UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Clara ryter ifrån

# i mitt sverige

Jag vaknar i vargtimmen för att amma dig. Och när jag ser din lilla panna och bekymmersrynkan mellan dina ögon börjar mina tankar snurra och ångesten trycka mot bröstkorgen. Älskade barn hur ska jag kunna skydda dig?  Hur kommer jorden se ut när du vuxit upp och fått egna barn? Så mycket jag skulle vilja ändra och ställa till rätta när det gäller miljöförstöring och klimatkatastrofer – men jag förmår så lite på egen hand. Till och med bröstmjölken som ska ge dig näring – till och med den är full av gifter. Generationerna innan mig har förstört vår miljö. Och vad förstör inte jag för dig? Vad förstör inte jag genom mitt sätt att leva? Du och dina barn kommer få ta smällen fast ni inte bär skulden för någonting.

När jag var liten gick en våg av rasism genom Sverige. På den tiden var det rädslan för nazisterna med rakade skallar som höll mig vaken om nätterna. Jag önskar att jag kunde säga att det är bättre nu. Men det är värre. För fortfarande sitter rasister i Sveriges riksdag. Och Ian Wachtmeister från Ny Demokrati inbjuds till Agenda för att på bästa sändningstid kommentera partiledardebatter. När Mona Sahlin köpte Toblerone på statens kontokort uppstod en politisk kris. Men när SD-politiker önskar livet ur ensamkommande flyktingbarn, hotar folk med järnrör och säger sig hata muslimer fortsätter partiet bara att växa.

Det är val nästa helg och jag vill lägga min röst på den politiker som precis som jag ligger vaken i vargtimmen och oroar sig över klimatförändringar. Som inte säger ”Sverige gör tillräckligt” utan säger ”Sverige ska vara ett föregångsland. Vi ska vara bäst i världen”.

Jag vill lägga min röst på den som värnar samhällets minsta och svagaste. Som kommer hjälpa utsatta grupper, vare sig de är utsatta på grund av kön, läggning, ålder eller etnicitet.

Jag vill rösta solidariskt med de som har det allra sämst i samhället. De arbetslösa, sjuka eller helt utförsäkrade som sett ett redan fattigt liv bli allt fattigare de senaste åren, bara för att de som har jobb och är friska ska få känna att ”det lönar sig att arbeta”.

Jag vill lägga min röst på den politiker som förstår att jämställdhet är en ödesfråga. Så väl mellan klass som mellan kön. Och jag kommer göra det lika mycket av solidaritet som av egoism. För jag vill vara trygg. Jag vill att mina barn ska vara trygga. Samhällen med små klyftor mellan fattiga och rika är mindre konfliktdrabbade. Det gagnar alla. Och en dag är det jag som är sjuk eller arbetslös.

Jag äcklas av alla försök att tala till min plånbok när det enda jag hungrar efter är någon som berättar om ett annat slags samhälle. Ett annat slags Sverige än det vi lever i nu. För i mitt Sverige är evig tillväxt inte norm, där är överkonsumtion inte något som premieras. Där begränsar istället för uppmuntrar politikerna miljöförstöring. I mitt Sverige är åtta timmars arbetsdag undantag istället för regel. I mitt Sverige utförsäkrar vi inte svårt sjuka. Och viktigast av allt: I mitt Sverige utestänger vi inte människor som flyr från krig och nöd. Världens fattigaste länder tar emot 80 procent av alla flyktingar. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi borde göra mer än vad vi gör idag. Att vi inte redan gör det är en skam. Som kristen är det också det som starkast drabbar mig: Hur vi misshandlar den jord som vi borde skydda. Och hur är de fattigaste i världen drabbas hårdast av det. Och när de sedan drabbas och flyr för sitt liv – då stänger vi gränserna.

När jag röstar på söndag kommer det inte vara som att ta ett lån eller köpa en bil: Vilket parti ger mig bäst erbjudande? Mest kvar i plånboken? Nej, när jag röstar på söndag så kommer jag ha visionen om mitt Sverige för ögonen. Ett helt annat Sverige än dit vi nu är på väg.

