem jag vill vara när jag är åttio år. Vad vill jag göra? Vad vill jag ha uppnått? Hur ska världen se ut då? Med framtiden i åtanke fattar vi bättre beslut idag. Inte genom att fokusera på nuet.

Om nu könsroller är så naturliga - varför behöver de så mycket propaganda?

De allra flesta svenskar anser att män och kvinnor bör dela på arbetet som finns i ett hem. Stryka, tvätta, laga mat och sköta barn om det finns några. Så varför finns det fortfarande de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en docka eller en leksaksspis i julklapp till en pojke? Ska vi inte uppmuntra små pojkar likväl som flickor till dessa rollspelslekar som är en övning inför vuxenlivet? Varför ser inte folk sambandet här?

Och varför könar vi våra barns klädsel så mycket – när vi inte könar oss själva ens i närheten? Få vuxna kvinnor jag känner klär sig ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna. Nej, vi kan bära både marinblått, kavaj och långbyxor och utan att någon tvivlar på vilket kön vi tillhör. Precis som att vuxna karlar inte behöver ha t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet för att befästa att de är män. Ändå verkar det viktigt att vi klär små barn just så.

Många verkar tycka att det är ”extremt” att som förälder uppmuntra sina barn till att leka lekar  eller bära kläder som är otypiska för deras kön.  Så lät vissa reaktioner när jag skrev det här blogginlägget:

Man behöver inte vara argsint och lacka sina söners tånaglar bara för att vissa kvinnor tror att det kommer att göra skillnad. Strunt! Låt naturen ha sin gång. Pojkar och flickor ÄR olika oavsett antal klänningar i garderoben. Män och kvinnor ÄR olika biologiskt och kommer att vara det oavsett vad samhället beslutar.

Slutsatsen hos många som tycker så här är att det är förkastligt att utmana de traditionella könsrollerna. Men jag tycker att det är förkastligt att låta bli. Det stora uppdrag jag har som förälder är att låta mina barn utforska fler möjligheter än som samhället bestämt för honom. För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper som är världens viktigaste och som flickor får öva på från mycket låg ålder, ger dem ett enormt försprång socialt. Och inte minst den dag de blir föräldrar. Och jag vill inte att min son ska ha ett handikapp i sitt framtida föräldraskap bara för att han råkade födas som pojke.

När folk högljutt propagerar för hur olika män och kvinnor är och hur onaturligt det därför är att pojkar leker med dockor och att karlar går i kjol är min tanke:  Om nu könsroller är så naturliga, oföränderliga och givna – varför behöver de så mycket propaganda för att upprätthållas?

Män som älskar att hata

Bild Emanu

Jag har likt de flesta av mina tjejkompisar blivit både trakasserad och antastad av män. Det har varit fina vita medelklasspojkar eller högt uppsatta vita manliga chefer. När jag vittnat om detta har jag fått höra att jag överreagerat eller varit överkänslig. Om jag pratat om män i grupp som ett problem har jag betraktats som manshatare. Ofta av män som inte tycker att man ska generalisera på det sättet. Fast för de män som nu gormar om vad som hänt i Köln eller på svenska festivaler går det tydligen fint att generalisera om män – så länge de har en annan hudfärg.

Jag  är så in i själen trött dessa dagar. På alla vansinnigheter jag möter så fort jag öppnar en tidning eller slår på en dator. Jag upprörs av det som hänt i Köln – men förvånas gör jag inte, för problematiken är välbekant, även om tillvägagångssätten skiftar. Det som också gör mig förbannad är de män som rasar mot sexövergreppen  - bara för att plocka rasistiska poäng. Män som aldrig annars engagerar sig för kvinnors rätt. Dessa arga män som i sin tur hatar och hotar kvinnor som inte köper deras rasistiska analys av varför övergreppen skedde – som när Ida Östensson, grundare av Fatta och Crossing Boarders framträdde i media och kritiserade deras förenklade analyser. Genast möttes hon av trakasserier och hot från män. Alltså förstå hur sjukt detta är: Samma män som upprörs över det kvinnohat som Köln och We are Sthlm vittnar om – hatar och trakasserar själva de kvinnor som inte delar deras samhällsanalys.

