UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Lunken

Att ha spädbarn skänker verkligen ett lugn till livet. Amma, byta, vila, amma, trösta, vyssja, sjunga, byta, amma. Allt i en enda stillsam loop som både kan vara fruktansvärt långtråkig och otroligt mysig och rogivande. Just nu är det mest mysigt faktiskt!

Tygblöjan

När Bertil var liten använde vi mestadels tygblöjor till honom. Några har undrat hur vi gör den här gången och självklart använder vi tygblöjor nu också! Jag tycker att det känns så hemskt att slänga flera sopsäckar i veckan fulla med smutsiga blöjor. Dessutom är det en ekonomisk vinst att ha tygblöjor. Visst kostar de lite i inköp men det tjänar man in! Och ska man ha fler än ett barn tjänar man in kostnaden många gånger om. Den totala blöjkostnaden per barn ligger någonstans mellan 10000-12000 kronor. Har man tre barn blir det ungefär 30 000 kronor. Att jämföra med tygblöjorna vi köpt för 1500 kronor som räcker till lika många barn, minst. (Tygblöjor går förresten utmärkt att köpa begagnade via Blocket och Tradera –och de har ett rätt högt andrahandspris om man vill sälja vidare när bebisarna blivit torra).

Det finns en massa olika tygblöjor och vilka man föredrar är ju en smaksak. Vi använder Poops blöjor men också frotteblöjor från Imse Vimse som består av en blöjbyxa (som man kan använda flera gånger i rad) och en frotteblöja som man har inuti byxan och som bara används en gång för att sedan tvättas. När jag byter blöja sköljer jag frotteblöjan under kranen och använder en diskborste att skrubba av den med om det behövs. Sedan lägger jag den i en plastkasse (ni vet en sådan där blå från IKEA). Ungefär var fjärde dag tvättar vi tygblöjorna. Inte särskilt besvärligt med andra ord. Själva blöjbyxan (som är det som håller tätt mot kläderna) sköljer jag bara i lite vatten och hänger bredvid skötbordet så att den får torka.

Och istället för våtservetter har jag frottetvättlappar jag sytt själv av ett gammalt badlakan samt tvättlappar i bomullsflanell. När tidningen Vi föräldrar och Testfakta undersökte våtservetter såg de att 18 av 19 märken innehöll kemikalier som klassas som potentiellt hälsofarliga eller allergiframkallande. Naturskyddsföreningen rekommenderar att man helst ska undvika våtservetter helt och i alla fall inte använda dem på bebisens ansikte eller händer. Det kanske känns besvärligt men det är en vanesak. Ska man på utflykt kan man blöta några tvättlappar och lägga i en plastpåse så att man kan rengöra bebisen även om man saknar vatten. Och antingen tar man hem tvättlapparna i samma plastpåse eller så använder man en vattentät tygpåse som man kan tvätta samtidigt som man tvättar blöjorna.

Visst är det en viss omställning att gå från engångsblöjor till tygblöjor  och från våtservetter till tvättlappar men man vänjer sig ganska snabbt. Dessutom måste man ju inte vara fanatisk. Om man vill kan man fortsätta ha engångsblöjor på natten, eller när man är på utflykt om man tycker att tygblöjor känns besvärligt. Det sparar man också pengar på och framförallt är det snällt mot miljön. Man kan också hyra tygblöjor om man inte vill investera pengar på en gång. Jag rekommenderar alla som är nyfikna att våga testa tygblöjor. Det är faktiskt inte alls ålderdomligt – tvärtom tror jag att det är framtiden.

Från ett till två

När jag var i slutet av min första graviditet sörjde jag att jag aldrig skulle få uppleva en sådan graviditet igen. Jag tänkte att det omöjligt kunde bli lika speciellt och spännande andra gången. Men tänk om jag vetat att det kunde bli ännu mer magiskt? Och tänk om jag vetat att bebistiden är ännu mer fantastik nu den andra gången? Ja, jag upplever att allt är så mycket roligare nu när jag har mer erfarenhet!

Även om jag var en rätt cool och avslappnad småbarnsmamma första gången så känns det stor skillnad. Amningen funkar problemfritt, anknytningen har gått snabbare, att få störd sömn känns oproblematiskt. ALLT är faktiskt roligare och lättare! Och medan jag kände stort behov av att få fortsätta vara ”bara Clara” med första barnet har jag inget problem med att vara väldigt mycket mamma den här gången. När jag förra gången passade på att lägga ner bebisen så fort han var nöjd (för att liksom få pusta ut lite) passar jag den här gången på att bära runt och gosa lite extra med lilla F. Bebistiden är så kort – det vet jag nu så jag stressas inte av det jobbiga på samma sätt. Jag vet att det går över.

Jag undrar om det fortsätter så här för varje barn? Att det bara blir lättare och bättre? I så fall kanske man måste skaffa ett dussin ungar eller så…

Det bästa av två världar

Trots att jag är mammaledig gör jag ju lite jobb ändå. Bland annat så ska boken ODLA färdigställas i höst. Det är uppföljaren till BAKA som kom i maj och FIXA som släpps i september. Det passar mig otroligt bra eftersom att jag verkligen inte mår bra av att vara barnledig på heltid. Inte min man heller så därför är det skönt att vi är barnlediga parallellt och turas om att jobba och sköta familjen. Efter bara någon timme försjunken i mitt jobb känns det roligt och uppfriskande att vara med barnen igen. (Och bebisen sover ju ändå mest så mellan matstunderna passar jag på och gör precis vad jag vill!)