Läs gärna vad Emmas Vintage, Emily Dahl och Elsa Billgren skrivit under hashtaggen #imittsverige.  Och twittra, instagrama och blogga gärna själva under hasthtaggen.

Nöjdhetsalibi

När jag började träna och tänka mer på hälsan förra året så var det många som hörde av sig och beklagade att jag ”gått över till andra sidan” och ”blivit en av dom där”. Jag som varit en sådan stöttepelare i att älska sig själv och duga som man är. Om jag nu inte dög – hur skulle de duga? Det var förstås väldigt frustrerande att ta emot dessa kommentarer och mejl eftersom jag vid den tidpunkten vägde nästan tio kilo mer än jag borde väga. Jag orkade inte springa ens en kilometer och flåsade bara av att gå upp för trappan. Ont i ryggen hade jag också och var hängig till tusen. Jag var inte nöjd med min hälsa. Alls. Så varför krävde vissa att få vara nöjda på min bekostnad?  Jag kan bli snudd på TOKIG på hur vi kvinnor ställer krav på varandras beteende och genom det också skuldbelägger andra kvinnor. Jag orkar inte vara någons alibi för att få se ut hur man vill och ändå vara nöjd.

Lite på samma sätt är det när folk ständigt önskar mer stök, svärta, sårbarhet i bloggen. För att det är skönt att se att jag ”är mänsklig” och precis som alla andra. Att jag inte är ett dugg bättre. Och visst förstår jag det till viss del. Samtidigt som jag kan känna mig kvävd av tanken att det är mitt ansvar att bjuda på mig själv för att andra ska må bättre.  Att jag ska vara andra kvinnors nöjdhetsalibi. Att graden av kvinnors nöjdhet ska vara beroende av vad jag väger, hur jag mår och graden av stökighet i mitt hem.

TA ANSVAR FÖR ERA EGNA LIV kan jag vilja ryta! Ta ansvar för era egna känslor. Jag förstår behovet av att andra går före och visar vägen. Men man kan ju också testa att själv vara den som går först. Den som visar andra vägen. För det är helt ok att trivas med en kropp som har flera kilos övervikt. Och det är helt ok att ha ett stökigt hem. Men bär det ansvaret själv. Var glad för att det finns andra kvinnor som också känner som dig. Men om de inte känner så – inte orkar eller vill vara ditt nöjdhetsalibi – sluta skuldbelägga dem för det. Varför är det så svårt att själv sätta standarden – istället för att alltid utkräva den av andra?

Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild

Efter åtta år som bloggare har jag fått nog. Det har bara blivit värre för varje vecka som gått: Förväntningarna på att jag ska vara en god förebild. Kraven på att jag ska ta till mig all kritk med motiveringen att jag faktiskt är en förebild.

Så nu gör jag det. Härmed avsäger jag mig jobbet som jourhavande kvinnlig förebild. Det är ett omöjligt, otacksamt och vidrigt uppdrag. Jag har aldrig bett om det. Vi kvinnor ber inte om det. Men det läggs på våra axlar ändå.

För män räcker det att göra något. Det räcker för Soran Ismail att han engagerar sig i kampen mot rasismen. Han behöver inte samtidigt lobba för byggandet av Bottniabanan. Det räcker för Zlatan att vara en skön förebild för förortskids – han behöver inte samtidigt engagera sig för ensamstående kvinnors rätt till insemination. Det räcker för Timbuktu att vara vara vänster. Ingen frågar efter vad han anser om dansk grisuppfödning. Göran Greider behöver inte ta ansvar för vad hans kroppshydda sänder ut för signaler och ingen klandrar Anders Borg för att han klippt av sig hästsvansen.

Men som kvinna och bloggare förväntas jag vara inkludera och representera alla mina läsare.  Jag förväntas ta ansvar för hur de mår i varje given situation.