Den här problematiken sitter som vi kvinnor vet inte i hudfärgen – utan könsrollen. Det är män som är den gemensamma nämnaren i denna brottslighet. För inte är det kvinnor som tafsat, blottat sig, eller kallat mig hora under åren. Inte var det en kvinnlig chef som satt bredvid mig på en fest och stoppade handen under min kjol i skydd av bordsskivan. Och inte var det Hagakvinnan som satte skräck i Umeå.

Jag betackar mig för den här typen av ”engagemang”. Från män som aldrig bryr sig om våld och övergrepp mot kvinnor, annat än när det passar deras rasistiska agenda. Tänk vad mycket som kunnat uträttas om samma män som nu rasar över utländska mäns kvinnosyn, istället tog ansvar och började diskutera och rannsaka alla mäns kvinnosyn – i synnerhet sin egen.

Ingen jävla lust att vara den större människan

Ibland när jag känner mig trött på att vara aktiv i sociala medier och utsättas för alla möjliga märkliga människor. Då vill jag bara ge igen.  Men det är en dålig idé. Dels är det ju i allmänhet inget vidare att ge igen. Men i mitt fall blir det än värre i sociala medier. För hur påhoppad jag än må känna mig är jag i regel större än den som angriper mig (sett till den följarskara jag har). Jag kan jag ju fullkomligt mosa någon ifall jag har lust med det. Men jag vill inte mosa någon. Jag vill bara, likt en retlig unge, svara tillbaka på exakt samma sätt som jag får ta emot. För jag må ha en stor plattform jämfört med den som hoppar på mig – ändå är vi två helt vanliga, jämbördiga människor. Varav den ena kan raljera, vara roligt elak och hånfull. Medan den andre omöjligt kan svara på samma sätt för då sparkar den nedåt. Och det är inte okej. Ändå kliar det i fingrarna ibland.

Jag har fått en del skit den här våren – dels sånt som märkts i min blogg och mitt instaflöde. Men också sådant som hänt på andra kontaktytor. Folk jag respekterat har betett sig som idioter. Och inuti kan jag känna mig precis lika bitter, ogin och elak som de som håller på och ”beter” sig mot mig. Att agera storsint betyder inte att man inte samtidigt – inombords – vill ge någon en smäll på käften. Säkert finns det upplysta, varmhjärtade personer som aldrig känner så. Men för majoriteten föregås denna storsinthet av en enorm inre kamp. Som lika ofta slutar med att ens goda föresatser misslyckas. Och då blir man fördömd. I egenskap av att vara offentlig och ”förebild”.

Det där som mamma lärde mig som liten; att inte sänka mig till andras nivå, att inte ge igen. Det ger till skillnad från hämnd ingen omedelbar behovtillfredsställelse. Ingen kick. Och istället för att vända andra kinden till har jag god lust att hänga ut de som håller på och ”beter” sig. Vare sig de går på i det offentliga eller bakom min rygg. För jag kan ju vara precis lika rolig och jävlig om jag sätter den sidan till.

Skillnaden mellan vad vi människor känner är ju inte så stor. Skillnaden är väl främst hur vi agerar på våra känslor. Vad vi väljer att göra med vår ilska och irritation. Vårt småaktiga behov av att trycka till andra.

Så vi kan väl sammanfatta det lite kort: Just nu har jag inte den minsta lust att vara ”den större människan”. Men jag knyter näven i fickan och skriker lite i kudden och gör det bästa för att vara storsint. Inte för att det känns bra. Men för att alternativet är sämre. Jag önskar bara att de som drar runt i sociala medier och gödslar dynga hos andra kunde idka samma självbehärskning.

Om att ta ansvar för alla andras känslor

Det känns som att jag skrivit det här inlägget hundra gånger förut. Men jag får skriva om det med jämna mellanrum eftersom budskapet inte går fram.  Nu känner jag att det är dags igen:

Som bloggare och kvinna förväntas jag vara en förebild för mina läsare. Lite hur är svårt att säga, för behoven skiftar. Speciellt eftersom jag har några hundratusen läsare vars känslor jag förväntas ta ansvar för. Det är lite oklart vilka av alla dessa hundratusentals läsare jag ska prioritera. Men här är några exempel på saker som anses problematiska med min blogg: Alla fina bilder på mitt hem – eftersom det finns de som inte bor lika fint och därmed känner sig hetsade. Att jag skriver om ekologisk mat och miljögifter – eftersom det är en statusmarkör och många faktisk inte har råd med KRAV-märkt mat. Alla dessa söta, sockriga recept – eftersom folk äter för mycket socker i Sverige redan nu.  Min träning. eftersom det finns folk som blir stressade av den. Min viktnedgång, eftersom människor med ätstörningar kan triggas av det. Mina barn och graviditeter –  för att det är jobbig läsning för många ofrivilligt barnlösa…. ja, listan tar aldrig slut.

