UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara ryter ifrån

Men vem ska äta två kilo godis, egentligen?

Alltså vad är det här? Kom igen! Jag kan med lätthet trycka ner två enkilos mjölpåsar i en godispåse från Karamellkungen.  Det är ju för fasen helt absurt. Godisavdelningen i många butiker är dessutom ofta lika stor som hela frukt och grönsaksavdelningen. Och lösviktsgodis är ju värst. Vilka andra saker i en affär köper man genom att ösa med en stor skopa rakt ner i en påse? Typ potatis och äpplen. Eller grisfoder på Granngården. Godis borde inte vara en sådan sak. De där jättepåsarna lurar ögonen. Även om man knappt täckt botten av påsen är man ju uppe i ett hekto lösvikt. Och bitarna är gigantiska. Minns ni när ferrarribilar var den största godis som fanns? Nu är alla godisar så stora. Och kundvagnarna på stormarknaderna är så enorma att man kan åka och campa i dem. Inte konstigt att man blir lurad att lassa på mer varor, när det man skrivit upp på inköpslistan skramlar runt så fånigt i ensamhet på botten.

När min pappa var liten var han precis likadan som barnen är nu. Och han gillade precis samma saker.  Men på den tiden var godispåsarna pyttesmå och han valde på sin höjd ut tre, fyra bitar – för mer rymdes inte. Och dessutom var det ju rätt dyrt. Idag har exakt samma påsar svällt upp till att rymma bortåt två kilo karameller, samtidigt som dagens barn är mer stillasittande än någonsin. Det är en helt orimlig utveckling! Och jag tycker att det som förälder är jättesvårt att förhålla mig till det på ett bra sätt. Min treåring fick pröva lördagsgodis för första gången nu i vinter. Han fick välja tre bitar lösviktsgodis. När jag kom hem klippte jag sönder varje bit i mindre bitar. Vips hade han omkring tio minigodisar. Alldeles lagom mycket för ett litet barn. Kanske för mycket till och med? Vem tusan vet vad som är rimligt när gränsen för det ”normala” har förflyttats så mycket!

Någon kanske tycker att man är dum i huvudet som blir frustrerad över sådant här. Det är väl bara att köpa mindre godis? Lägga färre saker i kundvagnen? Men det är ju just det som det inte är! Det spelar ingen roll hur utbildad du är eller medveten om onyttigheter. Dessa synvillor ser likadana ut för alla – och de fungerar! Det är därför som butikerna och matproducenterna gör så här. Och när även väldigt medvetna personer blir lurade – hur lätt är det då inte för barn att dras med?

Jag tycker vi lägger alldeles för stort ansvar och skuld på individen när det gäller övervikt och hälsofrågor. Alldeles för lite görs genom lagstiftning. Varför kan man inte höja skatten på det onyttiga sockret? Och sänka skatten på frukt och grönt? Ohälsan i samhället som bottnar i felaktig kost är en enorm utgift. Det borde ligga i alla politikers intresse att på något sätt reglera det här. Det är otroligt svårt att handla förnuftigt när våra affärer är riggade för att vi (och särskilt våra barn) ska vilja köpa mycket mer än vi egentligen tänkt oss. Framförallt av onyttiga saker. Det säger sig själv att det är HELT ORIMLIGT att påsarna för godis kan vara lika stora eller större än påsar för basvaror som mjöl, potatis och morötter. Godis är ingen basvara. Raffinerat socker ska inte tillhöra det dagliga födointaget. Framförallt inte i de mängder som det gör idag. Hur kunde det gå så här snett?

När vem som helst är expert

 

För någon dag sedan skrev Aftonbladet en artikel om sexismen mot kvinnor i restaurangbranschen, eftersom siffror visar att sju av tio kvinnor uppger att de blivit sextrakasserade. För att ta reda på mer fick den kända kocken Leif Mannerström uttala sig. Han konstaterade att han ”aldrig upplevt sexstrakasserier som något allvarligt problem” och ”lite humor måste man ju ha. Tonen i branschen är rå men hjärtlig.”