När jag var överviktig var jag en dålig förebild. När jag gick ner i vikt och började träna var jag en dålig förebild. När jag nu påstår att jag varit överviktig är jag en dålig förebild, eftersom både överviktiga och underviktiga kvinnor förmodligen mår dåligt av det. Bloggar jag om graviditeten nonchalerar jag kvinnor som inte kan få barn. Bloggar jag om hur tungt dessa kvinnor har det är jag respektlöst mot kvinnor som faktiskt inte ens vill ha barn. Klipper jag av mig håret tar någon illa upp för att jag antyder att kort hår är bättre än långt. Är jag glad för att jag är lång blir någon kort person förolämpad. Svär jag är jag en dålig kristen. Bloggar jag om min tro är jag dålig för då är jag förmodligen jäkligt inskränkt. Och bloggar jag inte om att jag är kristen är jag lika dålig därför för att kristna behöver förebilder i offentligheten. Och det borde jag vara.

Men nu är det slut. Nu säger jag stopp. Jag kommer inte blogga en enda dag till på dessa villkor. Behöver ni förebilder? Se er i spegeln. Var era egna förebilder. Behövs fler typer av bloggare? Starta en egen blogg då och bidra till mångfalden. Jag kan inte stå för mångfald. Jag kan bara stå för mig. Behövs fler perspektiv på saker? Skriv texter med fler perspektiv då. Jag kan bara skriva utifrån mitt perspektiv.

Från och med nu tänker jag inte ta ansvar för hur min blogg får någon annan att må. Kravet på mig som förebild gör att det känns som att jag varken har rätt till min egen kropp eller min egen själ. Därför att oket att representera alla andra kvinnors kroppar, själar och hjärnor tar över hela mitt liv. Och vem tar ansvar för hur dåligt det får mig att må? Ingen utom jag själv.

Så jag säger upp mig. Jag avsäger mig ansvaret. Jag har gått vidare till en ny tjänst. Från och med idag tillträder jag Rätten Att Vara Ett Subjekt. Rätten att vara subjektiv. Att inte inkludera alla kön, etniciteter, klasser, landsändar, skostorlekar, hårfärger, åldrar, politiska åsikter och inredningsstilar i mina texter. Jag är inte UNDERBARACLARA OBJEKTIV BLOGGARE AB. Att ens försöka vore förmätet av mig.

Jag förbehåller mig rätten att vara Clara med allt vad det innebär. Operfekt och full av fel. Jag tänker inte sitta kvar på en piedestal jag aldrig någonsin bett om att placeras på. Jag är rätt nöjd med att vara en en medelmåtta precis som alla andra.

Har ni klagomål på denna nya hållning? Bemöda er inte om att framföra något till mig. Tjänsten som jourhavande förebild och klagomur är vakant. Ersättare sökes. Förebilden är borta. Jag har sagt upp sig för att leva.

—————-

(Och det är inte bara jag som tröttnat. Läs vad bloggarna Emmas Vintage, NiotillfemEmily DahlAnna Ritar, Un Velo, En blommig tekopp, Elsa säger i frågan)

Genusvrålet

Jag följer med spänt intresse genusdebatterna som rasat på bloggarna genom åren. Det roliga är att trots att feminister har ett rykte att vara arga och rabiata är det ju precis tvärtom ofta. Carolina Gynning rasar på alla som tycker att könsneutrala kläder är en bra idé och stör ihjäl sig på att Nour inte rakat sig under armarna. Blondinbella tycker att barn som klär sina barn färgglatt och icke-könsstereotypt spökar ut dem till påskkärringar, precis som Anita Schulman har tidigare rasat och över hen. ”Hysterikorna” är inte dom man skulle tro att de är. Själv har jag aldrig skrivit inlägg där jag förfasar mig över hur andra klär sina barn. Ändå kommer människor in på den här bloggen då och då och är rasande, tycker att det är fånigt, att jag är rabiat för att min son har på sig klänning ibland och bär färgen rosa. Trots att det är han själv som gärna väljer klänningar att ha på sig. Det är ju världens skönaste plagg! Det tycker jag också – så varför skulle jag förbjuda honom att bära det? Men folk hänvisar till mobbningsrisken. Att inte utsätta barn för risken att bli retade. Vilket jag finner oerhört paradoxalt med tanke på att de enda som mobbas är de som kommer in här och kommenterar. Inga av våra vänner eller våra vänners barn bryr sig. De ser likadana ut själva.

