UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara ryter ifrån

Ingen jävla lust att vara den större människan

Ibland när jag känner mig trött på att vara aktiv i sociala medier och utsättas för alla möjliga märkliga människor. Då vill jag bara ge igen.  Men det är en dålig idé. Dels är det ju i allmänhet inget vidare att ge igen. Men i mitt fall blir det än värre i sociala medier. För hur påhoppad jag än må känna mig är jag i regel större än den som angriper mig (sett till den följarskara jag har). Jag kan jag ju fullkomligt mosa någon ifall jag har lust med det. Men jag vill inte mosa någon. Jag vill bara, likt en retlig unge, svara tillbaka på exakt samma sätt som jag får ta emot. För jag må ha en stor plattform jämfört med den som hoppar på mig – ändå är vi två helt vanliga, jämbördiga människor. Varav den ena kan raljera, vara roligt elak och hånfull. Medan den andre omöjligt kan svara på samma sätt för då sparkar den nedåt. Och det är inte okej. Ändå kliar det i fingrarna ibland.

Jag har fått en del skit den här våren – dels sånt som märkts i min blogg och mitt instaflöde. Men också sådant som hänt på andra kontaktytor. Folk jag respekterat har betett sig som idioter. Och inuti kan jag känna mig precis lika bitter, ogin och elak som de som håller på och ”beter” sig mot mig. Att agera storsint betyder inte att man inte samtidigt – inombords – vill ge någon en smäll på käften. Säkert finns det upplysta, varmhjärtade personer som aldrig känner så. Men för majoriteten föregås denna storsinthet av en enorm inre kamp. Som lika ofta slutar med att ens goda föresatser misslyckas. Och då blir man fördömd. I egenskap av att vara offentlig och ”förebild”.

Det där som mamma lärde mig som liten; att inte sänka mig till andras nivå, att inte ge igen. Det ger till skillnad från hämnd ingen omedelbar behovtillfredsställelse. Ingen kick. Och istället för att vända andra kinden till har jag god lust att hänga ut de som håller på och ”beter” sig. Vare sig de går på i det offentliga eller bakom min rygg. För jag kan ju vara precis lika rolig och jävlig om jag sätter den sidan till.

Skillnaden mellan vad vi människor känner är ju inte så stor. Skillnaden är väl främst hur vi agerar på våra känslor. Vad vi väljer att göra med vår ilska och irritation. Vårt småaktiga behov av att trycka till andra.

Så vi kan väl sammanfatta det lite kort: Just nu har jag inte den minsta lust att vara ”den större människan”. Men jag knyter näven i fickan och skriker lite i kudden och gör det bästa för att vara storsint. Inte för att det känns bra. Men för att alternativet är sämre. Jag önskar bara att de som drar runt i sociala medier och gödslar dynga hos andra kunde idka samma självbehärskning.

Om att ta ansvar för alla andras känslor

Det känns som att jag skrivit det här inlägget hundra gånger förut. Men jag får skriva om det med jämna mellanrum eftersom budskapet inte går fram.  Nu känner jag att det är dags igen:

Som bloggare och kvinna förväntas jag vara en förebild för mina läsare. Lite hur är svårt att säga, för behoven skiftar. Speciellt eftersom jag har några hundratusen läsare vars känslor jag förväntas ta ansvar för. Det är lite oklart vilka av alla dessa hundratusentals läsare jag ska prioritera. Men här är några exempel på saker som anses problematiska med min blogg: Alla fina bilder på mitt hem – eftersom det finns de som inte bor lika fint och därmed känner sig hetsade. Att jag skriver om ekologisk mat och miljögifter – eftersom det är en statusmarkör och många faktisk inte har råd med KRAV-märkt mat. Alla dessa söta, sockriga recept – eftersom folk äter för mycket socker i Sverige redan nu.  Min träning. eftersom det finns folk som blir stressade av den. Min viktnedgång, eftersom människor med ätstörningar kan triggas av det. Mina barn och graviditeter –  för att det är jobbig läsning för många ofrivilligt barnlösa…. ja, listan tar aldrig slut.

