UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Claras mammaliv

Hur man får sin egentid

Jag vet inte hur det är med er – men jag har i alla fall en ambition om att få tid för mig själv varje dag. En stund när jag kan göra precis vad jag vill och fylla på energi. Men oftast är denna stund så ospecificerad att den ersätts med sånt som bara måste göras. Typ vika tvätten, ringa någon jag inte pratat med på länge, eller sortera lego och städa.  Ja, det är visserligen min stund men jag kan ju vara med mig själv även när jag sorterar lego tänker jag. Fast det där är ju inte sant. Då blir det inte av. Det är inte alls min egna tid.

Mitt sätt att hitta tid för mig själv är att börja med att definiera vad jag vill göra på min egentid. Jag vill i regel läsa böcker. Då är det alltså inte ”egentid” jag ska skriva in i kalendern utan ”läsa böcker”. För skriver jag det så blir det väldigt uppenbart att jag inte kan sortera lego eller hänga tvätt just då –  för jag ska ju läsa böcker!

Sedan gäller det att planera in det precis som vilken annan aktivitet som helst. ”Läsa böcker” kan stå inskrivet i kalendern. LB ifall man inte vill att någon ska veta vad man göra. Och förslagsvis lägger man in det i samband med någon annan syssla man ändå måste göra. Typ att jag läser böcker direkt efter att jag lagt barnen, eller varje gång jag åker kommunalt. Så att det finns en naturlig tidpunkt för aktiviteten i det dagliga schema.

Så gör i alla fall jag. Hur gör ni?

Fulltankad

Det är alltid lite huggsexa om vem som ska få sitta här på mornarna. I korgstolen framför vedspisen. När man känner sig trött och frusen och vill kura där det är varmt. Jag brukar vinna och sedan tar jag Bertil i knäet och kliar honom på ryggen och tankar honom full med kärlek och närhet och värme för en hel dag på förskolan. Ja, jag tankar förstås mig själv precis lika full – så att det räcker ända till eftermiddagen när han kommer hem igen.

Hur man får barnen att äta - mina bästa tips!

Som förälder vill man ju gärna att ens barn ska ha en härlig glupande aptit och inte peta i maten. Det är inte så himla lätt alltid. Men jag harsammanställt alla mina bästa tips för att få småbarn att äta. Eftersom texter om barn och barnuppfostran riskerar att göra andra föräldrar upprörda – vill jag bara säga att jag såklart inte sitter inne på någon slags sanning. Inget behöver vara fel eller rätt – jag berättar bara vad som funkar hemma hos oss.

- Barn vill precis som vuxna ha makt över sin tillvaro. De har dock mycket lite makt förutom i situationer som handlar om pottan, läggdags och mat. Här får barnen verkligen makt över oss föräldrar, då det är situationer som de märker är viktiga för oss. Barn som känner att föräldrarna är väldigt fixerade vid ätandet identifierar snabbt detta som ett maktmedel (och man kan ju inte direkt klandra dem). Så mitt första knep är att aldrig visa att det är viktigt att de äter – eller hur mycket de äter. Jag kanske knyter näven under bordet i frustration men min röst säger ”Jaha, men ät bara det du har lust med! Du bestämmer helt själv.”

- Blanda inte ihop ingredienserna för mycket. Våra barn har föredragit att få ingredienserna var för sig. Oliver, gurka, tomat, ärtor, potatismos i varsin egen hög istället för allting hopblandat i en svårdefinierbar puree eller sallad

- Låt barnen komma lite lagom hungriga till matbordet, för hungern är bästa kryddan. Alternativt att man passar på att ge dem grönsaker innan middagen  - typ morotsstavar, tomathalvor eller vitkålsbitar att gnaga på medan man själv lagar mat. Då får de i sig sallad och grönt (med hungern som krydda) och när väl maten ställs på bordet så slipper man truga mer på den fronten.

- Jag undviker att använda tallrik och låter barnen äta själva. Har du någonsin blivit matad som vuxen vet du kanske hur obehagligt det är att få mat intryckt i munnen – och att den alltid blir serverad antingen för långsamt eller för snabbt. För de allra minsta brukar jag lägga maten direkt på bordsskivan och så får de plocka med händerna. Våra barn har börjat äta riktig mat tidigt genom denna teknik. Jag inser att städfanatiker får panik – men att lägga en klick potatismos direkt på bordet och strössla över några gröna ärtor stimulerar verkligen barnet att äta, plocka och undersöka. Märkligt nog blir det mindre kladd än om vi använder en tallrik (som dessutom snabbt blir en populär frisbee). Självklart är det skitirriterande med maten som hamnar på golvet, håret och barnstolen. Men jag försöker hålla masken. Någon kanske invänder att barnen får dåligt bordskick av detta? Men jag tror att det kan vara tvärtom. Hur ska man kunna lära sig att äta själv om man alltid blir matad?

