UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Sjukdomslyx

Å vilka långsamma dagar. Jag har varit så jäkla förkyld sedan i måndags. Samtidigt har jag för första gången på vad som känns som år fått vara just sjuk och vila istället för att vara sjuk och samtidigt passa ännu sjukare barn. Mellan alla tupplurar har jag hunnit klämma samtliga Gudfaderfilmerna och äta en massa smågodis. Så det har nästan känts lite lyxigt på något vis. Men nu är Folke krasslig så jag gör mitt bästa för att roa honom och samtidig vila lite själv. Går sådär ärligt talat. Får nog ta och avbryta bloggandet nu…

Jobbsemester

Efter en lite tuff vecka hade vi så tur att Jakobs fantastiska mormor Elsa kom och hjälpte oss i helgen. Här går hon under namnet Gammor och jag tänker att alla borde ha en jourhavande gammor. Det skulle underlätta betydligt för alla slutkörda småbarnsföräldrar och säkert skulle också antalet skilsmässor minska av att småbarnsföräldrar hade en gammor som kom och avlastade när det blivit lite för mycket i livet. Jag är så tacksam för hjälpen!

Den här dagen började dock väldigt trögt på grund av en stökig natt med tandsprickning och andra niomånadersåkommor. Men nu har jag rullat igång och jag kan säga att när man har småbarn är det ibland mer som semester att få gå och jobba. Jag pluggar i öronpropparna och sätter de gula byggkåporna utanpå och försvinner in på min stökiga ateljé och försjunker i egna tankar några timmar. Hur skönt som helst!

Sluta släta över sorgen

Något jag är allergisk mot är när man slätar över barns känslor. Som när  man gastar det gick bra!  till ett barn som precis ramlat och slagit sig och är på väg att börja gråta. Jag vet hur det brukar låta för jag gör det själv ibland. Och sedan skäms jag som en hund för att jag förminskar barnets känslor. Vilket är extra viktigt att undvika då jag har två söner. För de kommer utsättas för det resten av livet. De kommer bli påpucklade och ramla och göra sig illa och eftersom de är pojkar kommer de få lära sig bita ihop. Pojkstreck. Killar är ju sådana. Men jag vill inte att de ska vara sådana pojkar. Och jag vill inte att de ska lära sig bita ihop. Det är en värdelös egenskap som förstört för många män.

Inte så att man måste frossa i olyckan och ömka så att man gör det värre. Men bekräfta, trösta.  Jag ser att du gjorde illa dig. Jag hör att du är jätteledsen. Att vara ledsen är ingen dålig känsla. Att gråta så att tårarna sprutar är ingen fara. Man måste inte skynda bort från det jobbiga.  Man kan faktiskt få vila i känslan. Jag brukar undvika att trösta med ord som det går över, snart blir det bättre, imorgon ska vi göra något roligare. Istället ta tillfället i akt att pussa, krama, hålla om och sjunga en stump. Låta barnen tanka närhet och trygghet. Inte tänka framåt utan stanna upp. Sedan kan man ju efter en stund helt omärkligt flytta fokus för att gråten ska kunna stilla sig. Nejmen, se hur jag har spillt på min tröja! Har du också fått fläckar? Vilken klantmamma jag är!

Tänk om vi behandlade vuxna som vi behandlade barn? När någon vält med cykeln på väg till jobbet och och kollegorna istället för att fråga hur det gick vrålar det gick braaaa, upp å hoppa till stackarn som ligger under cykeln. Eller när någon gråter över en tuff separation och istället för att bli lyssnad på och bekräftad får höra det går över, inte gråta, upp å hoppa.

Varför är vi så rädda för tårar? Varför är sorg bara något som fort, fort ska skjutas undan?  Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa sig – utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?

Om vi kan låta våra barn känna det som de faktiskt känner utan att vi vuxna förminskar eller slätar över så kanske nästa generations vuxna kan bli lite mindre dysfunktionella än vår.

Rehab och kärlek

Kom precis hem efter mitt första gympapass på arton månader. Det är härligt att vara igång igen. Mindre härligt är det att inse vidden av det min stackars kropp varit med om. Det är verkligen en enorm påfrestning att bära och föda ett barn. Och jag känner starkt att jag måste ge min kropp lite kärlek nu och ta hand om och rehabilitera mig  - för att tillverka minmänniskor och mirakel är liksom ingen klackspark. Tänker på alla kvinnor som föder barn och sedan aldrig får hjälp att hitta tillbaks till sin forna styrka. Som dras med rester av foglossning och delade magmuskler och allmänt dålig kondition. För att inte tala om alla förlossningsskador som många kvinnor aldrig kommer till rätta med. Det är en sorglig efterräkning av en himla viktig grej som ligger i hela samhällets intresse: att barn sätts till världen. Det är egentligen obegripligt att inte fler åtgärder sätts in för att komma till rätta med det här – trasiga kvinnokroppar måste kosta staten massor av pengar i förlängningen…

Efter det här träningspasset känner jag inför min kropp lite som jag känner inför min son när han gjort illa sig: Stackars liten – nu ska jag ta hand om dig. 

