UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Skärmtiden?

Jag är nyfiken på det där med att ha en bestämd skärmtid för barn. Har ni det? Vi kör med totalt max en timme per dag av filmtittande/spelande på paddan för storbarnet. Någon teve har vi inte så det är paddan som är populärast hos oss. Och jag gillar inte när Bertil sitter hukad framför skärmen med gamnacke, fullkomligt försjunken och frånkopplad omvärlden. För det påminner nämligen om mig själv och mitt allt för myckna mobilscrollande.

Jag vill ju att han ska leka och röra på sig – inte sitta framför en skärm dagarna i ända. Men det kräver ju lite mer av mig för skärmen är en himla smidig barnvakt. Och jag vet att så fort jag själv kollar mobilen vill barnen också kolla saker. Mitt beteende är i högsta grad smittsamt. Så istället för att moralisera över att barnen dras så mycket till skärmarna försöker jag bestämma mig för att själv välja bort skärmen. Dock är det ganska svårt för skärmar av olika slag är precis lika hypnotiserande för oss som för de små. Hips vips har man surfat bort en timme av sin kväll på kattklipp, arga krönikor och diverse amerikanska mat-instagramare!

Jag är nyfiken på hur alla ni bloggläsande föräldrar gör? Hur mycket får era barn sitta vid skärmar och hur funkar tidsbegränsningarna?

Grus i maskineriet

Det mest otillfredsställande som finns är att inte leva som man vill leva. Inte göra det man vill göra. Jag vet inte om jag är överkänslig eller bara bortskämd – men jag är sjukt dålig på att stå ut med den känslan. Att det finns något annat som jag hellre vill göra – men som jag inte gör. Som nu. Jag och Anna pratade om att åka till mormor i september för att fiska och hänga med henne. Men dålig planering och lite för mycket att göra med mitt jobb har gjort det omöjligt. Trots att det sliter i hjärtat av längtan efter att åka dit. Varför gjorde jag det så dåligt för mig själv när jag istället kunnat göra det bra? Och varför planerade jag in så mycket jobb den här hösten när jag hade kunnat avboka hälften? Så dumt och så frustrerande i backspegeln.

Jag kan ibland känna mig som en bluff här på bloggen när jag skriver om downshifting och att vi borde ta det lugnare samtidigt som jag i vissa perioder nästan går på knäna av min arbetsbörda. Fast jag har i och för sig aldrig påstått att det är lätt att välja ett enklare liv. Det kräver en massa svåra beslut som inte alltid är självklara att fatta. I vissa perioder lever jag som jag lär och vill, men i andra perioder är det precis tvärtom. Dessa perioder påminner mig om varför jag ändå strävar efter att downshifta…för det är fasen inte kul att stressa.

Jag kämpar. Hela tiden från ett dike till ett annat. Att hitta den där sabla balansen som är så svår, för att inte säga omöjlig att uppnå. Speciellt när barn finns i bilden som plötsligt blir förkylda och kräver fem dagars extra vård och omsorg så att mitt välplanerade, luftiga schema plötsligt blir betydligt svårare att genomföra.

Men jag vill ju leva ett  liv där lite vabbande inte är någon katastrof – utan till och med härligt. Där det finns marginaler för allting. Marginaler för struliga barn och trötta föräldrar. För sjukdom och för sömnlösa nätter. Där lite grus i maskineriet inte orsakar en katastrof utan är just det – bara lite grus i maskineriet.

Jag strävar på för att komma dit, till marginalerna. Även om det hackar lite mer än vanligt i motorn just nu.

Sin plats i syskonskaran

Det är inte dumt att vara tvåbarnsmamma. Den stora skillnaden mot för det första barnet är lugnet. Med Bertil ville jag bara att han skulle växa så att jag fick se honom gå, höra honom prata, kunna läsa roliga barnböcker för honom och få höra hans kloka filosoferande. Med Folke har jag inte alls lika bråttom. Han får gärna vara en liten bebis ett bra tag till. För nu har jag ju både en ettåring och en fyraåring och det är en fin kombination.