Och det har ju Leffe all rätt att tycka. Frågan är bara varför Aftonbladet överhuvudtaget tillfrågar honom? Varför är det så att när man diskuterar jämställdhet är alla plötsligt experter? Hips vips har statistik och fakta ingen tyngd utan jämställs med rena spekulationer och löst tyckande från vem som helst. Gärna från alla utom de som drabbats av ojämlikheten. När någon lyfter statistik som visar att kvinnor utför mer arbete i hemmet än män, kan någon annan kontra med  ”Fast det där stämmer ju inte. Min farsa tar typ jämt disken”.  Någon annan lyfter hur män är överrepresenterade som våldsbrottslingar i BRÅs statistik och bemöts med ”Ameh, jag har faktiskt en tjejkompis som alltid ska slåss på fyllan”.  Som vore det två jämbördiga och fullt jämförbara argument.

Tänk om vi skulle resonera likadant när det gällde andra frågor? ”Allt snack om judeförföljelsen under andra världskriget känns så överdriven. Min farmors kompis bodde granne med en jude och han var minsann inte förföljd.”  eller ”Folk svälter inte alls ihjäl i krigets Syrien. Jag känner en snubbe som bor där och han är ju överviktig” eller ”Jag fattar inte vad folk snackar om när de säger att det är ekonomisk kris i Grekland? Jag var ju där i somras och såg en grek som körde mercedes.” eller ”Jag tror inte alls att opinionsläget är dåligt för Centerpartiet, jag vet faktiskt flera stycken som tänker rösta på Annie.”

Alla har rätt till sina upplevelser och sina personliga berättelser. Men om det finns statistik och fakta i en fråga – bör man inte debattera den då – istället för att blanda in en massa helt ovidkommande motargument? Varför jämställer vi vem som helsts lösa tyckande med experterers utlåtande i frågan? Varför väger är ett enskilt exempel lika tungt som rakt motsatt fakta och statistik?  Det behöver ju faktiskt inte vara så himla mycket tyck och åsikter när det gäller jämställdhet. Statistik finns tillgänglig. Kika på den. Har du upplevt något som motsäger faktan? Det har jag med. Men det betyder inte att den är felaktig.

Och vill Aftonbladet veta hur sexuella trakasserier mot kvinnor i restaurangbranschen ser ut. Fråga då en kvinna i restaurangbranschen. Att fråga Leif Mannerström är lika relevant som att be mig uttala mig om situationen för Sveriges synskadade. ”Nejdå, jag upplever inte att det är problem att röra sig i Stockholmtrafiken. Lite humor måste man ju förstås ha men höga trottoarkanter och övergångsställen utan ljudsignal utgör aldrig problem. Det är rått men hjärtligt i innerstan!

Jämställdheten som gick för långt.

Jag tycker att det är fascinerande med människor som tycker att jämställdheten gått för långt. ”Visst är jag för jämställdhet, men nu har det gått för långt” hör man ibland folk säga. Hur menar de då? Jämställdhet kan väl inte gå för långt? Själva definitionen av jämställdhet är väl att det är lika, samma, rättvist. Om man tycker att jämställdhet är bra, bara den inte är för överdriven har man ju inte fattat vad begreppet jämställt är. Om balansen tappas är det ju i själva verket ojämställt.

Extra intressant är det att höra människor som räknas som intelligenta, som Volvo och BPs styrelseordförande Carl-Henric Svanberg, diskutera begrepp som jämställdhet. På en fråga om vad som är en rimlig andel kvinnor i en styrelse säger han ”Det är många länder i Europa som jobbar med 30 procent. Det tror jag är en bra första tröskel att ta sig över. När du kommer till 30 procent är du inte längre i minoritet.” Med så pass grunda räknekunskaper undrar jag om Calle verkligen slutfört grundskolan?

Antingen är man väl för rättvisa: Att alla ska få en lika stor kaka. Eller så är man för orättvisa. Det vill säga, att man beroende på en sammansättning av kön, hudfärg, sexuell läggning och ekonomisk bakgrund ska få en lite större kaka än andra i samhället?

Jo, jag tycker att kvinnor ska tjäna lite minde än män för samma utfört arbete. Jo, jag tycker att det ska vara lite svårare att få ett jobb om man heter Muhammed. Inte mycket svårare, men en aning svårare. Jo, jag tycker att det är bra att manliga förskolepedagoger blir lite misstänkliggjorda sådär i allmänhet på jobbet. Jo, jag tycker nog ändå att en liten gnutta skuld ska ligga på den kvinna som våldtas, för hur hon valt att klä sig. Jo, jag tycker ändå att det är rätt så bra att barn till arbetslösa föräldrar inte riktigt har råd med vinterkläder. De ska inte frysa ihjäl, men det är rimligt att de fryser. Det får ju inte bli för jämställt!

