UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Första sommaren

 

Min fina lilla kille som snart fyller ett och upplever sin första sommar. Allt är så spännande. Att krypa i gräs. Att suga på en kotte. Att känna vinden mot naken kropp och håret som rufsar sig. Höra humlor och fåglar och bli bländad av sol och blöt av regn. Känna doften av björklöv, hägg och syren.

Det är fint att få gå bredvid och se alltsammans

 

Ballongtipset

När ungarna skriker -Vad ska vi gööööra? Vi har inget att göööra! Då tar man fram en ballong. Först blåser man upp den utan att knyta. Sedan släpper man den så att den far som en projektil genom rummet. Det kan man roa sig med i bortemot en timme ungefär.

Sedan blåser man upp ballongen och gnuggar den mot håret och visar magin när den fäster på väggen! Slutligen bollar man med den och leker inte nudda mark. Det finns ingen hejd på hur kul det är för en fyraåring. När man tröttnat på leken så pangar man ballongen och det är det roligaste av allt. Klart slut!

Den här våren har förresten varit så kall att jag fortfarande kan plocka blommande pärlhyacinter i rabatten. En av få fördelar med iskalla vårar!

Nationaldagen

Den här nationaldagen har regnet vräkt ner och något firande har det ju inte direkt varit tal om. Jag började dagen med en löptur med min kompis Charlotte  - sedan har jag pysslat på här hemma medan Jakob och Albin har stängslat åt grisarna. De ska få flytta ner till ån som rinner genom byn så att det inte blir så mycket vattenbärande som det är för tillfället.

Folke har fått en gunghäst som både kan gunga och åka på hjul. Ett loppisfynd som blivit en favorit även om han inte greppat hur man ska göra ännu.

Otroligt gullig lite pålle. Synd bara att svansen av tagel har lossnat. Kvar sitter bara en liten kort stump!

Den här dagen för prick ett år sedan var det 27 grader i skuggan och jag badade. Det har jag ju inte lust med idag direkt. Men faktiskt slängde sig Bertil och Ada i vattnet igår efter förskolan. Tippar på att det var omkring tretton grader varmt men det stoppade dem inte och jag hade inte hjärta att säga nej. När jag var liten älskade jag också att bada och det spelade ingen roll om det knappt var plusgrader. Önskar att jag var lika modig nu för tiden!

En jobbig fas

Det jobbigaste med att ha småbarn är den lågintensiva ansträngningen. Jag är en person som är väldigt mycket på eller av. Antingen flyger jag runt huset och städar och röjer och möblerar om. Eller så ligger jag i soffan och gör ingenting. Men med barn är båda dessa scenarier omöjliga. Man är aldrig helt på men heller aldrig helt av. Städar jag och röjer blir jag ideligen avbruten och kommer aldrig in i något flow. Lägger jag mig och vilar så blir jag ideligen avbruten och kommer aldrig in i någon vila.

Spädbarnstiden har varit underbar med båda mina barn. Fram till ungefär sju månaders ålder har de bara legat på diverse filtar och varit nöjda medan jag kunnat antingen härja runt eller ligga och vila. Men så fort de börjar krypa börjar det eviga passandet. Jag tycker ärligt talat att åldern mellan 8 och 18 månader är pissjobbig. Ja, man älskar ungarna lika mycket som vanligt såklart. Men det är så vansinnigt mycket jobbigare att vara förälder då!

Men det positiva är att jag nu är tvåbarnsförälder och med säkerhet vet att detta är en fas. Som går över. Bara att blunda och härda och hänga fast i det mysiga som också är. Rätt vad det är har ungen fyllt fyra år och kan konversera och gå själv på toa och roa sig med egna lekar medan jag kollar instagram och tjuväter choklad.

Marsipangrisen

Vår lilla marsipangris fyller tio månader den här veckan! Så glad att jag får vara mamma till honom. Det är väldigt spännande att se på vilka sätt syskonen liknar varandra – och skiljer sig åt. Den ena är försiktig och rädd för vatten – den andra är sjövild och börjar inte gråta trots att han hamnar under ytan och får världens kallsup. Den ena är klok och eftertänksam – den andra verkar närmast sakna vett i skallen. Men båda två är trygga och självklara och sitter gärna hos precis vem som helst och suger på tummen. Vilken gåva <3

Sjukdomslyx

Å vilka långsamma dagar. Jag har varit så jäkla förkyld sedan i måndags. Samtidigt har jag för första gången på vad som känns som år fått vara just sjuk och vila istället för att vara sjuk och samtidigt passa ännu sjukare barn. Mellan alla tupplurar har jag hunnit klämma samtliga Gudfaderfilmerna och äta en massa smågodis. Så det har nästan känts lite lyxigt på något vis. Men nu är Folke krasslig så jag gör mitt bästa för att roa honom och samtidig vila lite själv. Går sådär ärligt talat. Får nog ta och avbryta bloggandet nu…

