UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara ryter ifrån

I förskolan finns inga gråskalor

Är det inte lite konstigt det här med förskolan egentligen? Att så många är så tvärsäkra på att förskolan är antingen bra eller dålig för barn! Jag tycker att jag allt oftare ser folk på FB dela debattartiklar som visar att förskolan skadar anknytningen för små barn. Och att andra sedan argt hävdar motsatsen och inte ser några problem med att vissa småbarn har längre arbetsdagar än vuxna. Även bland mina bloggläsare startar denna diskussion varenda gång jag nämner något om förskolan.

När blev vi så onyanserade? När slutade vi uppfatta gråskalor?  I vilket annat sammanhang generaliserar vi så här om människor? Ingen skulle komma på tanken att påstå att gymnasiet är skadligt för alla tonåringar. Eller att alla pensionärer mår bäst av att flytta till serviceboenden. Men när det gäller små barn – då förmår vi inte se att de är individer. Då finns det bara svart och vitt och en massa självutnämnda experter.

Många förfasar sig över femtontimmarsbarn. Ska barn verkligen få gå i förskolan när mammor ändå är hemma med ett mindre syskon? Och det kan man ju tycka. Samtidigt är det också ett krasst ekonomiskt perspektiv från vuxenvärlden: Det är dyrt med barn i förskolan. Låt dem stanna hemma. Det spelar ingen roll ifall den nyblivna spädbarnsmamman är medtagen och behöver vila för att kunna producera mjölk ordentligt. Eller om storasyskonet älskar förskolan. Eller det faktum att barn har rätt till kontinuitet. Barn är inte legoklossar som man kan hantera hur som helst och bara förvänta sig att de ska finna sig i allt. Om en unge älskar förskolan och trivs där kan man ju verkligen ifrågasätta nyttan med att plocka ett sådant barn ur sitt sammanhang.

Innan man delar Facebook-artiklar om hur skadlig förskolan är för små barn – eller hätskt besvarar dessa inlägg och hävdar motsatsen – ja då önskar jag att man kunde hejda sig en sekund. Dessa svepande debattinlägg är nämligen helt ointressanta.  Hur bra förskolan är har att göra med en rad olika faktorer. Hur barnet själv trivs i gruppen. Hur pedagogerna är. Hur de andra barnen är. Hur stora barngrupperna är. Hur långa dagar hen gå. Hur lokalerna ser ut. Hur verksamheten är utformad.

För barn som inte trivs på förskolan är det kanske bättre att vara hemma. För barn med en stökig hemmiljö är det kanske bättre med långa dagar på förskolan. Barn som går på en trygg, lugn förskola mår bättre än barn som går på en förskola med stor personalomsättning och dåliga lokaler. Det är självklarheter alltihop.

Barn är individer precis som vuxna. Vissa älskar att vara kring andra. Vissa älskar hemmets lugna vrå.  Vissa förskolor är fantastiska. Andra katastrofala. Det är inte ett dugg svartvitt. Jag önskar att folk kunde sluta generalisera och moralisera så förbannat kring förskolan och servera enkla sanningar i en fråga där det inte finns några sanningar. Det finns bara gråskalor.

Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis

Jag blev så förbannad när jag läste den här texten i Expressen av Britta Svensson med rubriken ”Det duger inte att jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga på att pensionen blir usel”.  Britta Svensson menar att kvinnor får skylla sig själv för sin dåliga pension eftersom de jobbar deltid och är mer barnlediga. För det första så verkar Britta okunnig om att många kvinnor faktiskt aldrig erbjuds heltid. Inom många kvinnodominerade yrken har man inget annat val än att jobba deltid. Vad ska kvinnorna göra åt det?

Men sedan fattar också många mammor beslutet att jobba deltid. Därför att det ibland är en omöjlig ekvation att jobba heltid och ha småbarn. Och jag blir galen på att kvinnors beslut alltid ska problematiseras och ifrågasättas. Hela vår tanke om jämställdhet bygger på att kvinnor ska bete sig som män. Men varför är mäns sätt att leva och fatta beslut något eftersträvansvärt?  Varför problematiserar vi inte dem istället?  Jag tror inte att det ligger i samhällets bästa att mannen är norm. Jag tycker att kvinnorna borde vara normen som männen får anpassa sig efter. Därför att kvinnor oftare väger in barnperspektivet när de fattar beslut. Och barnperspektivet borde vara det första vi tar hänsyn till! Vad kan vara viktigare än barnen?