Jag har fått mycket skinn på näsan av att blogga. Ibland har jag tänkt att det är tack vare de negativa kommentarer jag får. Och ibland att det tvärtom är tack vare de positiva kommentarerna. Fast jag vet nu att det handlar om den egendomliga kombinationen av dessa två: Att samma blogginlägg som föranleder ilska, besvikelse och frustration hos vissa kan peppa, inspirera och skänka glädje åt andra. Det har fått mig att inse att jag aldrig kan vara omtyckt av alla. Eller ta hänsyn till allas önskningar kring mig eller min blogg.  Det är en helt omöjligt uppgift att ta ansvar för mina läsares reaktoner och känslor. Det måste de göra själva.

Men kvinnor förväntas ta ansvar. Kvinnor i offentligheten får ”förebild” slängt i ansiktet så fort de råkar gå utanför ramen för vad som förväntas av dem. Men du är ju förebild! Du borde ta ansvar. 

Lady Dahmer skrev en bra debattartikel om det här i Expressen idag. Medan män tillåts representera sig själva finns en föreställning om att kvinnor alltid ska ta ansvar för andra kvinnor. Detta gäller ju speciellt för offentliga kvinnor men ingen kommer egentligen undan förebildskravet. Vare sig man vill eller inte. Förebilden är en läromästare, stadigt placerad på en piedestal. Hon visar andra kvinnor hur man bäst är kvinna, hon går först och visar vägen/…/ Hon får aldrig vara mänsklig med allt vad det innebär, utan förväntas vara en moralisk kompass. Den pressen kan få vilken kvinna som helst att gå under av ångest. Allt hon är ska värderas. Allt hon gör ska dissekeras ur ett förebildsperspektiv. Gör hon inte si är hon dålig, gör hon inte så är hon också dum. Hur hon än vänder och vrider på sig för att vara till lags så har hon ändå arslet bak. Hon kan aldrig göra rätt.

Precis det här har jag skrivit så många gånger att jag börjar känna mig som en repig skiva. Men budskapet behöver bankas in igen: vi måste sluta använda termen förebild som ett maktinstrument för att tvinga kvinnor att agera på ett sätt som stämmer överens med våra förväntningar på hur en kvinna ska vara.

Jag provoceras också av uppfattningen om kvinnor som så sköra och kompasslösa att de är i desperat behov av förebilder för att alls överleva. För jag är nämligen ganska övertygad om att många av er som läser inte alls är i behov av mig som förebild och rättesnöre. Ni läser bloggen/instagram för en stunds underhållning – det är inte mer än så. Och om det är något med läsningen som sänker er och får er att må dåligt så tar ni ansvar för att skydda er själva – och slutar att läsa den eller hoppar över vissa inlägg. För så gör ju jag! Det finns en lång rad bloggar och instagramkonton som jag mår dåligt av att läsa och slutat följa. Utan att först påföra skuld på personen ifråga för att den inte är mer som jag tycker att den ska vara. För vem är jag att agera facit? Varför är just min tolkning rätt?

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: jag vill inte bli utnämnd till förebild, för det användas bara emot mig. Som ett sätt att kontrollera vem jag är och vad jag skriver om.  Och låt mig förtydiga: Jag skriver inte om era liv och hur ni ska göra med det. Jag berättar om hur jag gör med mitt liv. Med min familj, med maten, hemmet, kärleken, barnen, kroppen, träningen. Jag skriver inget elakt om något annan. Men är det är någon som mår dåligt av hur jag väljer att leva mitt liv och hur jag berätta om det så beklagar jag det. Men den känslan är subjektiv och jag kan inte ta ansvar för den.

