UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Från ett till två

När jag var i slutet av min första graviditet sörjde jag att jag aldrig skulle få uppleva en sådan graviditet igen. Jag tänkte att det omöjligt kunde bli lika speciellt och spännande andra gången. Men tänk om jag vetat att det kunde bli ännu mer magiskt? Och tänk om jag vetat att bebistiden är ännu mer fantastik nu den andra gången? Ja, jag upplever att allt är så mycket roligare nu när jag har mer erfarenhet!

Även om jag var en rätt cool och avslappnad småbarnsmamma första gången så känns det stor skillnad. Amningen funkar problemfritt, anknytningen har gått snabbare, att få störd sömn känns oproblematiskt. ALLT är faktiskt roligare och lättare! Och medan jag kände stort behov av att få fortsätta vara ”bara Clara” med första barnet har jag inget problem med att vara väldigt mycket mamma den här gången. När jag förra gången passade på att lägga ner bebisen så fort han var nöjd (för att liksom få pusta ut lite) passar jag den här gången på att bära runt och gosa lite extra med lilla F. Bebistiden är så kort – det vet jag nu så jag stressas inte av det jobbiga på samma sätt. Jag vet att det går över.

Jag undrar om det fortsätter så här för varje barn? Att det bara blir lättare och bättre? I så fall kanske man måste skaffa ett dussin ungar eller så…

Det bästa av två världar

Trots att jag är mammaledig gör jag ju lite jobb ändå. Bland annat så ska boken ODLA färdigställas i höst. Det är uppföljaren till BAKA som kom i maj och FIXA som släpps i september. Det passar mig otroligt bra eftersom att jag verkligen inte mår bra av att vara barnledig på heltid. Inte min man heller så därför är det skönt att vi är barnlediga parallellt och turas om att jobba och sköta familjen. Efter bara någon timme försjunken i mitt jobb känns det roligt och uppfriskande att vara med barnen igen. (Och bebisen sover ju ändå mest så mellan matstunderna passar jag på och gör precis vad jag vill!)

Och igår fotade vi alltså de sista bilderna till ODLA och den blir så vansinnigt fin. Så här kaosartat såg det ut bakom kulisserna när vi fotade. Och så kan ni addera några underbara, sjövilda ungar till ekvationen samt en treveckorsbebis i sjal på magen så får ni en bild av hur det gick till. Jo, jag var lite trött när arbetsdagen var över. Trött men lycklig över att inte behöva välja utan få både och. Spendera tid med mina älskade barn och ändå fortsätta med det jobb som ger mig så otroligt mycket glädje.

Att fira

Det är så fantastisk att föda barn och få blommor och paket och uppvaktning ifrån alla håll och kanter. Önskar att alla föräldrar fick uppleva det – att människor vill fira att just deras barn kommit till världen. Fast det händer varenda dag är det ju någonting alldeles magiskt och livsomvälvande varenda gång. Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer ni lämnat här och på instagram. Har inte hunnit svara men det är så roligt att läsa!

Livstecken

Drygt två veckor över tiden och på århundradets varmaste dag bestämde sig mitt lilla smultron för att komma. Frisk, välskapt och med en svartlockig kalufs precis som storebror hade. Nu njuter vi i bebisbubblan och jag vilar och försöker återhämta mig. Drabbades av komplikationer efter förlossningen som gjort att jag mest varit sängliggande sedan dess. Men långsamt börjar jag må bättre igen. Jag är i alla fall så oerhört tacksam för denna nåd – att återigen ha blivit mamma!

Som man bäddar...

Några har undrat vilken madrass jag slutligen köpte, efter detta inlägg om giftiga barnmadrasser. Ja, jag fastnade till slut för bovetemadrassen från bovete.se. Tyckte att priset på 600 kronor var bra (jämfört med andra madrasser för spjälsäng som går loss på över 2000 kronor) och vet kompisar som provat den och är nöjda. Så nu har madrassen kommit hem och jag har bäddat iordning sängen. Och istället för en kudde av skumgummi, eller en dyrare ekokudde tog jag bara gamla bebisfiltar och vek ihop och stoppade i ett örngott. Funkar fint för en liten bebis tänker jag! Nu funderar jag på att beställa en lite större madrass till Bertils säng också.

Finlek

Man kan ju som förälder verkligen fråga sig varför leksaker ska vara så himla fula när de precis lika gärna kan vara fina?! Som lillens garage i trä. En robust leksak som håller för flera generationer och inte misspryder sin plats. Och så alla fina plåtbilar han fått av släktingar i present. Även dem robusta(re) än diverse plastgrejer – och dessutom storfavoriter här hemma.

Jag kan för övrigt bli tokig på alla leksaker som dräller runt. Och jag för ett ständigt krig med utrensningar, bortplockande och sortering till lådor på vinden. Än så länge funkar det då treåringen ganska fort glömmer bort de saker jag packar undan (och blir överlycklig när jag tar fram dem igen). Och det ger effekt på leken också – för det är som att ju fler grejer som finns framme desto tråkigare verkar allt! Men några saker rensar jag aldrig bort och det är dessa pärlor.