Om jämställdheten i Sverige gått för långt skulle det betyda att kvinnor nu plötsligt besitter all den makt och det ekonomiska inflytande som män haft i tusentals år. Fast då skulle det ju inte vara jämställdheten som gått för långt. Utan då skulle det ju ha blivit ojämställt. Men än så länge dröjer det tills pendeln är ens i närheten att slå över åt det hållet. Kikar man  på SCBs färska statistik i frågan så blir det snart uppenbart att jämställdheten inte gått för långt. Inte ens nästan.

Om att inte unna andra skäligt betalt

Ibland kan det kännas så himla tröstlöst att hålla på med kultur. Ingen vill betala för musik, film eller text, utan laddar hellre ner gratis (eller oerhört billigt via Spotify). Sedan blir man jätteirriterad för att bandet Kent tar fram vin och att kreddiga artister säljer parfym! Sickna sellouts! Och så läser man nättidningarna och beklagar sig över att de är fulla med reklam. Men hur ska tidningarna klara sig när ingen längre vill betala för att läsa pappersutgåvorna?

Som bloggare skriver jag 365 dagar om året och underhåller hundratusentals läsare, varav vissa som medan de konsumerar gratismaterialet förfasar sig över hur mycket reklam som finns på bloggen. Så var det på min förra blogg (jag fick otroligt mycket kritik för att det var för mycket reklam där) och så är det också på min nuvarande blogg. Varför förväntas bloggtjejer (för det är främst tjejer) producera innehåll till välbesökta kanaler, större än de flesta tidningar, utan att kunna få betalt? Bara för att läsarna varken vill betala själva eller kan acceptera att företag får betala för reklamplatser? Vilka andra yrkesverksamma går man till och förväntar sig att de ska utföra sin proffession gratis? Tandläkare? Förskolelpedagoger? Taxichaufförer?

Jag har fattat ett aktivt beslut att sälja mindre redaktionellt material till tidningar och istället hitta företag som vill sponsra mig att göra liknande inlägg här på min blogg. Så istället för att sälja mat, pyssel  och heminredningsreportage till magasin, som ni som läser min blogg inte ser röken av, eller måste betala för att ta del av, har jag plockat in sponsorer som gör att jag kan producera sådana reportage för min blogg. En ny slags affärsidé som jag är väldigt glad över – då det ger mina trogna läsare möjlighet att ta del av mer material än de annars skulle kunna få. När folk då istället blir arga för att det förekommer sponsrade pyssel- eller matinlägg på bloggen är det ju så att man vill lägga sig ner och gråta. Det verkar inte gå att göra rätt. Att jag är über-tydlig och alltid skriver ut vilka inlägg som är sponsrade verkar ses som ett problem istället för något bra. Vill folk hellre bli förda bakom ljuset så som de blir i de flesta andra bloggar?

Jag vet att det är så här illa för jag kommer på mig med att tänka precis likadant när jag konsumerar kultur. Jag stör mig på reklam och på artister som kränger tomatsoppa istället för musik. Men vad fasen. Om jag inte är villig att betala för kreatörens riktiga produkt. Vare sig det är musik, film, en tidning eller en blogg. Då kan väl jag åtminstone låta bli att bli störd av när dessa kreatörer se till att få in pengar på en produkt (reklam, merchandise osv) som folk är villiga att betala för? På det sättet kan jag ju fortsätta att konsumera det som de producerar – helt gratis! Och vill jag inte köpa Kents vin eller Miss Lis kollektion för Indiska kan jag ju bara skita i det. Och tacka min lycklig stjärna för att alla andra inte tänker likadant.