Och igår fotade vi alltså de sista bilderna till ODLA och den blir så vansinnigt fin. Så här kaosartat såg det ut bakom kulisserna när vi fotade. Och så kan ni addera några underbara, sjövilda ungar till ekvationen samt en treveckorsbebis i sjal på magen så får ni en bild av hur det gick till. Jo, jag var lite trött när arbetsdagen var över. Trött men lycklig över att inte behöva välja utan få både och. Spendera tid med mina älskade barn och ändå fortsätta med det jobb som ger mig så otroligt mycket glädje.

Att fira

Det är så fantastisk att föda barn och få blommor och paket och uppvaktning ifrån alla håll och kanter. Önskar att alla föräldrar fick uppleva det – att människor vill fira att just deras barn kommit till världen. Fast det händer varenda dag är det ju någonting alldeles magiskt och livsomvälvande varenda gång. Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer ni lämnat här och på instagram. Har inte hunnit svara men det är så roligt att läsa!

Livstecken

Drygt två veckor över tiden och på århundradets varmaste dag bestämde sig mitt lilla smultron för att komma. Frisk, välskapt och med en svartlockig kalufs precis som storebror hade. Nu njuter vi i bebisbubblan och jag vilar och försöker återhämta mig. Drabbades av komplikationer efter förlossningen som gjort att jag mest varit sängliggande sedan dess. Men långsamt börjar jag må bättre igen. Jag är i alla fall så oerhört tacksam för denna nåd – att återigen ha blivit mamma!

Som man bäddar...

Några har undrat vilken madrass jag slutligen köpte, efter detta inlägg om giftiga barnmadrasser. Ja, jag fastnade till slut för bovetemadrassen från bovete.se. Tyckte att priset på 600 kronor var bra (jämfört med andra madrasser för spjälsäng som går loss på över 2000 kronor) och vet kompisar som provat den och är nöjda. Så nu har madrassen kommit hem och jag har bäddat iordning sängen. Och istället för en kudde av skumgummi, eller en dyrare ekokudde tog jag bara gamla bebisfiltar och vek ihop och stoppade i ett örngott. Funkar fint för en liten bebis tänker jag! Nu funderar jag på att beställa en lite större madrass till Bertils säng också.

Finlek

Man kan ju som förälder verkligen fråga sig varför leksaker ska vara så himla fula när de precis lika gärna kan vara fina?! Som lillens garage i trä. En robust leksak som håller för flera generationer och inte misspryder sin plats. Och så alla fina plåtbilar han fått av släktingar i present. Även dem robusta(re) än diverse plastgrejer – och dessutom storfavoriter här hemma.

Jag kan för övrigt bli tokig på alla leksaker som dräller runt. Och jag för ett ständigt krig med utrensningar, bortplockande och sortering till lådor på vinden. Än så länge funkar det då treåringen ganska fort glömmer bort de saker jag packar undan (och blir överlycklig när jag tar fram dem igen). Och det ger effekt på leken också – för det är som att ju fler grejer som finns framme desto tråkigare verkar allt! Men några saker rensar jag aldrig bort och det är dessa pärlor.

Att oskadliggöra ett monster

Jag hade väldigt livlig fantasi som liten och var rädd för alltifrån nazister till monster under sängen. Som vuxen var det nog inte alltid så lätt att förstå vidden av mina rädslor. Det är nog ganska vanligt att vuxna inte gör det och ofta försöker man trösta barn med fraser som ”monster finns inte”.  Men vad hjälper det ett barn som VET att det finns monster? En vuxen som då är så okunnig att den hävdar att monster inte finns är ännu läskigare! Hur ska vuxna som inte ens känner till något om monster kunna skydda en?

Min son har lika livlig fantasi som mig och när han började prata om läskiga monster fick jag fundera lite på hur jag skulle bemöta det.  Och istället för att avfärda hans rädslor frågade jag vad han var rädd för med monsterna?  Vad han trodde att de skulle det göra? Komma och ta honom? Ja, men vad händer när ett monster tar en? Vad gör de med en då?  Ja, allt sådant funderade vi tillsammans på. Och så berättade jag att det finns en sak som monster är jätte-jätterädda för och det är att bli kittlade. Om det kommer ett monster och jagar en då kan man bara kittla monstret som då kommer kissa på sig av skratt. Och någon som kissar på sig av skratt kan ju knappast vara farlig?! Det enades vi snart om.

Jag tänker att det för barn precis som vuxna handlar om att möta sina rädslor och bena ut dem. Vi vuxna kan bli helt uppsnurrade i tankar som ”tänk om det börjar brinna!” ”Tänk om bilen går sönder på semester” Tänk om jag gör bort mig på jobbet”. Och så blir tanken så obehaglig att man skjuter undan den. Trots att en bättre lösning är att försöka följa tanketråden till dess slut.  Så vad händer när jag gör bort mig på jobbet? Vad sker sedan? Och hur blir det då? Ofta upptäcker man att rädslan är ganska luddig. Man vet egentligen inte vad man är rädd för.  Och när man tänker efter kanske det där man är rädd för ändå inte är så farligt som man tror. Om man bara går rädslan till mötes. Försöker bena ut tankarna istället för att slå bort dem.

Vuxna så väl som barn har en massa ”monster” i huvudet som vi behöver lära oss att oskadliggöra. Och vad spelar det för roll om monster egentligen inte finns om man ändå är rädd för dem? Inte hjälper det att intala sig att de inte finns, eller att det läskiga aldrig kan hända. Utan istället kanske man ska umgås lite med tanken på hur det kommer kunna bli  när det läskigaste har hänt.