 

Här är fler inlägg jag skrivit på detta tema

Jag säger upp mig från rollen som jourhavande förebild

Nöjdhetsalibi

Kvinnans kropp är allmän egendom

Tappat humör

Jag skrev en debattartikel till Metros debattsida imorse klockan 07.30 och vid lunchtid låg den ute. Ibland går det snabbt och det är bra när jag tappat humöret. Tappar humöret gör jag när jag tänker på frågor som jag brinner för men som jag upplever sällan eller aldrig diskuteras. Idag handlar det om vårt ältande av medelklassens skitproblem som tillåts bli allmän vedertagen sanning och därmed överskugga betydligt viktigare frågor.

In och läs vettja och dela och kommentera!

Om du blir mörkrädd av dagens föräldrar...

Det pratas mycket om hur undermåliga dagens föräldrar är. Vi har ingen pli på våra ungarna, tror för mycket på självbestämmande och frihet. Vi är lata, inkonsekventa, ointresserade av regler och hyfs och våra barn är bortskämda, bortcurlade småpåvar

Variationerna på detta tema är oändliga och vevas också regelbundet i media. Senast i raden på temat ”Dagens odugliga föräldrar”  är denna krönika från Expressen. Och folk lajkar och delar den hejvilt. Jag brukar ju rusa till min generations försvar i alla lägen och hävda att vi är mycket bättre än vårt rykte.  Men om jag istället väljer att lyssna på kritiken som framförs. Om jag istället tänker att det som sägs är sant. Då händer det spännande saker. För då måste vi ju gå till botten med oss själva. Hur blev vi så här usla föräldrar? Hur kan det ha gått så snett med oss? Vad är det som har gjort att vi hamnat här?  Jo, vi måtte själva ha haft riktigt usla föräldrar, som misslyckats kapitalt med att uppfostra oss.

För alla som har för vana att beklaga dagens dåliga föräldrar men varit med och uppfostrat vår generation borde det vara obligatoriskt att ägna sig åt i alla fall fem minuters självrannsakan innan man uttalar sig.  Fråga er vad ni har skapat för samhälle? Vad ni gjort fel i er egen barnuppfostran?  Och hur ni tänkt ta ansvar för ert bristande föräldraskap som så totalt verkar ha förstört oss? En hel generation unga föräldrar ni älskar att förfasar er över.

Det tycker jag är en högintressant frågeställning. Och jag skulle verkligen uppskatta om alla dessa debattörer som hudflänger dagens föräldrar kunde ägna några tusen tecken i Aftonbladet och Expressen åt att hudflänga sig själva. Jag vill också gärna se några specielsändningar i SVT Debatt och Studio Ett på temat: ”Hur kunde det gå så snett?” ”Vad gjorde vi för fel?” ”Varför var vi så dåliga föräldrar?”

Jag önskar räfs och rättarting med alla som klagar på dagens föräldrar men själva varit med och uppfostrat vår generation. För vi är en produkt av er. Vårt misslyckade är ju själva monumentet över ert misslyckande.

Och faktum är att om bara hälften av allt ni beskyller oss för är sant – då saknar era synpunkter på barnuppfostran faktiskt helt trovärdighet.

 

 

Läs vad jag skrivit på samma tema tidigare

Problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas

En sträng förälder är en bra förälder

Fifty shades of ett jäkla ståhej

Ingen har väl missat de senaste veckornas diskussioner om bokserien Fifty Shades of Grey? Hundratalet debattörer har stött och blött ämnet och förfasats över dess hemskheter. Inte bara för att böckerna är litterärt usla (för det är de verkligen) utan också för dess hemska innehåll. Bristen på moral och uppbygglighet. Det får mig att undra om vi lever på 1800-talet. Varför måste litteratur för kvinnor vara uppbygglig? Moralisk? Etiskt riktig? Det kravet ställer vi mycket sällan på litteratur som riktar sig till män.

Och faktiskt ingen kom till skada när böckerna skrevs. Karaktärerna är fiktiva och böckernas huvudsakliga läsarskara är fullvuxna kvinnor. Fifty Shades of Grey är modern tantsnusk helt enkelt. Och visst får man ifrågasätta tantsnusk. Men borde vi inte börja i rätt ände då?