Att oskadliggöra ett monster

Jag hade väldigt livlig fantasi som liten och var rädd för alltifrån nazister till monster under sängen. Som vuxen var det nog inte alltid så lätt att förstå vidden av mina rädslor. Det är nog ganska vanligt att vuxna inte gör det och ofta försöker man trösta barn med fraser som ”monster finns inte”.  Men vad hjälper det ett barn som VET att det finns monster? En vuxen som då är så okunnig att den hävdar att monster inte finns är ännu läskigare! Hur ska vuxna som inte ens känner till något om monster kunna skydda en?

Min son har lika livlig fantasi som mig och när han började prata om läskiga monster fick jag fundera lite på hur jag skulle bemöta det.  Och istället för att avfärda hans rädslor frågade jag vad han var rädd för med monsterna?  Vad han trodde att de skulle det göra? Komma och ta honom? Ja, men vad händer när ett monster tar en? Vad gör de med en då?  Ja, allt sådant funderade vi tillsammans på. Och så berättade jag att det finns en sak som monster är jätte-jätterädda för och det är att bli kittlade. Om det kommer ett monster och jagar en då kan man bara kittla monstret som då kommer kissa på sig av skratt. Och någon som kissar på sig av skratt kan ju knappast vara farlig?! Det enades vi snart om.

Jag tänker att det för barn precis som vuxna handlar om att möta sina rädslor och bena ut dem. Vi vuxna kan bli helt uppsnurrade i tankar som ”tänk om det börjar brinna!” ”Tänk om bilen går sönder på semester” Tänk om jag gör bort mig på jobbet”. Och så blir tanken så obehaglig att man skjuter undan den. Trots att en bättre lösning är att försöka följa tanketråden till dess slut.  Så vad händer när jag gör bort mig på jobbet? Vad sker sedan? Och hur blir det då? Ofta upptäcker man att rädslan är ganska luddig. Man vet egentligen inte vad man är rädd för.  Och när man tänker efter kanske det där man är rädd för ändå inte är så farligt som man tror. Om man bara går rädslan till mötes. Försöker bena ut tankarna istället för att slå bort dem.

Vuxna så väl som barn har en massa ”monster” i huvudet som vi behöver lära oss att oskadliggöra. Och vad spelar det för roll om monster egentligen inte finns om man ändå är rädd för dem? Inte hjälper det att intala sig att de inte finns, eller att det läskiga aldrig kan hända. Utan istället kanske man ska umgås lite med tanken på hur det kommer kunna bli  när det läskigaste har hänt.

Egentiden

Det är underliga dagar nu. Visst har min son sovit borta förut men han har aldrig varit borta flera dagar ifrån oss. Förrän nu! Han följde med sin farmor på semester till Jakobs mormor några dagar. Och nu är vi själva här hemma. Både konstigt och skönt. Skönt för att jag just nu är så trött att jag inte orkar med mycket annat än mig själv. Skönt för att vi får lite tid att göra det där som man inte kan när man har småbarn. Som att åka och spontanbada båda två klockan tio på kvällen. Skönt också att upptäcka hur välstädat det är när det bara är vi hemma. Förut var det jag som stökade ner – men sedan jag fick barn har jag blivit rätt prydlig, det inser jag nu.

Jag inser också hur fort det går att vänja till sig med livet med barn. Jag fattar inte vad vi gjorde med allt tid innan vi fick barn? Man har ju hur mycket tid som helst – men så kändes det absolut inte då. Och jag antar att jag kommer tänka samma sak när jag nu får ett till barn. Vad gjorde vi med all tid när vi bara hade ett barn?!! Min uppriktiga beundran går ut till alla storbarnsfamiljer där det ständigt bullrar och rör på sig och egentid är en ovanlig sak. Eller alla ensamma föräldrar som utan avlastning från en annan vuxen sköter livet med barn. Wow alltså! Vilka hjältar.

Bästa vardagsoutfiten

Ju större magen blir desto svårare är det att klä den. Man får helt enkelt använda sin fantasi lite mer! Som den här reaklänning jag fyndade på Lindex i vintras. Ingalunda ett gravidplagg men funkar bra som det ändå pgav empireskärningen och att jag valde den i en storlek större än min vanliga. Den kommer även funka som amningsklänning eftersom att den är så djupt ringad. Till den bär jag min älskade jeansjacka från Sandra Beijers (Niotillfem) JC-kollektion. Perfekt längd, färg och passform. Gulliga Sandra skickade mig kjolen som hör till också men den kommer jag inte i just nu. Men det får bli min höstpepp istället! Jag älskar korta jackor av alla de slag (speciellt när jag har en stor mage) men även till femtiotalsklänningar eftersom att det ger en nättare siluett än hellånga jackor som slutar där rumpan är som bredast.