Det sköna med att ha fått ett andra barn är att jag känner igen faser och perioder och med större säkerhet vet att de går över. Faser passeras. Och fort går det i regel! Till exempel vet jag att ettåringar är ganska jobbiga och att det i backspegeln är den ålder jag gillar minst på barn (om man nu får säga sånt…) Den åldern passar liksom sämst ihop med min personlighet. Men jag vet också att de hips vips blir arton månader och hamnar i en alldeles fantastisk fas som passar mig utmärkt.

Nu sedan jag fått egna barn har jag till fullo fattat hur mycket en människa präglas över vilken plats i syskonskaran den får. Att komma först till en familj som längtar efter att man ska bli stor, eller komma sist i en barnaskara där alla vill att man fortsätter vara liten. Själv är jag en lillasyster och känner igen mig  så mycket i Folke och min storasyster i Bertil. Han är precis lika snäll, generös och undervisande som min storasyster alltid varit.

 

Vad ska man ta sig till?

Ibland får jag lust att ta en vit månad när jag hör hur pigga, glada och utvilade människor som slutar dricka blir! Själv lever jag ett vitt liv men känner mig lika trött och mosig för det. Kan också känna en enorm lust att sluta röka. När man hör hur syreupptagningen förbättras på bara någon dag och hur smak och luktsinnet förstärks och hyn blir fantastiskt. Själv röker jag ingenting och tycker ändå att jag är konstant täppt i näsan och hyn är det inte mycket bevänt med.

Jag tränar, äter nyttigt och varken röker eller dricker men inte känner jag mig så särskilt sund, duktig eller energifylld för det. Vad ska jag ta mig till? Är det småbarnslivet som spökar? Som gör att orken är låg och att jag helst av allt bara vill ligga på en soffa och moffa chips? Å andra sidan var jag inte särskilt mycket piggare innan jag fick barn. Även då var jag ganska trött och bekväm av mig.

Vad ska man ta sig till? Bara att acceptera att människan är ett trött djur? Som koalabjörnen fast på två ben? Eller finns det något man kan göra? Dopa sig med massa järn?

Rekreation

Innan jag fick barn tänkte jag inte så mycket på rekreation. Jag bara tog mig den tid jag behövde för att göra det jag måste för att må bra. Men nu måste jag göra det aktivt för att det ska bli av. För att jag ska komma ihåg att fylla på Clara-kontot. Med rätt saker dessutom. Tänker på de saker jag får energi av

- Att baka

- Att möblera om och pyssla på här hemma

- Promenader i skogen – eller egentligen vart som helst. Däremot är löpning inte rekreation för mig. Min träning är mer som ett jobb som ska utföras. Som visserligen ger energi men också tar massor

- Att läsa böcker. I motsats till att kolla internet och instagram som jag snarare blir stressad utav

- Att laga mat (när jag inte har ont om tid)

- Hålla på i trädgården

- Rita

- Plocka bär och svamp

- Umgås med kompisar

- Se på bra serier

- Skriva dagbok

- Lyssna på musik och dricka te och ligga och tom-stirra ut i luften när ingen är hemma eller alla sover

 

Ska försöka påminna mig om att göra något av allt detta nästa gång jag är uttröttad – istället för att fastnar i Facebookscrollande eller insta-gluttande.

Att få bli trött

Åh vilken lång dag – och jag har arbetat och gnott från morgon till kväll. Barnen är fortfarande hos sin farmor så jag är själv hemma. Det finns en frihet i att ha fått arbeta en hel dag i högt tempo. För det utmanande med att vara barnledig är att man varken kan slappa eller köra på i högt tempo. Istället nöter man på i en sakta mak som gör en både trött och frustrerad på samma gång. Så den tröttheten som övermannar mig efter en superintensiv dag med massa kroppsarbete – det är en befriande trötthet. Fri från den vanliga frustrationen över att inte hinna det jag vill hinna – och sedan inte orkar när jag väl får tid.