Sånt som jag skiter i

Jag blir så trött i dessa valtider. På alla som säger sig lobba för ”mina” åsikter. Jakob prenumererar på tidningen Vi Bilägare och i den verkar man lobba för att politiker ska fatta beslut som är bra för bilister. Vi är också med i Villaägarna och där lobbar man för att villaägare ska få det bättre. Som medlem i Företagarna får jag också tidningen ”Företagaren” som lobbar för att politiker ska göra det bättre för företagare. Och ja. Vi är väldigt beroende av vår bil här på landet. Vi bor i villa och skulle tjäna på en mer villa-vänlig politik. Jag är också företagare och de beslut politiker fattar kring företagande påverkar mig.

Men vet ni vad? JAG SKITER I DET DÄR! Jag röstar inte på det jag tror är bäst bara för mig. Villaägare med bil som driver företag – det är inte ett representativt utsnitt av befolkningen. Som tänkande varelse måste jag ju kunna se på samhället utifrån och försöka se vad som är bäst för andra människor? Människor som kanske inte är nog många för att själva kunna påverka politiken med sina röster. Men som kan vara värda att ta hänsyn till ändå. Man kan rösta i solidaritet med fattiga och utförsäkrade. I solidaritet med flyktingar och invandrare. I solidaritet med djuren och naturen. Kort sagt, man kan rösta på en hel del viktigare saker än sänkt bolagsskatt och billigare bensin.

Jag skiter i om jag får sänkt bolagsskatt för mitt AB eller billigare bensin. Jag vill hellre att de pengarna ska gå till min sons förskola, eller landstingets cancervård, eller till att bygga ut järnvägen. Jag är så trött på att folk räknar hundralappar i den egna plånboken när de röstar istället för att fundera på vilket slags samhälle man vill ha i stort. Samhället i stort påverkar ju en betydlig mer än vad några hundralappar i börsen gör.

Borde det inte vara något slags minimikrav för att vara röstberättigad, att man har tankekapacitet att flytta fokus från sin egen lilla ö till de stora kontinenterna? Se sammanhangen i saker? Ibland önskar jag nästan det. Framförallt önskar jag att politiker ska sluta förutsätta att det enda jag som väljare bryr mig om är mig själv och min plånbok.

Problemet är inte barn som curlas - utan barn som aldrig curlas.

Senaste tiden har debatten om curlade barn blossat upp igen. Psykologen Alf B Svensson uttalade sig i Expressen i veckan om att vuxna måste sluta behandla sina barn som kungar.  Läkaren David Eberhardt har precis släppt en bok på temat, som handlar om hur barn tar makten i svenska familjer och är alldeles för bortskämda. Experterna är samstämmiga – svenska barn curlas för mycket! Och medierna hakar på, helt okritiskt. Journalister läser dessa debattartiklarna och böcker och känner sig så träffade att de vill bjuda in alla tänkbara ”experter” i ämnet till morgonsoffor och panelsamtal. Och så blir myten om de bortskämda, curlade barnen en allmänt vedertagen sanning. När verkligheten faktiskt är att curlade barn ett privilegium för friska, välbetalda medelklassföräldrar. Och det stora samhällsproblemet är inte de barn som curlas, utan alla de barn man önskade att någon vuxen, någon enda gång, kunde curla.

Barnfattigdomen är hög i Sverige och oerhört många barn riskerar att fara illa. Barn till alkoholiserade föräldrar, till föräldrar som brukar våld mot varandra eller mot barnen. Barn till föräldrar med svår psykisk eller fysisk ohälsa. Barn till föräldrar som upplevt krig och svåra trauman, som de aldrig haft möjlighet att bearbeta. Barn till utfattiga föräldrar som inte har något jobb, eller kanske har flera jobb men ändå inte pengar så det räcker. Barn till föräldrar som aldrig är hemma, eller är hemma fast aldrig riktigt närvarande. Det stora problemet vi borde prata om är inte curlade medeklassbarn utan alla barn man bara önskar kunde få uppleva curling. Någon enda gång. Att deras föräldrar kunde ha resurserna att sopa banan för sina barn lite mer. Packa en matsäck, hjälpa med en läxa, ställa fram frukost, lyssna färdigt, gå på ett föräldramöte, vara klassförälder, leka, tjata, skjutsa och hämta från aktiviteter och sitta uppe och vänta sent om natten. Sådant där som är självklarheter (och kanske bortskämdheter för många) men som för andra barn är en ouppnåelig dröm. Därför att deras föräldrar av olika anledningar själva har det jobbigt.

