UnderbaraClara
Annons

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Annorlunda val

Hittade den här bilden från förra sommaren och blev helt varm i hjärtat. Jag och Bertil var ute i trädgården en kväll och höll på med vårsådden. Hans säkra hand kring räfsan, hans självklara vilja att vara med överallt och testa allting. Jag är så glad att jag får ge honom det här. Vad han än väljer att göra i livet och var han än väljer att bo har han med sig detta. En självklar känsla av att man kan odla sin egen mat. Att maten på tallriken är ett resultat av vad man själv har gjort. Att en potatis inte behöver ha besprutats sju gånger innan den hamnar på middagsbordet. Att djur faktiskt kan leva värdiga liv innan de blir till mat. Att det inte är ett dugg konstigt eller främmande eller ens särskilt svårt.  Att man kan göra annorlunda. Och att det som är annorlunda idag var norm för bara några generationer sedan.

Annons

Grönsakstips för barnfamiljen

Vi äter mycket vegetariskt här hemma och många middagar består enbart av matiga sallader. Så om min son inte åt grönsaker skulle han ha svultit ihjäl vid det här laget. Men jag tror att de allra flesta föräldrar vill att deras barn ska äta mer grönsaker, så även jag. Här är några tips jag vill dela med mig av;

- Sluta kalla grönsaker för grönsaker. Oftast lägger vi upp den ”riktiga maten”  först för att sedan addera lite grönt på sidan av. Det ger känslan av att grönsakerna på något sätt är underordnade. Samt att en så diffus term som grönsaker inte direkt känns inspirerande. Typ som om man själv alltid bara blev serverad ”kött” helt ospecificerat. Utan att veta om det är det köttbullar, oxfile, kycklingbröst eller vad? Nämn grönsaken vid dess riktiga namn. Då kan barnet också lära sig att uttrycka vilka grönsaker hen gillar och inte. Kanske är det paprikan som är äcklig men blomkålen går bra?

- Många barn vill känna konsistensen på saker. Så en bricka med råkost i skurna bitar kan vara bättre än en hopblandad sallad som de flesta vuxna föredrar.

- Låt barnen vara med och laga mat. Bertil har fått hänga med vid matlagningen sedan han lärde sig sitta i barnstolen bredvid köksbänken. En bordskniv utan taggar och några gurkpinnar och tomater att dela på funkar fint och stimulerar aptiten. Självklart får man småäta under tiden man gör salladen!

- Tänka på alla rätter där extra grönsaker går att smyga ner utan att det märks (eller bara gör det roligare) Lite spenat mixad i potatismosen gör den vackert grönspräcklig. Morotsbitar eller bönor i köttfärsen är en bra utfyllnad. Var lite kreativ!

- Hitta på roligare namn på maten. Broccoli kan vara sommarträd och blomkål kan vara vinterträd! Potatismos med spenat kan heta drakmos istället. Jag är evigt tacksam till den som uppfann termen ”spökvatten” om det vatten som blir i glaset efter att man druckit upp mjölken och sedan tar vatten. Det där dimmiga vattnet (som jag personligen tycker påminner om diskvatten) slinker ner utan knot hos oss under namnet spökvatten.

- Ett supertrick mamma alltid körde med oss var att innan hon ens började laga middagen gjorde iordning morotsstavar, gurkstavar eller bitar av vitkål och ställde fram på bordet. Då lurades vi att knapra på det medan vi väntade på maten. Och hon slapp samtidigt det otroligt enerverande ”mamma, mamma jag är huuuungrig”

- Många rotsaker, samt vitkål och morötter är billiga och lätta att få tag på som ekologiska. Morotsstavar är perfekta ekosnacks som kostar typ gratis. Efter ett tag blir stavarna man skurit upp lite svampiga så jag brukar lägga dem i en skål med iskallt vatten. Då hålls de fräscha och äts upp på nolltid.

- Glöm inte att salta. Nej, små barn ska inte äta massa salt (det ska ingen) men enligt en fransk studie jag läste om i Vi Föräldrar fann forskare att grönsaker lättare slank ner om de innehöll lite salt. En liten klick normalsaltat smör som får smälta på den ljumma broccolin gör den betydligt godare. Uteslut hellre saltet från sådant som ändå slinker ner som pastan och riset till exempel.

- Slutligen; finns det möjlighet att odla – låt ungarna vara med och odla. Det  är roligt att äta det man själv drivit upp. Och även om man bor i lägenhet kan man ju faktiskt odla krasse på fönsterbrädet. Eller solrosfrön!