Många debattörer har påpekat det osunda i Anastasias och Mr Greys ojämlika relation. Andra drar paralleller mellan denna påhittade bok och verklighetens fall av kvinnomisshandel, våldtäkt och sexövergrepp.

Jag önskar att lite av den tid som lagts ner till att diskutera FSG istället använts till att diskutera de skildringar av sex som män konsumerar. 98 procent av de som misstänks för sexualbrott är män (statistik BRÅ 2014). Så vad fan pratar vi om kvinnorna för? PRATA OM MÄNNEN! Granska mansrollen. Granska pornografin som ofta är både våldsam och kvinnoförnedrande. Granska hur vi uppfostrar unga pojkar till att ta för sig av andras kroppar. Granska den populärkultur  (film, musik, spel) som män konsumerar. Fundera på hur det påverkar deras syn på sex.

Jag säger inte att Fifty Shades of Grey är bra eller vettig. Jag säger bara att de höga växlar som dras på vilka följder denna litteratur får för kvinnors syn på sex är helt uppåt väggarna. För det är inte kvinnors syn på sexualitet som är det stora problemet. Och att överhuvudtaget nämna den spridda läsningen av Fifty Shades of Grey i samma andetag som ordet våldtäkt tycker jag är att lägga ansvaret där det inte hör hemma. Att insinuera att kvinnor som utsätts för övergrepp på något vis bäddat för det själva (genom att konsumera böcker som FSG…?)

Att kvinnor blir våldtagna har ingenting med läsandet av tantsnusk att göra. Våld mot kvinnor är inte ett kvinnoproblem. Det är ett mansproblem. Det är männen som har problemet.

 

Jag betalar gärna för att slippa vuxna

Vet ni vad jag avskyr? Jag avskyr när folk liksom koketterar med att ”de ogillar barn”. Ja, det är påfallande ofta folk säger det. Samma personer brukar vid närmare efterforskning också förakta mammor och mammagrupper. Kanske ogillar de också offentlig amning och barnvagnar som tar upp plats på caféer. Ja, faktiskt ogillar de allt som har med barn att göra.

I DN igår stod det om att allt fler vill ha flyg med barnfria zoner.  Det är ok för mig. Fast det är ingen mänsklighet rättighet att slippa störa sig på folk. Men om någon ska slippa störa sig så är det ju faktiskt vi som dagligen utsätts för människor som inte gillar barn. Det riktiga problemet är nämligen inte barn utan alla som stör sig på barn. Ingen vet bättre än en förälder att barn låter högt ibland. Och tro mig – vi gör vad vi kan för att lösa det. Men sura blickar och miner från andra vuxna hjälper inte. Vuxna som är så självupptagna att när de hör ett ledset barn reagerar med att tycka synd som sig själva. Vuxna som himlar med ögonen åt ammande morsor och stör sig på barnvagnar på bussen.

Kvinnor tar ut största delen av barnledigheten och spenderar mest tid med barnen. Samtidigt finns det en ganska stor grupp vuxna som ägnar tid och energi åt att fördöma, störa och irritera sig på dessa barn och kvinnor. Det är inte bara barnfientligt utan kvinnofientligt. Var ska kvinnor och barn ta vägen då? Ska de stanna hemma tills barnen nått skolålder? Låta bli att resa eller handla mat? Leva i hemmets avskildhet som på medeltiden?

Jag tycker att samhället borde förskonas från vuxna som inte gillar barn. Ärligt talat skulle jag gärna betala extra för att slippa möta dessa människor. Jag skulle vilja ha vuxna-som-ogillar-barn fria flyg.  Istället för att hyssja skrikande barn borde vi hyssja suckande vuxna. Och istället för att lägga filtar över ammande barns ansikten borde vi hänga filtar över dessa människors ansikten när de äter ute.

Jag inser att många ogillar barn och att behöva anpassa sig efter dem. Så kanske är det ändå enklast att ni får egna platser i samhället där vi slipper möta er. Förslag på sådana platser:

- Vildmarken

- Norhtlands nedlagda gruva i Pajala.