Men imorgon kommer småttingarna hem igen och det ska bli riktigt roligt. Sedan stundar sommarlovets sista dagar innan vardagen drar igång igen. Liiite skönt ska det nog bli, när jag verkligen känner efter!

Den så kallade "semestern"

Den så kallade ”semestern” tär på många småbarnsföräldrar. Hela långa året har man kämpat med magsjukor och förkylningar och påklädningar och jobbpendlingar. Och på några futtiga sommarveckor ska man sedan hinna vårda sitt äktenskap, umgås med sina (stundtals mycket uttråkade och frustrerade) barn samt hinna både sola, bada, träna och renovera huset. Kanske är man också fast i någon sommarstuga med släktingar man skulle må bättre utan. Det är som upplagt för besvikelser.

Förra sommaren gick jag ofta och längtade bort. Bort från min stora mage och otympliga kropp. Längtade efter Folke som snart skulle komma. Samtidigt tänkte jag med bävan på den här sommaren då jag visserligen inte skulle ha en stor mage – men å andra sidan en vild ettåring. Lite oklart vad som är arbetsammast.

Jag har varit så fruktansvärt trött hela den här sommaren och känner mig ärligt talat inte ett dugg piggare efter en månads semester. Det tror jag att många småbarnsföräldrar kan känna igen sig i. Till på köpet ska folk som inte haft småbarn på många decennium komma med välmenande råd i stil med ”passa på att njuta av bebistiden för den är snart förbi och då ångrar du att du inte njöt mer av den bästa tiden i livet…”. Snacka om att stjälpa istället för hjälpa och dessutom påföra skuld! Inte nog med att småbarnsföräldrar är trötta och slitna – de förväntas samtidigt njuta av det eftersom det tydligen är det bästa livet har att erbjuda.

Mitt sätt att komma runt dessa känslor är att försöka tänka att sommaren inte är ett sommarlov när man har småbarn. Utan bara en lite annorlunda vardag. För om man tror att man plötsligt ska få eoner av energi och ork bara av att själva lönarbetet upphör så blir man besviken. Det får man nämligen inte. Semester betyder faktiskt bara att man ägnar mindre tid åt lönearbete och mer tid åt hemarbete. Och det är såklart fantastiskt att få hänga massor med sin familj –  men okomplicerat och enkelt är det inte.

Sommaren kan i bästa fall användas som en tid att få perspektiv på sin vardag. Vad som funkar och vad som inte funkar. Och ifall man har möjlighet också prioritera om lite inför jobbstarten. Själv sitter jag och avbokar många jobb och skjuter upp storslagna projekt jag hade tänkt att påbörja i höst. För min ”semester” har fått mig att känna att jag den här hösten behöver en lite lugnare vardag med färre jobbutmaningar. Det är utmaning nog att ta hand om två barn och hantera att vi numera har ett jordbruk och två företag och lever i ett renoveringsprojekt.  Jag måste liksom inte addera fler projekt till den ekvationen.

Den insikten är vad min ”semester” har lett fram till. Och vila får jag väl göra när småbarnsåren är slut. Och då lovar jag att småbarnsföräldrar som upplöses av trötthet aldrig från min mun kommer höra att de just nu upplever ”den bästa tiden i sitt liv”.

Folkes födelsedagskalas

Den här tiden för ett år sedan var jag tämligen irriterad och övervänt på att ungen aldrig föddes och dagarna bara gick.  Men så hej hopp nästa morgon så vaknade jag av värkar och bara visste att det var nu det skulle ske. Idag – en dag för tidigt – firade vi Folkes ettårsdag med ett himla kalas och 21 gästande släktingar

Vi hade bakat hallongrottor, kaffekyssar, kanelbullar, chokladbollar och tre sorters tårtor. Tog nästan i så vi sprack och som tur var räckte fikat och blev över!

Folke var dresssad i samma outfit som Bertil hade på sitt ettårskalas. Men den här stackars ettåringen hade jag helt glömt bort att köpa present till. Det hade däremot gästerna ombesörjt.