- Och funkar det dåligt med grönsakerna – addera frukt istället! En finskuren fruktsallad som fått stå och safta till sig är en supergod efterrätt. Det gjorde min mamma nästan varje dag hela min uppväxt. I tonåren var jag spyless på fruktsalladen klagade mest, men nu som vuxen bara önskar jag att någon skulle orka hacka fruktsallad till mig varje dag!

Annons

Leksakshetsen

Svenska småbarn har ungefär 500 leksaker var. 1998 konsumerades leksaker i Sverige för 2 850 miljoner kronor. 2008 var den siffran 3 382 miljoner. Har barn på bara tio år fått sådana drastiskt ändrade behov? Det känns absurt när man betänker de leksaksberg som finns i de svenska hemmen. Att det ser ut så här för barn beror förstås på att det ser ut så hos oss vuxna. Vi har själva så enormt mycket saker vi aldrig använder så det är klart att barnen tar efter. Det är ju dessutom vi som förser dem alla grejer. Och sedan gnäller på barnen för att de dräller leksaker överallt…

Men min erfarenhet är att ju fler leksaker desto sämre blir leken. Allt kastas omkring och blir till en enda röra här hemma om inte prylarna begränsas. Jag minns själv hur jag som barn tyckte att det var jobbigt att ha många saker. Jag fäste mig ju vid dem också, så det var ett evigt besvär att hålla reda på skiten. Jag tänker att leksakslådan för barn är precis som ens egen garderob. Det är hopplöst att klä sig om den är full med plagg som passar en annan kropp, sådant som känns ute och passé. Sådant jag tröttnat på eller faktiskt aldrig tyckt varit särskilt kul. På precis samma sätt är det förstås med barn. Att rensa och sålla bland deras grejer underlättar deras lek!

Och med tanke på de gifter som finns i många leksaker, tillkommer också en miljöaspekt med att försöka minska på prylarna. Dels produceras färre saker, dels hamnar färre saker i barnrummet vilket gör att det blir mindre föroreningar där. (Barnrummet är ju annars ofta hemmets mest förorenade rum).  Själv jobbar jag  verkligen aktivt med att begränsa mängden här hemma. Med jämna mellanrum rensar jag ut och skänker bort. Istället för att bara utöka förvaringen för att kunna ha fler och fler saker försöker jag börja i andra änden. Frågar mig hur mycket förvaring som är rimligt att ha. Och blir sedan dessa lådor och leksaksbackar fulla tvingas jag rensa!

Ett tips om man inte vill göra sig av med saker permanent är att plocka undan hälften av leksakerna i en låda och ställa upp på vinden. Och sedan då och då plocka ner dem och rotera utbudet i barnkammaren.  Som julafton varje gång. Och nu är min son visserligen bara tre år men jag kan säga att han inte ens märker när jag packat undan hälften av hans leksaker. (Och då har vi definitivt inga 500 leksaker till att börja med). Den upptäckten är faktiskt rätt så skrämmande. Varför har jag prackat på min son alla dessa grejer?! Och varför utsätter jag mina stackars hålfötter för att behöva trampa på dem jämt och ständigt?

Annons

Barnböcker

Jag läste någonstans att barn som haft föräldrar som läser för dem har med sig 18000 ord när de börjar skolan. De som inte haft tillgång till högläsning har bara med sig 9000 ord. För mig är det så himla viktigat att läsa mycket med Bertil! Framförallt gillar jag det själv. Det är en lugn, kravlös stund med där vi hinner småprata om och jag dessutom får en  inblick i vad som försiggår i hans värld. Helt naturligt kan man resonera om en massa olika situationer. Varför är Måns alltid så dum mot Pelle Svanslös? Har du tänkt på att Alfons pappa låter precis som jag när jag blir sur? Och plöstligt får man höra om vad som hänt på förskolan. Vilket barn som sagt vad och ifall någon blivit ledsen. Allt det som inte alltid kommer naturligt för en treåring att berätta annars. Jag hoppas också att all högläsning ska ge förutsättningar för min son att bli en bra läsare. För jag vet av erfarenhet att det är så himla mycket enklare i skolan om man har lätt för att läsa och snabbt tar till sig information via text.