Otroligt många barn är inte ett dugg curlade. Hinder i deras liv sopas aldrig bort av föräldrarna. Sådant som andra föräldrar tycker är självklarheter att göra för sina barn, blir aldrig gjorda för dem. Men den privilegierade medelklassen sätter som vanligt agendan för vad som ska debatteras. Vilken sanning som ska bli den rådande. Och istället för att diskutera hur samhället ska hjälpa dessa utsatta barn – diskuterar vi hur många julklappar det är rimligt att köpa och om mellanstadiebarn ska få äga iphones. Om hur störande det är att barn avbryter vuxnas samtal vid middagsbordet. Som om det vore en självklarhet att alla barn ens sitter vid ett middagsbord.

Vilken jävla dum debatt. Prova att höja blicken en gång.

Vad ska trevliga barn vara bra för?

Jag tycker att alldeles för mycket av barnuppfostran går ut på att skapa så trevliga, lättsamma barn som möjligt. Vad ska det vara bra för? Barn är man bara i arton år av sitt liv – det viktigaste med barnuppfostran måste väl vara att skapa så trevliga vuxna som möjligt? Vuxen ska man kanske vara i sjuttio år. Och under de sjuttio åren ska man uppfostra och påverka, direkt eller indirekt, en himla massa andra barn som är blivande vuxna.

Målet med ens barnuppfostran måste ligga långt fram i tiden. Man kan inte tänka ”Men vad ska faster Greta/grannarna/fröken i skolan tro om mitt barn” när det gör si eller så. Istället måste man tänka ”Vad kommer dessa egenskaper hos barnet ge för slags vuxen?” och plötsligt kanske man kan se att det där man tycker är besvärligt hos ett barn -exempelvis ett visst auktoritetstrots mot föräldrar och andra i maktpositioner – kanske är bra. Visserligen lite besvärligt under barndomen, men alldeles nödvändigt under vuxenlivet. Vill man att ens vuxna barn ska ha sådan respekt för auktoriteter att de inte vågar ifrågasätta en chef eller styrande politiker? Vill man att ens vuxna barn inte ska förmå ifrågasätta orättvisor därför att de lärt sig att lyda blint och inte ställa så mycket besvärliga frågor?

Nä. Fram för lite besvärligare barn, om det kan ge oss vettigare vuxna. Barn är rätt fantastiska. Det är bristen på vettiga vuxna som är problemet.

Söner med handikapp

De allra flesta svenskar anser att män och kvinnor bör dela på arbetet som finns i ett hem. Stryka, tvätta, laga mat och sköta barn om det finns några. Så varför finns det fortfarande de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en docka eller en leksaksspis i julklapp till en pojke? Ska vi inte uppmuntra små pojkar likväl som flickor till dessa rollspelslekar som är en övning inför vuxenlivet? Varför ser inte folk sambandet här? Blondinbella har till exempel stolt klargjort att hon inte kommer köpa några dockor till sin son. Ändå förväntar hon sig att hennes man ska dela barnledigheten med henne och ta lika stort ansvar för deras barn. Vuxna män uppmuntras och förväntas idag vara med små barn i allt högre utsträckning. Men små pojkar uppmuntras fortfarande inte att leka omvårdande lekar med dockor. Varför skulle inte Blondinbellas lilla pojke få öva på det som ändå kommer förväntas av honom som vuxen man? Snacka om att ge sin son ett handikapp för resten av livet!

Och varför könar vi våra barns klädsel så mycket – när vi inte könar oss själva ens i närheten? Få vuxna kvinnor jag känner klär sig ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna. Nej, vi kan bära både marinblått, kavaj och långbyxor och utan att någon tvivlar på vilket kön vi tillhör. Precis som att vuxna karlar inte behöver ha t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet för att befästa att de är män. Ändå verkar det viktigt att vi klär små barn just så.

Vissa verkar tycka att det är ”extremt” att som förälder uppmuntra sina barn till att leka lekar som är otypiska för deras kön. Jag tycker att det är extremt att låta bli. Ett av de stora uppdrag jag har som förälder är att låta min son utforska fler möjligheter än de få som samhället bestämt för honom. För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper som är världens viktigaste och som flickor får öva på från mycket låg ålder, ger dem ett enormt försprång socialt. Och inte minst den dag de blir föräldrar. Och jag vet inte hur andra tänker, men jag vill i alla fall inte att min son ska ha ett handikapp i sitt framtid föräldraskap bara för att han råkade födas som pojke.

