UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Morsdag

Efter fyra intensiva dagar i Stockholm landade jag hemma ikväll. Obeskrivligt skönt att svänga in på gården och mötas av fågelkvitter kvällssol och tårtkalas. Fin morsdagsuppvaktning! Jag fick en fin ros och ett morsdagspaket från Unicef! Tur att Jacob läser bloggen ibland så att han vet vad jag önskat mig!

 

Den här helgen var klimax för en arbetsam maj och det känns fint att nu äntligen få lägga den bakom mig.

Prinsesstårta med saft och kaffe

Tårthetsen!

Nu har barnen somnat och jag har hoppat i träningskläderna och tänkte ta mig en sväng i skogen. Har bestämt vad mitt sommarlov ska handla om: återhämtning och träning. Återhämtning i form av minimalt med jobb. Träning i form av löpturer och styrka för att tanka mig full med energi!

Hitta kepsen!

Och så kommer värmen och jag hittar inte vårskorna, shortsen, kepsarna och de tunna jackorna. Och Jakob letar igenom nedervåningen och jag irrar runt på vinden och rotar igenom diverse lådor i panik. Samma visa varje år.

Jag vet inte riktigt hur man ska organisera upp sitt hem för att få det friktionsfritt och bra? Speciellt barnkläderna är ett gissel, de växer ju hela tiden ur grejerna, hälften har man lånat ut till någon småkusin och varannan strumpa är kvarglömd på dagis…

Ler och Långhalm

Ja, så är de. Som ler och långhalm. Folke vill göra allting som Bertil gör – och tycker att han är världens ljus och epicentrum. Bertil är en alldeles för snäll storebror som ger bort två av sina fem lördagsgodisar för att lillebror skriker avundsjukt. Så fint med syskon ändå – och jag ser mig själv och min syster väldigt mycket i mina barns relation

Femåringen har fått sina första glasögon och jag fick en liten Woody Allen, eller kanske snarare en Harry Potter. Så fin!

Maj månads alla helger kommer som ständiga överraskningar för mig denna vår – Jaha, är det en röd dag idag också? Är förskolan stängd?

Jag tog pojkarna med mig och åkte till pappa i stan så att Jakob kunde arbeta ostört med jordbruket. Det är så fint att vara hos min pappa. Barnen har lekt på gräsmattan hela dagen, halvnakna och skitiga. Jag har legat i hammocken och blivit serverad massa mat och glass. Bra högtid. Imorgon jobbar jag igen. Inga klämdagar i onödan inte.

Det var i maj när göken gol

Phu vilken natt. Det här lilla monstret bestämde sig för att härja och vara vaken natten igenom. Minns inte sist det hände, vanligtvis sover han 19-07 utan ett pip. Men denna vaknatt gav mig ruskiga flashbacks till hur det var ett drygt år sedan. Tack och lov att detta nu är undantaget istället för regeln.

När jag äntligen kvicknat till imorse kände jag mig så glad för att det nu är maj. Och vilken ljuvlig majdag. Ljummet och solig ute. Bertil är hos en kompis, jag och Folke pysslar på här hemma.

Lekte ni med klippdockor när ni var små? Det gjorde jag. Mamma hade en fin uppsättning från sent femtiotal som jag fick leka med om jag var försiktig. Funderar på om denna plansch ska få sitta kvar eller klistras upp på tjockare kartong och förvandlas till leksak?

Nu sover Folke middag och jag ska byta om och gå ut i trädgården och tvätta av utemöblerna och tömma krukorna på gamla, förruttnade växter. Något demonstrationståg blev inte av för oss idag – men heja alla som är ute och marscherar. Glad första maj!

Att lägga troll och läsa GUD

Det är lite lurigare att få barnen att somna dessa ljusa kvällar. De lägger sig oftast vid sju – men vid sju lyser ju solen fortfarande in i sovrummet. Mörkläggningsgardiner är ett måste i vartenda rum. Ett rejält kuddkrig kör slut på den sista energin och sedan långsam, sövande saga.