Men främsta anledningen till att vi läser så mycket är att man med böckers hjälp får tillgång till nya världar. Vi har läst flera av Per Gustavssons böcker om prinsessor. Rosa, knalliga böcker med prinsessor som får göra alltifrån att tämja drakar, till starta rockband. Kan verkligen rekommenderas! Speciellt bra till flickor i prinsessåldern. Det är inget fel att vilja vara prinsessa och älskar rosa. Det som är tråkigt är att prinsessorna i litteraturen och på film är sådana viljelösa mähän. Som ska räddas av prinsar och sova på ärtor och fläta sitt långa hår dagarna i ända. Men så gör inte Per Gustavssons prinsessor! Och efter att ha läst de böckerna märker jag att min son  inte alls har den trånga bilden av prinsessor som jag haft. När vi ska klä ut oss till något vill han ofta vara prinsessa eftersom att man som prinsessa både får ha på sig krona, klänning och sådant som glittrar (treåringar är ju generellt sett lite som skator) och dessutom får göra roliga saker som att rädda prinsar och skrämma bort rövare.

Jag har också turen att få en del barnböcker från mitt förlag Rabén och Sjögren, samt ett gäng recensionsexemplar hemskickade. Det är roligt med nya barnböcker! Många av de äldre är ju tyvärr rätt så unkna rent värderingsmässigt. (Fast ett tips kan vara att vid högläsning för barn prova byta kön på huvudkaraktären. Det är ett enkelt trick för att göra boken mer nyskapande!) Här är några av mina favoritböcker:

För de allra minsta gillar jag bokserien Nyfikna Öron (på bilden Husdjur) med en knapp som barnet kan trycka på för att höra hur de olika djuren låter. Fina ljud som inte alls skär i öronen. Catarina Kruusvals illustrerade barnsånger, tex Sockerbagren, är jättebra eftersom man kan sjunga boken (tacksamt om barnet är otåligt). Gillar också Max-böckerna i pekboksvariant, Emma Adbåges pekböcker om lilla magen och näsan, samt versboken Bilen säger Brum av Lotta Olsson.

Älskar Eva Erikssons texter och illustrationer och börjar alltid gråta när jag läser Malla handlar för att den är så fin. Så respektfull mot barnet. Olika förlag ger ut många fina böcker som inte bara visar upp blonda och blåögda karaktärer. I vissa böcker kan man inte heller könsbestämma karaktärerna vilket jag tycker är fint för då kan fler barn identifiera sig med dem. Två favoriter är Orättvist (perfekt för barn som precis fått småsyskon) och Kiwi och den gråtande Goraffen.

Tesslas pappa vill inte av Åsa Mendel-Hartvig är också jättefin! Om en pappa som en morgon inte alls är som pappor ska vara utan är precis sådär krånglig och tvärsöver som en treåring kan vara. Otroligt fina illustrationer också!

Några av våra favoriter att läsa just nu är den roliga boken Hästfesten av Grethe Rotböll, alla Lottaböcker av Astrid Lindgren, Pricken av Margret Roy, alla böcker om Pelle Svanlös. Och så den underbara Cirkusloppor på rymmen av Lena Sjöberg som jag även gärna läser själv för mitt eget höga nöjes skull. Och så ytterligare en favoritbok som får mig att röras till tårar:  Innan jag fanns av Petrus Dahlin. Handlar om vad som händer innan vi föds och efter vi dör och den får mig alltid att tänka på min mormor och morfar. Maria Nilsson Thore är den fantastiska illustratören!

Ja sedan har jag förstås hundra favoritböcker till att tipsa om men de tar jag i ett annat inlägg

 

Boar och bebisfixar

När jag åkte ifrån Anna tog jag med mig tillbaka en hel resväska bebiskläder hon fått låna av mig. Det kändes andaktsfullt att plocka upp alla bodys och koftor och söta stickade hättor som Bertil hade som liten. Och tänka att en ny bebis snart ska kläs i dem. Jag längtar så otroligt mycket samtidigt som jag precis som förra gången också börjar få kalla fötter ju mer det närmar sig. Är i alla fall väldigt glad för att min bästa vän fått barn nu i vinter så att vi har jämnåriga bebisar och att min kära grannkompis några hus bort väntar barn samma vecka! Så roligt att få vara lite barnlediga tillsammans.

Det är inte mycket som måste införskaffas till barn nummer två – det mest har vi sedan ettan. Men några saker är det. Bland annat vill jag byta ut skumgummimadrassen vi hade i Bertils spjälsäng till en ekologisk sådan. Samma sak med täcke och kudde. Tyvärr är ju dessa madrasser fruktansvärt dyra jämfört med vanliga (ja inte med tanke på kvalitén man får för pengarna, men ändå. Många slantar är det). Till Bertil kände vi inte att vi hade råd – med nu ska vi prioritera det. Fast jag känner mig nästan lite hemsk som låter barn nummer två få sova miljösnällare än ettan. Oh, well. Allt är väl bättre än inget antar jag? Hur som helst skulle jag gärna vilja få tips om det är någon av er läsare som kan rekommendera en bra ekomadrass utan plastmaterial, flamskyddsmedel och annan skit?