- Nionde kretsen i Dantes inferno

 

EDIT: Jag har skrivit en uppföljning till detta inlägg – det finns att läsa här. 

I förskolan finns inga gråskalor

Är det inte lite konstigt det här med förskolan egentligen? Att så många är så tvärsäkra på att förskolan är antingen bra eller dålig för barn! Jag tycker att jag allt oftare ser folk på FB dela debattartiklar som visar att förskolan skadar anknytningen för små barn. Och att andra sedan argt hävdar motsatsen och inte ser några problem med att vissa småbarn har längre arbetsdagar än vuxna. Även bland mina bloggläsare startar denna diskussion varenda gång jag nämner något om förskolan.

När blev vi så onyanserade? När slutade vi uppfatta gråskalor?  I vilket annat sammanhang generaliserar vi så här om människor? Ingen skulle komma på tanken att påstå att gymnasiet är skadligt för alla tonåringar. Eller att alla pensionärer mår bäst av att flytta till serviceboenden. Men när det gäller små barn – då förmår vi inte se att de är individer. Då finns det bara svart och vitt och en massa självutnämnda experter.

Många förfasar sig över femtontimmarsbarn. Ska barn verkligen få gå i förskolan när mammor ändå är hemma med ett mindre syskon? Och det kan man ju tycka. Samtidigt är det också ett krasst ekonomiskt perspektiv från vuxenvärlden: Det är dyrt med barn i förskolan. Låt dem stanna hemma. Det spelar ingen roll ifall den nyblivna spädbarnsmamman är medtagen och behöver vila för att kunna producera mjölk ordentligt. Eller om storasyskonet älskar förskolan. Eller det faktum att barn har rätt till kontinuitet. Barn är inte legoklossar som man kan hantera hur som helst och bara förvänta sig att de ska finna sig i allt. Om en unge älskar förskolan och trivs där kan man ju verkligen ifrågasätta nyttan med att plocka ett sådant barn ur sitt sammanhang.

Innan man delar Facebook-artiklar om hur skadlig förskolan är för små barn – eller hätskt besvarar dessa inlägg och hävdar motsatsen – ja då önskar jag att man kunde hejda sig en sekund. Dessa svepande debattinlägg är nämligen helt ointressanta.  Hur bra förskolan är har att göra med en rad olika faktorer. Hur barnet själv trivs i gruppen. Hur pedagogerna är. Hur de andra barnen är. Hur stora barngrupperna är. Hur långa dagar hen gå. Hur lokalerna ser ut. Hur verksamheten är utformad.

För barn som inte trivs på förskolan är det kanske bättre att vara hemma. För barn med en stökig hemmiljö är det kanske bättre med långa dagar på förskolan. Barn som går på en trygg, lugn förskola mår bättre än barn som går på en förskola med stor personalomsättning och dåliga lokaler. Det är självklarheter alltihop.

Barn är individer precis som vuxna. Vissa älskar att vara kring andra. Vissa älskar hemmets lugna vrå.  Vissa förskolor är fantastiska. Andra katastrofala. Det är inte ett dugg svartvitt. Jag önskar att folk kunde sluta generalisera och moralisera så förbannat kring förskolan och servera enkla sanningar i en fråga där det inte finns några sanningar. Det finns bara gråskalor.

Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis

Jag blev så förbannad när jag läste den här texten i Expressen av Britta Svensson med rubriken ”Det duger inte att jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga på att pensionen blir usel”.  Britta Svensson menar att kvinnor får skylla sig själv för sin dåliga pension eftersom de jobbar deltid och är mer barnlediga. För det första så verkar Britta okunnig om att många kvinnor faktiskt aldrig erbjuds heltid. Inom många kvinnodominerade yrken har man inget annat val än att jobba deltid. Vad ska kvinnorna göra åt det?