Jag förstår inte riktigt det höga tonläget från många debattörer. Varför är de så arga? De har ju större delen av Sveriges befolkning i ryggen. De är helt normativa i sitt val att uppfostra barn och tänka kring kön. De är till och med ofta reaktionära och konservativa. Ändå går de i korståg mot den skara som som väljer att leva och tänka annorlunda.

Men  hallå. Det är inte synd om er. Ni är inga offer. Ni är normen, ni behöver inte försvara er. Det finns en stor intolerans i samhället och det är ni som hoppar på alla som avviker från normen som står för intoleransen.

 

Vet hut, Expressen!

Jag läste denna artikel i Expressen och undrar om Grand Hotel har för vana att täcka över ansiktet på hungriga gäster? Typ om de är fula eller har dåligt bordsskick? Eller om detta oskick bara gäller hungriga spädbarn? Fast det riktigt upprörande med artikeln är inte kyparens agerande – utan omröstning som Expressen anordnar strax under:

Vad är det här för frågeställning? En kypare på Grand Hotel som klantat sig – det kan jag ta.  Men det jag inte kan ta är att tidningar håller omröstningar i den här frågan. Expressen undrar alltså om det är okej att spädbarn får bli mätta på restauranger. Vad ska vi rösta om härnäst? Är det okej att romer äter på restaurang? Är det okej att rullstolsburna äter på restaurang? Vilka har egentligen rätt att bli mätt på restaurang? Lagen säger ju att det som tillåts på en plats, exempelvis i en lokal, ska vara samma för alla. Så där människor får äta och umgås ska bebisar få äta och umgås. Därför är det här en icke-diskussion. Ni som inte klarar av att se kvinnor ge sina spädbarn mat: Det är er det är fel på. Det är ni som måste stanna hemma från restauranger.

Jag har hört män som jämför offentlig amning med att de själva skulle dra fram snoppen på café. (Eeeh? Du matar väl inte ditt barn med snoppen?) En kvinnas bröst är inte att jämställa med en mans könsorgan. En kvinnas bröst är att jämställa med en mans bröst och mäns bröst får vi se i tid och otid – utan att ett enda spädbarn blir mätt på kuppen. Dessa obegripliga liknelser mellan män och kvinnors kroppar hörs hela tiden. Jag minns när Calle Schulman sa att han tyckte att Lady Dahmers uppvisande av sin orakade armhåla var precis som om han skulle visa sitt håriga rövhål för folk. Snacka om intellektuell kollaps.

Visst kan man raljera över korkade uttalanden om kvinnors kroppar och kvinnor som ammar. Men faktum är att sexualiserandet av kvinnokroppen är allvarligt. En barnsjuksköterska jag känner till berättar om alla mammor hon möter som tycker att det känns pinsamt att amma offentlig. Så pass pinsamt att flera av dem funderar på att skippa amningen helt eftersom de blir så socialt begränsande av att inte kunna amma ute bland folk.  En attityd som inte bara gör att spädbarn går miste om bröstmjölk – utan också håller de kvinnor som trots allt vill amma instängda i sina bostäder.  Något som liknar 1700-talets kyrktagningar  - när kvinnor som fött barn skulle hållas åtskilda från samhället i flera veckor.

Så. Imorgon kanske några mammagrupper i Stockholm kan bege sig till Grand Hotel för att kollektivamma tills de får slut på servetter? Och så kan de passa på att printa ut några ”Jag Kan Amma-här” kort att strössla stället med! Och under tiden kanske Expressen kan rycka upp sig och sluta vara dumma i huvudet?