Kusinkärlek

Jag älskar att vara moster! Att Bertil fått en kusin som är rätt så jämnårig med honom och att bebisen som föds i sommar kommer ha en kusin på bara ett år. Jag hade inga jämnåriga kusiner under min uppväxt – även om jag stod nära flera av dem ändå. Men att kunna hänga tillsammans, min familj och min systers med barnen – och känna att de på sikt kommer vara bästa kompisar! Att all den tid jag investerar i min och syrrans relation smittar av sig på deras. Så himla fantastiskt det är. Visst har Bertil älskat Juni sedan första stund. Petat henne ömsint i ögat, pratat bebisspråk med henne och försiktigt strykit Juni över hjässan. Men nu, tio månader senare kan de ju faktiskt leka lite ihop också! Helt underbart.

Ett förtydligande kring att blogga om moderskapet

Jag känner att jag behöver förtydliga en sak för er som blev förbannade och kommenterade eller mejlade angående det här inlägget: Jag har ingenstans kallat barnlösa för stolliga (varför i hela världen skulle jag göra det?). Jag har heller inte sagt att det är dumt att de som mår dåligt av en blogg slutar att läsa den. Jag har sagt att det är en hållning jag förstår och respekterar. Jag tycker att man ska skydda sig själv på alla sätt man kan. Mår man dåligt av att läsa om något ska man självklart inte utsätta sig för det. Det är att ta ansvar för sina känslor. Men att sedan, som vissa gör, gå in och kommentera på min blogg och tycka att jag ska sluta blogga om exempelvis MIN graviditet och MINA barn för att det får dem att må dåligt. Eller att på olika sätt försöka påföra skuld på mig för att graviditeten ger mig en massa biverkningar och smärta. Det är vansinnigt. Det finns saker folk bloggar om som gör mig ledsen. Då slutar jag läsa. Jag kräver inte att bloggaren ska sluta skriva om sina känslor.

För övrigt var personen i blogginlägget som sa ”Tycker det är nonchalant mot barnlösa att klaga över krämpor som gravid! Ingen annan än du (och din partner) har valt att sätta ett barn till världen och därigenom genomgå en graviditet. Punkt.” inte en person som själv kämpade för att bli gravid. Det kan ju vara bra att klargöra eftersom många förutsatte det (och tyckte att det ursäktade uttalandet?) Visst – hen får tycka vad hen vill!  Men att ta sig rätten att bedöma vem som får må dåligt och ej – och dessutom säga det till personerna i fråga – det är ju helknäppt! Och om vi väl börjar jämföra lidande, hur ska vi då gradera smärta? Får ofrivilligt barnlösa lov att klaga ens – när det finns föräldrar som förlorat sina barn i cancer? Vem har rätt till sorg och smärta egentligen? Vilka är vi att gradera andras upplevelser?

Slutligen vill jag bara säga att det inte är ett krig mellan de som kämpar för att bli gravida och de som har barn. Även fast de som ”haft lätt för att bli gravida” nog aldrig kan förstå den sorg och frustration som många andra upplever – så kan de föreställa sig den. För mig räcker gott och väl för att från hela mitt hjärta unna andra ett liv med barn! Jag gläds så oerhört med vänner som fått barn efter lång tids kamp och längtan. Och jag unnar dem hela föräldraupplevelsen. Allt det fantastiska, himlastormande. Men också det oundvikligt jobbiga och kämpiga. Och jag skulle aldrig påstå att någon är bortskämd eller otacksam som beklagar sig under resan. Det är en lycka och en förmån att kunna beklaga sig! Att det faktiskt finns en liten minimänniska att bli utmattad, sömnlös, magsjukesmittad av. Jag hejar på alla som kämpar – för jag skulle kämpa som en galning om jag var i samma sits. Och jag skulle förmodligen inte alls orka vara glad för alla som föder barn till höger och vänster. Men förstå detta: jag kräver inte att någon ska glädjas för min skull. Det enda jag kräver är att ni låter mig glädjas. Och klaga. Och ha ont. Och vara lycklig. Allt på en och samma gång. På min blogg. Allt annat är helt orimligt – och det vad inlägget handlade om.