- Jag vill läsa den här boken ikväll mamma

- Jaha, du vill läsa barnens bibel?

- BARNENS BIBEL?!! Vad menar du? Den här boken heter ju GUD!!!!

Fick jag höra häromkvällen. GUD är för övrigt en av favoritböckerna. Riktigt rafflande. Speciellt det där med arken och Jesus som spikas upp på korset.

Hemkomst

Kom hem inatt efter två dagar i Vasa. Så himla fin stad och dialekten (HALLÅ DIALEKTEN). Jag och Annakarin hade en fullsatt föreläsning för omkring 300 i publiken. Vi var inbjudna av Vasabladet för att prata Digitalt Entreprenörskap och träffade så många trevliga bloggläsare och andra fina instagramare och bloggare från Österbotten (de har ju en hel drös). Vasabladet gjorde en intervju om vår föreläsning som går att läsa här och bloggaren Saralene recenserade den med många fina ord.

Det räcker med någon dag borta från barnen för att jag ska golvas av hur söta de är och vilja pussa sönder deras feta små kinder och tjocka lår när jag ser dem igen. Imorse när jag kom ner i köket satt Folke i Jacobs knä och läste tidningen och gosade med den ekologiska gosedjursapan Kolwe från Yawama of Sweden. Söt som sockervadd.

På besök i Korogocho

En av dagar vi spenderade i Nairobi åkte vi ut till slumområdet Korogocho där 200 000 människor trängs på en yta av 1,5 kvadratkilometer. Här är trångt, eländigt och farligt. Kriminella gäng styr i slummen och unga flickor blir gravida och smittas både med könssjukdomar och HIV. Vi besökte ett projekt/center som UNICEF är med och finansierar. Där unga flickor får lära sig att säga nej till sex och droger, använda skydd, lära sig om hur könssjukdomar sprids, hur barn blir till och om farorna med HIV.

Vi kom in under en undervisningstimme. Där rådde underbar stämning. Högljudda flamsiga tjejer, precis som vilka svenska tonåringar som helst – med den skillnaden att de flesta redan hade ett eller två barn. Några hade med sina barn till centret då möjligheterna till barnpassning är i princip obefintliga.

På centret jobbar man med att försöka ingjuta stolthet och självkänsla i unga kvinnor. De kommer ofta från trasiga familjer, har kanske blivit slagna av sina föräldrar som dessutom ofta missbrukar. Några av dem är föräldralösa. Många har sexuella relationer för att det är första gången i livet som de blir bekräftade av någon. Eller så säljer de sex för att ha råd att köpa mat till sina familjer.  I will say No because I love my life more than my boyfriend var ett mantra som upprepades under lektionen

De ses några gånger i veckan för undervisning och nu har tjejerna börjat med hemgrupper där möts hemma hos varandra och samtalar. Även om centret inte når alla unga kvinnor i slummen så undervisar dessa tjejer i sin tur sina vänner. Så det som lärs ut på centret sprider sig som ringar på vattnet.

Tyvärr är det här en typ av verksamhet som kan vara svår att få finansiering till, berättade en representant från UNICEF. De flesta länder vill bidra till vägar och husbyggen. Sådant som ”syns”. Medan den här typen av verksamhet hamnar i skymundan.

Glädjande nog berättade de att just Sverige är välvilligt inställda till värdebaserade projekt som dessa. Själv tyckte jag mig märka vilken otrolig skillnad det här centret gör för de unga kvinnor som tar del av projektet. De är stolta, talar med hopp om framtiden och gemensamt för tjejerna jag mötte var att de ville bli självständiga och inte vara beroende av män. Eftersom män ofta har svikit dem.

En av flickorna jag träffade heter Prudence. Hon är sjutton år och har en tvåårig dotter. Pappan till barnet finns inte med i bilden. Hon slutade skolan när hon fick barn men drömmer om att bli sömmerska och kunna hjälpa till att försörja sin farmor, alla syskon och sin dotter.