Men jag är ju inte van att inte vara norm!

Som kvinna i offentligheten blir jag ständigt påmind om att jag inte är normen utan undantaget. Även om ett visst sammanhang kan bestå av 50/50 män och kvinnor så härskar männens kultur ändå. I teve ska man prata långsamt och mörkt och ha dova färger för att bli tagen på allvar om man pratar politik och samhällsfrågor. Det är mest män som genom televisionens historia fått synas i teve och uttala sig. Därför måste alla låta och se ut som män. Trots att alla män inte ens låter som ”män”! Sverker Olofsson till exempel – han pratar ju snabbare än snabbast, ändå betvivlar ingen att han är oerhört kompetent.

Detta blir också väldigt tydligt när jag föreläser. Jag och Annakarin föreläser om digitalt entreprenörskap och de nya karriärvägar som sociala medier skapar. Oftast väljer vi att lyfta kvinnliga exempel. Detta för att det finns så otroligt många bra kvinnliga exempel. Och för att så få andra lyfter dem! Men trots att föreläsningarna riktar sig till både män och kvinnor händer det regelbundet att någon man räcker upp handen och undrar om han kommit på fel föreläsning? ”Jag trodde att det här skulle handla om digitalt entreprenörskap. Inte om kvinnor”. Och vid ett tillfälle räckte en mycket kränkt man upp handen på föreläsningen och sa med röst som darrade av ilska ”Jag är faktiskt inte van att inte vara normen!”. Detta fick kvinnorna i publiken att tystna förundrat över analysen han (nästan) gjorde. Tills en kvinna utbrast ”NÄ, precis! Och det är ju det som är problemet!”  Själv har jag suttit på så många entreprenörskapsdagar och företagarträffar och lyssnat på enbart män. Detta har inte hindrat att jag kunnat ta till mig av föreläsningen. Kvinnor tränas nämligen från barnsben i att identifiera sig med normen (dvs män) Men det omvända händer däremot allt för sällan.

Vid ett tillfälle föreläste jag och Annakarin för en koncern som är väldigt mansdominerad. När vi gick upp på scenen sa mannen som presenterade oss ”Ja, nu händer det något nytt. Detta kan bli bra – men det kan också bli precis hur tokigt som helst. Varsågoda!” Ska man skratta eller gråta åt en sådan presentation? Efteråt kom män och kvinnor fram och tackade för en fantastisk föreläsning samtidigt som de påtalade att vi var de första kvinnor detta företag bokat som föreläsare. Någonsin. Inte konstigt att presentatören var nervös och trodde att föreläsningen kunde bli precis hur tokig som helst. Fruntimmer i kjol och klackskor – kan de verkligen säga något av värde?

Ofta när jag föreläser eller medverkar i teve och pratar politik och samhällsfrågor så handlar en stor del av kommentarerna efteråt främst om mitt utseende. Snygg i håret! Tjock du är! Du passade bättre som blond. Du skulle vara svinsnygg i page. Vilka snygga bröst! Detta får mig att undra om de hört vad jag sagt överhuvudtaget? Och hur ofta detta kan tänkas hända manliga tv-personligheter eller föreläsare?

Nej, fast det finns ju inte så mycket att kommentera om män heller säger kanske någon. De klär sig ju så tråkigt och ser så vardagliga ut. Och sedan kommer alltid rådet– klä dig lite diskretare så slipper du så mycket kommentarer.  Men även om jag klär mig stramare och i mer dämpade färger så kan jag aldrig bli en man. Jag har ljusare röst. Jag har bröst, långt hår och en rejäl rumpa. Jag passerar inte för en man. Och det är det som är problemet. Normen säger att för att jag som kvinna ska bli tagen på allvar måste likna en man. Men inte för mycket förstås! Manhaftiga kvinnor är fruktansvärt provocerande.

Ibland blir jag helt matt av tanken på hur mycket av min tid och energi som går åt till att förhålla mig till en norm som jag aldrig kan passa in, istället för att bara kunna fokusera på att leverera ett jävligt bra jobb. Snacka om att utföra dubbelarbete!