Jobbsemester

Efter en lite tuff vecka hade vi så tur att Jakobs fantastiska mormor Elsa kom och hjälpte oss i helgen. Här går hon under namnet Gammor och jag tänker att alla borde ha en jourhavande gammor. Det skulle underlätta betydligt för alla slutkörda småbarnsföräldrar och säkert skulle också antalet skilsmässor minska av att småbarnsföräldrar hade en gammor som kom och avlastade när det blivit lite för mycket i livet. Jag är så tacksam för hjälpen!

Den här dagen började dock väldigt trögt på grund av en stökig natt med tandsprickning och andra niomånadersåkommor. Men nu har jag rullat igång och jag kan säga att när man har småbarn är det ibland mer som semester att få gå och jobba. Jag pluggar i öronpropparna och sätter de gula byggkåporna utanpå och försvinner in på min stökiga ateljé och försjunker i egna tankar några timmar. Hur skönt som helst!

Sluta släta över sorgen

Något jag är allergisk mot är när man slätar över barns känslor. Som när  man gastar det gick bra!  till ett barn som precis ramlat och slagit sig och är på väg att börja gråta. Jag vet hur det brukar låta för jag gör det själv ibland. Och sedan skäms jag som en hund för att jag förminskar barnets känslor. Vilket är extra viktigt att undvika då jag har två söner. För de kommer utsättas för det resten av livet. De kommer bli påpucklade och ramla och göra sig illa och eftersom de är pojkar kommer de få lära sig bita ihop. Pojkstreck. Killar är ju sådana. Men jag vill inte att de ska vara sådana pojkar. Och jag vill inte att de ska lära sig bita ihop. Det är en värdelös egenskap som förstört för många män.

Inte så att man måste frossa i olyckan och ömka så att man gör det värre. Men bekräfta, trösta.  Jag ser att du gjorde illa dig. Jag hör att du är jätteledsen. Att vara ledsen är ingen dålig känsla. Att gråta så att tårarna sprutar är ingen fara. Man måste inte skynda bort från det jobbiga.  Man kan faktiskt få vila i känslan. Jag brukar undvika att trösta med ord som det går över, snart blir det bättre, imorgon ska vi göra något roligare. Istället ta tillfället i akt att pussa, krama, hålla om och sjunga en stump. Låta barnen tanka närhet och trygghet. Inte tänka framåt utan stanna upp. Sedan kan man ju efter en stund helt omärkligt flytta fokus för att gråten ska kunna stilla sig. Nejmen, se hur jag har spillt på min tröja! Har du också fått fläckar? Vilken klantmamma jag är!

Tänk om vi behandlade vuxna som vi behandlade barn? När någon vält med cykeln på väg till jobbet och och kollegorna istället för att fråga hur det gick vrålar det gick braaaa, upp å hoppa till stackarn som ligger under cykeln. Eller när någon gråter över en tuff separation och istället för att bli lyssnad på och bekräftad får höra det går över, inte gråta, upp å hoppa.

Varför är vi så rädda för tårar? Varför är sorg bara något som fort, fort ska skjutas undan?  Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa sig – utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?

Om vi kan låta våra barn känna det som de faktiskt känner utan att vi vuxna förminskar eller slätar över så kanske nästa generations vuxna kan bli lite mindre dysfunktionella än vår.

Rehab och kärlek

Kom precis hem efter mitt första gympapass på arton månader. Det är härligt att vara igång igen. Mindre härligt är det att inse vidden av det min stackars kropp varit med om. Det är verkligen en enorm påfrestning att bära och föda ett barn. Och jag känner starkt att jag måste ge min kropp lite kärlek nu och ta hand om och rehabilitera mig  - för att tillverka minmänniskor och mirakel är liksom ingen klackspark. Tänker på alla kvinnor som föder barn och sedan aldrig får hjälp att hitta tillbaks till sin forna styrka. Som dras med rester av foglossning och delade magmuskler och allmänt dålig kondition. För att inte tala om alla förlossningsskador som många kvinnor aldrig kommer till rätta med. Det är en sorglig efterräkning av en himla viktig grej som ligger i hela samhällets intresse: att barn sätts till världen. Det är egentligen obegripligt att inte fler åtgärder sätts in för att komma till rätta med det här – trasiga kvinnokroppar måste kosta staten massor av pengar i förlängningen…

Efter det här träningspasset känner jag inför min kropp lite som jag känner inför min son när han gjort illa sig: Stackars liten – nu ska jag ta hand om dig. 

Blogglistenhits