För en tid sedan tog det slut, för tredje gången,  med en man jag varit tillsammans med i rätt många år. Slut på ”riktigt” denna gången, har jag hört. Hur tar det slut på låtsas då? Först var jag naturligtvis ledsen, men mest förbannad av olika orsaker. Nu är jag mest arg på sättet det hände.

Jag mår bra, jag känner mig fin, och man skall helt enkelt inte vara tillsammans med någon som inte får en att må gott. Naturligtvis har det varit mycket bra också, det skall jag absolut inte förneka. Vi har haft kul ihop. Men detta har nog varit på gång ett tag, även i mitt huvud och hjärta. Det enda som oroar mig är hur jag skall kunna våga tro och lita på någon annan igen. Och mitt självförtroende är inte på topp. Nog om det!

Just nu känner jag mig rätt förvirrad på ett bra sätt. Jag är glad, pirrig och ser fram emot en bra sommar. Hoppas gör jag, men tar något för givet gör jag inte. Vågar inte. Nej är inget roligt ord att höra. Säkert bäst att vara tyst, har nog redan gjort bort mig.

Tillbaka på full tid på jobbet igen. Jag tror att träningen på gym har hjälp massor. Känner mig duktig, tränar varannan dag, ibland t o m oftare än så. Stresshanteringskursen har också hjälpt. Bra verktyg där, men lätt att glömma bort det man jobbat med när kursen är avslutad.

Idag pratade vi om att hushålla med sin energi, bl a att välja bort energitjuvar. En energitjuv fick då representeras av en som bara gnäller hela tiden. Då tänkte jag på att vi som går stresshanteringskursen och troligtvis har stämpeln utmattningssyndrom inte är de muntraste personerna jämt. Vi är väl energitjuvar om något. Jag önskar verkligen att jag inte blir bortvald av någon. Det är nu man behöver sällskap och gärna en kram. Jag mår bättre, men jag är jävligt känslig och en ”sierska” (dvs jag gör mina egna tolkningar av det som skrivs, sägs och inte sägs).

Mycket utav det som vi talar om på kursen är inga nyheter alls. Bara väldigt svårt att omsätta i praktiken. Det värsta är att jag inte KAN prata om det som stressar mig värst, för då blir jag bara ledsen, speciellt eftersom jag inte vet vad jag skall göra åt det. Jag tänker inte sitta där och gråta. Gråtit har jag gjort tillräckligt. Så det så!

Jag började dagen med en tallrik fil och flingor, sedan åkte jag till Friskis & Svettis efter att jag kört yngsta dottern till skolan. Det kändes lite tungt att gå nästan direkt från sängen till gymmet, men så fick det bli.

Nu är jag inne på min fjärde vecka av träning. Jag kör två gånger per vecka, tisdagar och fredagar, för då jobbar jag inte alls p g a min 50% sjukskrivning. Det blir ett långt hopp mellan torsdag och tisdag och jag funderar på att ta en dag på helger ibland också. Efter första träningen hade jag träningsvärk i två dagar, men sedan dess har jag inte känt något. Jag har hellre träningsvärk än annan kroppslig värk. Jag har provat med att öka vikter och tider där det är möjligt, men frånvaron av träningsvärk kanske beror på att jag stretchar ordentligt. Idag lade jag till 20 minuter på löpbandet (fast jag gick snabbt istället).  Sedan kom det läskiga, att mäta pulsen. Av någon anledning tycker jag själv att det är obehagligt som tusan att se och känna att jag har hög puls, säkert ett resultat av att jag vaknade med hjärtklappning när jag var som mest stressad (och blev sjukskriven). Det var skönt att märka att pulsen gick ner rätt fort efter ansträngningen. Det måste väl tyda på att konditionen inte är en katastrof i alla fall?

Jag mår så bra efteråt och känner mig nyduschad och fräsch när jag åker därifrån. Nu har jag ett par timmars paus innan det är dags för stresshanteringskursen. Jag ser fram emot den med blandade känslor. Det kan vara tufft att prata om sina egna stressorer. Ibland känner jag att ”Nej, jag vill verkligen inte prata om det som stressar mig mest.” och då tar jag upp något annat istället när det bli min tur. Förra veckan var gräslig rent känslomässigt och på kursen låg gråten nära till hands. Det är tur att vi har vår fikapaus mitt i, då kan vi prata skit och skratta en stund istället. Efter pausen har vi antingen basal kroppskännedom (BK) eller avslappning. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå BK, det blir lite flummigt och jag är rädd att det är det som står på agendan idag. Men jag ger det en chans och hoppas på att poletten skall trilla ner. På avslappningsträningen däremot kan jag verkligen bli så avslappnad att jag nästan domnar bort.

Jag längtar till att få komma hem igen, för jag skall fortsätta sy på en väst i pråligt tyg till älsklingen. Vi är med i en historisk förening, Bohus Elfsborgs Caroliner, och det är där den skall passa in tidsmässigt. Mycket sys för hand och det tycker jag är avkopplande. Jag kan t ex sitta vid tv:n och göra två saker på samma gång… men det kanske är det jag inte får göra. Jag skulle ju lära mig att inte stressa…

Det är gräsligt vad helgen gick fort. Den borde vara en dag till. Det har varit en helg av upp och ner i humör. Så blir det helt enkelt om man har starka känslor. Jag ville verkligen inte åka hem…

Men hem måste jag. På jobbet har jag försökt bena ut skillnader mellan olika typer av budgetar. Det var ett tag sedan man läste det. När jag fick klart för mig vad som skall vara med på dem är själva matematiken ”a piece of cake”. Addition, subtraktion, multiplikation, division och procenträkning räcker.

 Morgondagen kommer att gå i hälsans tecken. Gym och stresshantering. I alla fall skall det förstnämnda bli oerhört skönt.

Att inte ödsla energi på onödiga konflikter använde jag mig av för ett par timmar sedan. Vi har en ”gnällkäring” i huset. Hon rignde på vår dörr och gnällde över att det hade varit personer i trappuppgången natten till söndagen vid 3.30. Ja, tydligen hade det varit två kompisar till min son som kommit och ringt på. Inte min sons fel och han lät dem inte komma in. Men de hördes upp till henne. Och så la hon till att cyklarna på gården står i vägen för dörren till soprummet. Nu är det ju så (och det påpekade min son) att 1. alla cyklar är inte våra, 2. det är de som jobbar i blomsteraffären och i tobaksaffären i huset som jämt flyttar runt cyklarna. Det förvånar mig om hon inte ringde på i lägenheten ovanför också. För där vsänas det, speciellt kan de små barnen inte gå utan de springer och hoppar. Men så är barn. Synd att de vuxna inte kan tänka på att vara lite tysta sent på kvällen. Jag är nöjd med att höra min egen tv, behöver inte höra vad de ser på också.

God natt!