UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Ettan och tvåan

Alltså den här killen – som sitter själv nu och har upptäckt det fina med att plocka klossar i och ur en låda och igår lärde sig klappa händerna. Jag känner mig helt perplex när jag tänker på det. För när Bertil var sju månader tyckte jag att det hade gått så långsamt! Varenda fas hade nogsamt registrerats och alla steg såsom vändning, första smakportionen, första leendet och allt däremellan var liksom inbränt i minnet. Nu med Folke? Nu minns jag ingenting. Han har vuxit upp framför näsan på mig medan jag vikt strumpor, bytt blöjor, läst böcker med storbarnet och lagat oändliga mängder mat. Det låter nästan lite sorgligt när jag säger det fast det känns inte sorgligt. Det känns bara att jag är en tvåbarnsmamma den här gången. Och egentligen är det ju Folke som har dragit vinstlotten för han fick en mamma som övat på att vara förälder i fyra år medan Bertil fick totalt oerfarna föräldrar – 23 och 24 år gamla.

Tvåbarnschocken

”Kan du inte skriva om hur det är att bli fyra i familjen? Vi funderar en del på det. Googlar tvåbarnschock. Några möter den, andra inte. Du skrev i ett inlägg om att vara trött. Kan det inte vara en naturlig av att ha två små barn, med olika behov?”

Ja hur är det att ha två barn istället för ett? Jag kan ju inte svara på den frågan på något objektivt sätt. Jag kan bara säga hur det varit för oss. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bävade för den omtalade tvåbarnschocken.  Grubblade och gruvade. Men sedan när tvåan kom då fanns där ingen chock. Jag har inte blivit ett dugg chockad. Bara chockad av hur lätt det gick. I alla fall jämfört med ettan.

Men med första barnet skulle jag ju bli mamma. Det var en smärtsam omställning på sätt och vis.  Jag har i efterhand insett att jag nog blev lite ettbarnschockad. Även om jag inte tyckte det då. Men att bli mamma var en sådan otrolig omställning för mig. Så mycket kring min egen personlighet som jag fick lära mig hantera. Så mycket jobbigt som kom upp kring mammas död och hur jag har mått ända sedan dess.

Men nu är jag ju redan mamma. Den biten kan jag. Jag är van att sätta barnet först och ständigt tänka utifrån barnets behov. Den här gången skulle jag inte bli mamma utan bara få ett till barn. Och det har varit mycket lättare! Bertil  har ju lärt upp mig till en kompetent förälder så den här gången behöver jag inte lära mig det utan  kunde fokusera på bebisglädjen. Dessutom var det väldigt bra att jag och Jakob var hemma med båda barnen på heltid första fyra veckorna för att sedan dela på föräldraledigheten. Tror att det har minskat risken för syskonrivalitet och annat som förstås kan vara jobbigt.

Den här gången vet jag en massa saker jag inte riktigt kunde förstå då. Att bebistiden är så himla kort. Att man inte dör av trötthet. Att kärleken får en att orka. Att det inte är så jäkla noga. Att jag är en bra mamma. Att det som är svårt nu blir lättare med tiden och det som är lätt nu kanske blir svårare – men det får man lösa när den dagen kommer.

Saker som varit lättare än förra gången

- Att kroppen tog mindre skada av den här förlossningen

- Att amningen pg av rutin gick lättare och såren och blåsorna försvann på en vecka istället för sex.

- Att jag inte var traumatiserad av min förlossning

- Att jag kan det mesta som rör det vanliga bebislivet den här gången

- Att jag och Jakob gjort en ännu tydligare plan för ett fungerande bebisliv

- Att jag är allmänt härdad av att ha haft barn i fyra år

 

Saker som varit svårare än förra gången

- Sömnen. Även om båda våra barn sover bra är det ju ändå två barn istället för ett som potentiellt kan strula

- Att den här graviditeten var så mycket värre än den förra graviditeten.

