UnderbaraClara

Kategoriarkiv: Hunden Melker

Ler och Långhalm

Alltså dessa två. Som ler och långhalm! Melker är världens finaste med barn och älskar speciellt spädisar. Varenda gång vi lägger ner Folke på golvet kommer Melker och lägger sig bredvid. Två små farbröder vars stora intressen i livet är att äta och sova…

Sängbordet

Alltså den här slöfocken. Som VET att han inte får ligga på bordet. Han är så slö och nöjd när solen skiner att han inte ens hör när jag kommer in i köket. Istället för att hoppa ner och låtsas som ingenting snarkade han bara lugnt vidare medan jag fotade honom. När han sedan vaknade kikade han på mig med ett öga, för att direkt somna om igen. För att sedan vakna med ett ryck och inse att det var matte som stod där och blängde. Då blev det fart på honom vill jag lova. Då formligen flög han ner från köksbordet.

Valplängt

Nej, jag har verkligen inte plats för en till valp i mitt liv just nu. Men som jag längtar! Melker var ju så himla fin som valp. Han sov på min arm, precis som ett gosedjur och när han blev för varm klättrade han upp på mitt ansikte och lade sig tvärsöver det för att få svalka. Det var också kul för när Melker var valp hade vi så otroligt mycket tid att träna honom. Vi investerade många timmar i dressyr och lydnadslekar och annat som är stimulerande för små hundar. Nu känns det svårt att hinna med allt. Våra promenader (speciellt nu under graviditeten) är föga inspirerande – utan det är mer som att jag haltar fram med honom som sällskap. Båda två lite frustrerade och springsugna. Men jag drömmer och hoppas på framtiden, när lite mer tid och ork finns igen. Då det ska blir som förut!

Hundliv

Någon undrade hur det är med Melker nu för tiden? Med honom är det bara fint! För en hund i balans förändras inte särskilt mycket alls. Det mesta är som det brukar vara. Vi går långa promenader varje morgon. Försöker träna lydnad både inomhus och utomhus. Och på dagarna håller han mig sällskap här hemma. Ligger på kökssoffan och snarkar eller på sitt fårskinn i fåtöljen i hallen. Han lever en sådan bekväm och skön tillvaro att jag riskerar att bli både bitter och avundsjuk när jag tänker på det.

Morgonpromenader

Hundpromenaderna om morgnarna innan Bertil och Jakob har vaknat är mina guldstunder. Oftast är jag så trött att jag inte ser något och ögonen så grusiga att jag kisar där jag går med hunden. Men ibland är det bara friskt och klart och knäpptyst ute och jag chockas till vaket tillstånd av att se hur fint det är. Och liksom rikt på syre. Som i morse när dimman lättade över fälten.

Hundburgare

Några har beklagat att det är för lite Melker på bloggen och undrar vad han har för sig nu för tiden.

Detta: Han ligger på soffan som en annan hundburgare. Inbakad mellan kuddar och täcken. Bertil brukar arrangera honom så här och han verkar trivas så bra att han bli kvar där. I övrigt inget nytt under solen.

Gräset är grönare

Så här står han och vaktar på varje matbit som kan tänkas trilla ner. Det är mycket underligt det där. Man kan vara hur petig som helst med det man får i matskålen men tappar någon ner en apelsinklyfta, oliv eller en bit vitlök, då äter man för kung och fosterland.

Han är lite så där som man själv kan bli på en buffe. Man tappar konceptet helt enkelt. Det beteendet smittar av sig på lillen. Han vill också ha allt som vi har – oavsett om han gillar det eller inte. Bara ha för att han kan få det liksom. För att inget ska gå till spillo och ingen ska ha något han själv inte får ta del av. Ett väldigt effektivt sätt att få i barn nyttigheter förövrigt. Om de nu inte äter det självmant.

 

 

Först på plats

När jag tar en sväng runt huset och skrålar -Nu är det mat! Kom och ät! Då sitter denna herre parkerad på kökssoffan när jag kommer tillbaka. Redo vid min tallrik. Jag förstår inte varför, han får ju absolut inte äta från bordet. Men hoppet är det sista som lämnar människa och hund tydligen.

 

 

Hundliv

Melker är verkligen världens finaste hund. Så snäll och försiktig med lillen. Och så hjälpsam…på sitt sätt alltså. Han håller ordning kring matbordet och ser till att allt som B dräller ner blir snyggt och prydligt uppstädat. När han någon gång inte är med märker man direkt hur skitigt golvet faktiskt blir när en ettåring får äta själv med sked. Han har aldrig visat någon svartsjuka heller utan är nog rätt nöjd eftersom han på det hela taget bara fått det bättre.  Han sover fortfarande i sängen, får mer mat än tidigare och massor av kärlek från små händer som envisas med att stryka pälsen åt fel håll. Och en och annan Duplokloss i huvudet förstås. Men det klarar han bra som är så tjockskallig.