En egen stund

När man har småbarn är de där ostörda stunderna ganska få. Stunder som jag förut tagit för givet. Att få lyssna på Studio Ett i lugn och ro medan jag lagar middag, att prata med Jakob sammanhängande när vi äter utan att samtidigt torka någons snor eller utspillda mjölk. Att få sitta på toaletten utan att någon sliter i handtaget eller ta en dusch utan att någon absolut måste in och kissa precis samtidigt. Eller ta en kopp te. Dricka en hel kopp kokhett te som inte hinner svalna eller spillas ut eller glömmas bort på vägen. Det händer inte så ofta. Men desto trevligare när det väl händer.

Om du blir mörkrädd av dagens föräldrar...

Det pratas mycket om hur undermåliga dagens föräldrar är. Vi har ingen pli på våra ungarna, tror för mycket på självbestämmande och frihet. Vi är lata, inkonsekventa, ointresserade av regler och hyfs och våra barn är bortskämda, bortcurlade småpåvar

Variationerna på detta tema är oändliga och vevas också regelbundet i media. Senast i raden på temat ”Dagens odugliga föräldrar”  är denna krönika från Expressen. Och folk lajkar och delar den hejvilt. Jag brukar ju rusa till min generations försvar i alla lägen och hävda att vi är mycket bättre än vårt rykte.  Men om jag istället väljer att lyssna på kritiken som framförs. Om jag istället tänker att det som sägs är sant. Då händer det spännande saker. För då måste vi ju gå till botten med oss själva. Hur blev vi så här usla föräldrar? Hur kan det ha gått så snett med oss? Vad är det som har gjort att vi hamnat här?  Jo, vi måtte själva ha haft riktigt usla föräldrar, som misslyckats kapitalt med att uppfostra oss.

För alla som har för vana att beklaga dagens dåliga föräldrar men varit med och uppfostrat vår generation borde det vara obligatoriskt att ägna sig åt i alla fall fem minuters självrannsakan innan man uttalar sig.  Fråga er vad ni har skapat för samhälle? Vad ni gjort fel i er egen barnuppfostran?  Och hur ni tänkt ta ansvar för ert bristande föräldraskap som så totalt verkar ha förstört oss? En hel generation unga föräldrar ni älskar att förfasar er över.

Det tycker jag är en högintressant frågeställning. Och jag skulle verkligen uppskatta om alla dessa debattörer som hudflänger dagens föräldrar kunde ägna några tusen tecken i Aftonbladet och Expressen åt att hudflänga sig själva. Jag vill också gärna se några specielsändningar i SVT Debatt och Studio Ett på temat: ”Hur kunde det gå så snett?” ”Vad gjorde vi för fel?” ”Varför var vi så dåliga föräldrar?”

Jag önskar räfs och rättarting med alla som klagar på dagens föräldrar men själva varit med och uppfostrat vår generation. För vi är en produkt av er. Vårt misslyckade är ju själva monumentet över ert misslyckande.

Och faktum är att om bara hälften av allt ni beskyller oss för är sant – då saknar era synpunkter på barnuppfostran faktiskt helt trovärdighet.

 

 

Läs vad jag skrivit på samma tema tidigare

Problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas

En sträng förälder är en bra förälder

Stund av helhet

Jag sitter i fåtöljen där jag alltid sitter när jag ska amma. Regnet skvalar utanför och himlen lyses upp av blixtar. En middagssoppa står på spisen och i rummet bredvid hörs Bertils späda röst som förhör farfar på allt om vattenbufflar. Vad äter dom? Var bor dom? Varför då farfar? Melker har somnat på soffans ryggstöd och Jakob sitter i köket och läser något, jag vet inte vad.

Men i min famn ligger du och ammar, suckar och småpratar mellan tuggorna. Äntligen är du här och tre är fyra. Det är så rofyllt alltsammans. En stund av helhet och allt jag någonsin kunnat önska mig har jag här.

Barnrumsfavoriter

Planschen med klippdockan Marit! Så fin. Den får hänga på väggen tills Folke är stor nog att leka med själva klippdockan.

Mammas gamla bruna väska, världskartankofferten och de söta Kavatskorna en vänlig bloggläsare skickade mig.

De utskurna bilderna från barnböcker som jag ramat in i loppisfyndade ramar

Och de söta pussel jag fann på loppis härom veckan. Alltsammans barnrumsfavoriter!

Fredagskänslan

Fredag – och fy vad härligt det känns! Solen skiner, huset är nystädat och den här lilla killen på ett strålande humör. I helgen stundar två födelsedagskalas och jag planerar en liten loppistur för att leta rekvisita till mitt nästa bokprojekt. Jakob kommer jobba med jordbruket och jag hoppas kunna sitta en hel del på renskinnet vid husknuten och lapa sol. Sedan lurar jag på att påskpynta lite. Kan liksom inte hålla mig

Hoppas ni får en fin helg allihop.

Blogglistenhits