- Låt barnet plocka och smaka från din tallrik om hen verkar intresserad. Precis som när man själv går på restaurang verkar ju ofta bordsgrannens måltid läckrare.

- Sitt tillsammans vid måltiderna. Barnen ska inte behöva äta ensamma. Även om man själv äter senare kan man ju sitta ner och vara delaktig. Det ger matro. Vi tänder oftast ljus och släcker ner när vi äter middag – vilket jag märker har effekt. Det förstärker också känslan av att måltiden är en speciell stund när man ägnar sig åt ätande  - och ingenting annat roligt händer. Men blir det stökigt och röjigt vid matbordet kan det ju vara idé att låta småbarnen äta först och sedan äta efter dem. Ingen tycker om att bli avbruten i måltiden. Allra minst uttröttade föräldrar.

- Förutsätt inte att barnen ska ogilla allt nytt. Jag blivit ofta förvånad över vilka maträtter de kan fatta tycke för –  när jag bara ställt fram grejerna och låtit dem förse sig själva. Bjuder jag på något nytt försöker jag göra det med samma självklara min som när jag ställer fram makaroner och korv.

- Jag tycker att det är toppen att ta barnen i bruk innan måltiden till exempel för att duka – och samtidigt peppa och bekräfta hur bra det är att de hjälper flocken. Att vara nyttig och behövd gör det mycket roligare att komma till matbordet. (Obs – funkar skitdåligt på tonåringar.)

- Jag försöker låta barnen servera sig själva i den mån det är möjligt. Till exempel trycka ut ketchupen själv. Första gångerna blev hela tallriken ett enda blodbad – men sedan  upptäckte treåringen att det faktiskt inte var gott att få hur mycket ketchup som helst som han tidigare tjatat om.

- Ska man servera barnen samma mat som de vuxna får? Det är väl en smaksak. Men ibland brukar jag grunda med mat jag vet att de tycker om och sedan får de pilla och smaka lite av vår mat utan krav på att de ska äta av den. Ett bra sätt att bekanta sig med nya smaker utan press.

- Min erfarenhet är att lite större ungar hellre äter sådant de varit med och lagat eller odlat. Det är lite spännande att äta tomaterna man själv vattnat i växthuset eller såsen man själv kryddat.

- Om barnen är hängiga och inte har så stor aptit adderar jag en skvätt grädde i mjölken och en rejäl klick smör i pastan för att ge lite mer kalorier per tugga.

- Undvik att kommentera mat som blivit kvarlämnad på tallriken, truga eller bli upprörd över att barnet inte äter.

- Ibland tänker jag att min äldsta son är en reptil! Ena dagen äter han hur mycket som helst – för att sedan knappt titta åt mat på en hel vecka. Men inga friska barn sväljer ju ihjäl i Sverige så jag försöker komma ihåg det och släppa frustrationen.

 

Har ni fler fiffiga tips för hur man får barnen att äta? Dela gärna med er så kan vi hjälpa varandra!

Kusiner på speed

Äntligen är min syster med familj hos oss några dagar och hälsar på. Så mysigt att vara tillsammans och klämma det sista goda ur den här julen och detta evighetslånga jullov. Barnen är – precis som de ska vara – superspeedade av att få umgås med sina kusiner.

Strax innan läggdags sprangs det hundra varv runt huset, hoppades i soffan och kastades kuddar

Minns ju precis hur det var när man var liten och det hände något spännande. Kusinträffar, kompisar som sov över, man själv som sov borta. Dessa mysiga, flamsiga, urspårade pyjamasstunder

Tillslut kunde vi lugna småttingarna, de fick kvällsfika och läsning och nu sover de sött.

Nu ska vi vuxna spela kinaschack och dricka te och njuta av att det är tyst i huset och allt är lugnt och stilla. Och så ska vi plocka fram allt det där goda som vi gömmer för barnen…chips, chokladbollar och godis…

Gravidlistan

När blev du mamma?  Jag var 24 första gången tror jag, 28 den andra. Tänkte aldrig att jag skulle gifta mig och skaffa barn tidigt men så blev det i alla fall. Väldigt glad för det.