Varför tittar inte Britta på omvärlden och säger ”Det duger inte att jobba heltid, hämta sent eller aldrig på förskolan och låta kvinnan ta hela smällen som följer med deltidsarbete.” Tänk om vi någon enda gång kunde prata om det riktiga problemet här: Att män inte tar ut barneldighet. Att män inte vabbar. Att män inte jobbar deltid. (För någon måste ju faktiskt göra det). Deras beslut bidrar till att män är mer eftertraktade på arbetsmarknaden. Män får högre löner och viktigare positioner. Och så blir det ett självsnurrande hjul – för det är ju mycket bättre att den som tjänar minst går ner i arbetstid när barnen kommer…

Själva systemet med åtta timmars arbetsdag i grunden är felaktigt och omodernt. Det infördes år 1919 när männen som arbetade åtta timmar kom hem till en fru som oftast inte arbetade alls. Tänk om någon kunde påpeka det besynnerliga i att vi fortfarande nästan hundra år senare jobbar lika långa dagar. Trots galloperande arbetsbrist. Och trots att de heltidsarbetande föräldrarna inte kommer hem till en hemmavarande vuxen som sköter markservicen. Tänk om vi kunde fundera ett varv till över detta –  istället för att som Britta skuldbelägga kvinnor som spelar de kort de har givits så gott de kan.

 

Läs mer om vad jag skrivit om arbetslinjen här:

Jag hatar arbetslinjen

Underbaraclara och De Obekväma

Min dokumentärfilm

Strong is the new skinny och annat skitsnack

När jag skrev inlägget Passiva kvinnor och aktiva män var det några som inte höll med mig i min analys om att kvinnor som ska bli hälsosamma bantar medan män tränar. Argumentationen lyder ungefär så här ”kvinnor är inte alls mer passiva – de uppmuntras visst till att röra på sig och bli starkare. Kolla bara på träningstrenden ute i samhället” Och det är sant. Det finns en stark träningstrend. Kvinnor instagramar, twittrar och facebookar ju sina träningsbedrifter varenda dag. Och hashtaggar som #FITSPO (fitness inspiration) används flitigt på till exempel Instagram. En hel del floskler som ”strong is the new skinny” florerar också där. Men om man kikat på dessa hasthtags så ser man en sak: samtliga kvinnor vars kroppar används som inspiration är inte främst starka utan främst smala. Strong är inte det nya skinny. Strong and skinny är det nya skinny. Nu ska man inte bara vara smal utan också stark. Ha massa muskler men inget underhudsfett. Orka springa maraton på en diet av kvarg och kranvatten. Äta 5:2 eller 4:3 och samtidigt träna hårt och bygga muskler.

Den träningstrend vi ser är bra. Men bilden av hur en hälsosam, vältränad kvinna ser ut är mindre bra. Eftersom att den enbart förstärker våra redan felaktiga föreställningar om den idealiska, ”sunda” kvinnokroppen. Och om strong verkligen var the new skinny skulle fitspobilderna inte bestå av Victoriasecretsmodeller med sexpack på magen och noll underhudsfett. Om strong verkligen var the new skinny skulle vi istället posta bilder som denna. När Zhou Lulu – regerande kvinnlig världsmästare i tyngdlyftning tar 187 kilo i stöt. Där kan vi snacka #FITSPO!

Atomkraft - nej tack

Jag känner mig ofta förtvivlad över klimatfrågor. Hur jag som enskild individ begränsas av politikernas flathet inför industrins krav. Och alla saker som jag inte kan påverka alldeles oavsett hur jag röstar. Till exempel hur politiker i andra länder agerar. För även om det i Sverige inte verkar vara aktuellt att ta nya kärnkraftsreaktorer i bruk så är det inte fallet runt om i Europa. Och vi har ingenting att säga till om här –  trots att en eventuell kärnkraftsolycka i ett annat land allra högsta grad kan drabba även oss.

Sex dagar efter att jag föddes inträffade Tjernobylolyckan. Som nybliven förälder kan jag bara föreställa mig hur det måste ha känts för min egen mamma och pappa. De har berättat att  de knappt vågade gå ut med mig i barnvagn och hur de i flera år efteråt inte kunde plocka bär, svamp, fiska, eller äta renkött som de brukade. För de som bodde i närheten av Tjernobyl blev förstås konsekvenserna mycket värre. Greenpeace uppskattar det totala antalet döda till följda av olycka till 93 000. Och nu är jag rädd – för i dagarna beslutar Finlands riksdag om de ska bygga ett nytt finsk/ryskt kärnkraftsverk i Kvarken, rakt över från där vi bor.