Fast vad ska man ge till en lillebror vars storebror redan har allt och lite till?

Jag dukade med lite blandat pastelligt porslin och dekorerade borden med ängsblommor och diverse fynd från vår skraltiga trädgård

Anna var en bra hjälpreda under kalaset!

Sedan fikades det och lektes i flera timmar…

Serpentiner, loppisfyndad vas från Upsala Ekeby och Jakobs lillasyster Johanna

Bertil och Juni var kittade i matchande outfits!

Utespan mot hönsen och växthuset

När kalaset tog slut var jag så trött att jag blev liggande resten av kvällen i sängen. Håhåjaja. Men det går förstås inte att jämföra med hur trött jag var vid den här tiden för precis ett år sedan. Tack och lov att jag aldrig behöver vara med om några fler förlossningar….!

Frågan

Jag undrar om inte Bertil blir påverkad av andra barn (på förskolan exempelvis) att inte ha på sig kläder som anses flickiga? Min son är fem och även om han får ha på sig det han vill så skulle han aldrig vilja ha på sig såkallade flickkläder. Det går i actionfigurer och kläder som anses vara coola. Han är nog också påverkad en del av tv och youtube, låter du Bertil se på det? Jag är imponerad av att han ser ut och leka med bara ordentliga leksaker (inte plastiga spiderman och turtels) och inte har fula gubbar på kläderna.

 

Jag har fått den här frågan några gånger så jag tänkte förklara lite hur vi tänker. För det första – vi har alla möjliga kläder hemma. Både poliströjor och piratkläder, prinsesskjolar och massa klänningar! Och de får han välja fritt mellan. Vissa dagar har han drakkläder och vissa dagar har han sommarklänning. Hittills är det inga vuxna eller barn som anmärkt på hur våra barn klär sig. Någon gång i framtiden kommer han säkert att välja annorlunda och då får han förstås göra det. Jag kommer inte tvinga honom att bära vare sig det ena eller andra. Men det känns viktigt att möjligheterna till val finns. Hur ska man veta om ens son gillar blommigt om han inte har något blommigt i garderoben?!

Gällande kläder med actiongubbar/superhjältar etc så är det ingenting jag köper hem.  Jag och Jakob bär själva inte kläder med loggor och reklamtryck så det är inget vi skulle köpa till barnen. Gillar inte riktigt känslan att de ska gå omkring och göra reklam för multinationella företag. (Inte för att jag på något sätt moraliserar över att andra föräldrar tänker annorlunda i frågan)

Vad som räknas som ”ordentliga” leksaker är nog olika för alla föräldrar. Så jag är lite osäker på exakt vad du syftar på. Men vi har medvetet försökt välja andra material framför plast vad gäller leksaker. Ett undantag är dock en hiskelig dinosauriesamling  -  då han älskar just dinosaurier! Och Lego såklart. Just actiongubbar är inget vi köper – vi fick ärva ett gäng från när Jakob var liten men de plockade vi faktiskt bort. Mest för att plasten i 30 år gamla leksaker kan vara rätt skum. Men också för att actiondockorna ledde till tämligen enahanda lekar.

Angående filmer som påverkar barn  (vilket jag är övertygad om att de gör) så har vi ingen teve. Något jag tycker jag är jätteskönt! För då har vi större möjlighet att välja ut vettiga barnprogram och risken är inte lika stor att han bara blir sittande framför något vi inte aktivt valt. Sedan är ju könsstereotypa barnprogram snarare regel än undantag. Så det gäller ju att sålla litegrann.

Slutligen tycker jag ändå inte att man ska överdriva risken av ”fel” sorts leksaker för barn. Ett barn kommer leka krig med barbiedockor om det är krig hen är sugen på att leka. Istället för att moralisera så mycket över barns krigslekar kan vi ju grubbla över om det inte vore bättre att vi vuxna slutade kriga så mycket?

Blogglistenhits