En framgångsrik kvinna har mest haft tur

Jag stör mig på hur vi pratar kring kvinnor som har framgångsrika karriärer. Ett fenomen jag ser både i intervjuer och reportage men också i vardagligt tal med just sådana kvinnor. ”Vilken tur för dig att det går så bra.” ”Wow, vad tur du har haft med ditt jobb.” ”Du är verkligen lyckligt lottad som får hålla på med det du älskar.” ”Det var verkligen en lyckträff att just du fick det här jobbet!” ”Du måste ha haft en bra chef som hjälpt dig fram?”

Alltid tur. Alltid lyckligt lottad. Alltid en ren händelse att det går bra för dem. Missförstår mig inte – jag tycker absolut att man kan känna tacksamhet och ödmjukhet.  Jag gör det. Och framgång handlar om tur och tajming många gånger. Men i botten måste det finns någonting annat: Det stavas talang och skicklighet. En hjärna bakom pannbenet. Ändå lyfts turen ofta fram som den avgörande faktorn för kvinnor. Ja vi till och med hjärntvättas med budskapet så pass att vi lyfter fram det själva! Jag uttrycker själv ofta min överraskning över att det går bra. Oj, vilken tur jag har haft! Oj, vilken förvåning över att mina böcker säljer så bra! Oj, vilken lyckträff att just jag har så många bloggläsare att jag kan fylla Globen femton gånger om! Men egentligen vet jag ju att det som ligger bakom alltihop mestadels är talang och en jäkla massa arbete.

Och vilka mäns framgångar pratar vi om på det viset? ”Å, herr professorn – vilken kolossal tur du har, att det gått så bra för dig med dina avhandlingar. Du har verkligen haft flax när du valt forskningsområden!  Å kära herr hjärnkirurg – du är verkligen lyckligt lottad som får hålla på med det du älskar! Å, VD för valfritt börsnoterat bolag – vilken lyckträff att just du får sitta där du sitter. Vem är det som har hjälpt fram dig. En stöttande chef?”

När man hela tiden antyder att det är tur och en ren händelse att en kvinna skördar framgångar, då antyder man också att hon inte riktigt har rätt att vara stolt över framgången. Och så antyder man att framgångarna när som helst kan tas ifrån henne, därför att hon bara råkat få dem som en skänk från ovan. Jag vet så många kvinnor som går omkring med känslan av att vara en bluff. Att någon en dag ska avslöja dem som fuskare, en person som bara glidit in på ett bananskal och haft oförtjänt flyt. Kanske hör det ihop med att det hela tiden låter påskinas att deras framgång är resultatet av osannolik tur?

Jag blir så arg när jag kommer på mig själv med att förutsätta att kvinnor med framgång och makt måste ha haft mycket tur. Medan män mer målmedvetet jobbat för sin framgång. För allt sunt förnuft säger ju emot det. Med tanke på hur svårt det är för kvinnor att nå upp till mäns lönenivåer – och vilket försprång män har i karriären på grund av sitt kön – är det förmodligen männen som har haft tur. Och kvinnorna som fått jobba målmedvetet och utan särskilt mycket oförtjänt flyt att vara tacksamma för. Det är dags att hitta en ny vokabulär för kvinnor som skördar framgångar. Där begrepp och förklaringsmodeller som tillfällighet, slump, tur och snälla chefer är bannlysta.

Cigg eller alkohol?

Det går mode i etik och moral. Vad som är klandervärt eller hedervärt beror på vilket datum kalendern visar. Anmärkningsvärt många förfasar sig just nu över folk som köper vatten på flaska. Hur kan man vara så dum att man köper flaskvatten när det finns vatten i kranen?! Ptja, många dricker vatten på flaska för att de inte vill dricka läsk eller alkohol. Men det är ju så himla onödigt säger någon då. Ja, visst är det himla onödigt. Ska jag säga något mer som är onödigt? Det är att ta fullt dugligt kranvatten och tillsätta färgämnen och obscena mängder socker och tappa upp det på flaska och sälja som läsk. Speciellt i ett land där stor del av befolkningen lider av övervikt. Eller ännu värre – tappa vatten ur kranen för att tillverka alkoholhaltiga, beroendeframkallande drycker, i ett land där närmare 800 000 människor beräknas missbruka alkohol.