Ja till Kärnkraftsfritt Bottenviken och Kvarken har startat en namninsamling för att stoppa detta. Jag har självklart skrivit under men bara min underskrift räcker inte så långt. Är det här en fråga ni sympatiserar med så skulle jag bli jätteglad om ni ville hjälpa mig genom att också skriva under och gärna dela inlägget vidare.

# i mitt sverige

Jag vaknar i vargtimmen för att amma dig. Och när jag ser din lilla panna och bekymmersrynkan mellan dina ögon börjar mina tankar snurra och ångesten trycka mot bröstkorgen. Älskade barn hur ska jag kunna skydda dig?  Hur kommer jorden se ut när du vuxit upp och fått egna barn? Så mycket jag skulle vilja ändra och ställa till rätta när det gäller miljöförstöring och klimatkatastrofer – men jag förmår så lite på egen hand. Till och med bröstmjölken som ska ge dig näring – till och med den är full av gifter. Generationerna innan mig har förstört vår miljö. Och vad förstör inte jag för dig? Vad förstör inte jag genom mitt sätt att leva? Du och dina barn kommer få ta smällen fast ni inte bär skulden för någonting.

När jag var liten gick en våg av rasism genom Sverige. På den tiden var det rädslan för nazisterna med rakade skallar som höll mig vaken om nätterna. Jag önskar att jag kunde säga att det är bättre nu. Men det är värre. För fortfarande sitter rasister i Sveriges riksdag. Och Ian Wachtmeister från Ny Demokrati inbjuds till Agenda för att på bästa sändningstid kommentera partiledardebatter. När Mona Sahlin köpte Toblerone på statens kontokort uppstod en politisk kris. Men när SD-politiker önskar livet ur ensamkommande flyktingbarn, hotar folk med järnrör och säger sig hata muslimer fortsätter partiet bara att växa.

Det är val nästa helg och jag vill lägga min röst på den politiker som precis som jag ligger vaken i vargtimmen och oroar sig över klimatförändringar. Som inte säger ”Sverige gör tillräckligt” utan säger ”Sverige ska vara ett föregångsland. Vi ska vara bäst i världen”.

Jag vill lägga min röst på den som värnar samhällets minsta och svagaste. Som kommer hjälpa utsatta grupper, vare sig de är utsatta på grund av kön, läggning, ålder eller etnicitet.

Jag vill rösta solidariskt med de som har det allra sämst i samhället. De arbetslösa, sjuka eller helt utförsäkrade som sett ett redan fattigt liv bli allt fattigare de senaste åren, bara för att de som har jobb och är friska ska få känna att ”det lönar sig att arbeta”.

Jag vill lägga min röst på den politiker som förstår att jämställdhet är en ödesfråga. Så väl mellan klass som mellan kön. Och jag kommer göra det lika mycket av solidaritet som av egoism. För jag vill vara trygg. Jag vill att mina barn ska vara trygga. Samhällen med små klyftor mellan fattiga och rika är mindre konfliktdrabbade. Det gagnar alla. Och en dag är det jag som är sjuk eller arbetslös.

Jag äcklas av alla försök att tala till min plånbok när det enda jag hungrar efter är någon som berättar om ett annat slags samhälle. Ett annat slags Sverige än det vi lever i nu. För i mitt Sverige är evig tillväxt inte norm, där är överkonsumtion inte något som premieras. Där begränsar istället för uppmuntrar politikerna miljöförstöring. I mitt Sverige är åtta timmars arbetsdag undantag istället för regel. I mitt Sverige utförsäkrar vi inte svårt sjuka. Och viktigast av allt: I mitt Sverige utestänger vi inte människor som flyr från krig och nöd. Världens fattigaste länder tar emot 80 procent av alla flyktingar. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi borde göra mer än vad vi gör idag. Att vi inte redan gör det är en skam. Som kristen är det också det som starkast drabbar mig: Hur vi misshandlar den jord som vi borde skydda. Och hur är de fattigaste i världen drabbas hårdast av det. Och när de sedan drabbas och flyr för sitt liv – då stänger vi gränserna.

När jag röstar på söndag kommer det inte vara som att ta ett lån eller köpa en bil: Vilket parti ger mig bäst erbjudande? Mest kvar i plånboken? Nej, när jag röstar på söndag så kommer jag ha visionen om mitt Sverige för ögonen. Ett helt annat Sverige än dit vi nu är på väg.