 

Hur var det mer er? Blev ni enbarnschockade eller tvåbarnschockade? Och ni som har ännu fler barn – vad händer efter tvåan? Hur känns det då? Är så nyfiken på att läsa era berättelser!

Söndagssyssla

Den här lillkillen är min bästa bakkompis! Tycker att det är så kul att pyssla ihop och jag ser på honom att han tycker att det är så kul att faktiskt ”göra nytta”. Göra något på riktigt liksom.

Och sedan säger han ”Mamma jag är jättebra på att baka” och det är ju sant och framförallt är inställningen så himla skön! Det man tycker att man är bra på blir ju omedelbart roligare.

Det bidde semlor idag. Och jag kunde inte hålla mig så jag åt två stycken. Dock ingen med hetvägg för den sparar jag till på fettisdag

Jag gör alltid mandelmassan själv. Hittade inte igen min mandelkvarn så jag körde den i matberedaren istället. Gillar stora bitar som liksom blir lite ”bitiga” i konsistensen! Jag orkar inte hålla på och skålla och skala mandeln utan kör i den hel i mixern med lite socker tills det blir till en smet! Man kan få köra några minuter för att det ska binda ihop ordentligt.

Pannkakstårtan

Idag är ju Bertils födelsedag. Men eftersom vi fortfarande är hemma sjuka försöker vi hitta på lite roliga stillsamma saker att sysselsätta oss med. Som att göra pannkakstårta!

Bertil gjorde smeten (med lite assistans) och jag stekte och sedan la vi ihop travar med grädde, sylt och bär. Fler än ett ljus gick inte ner i tårtan även om födelsedagsbarnet är fyra

Sedan spårade önskemålen ur litegrann så då blev det tomtebloss och Sjörövarfabbe på högsta volym och Folke gjorde sin pannkakspremiär och Melker snodde i ett obevakat ögonblick åt sig en halv trave. Nu ska jag bara ta itu med disken för sånt befattar sig inte fyraåringen med tyvärr.

På bättringsvägen

Idag känns sjukan lite bättre för oss alla. Liksom humöret då vi inte gör annat än att vila oss (och vika sanslösa mängder tvätt). Jag muntrar upp mig med småkakor och enorma mängder kaffe. Drack aldrig kaffe innan jag fick Folke typ. Men som tvåbarnsmorsa känns kaffe som den perfekta drogen. Massa grädde ska det vara i också!

Den här sexmånadersspädisen – vilket solsken han är! Så glad och trygg och lättroad.

Och hans storebror är duktig på att aktivera honom. Här gör han sitt bästa för att lära honom yoga. Som han i sin tur har lärt sig av pappa yogaläraren. Om jag gör någon yoga? Nä, kan faktiskt inte tänka mig något tråkigare. Även om jag som är smidig som ett kylskåp förmodligen är den som behöver det mest av alla.

Struldagar

Jag hade deadline på ett jobb idag så jag hade planerat att plåta med Folke närvarande då Jakob jobbar. Lite besvärligt men det går om jag förbereder mig noga.  Jag kände mig dock väldigt sjuk när jag vaknade och sedan visade det sig att även Bertil var hängig så plötsligt var det en lite mer komplicerad ekvation att få ihop. Sjuk, med sjuka barn och samma fotojobb att fixa ändå.  Eftersom vabb inte är ett begrepp som existerar som egenföretagare. Ej heller sjukskrivning.

Eller som förra veckan när jag hade en särskilt stressig dag och flera viktiga samtal att ringa gick Melker bara gick runt och spydde överallt eftersom han ätit något olämpligt. Det enda jag gjorde vara att torka hundkräk samtidigt som jag hade telefonkonferens och försökte verka fokuserad. Eller som innan jul då jag hade ett skypemöte inför ett tevejobb jag kanske ska göra och Folke började skrika och gråta. Då fick jag langa fram bröstet under mötet. Och det gick väl fint ända tills Folke kräktes rakt ner i min urringning. Jahapp. Så mycket för den seriositeten.