Jag har fått mycket skinn på näsan av att blogga. Ibland har jag tänkt att det är tack vare de negativa kommentarer jag får. Och ibland att det tvärtom är tack vare de positiva kommentarerna. Fast jag vet nu att det handlar om den egendomliga kombinationen av dessa två: Att samma blogginlägg som föranleder ilska, besvikelse och frustration hos vissa kan peppa, inspirera och skänka glädje åt andra. Det har fått mig att inse att jag aldrig kan vara omtyckt av alla. Eller ta hänsyn till allas önskningar kring mig eller min blogg.  Det är en helt omöjligt uppgift att ta ansvar för mina läsares reaktoner och känslor. Det måste de göra själva.

Men kvinnor förväntas ta ansvar. Kvinnor i offentligheten får ”förebild” slängt i ansiktet så fort de råkar gå utanför ramen för vad som förväntas av dem. Men du är ju förebild! Du borde ta ansvar. 

Lady Dahmer skrev en bra debattartikel om det här i Expressen idag. Medan män tillåts representera sig själva finns en föreställning om att kvinnor alltid ska ta ansvar för andra kvinnor. Detta gäller ju speciellt för offentliga kvinnor men ingen kommer egentligen undan förebildskravet. Vare sig man vill eller inte. Förebilden är en läromästare, stadigt placerad på en piedestal. Hon visar andra kvinnor hur man bäst är kvinna, hon går först och visar vägen/…/ Hon får aldrig vara mänsklig med allt vad det innebär, utan förväntas vara en moralisk kompass. Den pressen kan få vilken kvinna som helst att gå under av ångest. Allt hon är ska värderas. Allt hon gör ska dissekeras ur ett förebildsperspektiv. Gör hon inte si är hon dålig, gör hon inte så är hon också dum. Hur hon än vänder och vrider på sig för att vara till lags så har hon ändå arslet bak. Hon kan aldrig göra rätt.

Precis det här har jag skrivit så många gånger att jag börjar känna mig som en repig skiva. Men budskapet behöver bankas in igen: vi måste sluta använda termen förebild som ett maktinstrument för att tvinga kvinnor att agera på ett sätt som stämmer överens med våra förväntningar på hur en kvinna ska vara.

Jag provoceras också av uppfattningen om kvinnor som så sköra och kompasslösa att de är i desperat behov av förebilder för att alls överleva. För jag är nämligen ganska övertygad om att många av er som läser inte alls är i behov av mig som förebild och rättesnöre. Ni läser bloggen/instagram för en stunds underhållning – det är inte mer än så. Och om det är något med läsningen som sänker er och får er att må dåligt så tar ni ansvar för att skydda er själva – och slutar att läsa den eller hoppar över vissa inlägg. För så gör ju jag! Det finns en lång rad bloggar och instagramkonton som jag mår dåligt av att läsa och slutat följa. Utan att först påföra skuld på personen ifråga för att den inte är mer som jag tycker att den ska vara. För vem är jag att agera facit? Varför är just min tolkning rätt?

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: jag vill inte bli utnämnd till förebild, för det användas bara emot mig. Som ett sätt att kontrollera vem jag är och vad jag skriver om.  Och låt mig förtydiga: Jag skriver inte om era liv och hur ni ska göra med det. Jag berättar om hur jag gör med mitt liv. Med min familj, med maten, hemmet, kärleken, barnen, kroppen, träningen. Jag skriver inget elakt om något annan. Men är det är någon som mår dåligt av hur jag väljer att leva mitt liv och hur jag berätta om det så beklagar jag det. Men den känslan är subjektiv och jag kan inte ta ansvar för den.

 

Här är fler inlägg jag skrivit på detta tema

Jag säger upp mig från rollen som jourhavande förebild

Nöjdhetsalibi

Kvinnans kropp är allmän egendom

Blogglistenhits