Hur jag hittade syftet med mitt liv.

Det är en morgon i maj och jag bestämmer mig för att åka till ett kafe vid Sankt Eriksplan för att jobba.

Jag äter frukost och dricker te i lugn och ro, men det är något som inte är som det ska. Det är ofta så här nu för tiden. Det kryper i hela kroppen av rastlöshet. Jag har en tung känsla i bröstet, hjärtat känns som en stor klump. Jag kan inte vara kvar, så jag går mot tunnelbanan. Det är motigt för mig att ta mig dit, jag känner mig andfådd och totalt orkeslös. Trött, jag är så förbannat trött.
På vägen hem börjar det regna.
Tåget åker över bron mot Gullmarsplan och mina tårar forsa ner från kinderna. Vad fan är det här?

Vad är det som händer? Jag har vaknat varje morgon med hjärtklappning de senaste åren. Jag har ofta så ont i hjärtat att det känns som att någon tar ett grepp om det och klämmer av all kraft. När jag berättar det här för människor så säger de ”gå till läkare”. Men jag har gått till läkare. Gudarna ska veta att jag gått till läkare i mitt liv. Läkare och psykologer. Jag har haft alla möjliga olika influensor, halsproblem, eksem, svimningsattacker, magont, urinvägsinfektioner, en trötthet som aldrig tycks gå över, ätstörningar,  för att inte tala om depression, en känsla av att vara annorlunda och en ledsenhet som ett tungt täcke över mig. Jag har pumpats full med antibiotika och andra mediciner och så har det varit bra med det.

Mitt hjärta kan de inte hitta något fel på, säger de.

 

När jag kommer innanför dörren i min lägenhet i Enskede känns det som att jag inte får luft. Jag har aldrig fått en panikångestattack förut. Jag kippar efter luft men hela kroppen har låst sig.

Nu dör jag, tänker jag.

 

Det är augusti och jag packar min väska. Jag vet inte varför jag ska till Bali, jag vet bara att en liten svag tanke i mitt huvud gång på gång upprepat att det är dit jag ska åka.

Jag lämnar en relation med en människa jag fortfarande älskar. Det känns förjävligt och återigen i mitt liv känner jag mig hopplös. Jag försöker förklara för honom varför jag behöver åka, jag ger 100 förklaringar men svaret är att jag inte vet själv. Jag vet bara att mitt hjärta längtar så mycket.

Kan jag aldrig nöja mig? Sitta i båten. Göra sånt alla andra människor verkar så nöjda med att göra. Ha ett 9-17-jobb. Göra härliga saker på fritiden. Planera semesterresor. Vara tacksam över det jag har.

Jag försöker förklara min längtan till människor, men jag känner inte att de förstår mig. Frågan är om jag ens förstår mig själv.

 

I det här tyngs jag av ytterligare en annan känsla.

Världen.

Världen känns inte bra. Det politiska klimatet i Sverige blir hårdare och hårdare. Journalister som säger sig vara för medmänsklighet är i storbråk med varandra på Twitter. Jag klarar inte av att se det längre.

MAN MÅSTE JU KÄMPA EMOT, säger folk.

Människor är arga, upprörda. Är det inte politiska hätska debatter så är det raka motsatsen, blunda för allt, Paradise hotel och ”vem fan bryr sig?”-mentaliteten.

Allt känns som en enda stor paradox.

Och jag känner så starkt att jag vill hjälpa. Jag vill bidra till att världen blir bättre.

Men fan, jag orkar ju knappt stå på benen själv.

 

Jag är inte det minsta rädd för att resa till Bali, att vara borta på obestämd framtid, att inte veta om pengarna ska räcka till, vad mitt liv kommer vara den dagen jag kommer hem, om jag ens kommer att komma hem.

Jag är rädd för det andra alternativet. Att stanna kvar i Stockholm och kämpa.

För om det är något jag har lärt mig så är det: om jag gör som jag alltid gjort så kommer jag få samma resultat som jag alltid har fått.

Och så som jag haft det kan jag inte ha det. Inte en dag till.

Det är början av september.

Ubud är ett litet kulturmecka på Bali. Människor kommer hit för att hitta sig själva, för att yoga, dansa, meditera och gå kurser i konsthantverk. Jag åker hit främst för att jag läst om det i Eat, pray, love (en bok som betytt mycket för mig) och fått en bra feeling av stället.

Jag har bett taxichauffören ta mig till ett relativt billigt boende i Ubud. Han släpper av mig på en liten parkering där en ung kille utan kunskaper i engelska kilar in på en skuggig gård och visar mig ett mörkt, fuktigt litet rum som luktar mögel.

Jag frågar vad det kostar. Inget svar.

Jag försöker fråga om jag kan få en handduk. Inget svar.

Jag sätter mig på sängen och suckar. Det här går ju inte.