Hur många barn har du? Två stycken. En på sjutton månader och den andra på fem år.

Var graviditeterna planerade? Den första nej. Precis när vi bestämt oss för att börja försöka insåg jag att jag var gravid. Den andra graviditeten var noga planerad.

När berättade du om graviditeterna? Typ vecka 6-8 för våra familjer. Vecka 16-18 på bloggen och Facebook om jag minns rätt.

Hur många barn vill du ha? Vill ha och vill ha. Det är ju inte bara som att man kan lägga in en beställning. Just nu känns två bra. För några år sedan hade jag svarat fyra barn. Kanske kan jag tänka mig en tredje unge någon gång. Fast just nu är jag väldigt osugen på bebisar och väldigt peppad på stora, självgående barn!

Tätt ihop eller långt isär? Jag har bråttom med många saker i mitt liv – men alltid vetat säkert att jag inte vill ha barnen för tätt ihop. Tre år har känts lagom. Vi bestämde oss för att inte skaffa en tvåa förrän jag var alldeles jättesugen på att ha en till bebis – och det tog ett tag för den känslan att infinna sig.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?  Med min första graviditet fick jag en otäck blödning men utöver det var det ganska lugnt och jag har inte varit orolig.

Hur var graviditeterna? Hade foglossning, kände enorm trötthet, åderbråck, benkramper och illamående. På slutet av båda mina graviditeter har jag också blivit lite koko i huvudet med fix idéer och en oroligheter. Aldrig för barnet utan för irrelevanta saker som ”tänk om jag inte hinner täta fönsterna ordentligt innan jag åker in till BB?” När jag väntade Bertil gick jag upp fem kilo i vikt. Med Folke gick jag upp tolv. Levde mycket onyttigare och latare under min första graviditet så viktuppgången påverkades inte ha ett dugg av hur ”duktig” jag var. Och jag önskar så att mammor slapp tänka på vikten när de går med barn i magen. Vad fasen ska man göra åt saken liksom? Börja banta? Med båda barnen gick jag två veckor över tiden.

Gillade du att vara gravid? JAAA! Jag kände mig  som en drottning med min mage. Som världens viktigaste person som gick omkring med en stor present till mänskligheten. Trivdes med allt utom de hemska bieffekterna. Har faktiskt aldrig känt mig så snygg som under mina graviditeter. Hejbara vilka läppar, vilket hår och vilken fin mage jag tyckte att jag hade.

Visste du vilket kön det skulle bli? Vi var övertygade om att Bertil var en liten Majken och blev jätteförvånade när vi fick en pojke. ”Vad är det där?!” utbrast jag chockat när jag fick se honom första gången. När vi väntade tvåan visste vi att det var en kille. Båda gångerna väntade jag med att berätta namn och kön på bloggen – vilket gjorde vissa väldigt upprörda.  Folk är besatta av kön – men att vara besatt av vilt främmande bebisars kön är ju ganska absurt. Som bloggare delar jag med mig av så mycket – men när jag precis fått barn har jag känt mig väldigt sårbar och i behov av att vara mer privat. Som bloggare kan man ju knappast hålla hemligt i flera veckor att man har fött ett barn. Så för att få ha den där egna bubblan där bara våra närmaste känner till allt – har jag valt att hålla kön, namn, ansiktsbilder och andra för bloggläsarna oviktiga detaljer för oss själva i början. Bloggade heller aldrig om beräknat BF-datum och har inte skrivit ingående om mina förlossningar.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?  Födde utan smärtlindring båda gångerna – men den andra gången var det inte självvalt. Då fick jag en bedövning som tyvärr släppte och sedan fick jag ingen ny så under den förlossningen var jag ofrivilligt obedövad och fick sedan en del tuffa komplikationer efteråt. Ändå var det den bästa förlossningen! Jag använde mig av dykarmetoden vilket var helt rätt strategi för mig och funkade mycket bättre än profylaxen. Den första förlossningen var däremot ganska hemsk ärligt talat. Fick gå i samtal efteråt.