Prudence hade inte en aning om hur barn blev till innan hon själv blev gravid. Jag frågar hur hon tänkt göra med sin dotter när hon växer upp?  Prudence säger att hon kommer göra allt annorlunda.  Jag tänker berätta för min dotter om allt jag inte fick veta – så att hon kan fatta andra beslut än jag gjort. När vi frågar  vem som är hennes förebild i livet berättar hon att det är den nuvarande presidentfrun och en kvinnlig politiker som aspirerar på att bli president.

Tvåbarnsmamman Mary var också på centret. Hon hade med sig sitt yngsta barn dit – och det var världens mysigaste lilla tjej. Mary blev förskjuten av sin mamma när hon blev gravid med sitt första barn. Då fick hon bo på gatan. När hon väntade sitt andra barn fick hon tigga och be att få komma hem till sin mamma igen, som bor i ett plåtskjul i slummen. Mary går hon inte i skolan men skulle vilja börja igen. Hon vill bli självständig och kunna försörja sig själv och sina barn.

Centrets insatser riktar sig till unga kvinnor. Precis som så ofta med bistånd är det mest effektivt att hjälpa kvinnorna. Men det betyder att en del unga män blir arga och känner sig förfördelade. En av centrets verksamheter är därför att dela ut kondomer.

King of Kondoms går runt i slummen och delar varje dag ut 10 000 kondomer samtidigt som han undervisar män om sexuellt överförbara sjukdomar och riskerna med HIV. En av de som jobbar på centret berättade att ett stort problem är alla uttråkade och arbetslösa män som är gjort sex till en hobby. Tillgången på pengar är liten i slummen  - men de som oftast har kontanter är männen. De har betydligt fler arbetsmöjligheter och kan hitta tillfälliga påhugg. Männens tillgång på pengar och kvinnornas behov av pengar leder till att många tjejer prostituerar sig.

Dagen vi spenderade i slummen var omvälvande för mig. Både hopp och förtvivlan. Här görs ett otroligt viktigt arbete – som verkligen uppskattas av många som bor i Korogocho. Samtidigt är nöden enorm.

Jag önskar att jag kunde åka tillbaka om några år och veta att livet ordnat sig till det bättre för Prudence, Mary och de andra unga tjejerna. Men det finns så många fallgropar på vägen. Så många hinder för ett bättre liv. Men går tjejerna i skolan och lyckas hålla sig ifrån droger och oskyddat sex finns det hopp för framtiden. Fast då måste vi hjälpa till med ekonomiska medel också. Varenda krona behövs.

Det häftiga med UNICEF är att de jobbar så storskaligt med övergripande, långsiktiga projekt. Det är precis vad som krävs för att kunna göra skillnad.

(Flickornas namn är ändrade och deras ansikte syns inte på bilderna. Det är en säkerhetsåtgärd för att de inte ska råka illa ut för att ha pratat med oss. Fotograf Dan Lapp och Ingeborg Ekblom)

Om barnen och nätet

Brukar få en del frågor om hur jag tänker med att visa mina barn i sociala medier. Ja, hur tänker jag egentligen? Jag har i alla fall ingen sådan där policy att barnen inte få vara med. Jag väljer däremot bort direkta porträttbilder på mina barn där de ler och kollar in i kameran. På något sätt känns det för nära.  Men annars får de gärna vara med i måttliga mängder.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

Mest bilder har jag haft på barnen när de varit bebisar och sedan blir det allt färre. Kanske kommer jag i takt med att barnen blir äldre göra vissa av mina gamla blogginlägg privata så att man inte kan läsa dem om man inte loggar in. Då finns de kvar för mina barn och mig själv att läsa om jag vill – men inte till allmän beskådan. Inte för att det finns något att skämmas för utan kanske för att det är skönt för ett lite större barn med mindre exponering från sin bebistid. Fast vi får se vad tiden lider – det visar sig hur det blir.

Vi pratar mycket om att skydda våra barns integritet på nätet och den diskussionen är oerhört viktig. Jag är glad för alla som fattar medvetna beslut – vad de än må landa i för val. Däremot glömmer man något i den här diskussionen. Vad som också finns att vinna.