Läs gärna vad Emmas Vintage, Emily Dahl och Elsa Billgren skrivit under hashtaggen #imittsverige.  Och twittra, instagrama och blogga gärna själva under hasthtaggen.

Nöjdhetsalibi

När jag började träna och tänka mer på hälsan förra året så var det många som hörde av sig och beklagade att jag ”gått över till andra sidan” och ”blivit en av dom där”. Jag som varit en sådan stöttepelare i att älska sig själv och duga som man är. Om jag nu inte dög – hur skulle de duga? Det var förstås väldigt frustrerande att ta emot dessa kommentarer och mejl eftersom jag vid den tidpunkten vägde nästan tio kilo mer än jag borde väga. Jag orkade inte springa ens en kilometer och flåsade bara av att gå upp för trappan. Ont i ryggen hade jag också och var hängig till tusen. Jag var inte nöjd med min hälsa. Alls. Så varför krävde vissa att få vara nöjda på min bekostnad?  Jag kan bli snudd på TOKIG på hur vi kvinnor ställer krav på varandras beteende och genom det också skuldbelägger andra kvinnor. Jag orkar inte vara någons alibi för att få se ut hur man vill och ändå vara nöjd.

Lite på samma sätt är det när folk ständigt önskar mer stök, svärta, sårbarhet i bloggen. För att det är skönt att se att jag ”är mänsklig” och precis som alla andra. Att jag inte är ett dugg bättre. Och visst förstår jag det till viss del. Samtidigt som jag kan känna mig kvävd av tanken att det är mitt ansvar att bjuda på mig själv för att andra ska må bättre.  Att jag ska vara andra kvinnors nöjdhetsalibi. Att graden av kvinnors nöjdhet ska vara beroende av vad jag väger, hur jag mår och graden av stökighet i mitt hem.

TA ANSVAR FÖR ERA EGNA LIV kan jag vilja ryta! Ta ansvar för era egna känslor. Jag förstår behovet av att andra går före och visar vägen. Men man kan ju också testa att själv vara den som går först. Den som visar andra vägen. För det är helt ok att trivas med en kropp som har flera kilos övervikt. Och det är helt ok att ha ett stökigt hem. Men bär det ansvaret själv. Var glad för att det finns andra kvinnor som också känner som dig. Men om de inte känner så – inte orkar eller vill vara ditt nöjdhetsalibi – sluta skuldbelägga dem för det. Varför är det så svårt att själv sätta standarden – istället för att alltid utkräva den av andra?

Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild

Efter åtta år som bloggare har jag fått nog. Det har bara blivit värre för varje vecka som gått: Förväntningarna på att jag ska vara en god förebild. Kraven på att jag ska ta till mig all kritk med motiveringen att jag faktiskt är en förebild.

Så nu gör jag det. Härmed avsäger jag mig jobbet som jourhavande kvinnlig förebild. Det är ett omöjligt, otacksamt och vidrigt uppdrag. Jag har aldrig bett om det. Vi kvinnor ber inte om det. Men det läggs på våra axlar ändå.

För män räcker det att göra något. Det räcker för Soran Ismail att han engagerar sig i kampen mot rasismen. Han behöver inte samtidigt lobba för byggandet av Bottniabanan. Det räcker för Zlatan att vara en skön förebild för förortskids – han behöver inte samtidigt engagera sig för ensamstående kvinnors rätt till insemination. Det räcker för Timbuktu att vara vara vänster. Ingen frågar efter vad han anser om dansk grisuppfödning. Göran Greider behöver inte ta ansvar för vad hans kroppshydda sänder ut för signaler och ingen klandrar Anders Borg för att han klippt av sig hästsvansen.

Men som kvinna och bloggare förväntas jag vara inkludera och representera alla mina läsare.  Jag förväntas ta ansvar för hur de mår i varje given situation.

När jag var överviktig var jag en dålig förebild. När jag gick ner i vikt och började träna var jag en dålig förebild. När jag nu påstår att jag varit överviktig är jag en dålig förebild, eftersom både överviktiga och underviktiga kvinnor förmodligen mår dåligt av det. Bloggar jag om graviditeten nonchalerar jag kvinnor som inte kan få barn. Bloggar jag om hur tungt dessa kvinnor har det är jag respektlöst mot kvinnor som faktiskt inte ens vill ha barn. Klipper jag av mig håret tar någon illa upp för att jag antyder att kort hår är bättre än långt. Är jag glad för att jag är lång blir någon kort person förolämpad. Svär jag är jag en dålig kristen. Bloggar jag om min tro är jag dålig för då är jag förmodligen jäkligt inskränkt. Och bloggar jag inte om att jag är kristen är jag lika dålig därför för att kristna behöver förebilder i offentligheten. Och det borde jag vara.