Hur var första bebistiden? Med Bertil var jag nog lite i chock. Hade väldigt ont och kände mig dålig i kroppen i flera veckor efteråt. Den där kärleken och modersinstinkten behövde lite tid för att växa sig riktigt stark. Med Folke mådde jag bra efter bara några dagar och var helt upp över öronen kär i min två barn. Jag har älskat perioden 0-6 månader med båda mina ungar. Sedan kämpat mig igenom den jobbiga perioden 7-17 månader. För att sedan älska småbarnstiden igen. Amningen har varit mysig men ganska ansträngande. Jag ammade Bertil i nästan sex månader innan han tröttnade och Folke i nio månader innan han började föredra riktig mat.

Hade du bestämt namnen sedan innan? Till Folke – ja. Både förnamn och mellannamn. Men även till Bertil hade vi bestämt namnen fast där fick vi ju ändra oss eftersom det blev en pojk. Det dröjde ett tag innan vi kunde komma på vilket namn han skulle få men tillslut blev det i alla fall Bertil. Efter min farfar, efter Bertil i Kan du vissla Johanna? och förstås efter Karl Bertil Jonssons julafton.

Ett råd till blivande mödrar? Folk kommer vilja proppa dig full med goda råd. Utse en eller två mammor som du lyssnar på. Som är vettiga och vars barnsyn du respekterar. Ta råd från dem – men undvik råd från andra. Och kom ihåg att det finns många sätt som det kan bli bra på. Alla är vi extra förtjusta i våra egna val och vill gärna rekomendera dem till andra. Men det kan bli bra på många olika sätt! Glöm inte det. Och öva in frasen ”Det avgör jag” som svar på alla ovälkomna tips kring hur du sköter din graviditet och dina barn.

Sjunger fyraåringens lov

Jag älskar att ha en fyraårig – snart femårig unge. Bebisar i all ära – men shitpommesfrites vad roliga denna ålder är! Vi har så himla skoj tillsammans. Vi har egna interna skämt och ligger och filosoferar i sängen om kvällarna. I vinter ska vi resa bort bara jag och Bertil och jag kan inte tänka mig någon person jag hellre skulle semestra med. Så glad, nyfiken, klok och omtänksam. Det är också så skönt att kunna resonera. Förklara varför vi kan göra si men inte så. Och fråga vad han tror om olika frågor. Vad är bäst att göra?

Han är också världen snällaste storebror och jag skulle väldigt gärna ha honom som min storebror. Så mycket roliga lekar som han hittar på och så snäll och omhändertagande som han är. Fyraåringen -snart fem – vilken ljuvlig varelse att ha boende i sitt hus. Alla som känner sig lite vissna och nedstämda inför världens allt elände borde få låna hem en då och då.

Jullovsaktiviteter

Tack och lov har hemkomsten gjort underverk för lillens sömn – han sov gott och vaknade först efter åtta idag. Vi åt frukost – te och fruktsmoothie för mig – och sedan har vi ägnat oss åt jullovsaktiviteter

Som att dega med lera och pepparkaksformar

Någon ville mest äta leran…

Bara några minusgrader och soligt ute – perfekt väder!

Jag tog Bertil på sparken och drog ut en sväng för att rasta Melker

När vi kom in spelade vi julklappsspel och lyssnade på sagoband. (Alltså ej band utan Spotify – men här heter det fortfarande sagoband av någon anledning). Glömmer ofta hur lugna barnen blir av att lyssna på barnmusik eller sagor medan de bygger och pysslar.

Boktips för barn

Vet du inte vad du ska ge ett barn i din närhet till jul? Ge en bok. Den kan man ha glädje av länge. Böcker är en portal in i roligare världar, när ens egen vardag är lite grå och tråkig. Här kommer några bilderböcker jag och mina barn gillar!

Livet på en Pinne av en av mina favorillustratörer Maria Nilsson Thore. En söt lite berättelse om livet som fågel. Fantastiska illustrationer!  Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin. En mörk berättelse om en kall och ond stad där människor blivit hårda och hjärtlösa. Men så börjar en flicka plantera träd…och då förändras allting. De här boken är en otroligt stark läsupplevelse. På ytan om att plantera träd, men egentligen handlar det om att göra goda handlingar och se hur de sprids som ringar på vattnet. Ivar träffar en Diplodocus. Bertil har varit i en riktig dinosauriefas sista året och älskar Lisa Bjärbo och Emma Göthners berättelser om Ivar och hand dinosaurieland som börjar leva om nätterna. Vi har alla böcker i serien och Bertil blev så inspirerad av läsningen att han byggde ett alldeles eget dinoland av en kartong. Bra jullovs-syssla!