Många är också de som rasar mot rökare. Rökning är idag en klassfråga och det finns stora skillnader i rökvanor mellan olika samhällsgrupper. Att se ner på rökare har blivit ett medelklassprivilegium och en markering. Att man är lite bättre. Fattat lite mer. Rökning är sådant som white trash-typer ägnar sig åt. Ingenting för sofistikerade människor. Däremot kan sofistikerade människor gärna gå på vinprovningar eller nörda in sig på udda whiskeysorter lagrade på sherryfat. I media är alkoholkonsumtion någonting som både omhuldas och romantiseras. Champagneluncher i Malou efter tio. Brännvinsexperter i nyhetsmorgon. Sommelierer som har stående sidor i damtidningar. Alkoholen är precis överallt! Men frågar ni mig får folk faktiskt hellre röka än att dricka. För även om rökning är oerhört skadligt för hälsan är det inte många som hamnar i slagsmål för att de rökt för mycket. Inte många krockar med bilen och belastar akutmottagningar på grund av nikotinpåverkan. Ganska få misshandlar fru och barn bara för att de sugit i sig ett paket Marlboro Gold på kvällen. Skilsmässor orsakas inte av rökning. Misshandel på gatorna ökar inte på grund av rökning. Människor blir inte så fast i sitt rökberoende att de förlorar jobb och bostad och kastas ut på gatan.

Nej, allt detta bidrar istället alkoholkonsumtion till. Enligt en beräkning från Socialstyrelsen är de direkta kostnaderna för alkoholkonsumtionen i Sverige (lågt räknat) 30 miljarder kronor om året. Men detta pratar vi inte om. För vi har fullt upp med att sila mygg och svälja kameler och förfasa oss över folk som köper kranvatten tappat på flaska

Grattis på vår dag!

Grattis på Internationella Kvinnodagen! Någon kanske frågar sig varför en kvinnodag behövs – framförallt i ett land som Sverige!? Ptja, bland annat för att löneskillnaderna mellan könen är så stora att svenska kvinnor i praktiken jobbar gratis mellan den 11e november till den 1a januari varje år! Tänk er det va!?

Kampen för jämställdhet behöver varken vara underhållande eller rolig.  Men ofta är det ju det i alla fall! Det finns en myt om att feminister är tråkiga och humorlösa – men dessa personer vet inte vad de pratar om! Feminismen har alltid använt humor som ett av sina starkaste vapen – genom att göra narr av de som utövar förtryck! Från 70-talets feministbiblar som Fnitter – till dagens serietecknare som Liv Strömquist, Nanna Johansson och Lina Neidestam. Komiker som Nour El Refai, Bianca Kronlöf, Moa Svan, Marika Carlsson, Sarah Silverman och Ellen Degeneres. Kvinnor som med humorns makt visar på ojämlikheter i samhället! Kvinnor som låter oss skratta åt skiten  en stund – istället för att bara känna oss nedslitna och hopplösa. Som man lätt känner sig när man betänker hur långsamt jämställdhetsarbetet går framåt.

Jag firar kvinnodagen med ett klipp från när Ellen Degeneres – amerikansk teves kanske största profil – på bästa sändningstid får in ett helt litet feministiskt brandtal. Bara genom att göra narr av en kulspetspenna speciellt framtagen för kvinnor.

 

”They’re built strong enough for a man, but simple enough that even a woman can understand how to use them. Here’s how it works. When you have an opinion, you write it down on a piece of paper and then crumple it up and throw it away, because no one wants to know our opinions, sweetheart.”

Blogglistenhits