Visst är det härligt med friheten företagandet ger. Och visst är det skönt att kunna jobba hemifrån. Men det här är också en del av verkligheten. Det kan vara bra att komma ihåg ibland.

 

Förresten! Har en ny P4 Spaning redo att lyssna på. Och lyssnar gör man här. Det handlar om 80-talet!

Det stora kalaseriet

Å vad vi har kalasat idag! Kalasat tills vi blivit alldeles snurriga (och ärligt lite illamående av alla sötsaker!)

Eftersom Bertil och Jakob fyller dagarna efter varandra firar vi dem samtidigt. Perfekt för Jakob att hamna lite i skymundan, han som hatar ståhej kring sin egen person.

Igår dekorerade jag och Bertil hela köket med girlander, serpentiner och ballonger. Mycket skare va!

Alla fina paktet

En färgsprakande kalasbukett

Fikabuffén till efterrätt med bland annat gräddtårta, chokladbollar, kanelknutar och hallonkakor.

Bertil öppnade presenter

Och fick sånt han hade önskat sig

Tycker att det är fint att servera kakor i skåla istället för på fat. I skålar känns de lite mer som smågodis! Hela dukningen gick i pasteller av olika sort! Duken är en gardinkappa jag funnit på loppis. Skulle verkligen velat ha den som klänningstyg!

Folk var finklädd i en sjuttio år gammal skjorta och jag i förra säsongens Maria Westerlind

Sprutande eld vill man ju ha på kalas!

Gräddtårta med hallonsylt, marsansås, mosad banan och grädde som fyllning. Som mamma brukade göra den.

Nu ligger jag helt sockerbakis i sängen och försöker hålla mig vaken någon timme till. Lillgrabben somnade med sina presenter bredvid sig i sängen. Precis som det ska vara när man fyller fyra!

Kalasfixeri

Näste vecka fyller Bertil år. Fyra år ska min storkille bli och den här helgen ska vi ha kalas. Jag har funderat lite över upplägget – om vi ska ha ett barnkalas kanske – men i år blir det faktiskt bara familjen och Bertils bästis Ada tänkte jag. Vi har ju så himla stor familj här i Umeåtrakten som gärna vill vara med och fira så vi blir jättemånga ändå! Men nästa år sätter vi bestämt igång med barnkalas.

Jag tycker verkligen att Bertils födelsedag har gjort hela februari roligare och soligare. Och så är jag barnsligt glad över att Folke är född i juli så att jag får ordna både sommar och vinterkalas. Idag är Bertil ledig från förskolan och hemma med mig och Folke så idag ska vi baka och fixa för kalaset tänkte jag!

(Bilderna är hämtade från Bertils tvåårsfirande. Tomteblosstårta – vad kan vara bättre än det lixom)

Krypin

Jag har visat bilder från Folkes rum förut men någon undrade hur vi egentligen få plats med allt på detta utrymme och exakt hur trångt det verkligen är. Ja så här trångt ungefär. När jag står i ena ändan av rummet ser jag det här framför mig.

När jag ställer mig framför spjälsängen och fotar åt andra hållet ser jag det här.  Litet värre med andra ord men så mycket mer plats behöver man inte när man är liten. Faktiskt.

Och hans lilla rum ligger precis innanför vårt sovrum. Det känns tryggt tycker jag. Nära nog för att höra men inte för att störa. Nu sover Folke sina lurar där och sedan en månad tillbaka sover i sin egen säng. Efter några rejält struliga veckor strax innan jul har vi fått ordning på sömnen så nu sover han mellan 19-07 ungefär. Samma tider som storebror. Vissa nätter sover han rakt igenom och andra vaknar han till en gång så att vi får trösta och stoppa om honom. Nappen som jag tyckte var toppenbra första månaderna har vi plockat bort nu eftersom att den störde nattsömnen när den flög ut.

Det som är kvar att göra i det här rummet (och alla andra på övervåningen) är att slipa golven och ta bort den gamla fernissan och istället få fram skurgolv. Kanske blir det marsprojektet här hemma. Vi får se vad vi orkar med.