Jag som har förlorat min mamma och alltså inte kan fråga henne om vad hon gjorde när vi var små, hur hon tänkte under bebistiden, hur vardagen såg ut, vad vi hade på oss. Jag hade ju betalat en miljon för att ha fått läsa en blogg som min mamma skrev när jag var liten. Jag skulle dö av lycka ifall jag kunnat ta del av mer om vår vardag än några spridda anteckningar i Första boken om mig.

Det som känns läskigt och laddat just nu förändras med tiden. Bland de barn som föds idag kommer i princip alla att finnas på bild på nätet. Jag känner mig väldigt lugn med de beslut jag och Jakob tagit kring våra barn och nätet. De är fint och respektfullt porträtterade. I takt med att de blir större och mer av individer figurerar de allt mindre. Och framförallt har vi alltid möjligheten att välja om. Fatta nya beslut ifall de gamla besluten börjar känns obekväma.

När man inte orkar höra

Hej Clara! HUR klarar du som HSP dessa stojiga smårbarnsår. Själv får jag ont i kroppen och bara vill gömma mig när mina två kommer loss och gråter/skriker/stojar/tjoar i munnen på varandra. Jag behöver tystnaden så mycket. Hoppas på ett inlägg om praktiska sätt att hantera ljudnivå 

Med vänlig hälsning,
En läsare och Clara-fan

Hejsan! Jag lider med dig. Det är inte helt lätt att orka med under småbarnsåren när man har HSP-personlighet. (Läs på mer om vad HSP-personlighet innebär ni som inte vet). Mitt bästa tips har varit något så enkelt som öronproppar och hörselkåpor. Det kanske låter knäppt men redan när Bertil var bebis hade jag öronproppar i. Inte så att jag inte hörde honom alls – men så att ljuden dämpades. Det gjorde mig till en mycket lugnare förälder. Bebisskrik väcker ångest/obehagskänslor i de flesta föräldrars kroppar och har man dessutom problem med starka ljud så behöver man skydda sig för att det inte ska bli övermäktigt.

Sedan tycker jag att man ska understryka att barn inte behöver skrika heller. Alltså man ska inte ta på sig öronproppar för att barnen är så högljudda hemma att man inte står ut. Barn mår inte heller bra av allt för mycket stoj. Det handlar om att öva på att ”prata med små bokstäver” i kombination med att ha öronproppar för att filtrera bort ljuden ännu mer.

Jag har haft tinituskännngar sedan jag gick musiklinjen på gymnasiet – så jag är väldigt rädd om mina öron. Jag använder öronproppar när jag reser, när jag går på stan, när jag  handlar mat etc. Det går inte att beskriva hur mycket mina öronproppar betytt för att jag inte ska förlora förståndet av alla ljud. Det hjälper mig också att jag jobbar hemma själv i tystnad vilket ger mycket lugn för öronen. Jag använder sådana där fula gula proppar men överväger att gjuta riktiga proppar som sitter bättre.

Sedan kan man ju bli trött på sällskap när man har små barn. I alla fall om man har ett jobb där man måste umgås med folk och sedan umgås med sin familj hela kvällarna. Det låter ju sorgligt men det kan göra en väldigt trött. Jag tror på att hitta sätt att skärma av sig i vardagen. Mina skogspromenarder hjälper en del. Och när jag pendlar brukar jag ta med en tunn sjal när jag sitter på tåg eller långfärdsbussar. Den hänger jag över huvudet ungefär som om jag skulle sova. Det ser inte klokt ut – men det gör det till mitt eget lilla universum där jag får vara ifred. Jag letar generellt upp de lugnaste platserna i varje lokal där jag befinner mig. Det brukar hjälpa ganska bra. Kanske går det inte/vill man inte avskärma sig från ljuden av sin familj – då kanske det är klokt att avskärma ljuden i alla andra sammanhang för att orka med familjetiden bättre.

Hoppas det löser sig så att du får lite avlastning för dina stackars öron och din själ.

Blogglistenhits