Min stora elefant av Sara Gimbergsson är en enkel liten pekbok om en tjej och hennes elefant. Mycket uppskattad av Folke. Eviga Berg och Tre starka kvinnor. En favoritbok både hos mig och Jakob när vi var små. Finns att få tag i på loppisar eller bibliotek. Den superstarka sumobrottaren Eviga berg är på väg till kejsaren för en brottningstävling. Men på vägen lär han känna tre starka kvinnor som inte alls tycker att han är särskilt stark – för i jämförelse med dessa kvinnor är han faktiskt ganska svag och väldigt ynklig. En fin och inspirerande berättelse.

Världens bästa monster av William Bee och Kate Hindley. En underbart roligt illustrerad saga om en pojke som låter sitt monster Sidney ställa upp i en tävling om världens bästa monster…men inget går som det ska. Astrid Lindgrens Jul är en fantastisk liten sagobok med spelare så att man antingen kan läsa boken som den är – eller lyssna på när Astrid läser sina egna julsagor. Väldigt populärt här hemma – att sätta på när vi inte orkar läsa fler sagor för kvällen och Bertil ändå vill fortsätta lyssna. Spelfunktionen är väldigt enkel så en fyraårig kan använda den på egen hand med lite övning. Mamma Mu är en annan favorit här hemma. Nu finns några berättelser i serieform. Perfekt med serieformatet för barn som håller på att lär sig läsa och ett bra alternativ till vanliga serietidningar.

Livet som mini-monster av John och Hanna Hallmén. Fantastiska fotografier av olika insekter. Roligt både för stora och små att få se tvestjärtar, myggor och vargspindlar uppförstorade. De ser verkligen ut som minimonster. Perfekt för vetgiriga ungar i alla åldrar. Slutligen vill jag tipsa om söta pekboken Toto Maskerad av Emma Virke.  Med små utskurna hål på varje sida som gör det spännande att bläddra och läsa.

Eftersom flera av böckerna jag tipsar om kommer från Rabén&Sjögren och det är det förlag som jag själv ligger på kanske jag ska tillägga att jag inte är sponsrad till denna bloggpost på något vis. Men att jag däremot via förlaget fått möjlighet att läsa extra många av deras böcker.

Prata om blommor och bin med barn?

Har ni sett det där ”upprörande” klippet som cirkulerar från årets julkalender – där man läser ur en bilderbok om hur barn blir till? Ja, det fick mig att tänka på hur man pratar om blommor och bin med barn. För här vet jag att föräldrar resonerar väldigt olika.

Men så här tänker jag: Vi har pratat om hur kroppen fungerar, mens och hur barn blir till ända sedan ungen var stor nog att fatta. Typ två/treårsåldern. Berättar man bara nog tidigt så blir ju ingenting genant eller svårt. Man kan prata om det i väldigt odramatiska ordalag och behöver inte berätta mer än vad barnet bett om att få höra.  Oftast är det vi vuxna som snurrar in oss i omskrivningar medan barn bara funderar lite praktiskt hur den där ungen egentligen kom in i magen från första början?  Och sedan är det inget mer med det.

Hur pass ingående man ska förklara förändras nog med tiden. För det är ju inte som i de amerikanska filmerna när stressade föräldrar ska ha the talk med sina tonårsbarn. Det är inte ett samtal man har en enda gång – utan många gånger. Hela uppväxten förhoppningsvis. Nya frågeställningar dyker ju upp allt eftersom.

Rent generellt tycker jag att man ska tala klarspråk med barn. Tidigt. För det vi undviker att prata om av genans – kanske barnen uppfattar som något djupt skamligt. Något som ska smusslas med och som man ska skämmas för. Barn fyller i luckorna i sina liv med gissningar – och oftast gissar de helt fel. Och finns det ett uns av hemlighetsmakeri inblandat så tenderar de att tro att det är för att det är skamligt. Och därmed skuldbelägger de också sig själva. Som bäddat för problem när de blir äldre.

Nä, tala klarspråk om alltifrån hur barn blir till, till varför pappa och mamma bråkar, till varför morbror Göran blir så konstig när han dricker så mycket av den där röda saften. Klarspråk behöver inte betyda att man berättar allt. Eller tar med otäcka detaljer som gör barn rädda. Utan att man redogör enkelt och kort, frågar upp vad de har förstått av vad man precis sa –  och rättar till eventuella nya missförstånd.

Så resonerar i alla fall jag. Hur resonerar ni?

Blogglistenhits