Men nu är det slut. Nu säger jag stopp. Jag kommer inte blogga en enda dag till på dessa villkor. Behöver ni förebilder? Se er i spegeln. Var era egna förebilder. Behövs fler typer av bloggare? Starta en egen blogg då och bidra till mångfalden. Jag kan inte stå för mångfald. Jag kan bara stå för mig. Behövs fler perspektiv på saker? Skriv texter med fler perspektiv då. Jag kan bara skriva utifrån mitt perspektiv.

Från och med nu tänker jag inte ta ansvar för hur min blogg får någon annan att må. Kravet på mig som förebild gör att det känns som att jag varken har rätt till min egen kropp eller min egen själ. Därför att oket att representera alla andra kvinnors kroppar, själar och hjärnor tar över hela mitt liv. Och vem tar ansvar för hur dåligt det får mig att må? Ingen utom jag själv.

Så jag säger upp mig. Jag avsäger mig ansvaret. Jag har gått vidare till en ny tjänst. Från och med idag tillträder jag Rätten Att Vara Ett Subjekt. Rätten att vara subjektiv. Att inte inkludera alla kön, etniciteter, klasser, landsändar, skostorlekar, hårfärger, åldrar, politiska åsikter och inredningsstilar i mina texter. Jag är inte UNDERBARACLARA OBJEKTIV BLOGGARE AB. Att ens försöka vore förmätet av mig.

Jag förbehåller mig rätten att vara Clara med allt vad det innebär. Operfekt och full av fel. Jag tänker inte sitta kvar på en piedestal jag aldrig någonsin bett om att placeras på. Jag är rätt nöjd med att vara en en medelmåtta precis som alla andra.

Har ni klagomål på denna nya hållning? Bemöda er inte om att framföra något till mig. Tjänsten som jourhavande förebild och klagomur är vakant. Ersättare sökes. Förebilden är borta. Jag har sagt upp sig för att leva.

—————-

(Och det är inte bara jag som tröttnat. Läs vad bloggarna Emmas Vintage, NiotillfemEmily DahlAnna Ritar, Un Velo, En blommig tekopp, Elsa säger i frågan)

Genusvrålet

Jag följer med spänt intresse genusdebatterna som rasat på bloggarna genom åren. Det roliga är att trots att feminister har ett rykte att vara arga och rabiata är det ju precis tvärtom ofta. Carolina Gynning rasar på alla som tycker att könsneutrala kläder är en bra idé och stör ihjäl sig på att Nour inte rakat sig under armarna. Blondinbella tycker att barn som klär sina barn färgglatt och icke-könsstereotypt spökar ut dem till påskkärringar, precis som Anita Schulman har tidigare rasat och över hen. ”Hysterikorna” är inte dom man skulle tro att de är. Själv har jag aldrig skrivit inlägg där jag förfasar mig över hur andra klär sina barn. Ändå kommer människor in på den här bloggen då och då och är rasande, tycker att det är fånigt, att jag är rabiat för att min son har på sig klänning ibland och bär färgen rosa. Trots att det är han själv som gärna väljer klänningar att ha på sig. Det är ju världens skönaste plagg! Det tycker jag också – så varför skulle jag förbjuda honom att bära det? Men folk hänvisar till mobbningsrisken. Att inte utsätta barn för risken att bli retade. Vilket jag finner oerhört paradoxalt med tanke på att de enda som mobbas är de som kommer in här och kommenterar. Inga av våra vänner eller våra vänners barn bryr sig. De ser likadana ut själva.

Jag förstår inte riktigt det höga tonläget från många debattörer. Varför är de så arga? De har ju större delen av Sveriges befolkning i ryggen. De är helt normativa i sitt val att uppfostra barn och tänka kring kön. De är till och med ofta reaktionära och konservativa. Ändå går de i korståg mot den skara som som väljer att leva och tänka annorlunda.

Men  hallå. Det är inte synd om er. Ni är inga offer. Ni är normen, ni behöver inte försvara er. Det finns en stor intolerans i samhället och det är ni som hoppar på alla som avviker från normen som står för intoleransen.

 

Blogglistenhits