Men sedan fattar också många mammor beslutet att jobba deltid. Därför att det ibland är en omöjlig ekvation att jobba heltid och ha småbarn. Och jag blir galen på att kvinnors beslut alltid ska problematiseras och ifrågasättas. Hela vår tanke om jämställdhet bygger på att kvinnor ska bete sig som män. Men varför är mäns sätt att leva och fatta beslut något eftersträvansvärt?  Varför problematiserar vi inte dem istället?  Jag tror inte att det ligger i samhällets bästa att mannen är norm. Jag tycker att kvinnorna borde vara normen som männen får anpassa sig efter. Därför att kvinnor oftare väger in barnperspektivet när de fattar beslut. Och barnperspektivet borde vara det första vi tar hänsyn till! Vad kan vara viktigare än barnen?

Varför tittar inte Britta på omvärlden och säger ”Det duger inte att jobba heltid, hämta sent eller aldrig på förskolan och låta kvinnan ta hela smällen som följer med deltidsarbete.” Tänk om vi någon enda gång kunde prata om det riktiga problemet här: Att män inte tar ut barneldighet. Att män inte vabbar. Att män inte jobbar deltid. (För någon måste ju faktiskt göra det). Deras beslut bidrar till att män är mer eftertraktade på arbetsmarknaden. Män får högre löner och viktigare positioner. Och så blir det ett självsnurrande hjul – för det är ju mycket bättre att den som tjänar minst går ner i arbetstid när barnen kommer…

Själva systemet med åtta timmars arbetsdag i grunden är felaktigt och omodernt. Det infördes år 1919 när männen som arbetade åtta timmar kom hem till en fru som oftast inte arbetade alls. Tänk om någon kunde påpeka det besynnerliga i att vi fortfarande nästan hundra år senare jobbar lika långa dagar. Trots galloperande arbetsbrist. Och trots att de heltidsarbetande föräldrarna inte kommer hem till en hemmavarande vuxen som sköter markservicen. Tänk om vi kunde fundera ett varv till över detta –  istället för att som Britta skuldbelägga kvinnor som spelar de kort de har givits så gott de kan.

 

Läs mer om vad jag skrivit om arbetslinjen här:

Jag hatar arbetslinjen

Underbaraclara och De Obekväma

Min dokumentärfilm

Strong is the new skinny och annat skitsnack

När jag skrev inlägget Passiva kvinnor och aktiva män var det några som inte höll med mig i min analys om att kvinnor som ska bli hälsosamma bantar medan män tränar. Argumentationen lyder ungefär så här ”kvinnor är inte alls mer passiva – de uppmuntras visst till att röra på sig och bli starkare. Kolla bara på träningstrenden ute i samhället” Och det är sant. Det finns en stark träningstrend. Kvinnor instagramar, twittrar och facebookar ju sina träningsbedrifter varenda dag. Och hashtaggar som #FITSPO (fitness inspiration) används flitigt på till exempel Instagram. En hel del floskler som ”strong is the new skinny” florerar också där. Men om man kikat på dessa hasthtags så ser man en sak: samtliga kvinnor vars kroppar används som inspiration är inte främst starka utan främst smala. Strong är inte det nya skinny. Strong and skinny är det nya skinny. Nu ska man inte bara vara smal utan också stark. Ha massa muskler men inget underhudsfett. Orka springa maraton på en diet av kvarg och kranvatten. Äta 5:2 eller 4:3 och samtidigt träna hårt och bygga muskler.

Den träningstrend vi ser är bra. Men bilden av hur en hälsosam, vältränad kvinna ser ut är mindre bra. Eftersom att den enbart förstärker våra redan felaktiga föreställningar om den idealiska, ”sunda” kvinnokroppen. Och om strong verkligen var the new skinny skulle fitspobilderna inte bestå av Victoriasecretsmodeller med sexpack på magen och noll underhudsfett. Om strong verkligen var the new skinny skulle vi istället posta bilder som denna. När Zhou Lulu – regerande kvinnlig världsmästare i tyngdlyftning tar 187 kilo i stöt. Där kan vi snacka #FITSPO!

Blogglistenhits