Jag tar min väska och drar vidare längs med gatan jag blivit avsläppt på. Den lilla killen tittar undrande på mig och jag bara rycker på axlarna och skakar på huvudet. Hur ska jag förklara att jag vill bara ha en säng att lägga mig i, helst en som inte känns som att den ser ut som blåmögelost under lakanet?

 

Längre ner på gatan hittar jag ett ställe som heter Nicks homestay. Jag har ingen aning om vad ett homestay är för något, men skylten ser fin. Det visar sig vara en populär boendeform som innebär att man bor på gården hos en familj.

Jag får ett rum med en takfläkt och en veranda. Det doftar bara lite mögel, men nu orkar jag faktiskt inte bry mig.

 

Dagen efter träffar jag min första vän. Han heter Ben och kommer från Australien. Han sitter på en vegetarisk resturang och petar bort tofun från sin nasi campur. Nasi campur är en balinesisk rätt med ris, tofu, tempe och grönsaker som jag ska komma att äta stora mängder av under min tid på Bali.

Han berättar att han varit i Ubud i två månader. Han bor med sin kompis utanför stan. Kompisen försörjer sig på två e-böcker som han skrivit. Ben är själv på väg att sadla om. Hans idé är att marknadsföra sängar på ett sätt sängar aldrig marknadsförts tidigare. Hans skriver copytexter i stil med ”likt en ängel vilar på ett fluffigt moln i sagornas värld, lika underbart kommer du att sjunka ner i den här sängen efter en hård dags jobb”. Ni får ursäkta att jag inte gör hans texter riktigt rättvisa, de var bättre än så där, jag minns bara inte riktigt hur han formulerade sig.

Ben har också en novell på gång. När han får höra att jag också skriver blir han eld och lågor. Han har en text om Ubud som han skickar till mig.

”Ubud is medicine. Some elixirs make you sick before they can heal you. Forcing you to pass the virus through your system, the fever of negativity swells up your soul to a painful pitch as you gain insight into just how toxic your life has become at home.

The futile way you hold onto clothes you have outgrown, people – however lovely and amazing, who are holding you back, the paralysing fear of knowing you need to bound forward, yet the limbs and your heart fail to crawl an inch.

What lessons can be extracted from the juice of Ubuds fresh and green fruit?

To not force ones life with the overflow of intentions, to curl ever so gracefully into each moment, grateful, inhaling sacred panic breath with a brimming heart, in love with now, no matter the darkness and the struggle trying to burrow it’s way within.

It’s all about self love”. 

 

Ubud har två uteställen som har öppet efter midnatt. Ben tar med mig till ett av dem, CP Lounge. Hans kompis, han med e-böckerna, kommer dit och sveper i sig två öl på mindre än 30 minuter. Han har problem med tjejer säger han. Problemet är att han har för många att välja mellan.

Jag inser att Ben flyttar sig närmare och närmare. Jag avslutar kvällen hastigt.

När vi ska kramas hejdå gör han ett försök att kyssa mig, jag gör ett fultrick och vänder kinden till.

Jag hör aldrig någonting av honom igen.

Men jag tar fram hans text och läser den många gånger.

 

Yogabarn är it-stället i Ubud. Det är det stora yogastället, dit ”alla” går. Deras schema är späckat från måndag-söndag, från 07 på morgonen till 21 på kvällen. Det är alla former av yoga du kan tänka dig, olika typer av meditationer, dans, capoeira, konserter.

En kväll går jag på en tibetan bowl-meditation. Den är så populär att människor köar för den två timmar innan.

En bloggläsare skriver att de här meditionerna gör att man ”ser” med hela sitt väsen. Jag kunde inte förklarat det bättre själv.

Under meditationen händer någonting. Plötsligt överväldigas jag av en djup rädsla. Jag andas med den, men det är svårt, den kommer så starkt. En timme senare är meditation över och jag vaknar med ett ryck, tydligen har jag somnat. Jag hastar upp, lite skamsen över att ha slumrat till. Jag känner mig märklig i kroppen. Som om någonting lämnat mig.

 

Varje dag har Yogabarn en ”community class”, gratis föreläsningar om ämnen som rör yoga och hälsa.

Det är på en sån här föreläsning om hälsa som jag får nys om att de har ett sjudagars detox-program varje månad. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig sugen på att göra en sjudagar lång fasta, men så som den här kvinnan presenterar det låter det fantastiskt. Hon pratar om ett program som handlar om att ta tag i de emotionella problem som vi dövar med mat.

Det är ett av mina problem.

Jag äter för att döva någonting. Jag är inte riktigt säker på vad det är jag försöker döva, men någonting är det. Och plötsligt känns det oerhört viktigt att få ta tag i varför.

Detoxen kostar drygt 10 000 kronor. Det är en 1/5 av min budget. Det känns inte rimligt över huvud taget, men jag bestämmer mig för att jag vill göra det ändå. Jag vill ge det som en gåva till mig själv. Om jag inte tar tag i det här nu, när ska jag då göra det?

Jag hoppar på detoxen kvällen före den börjar.

 

Detoxen tar på mina krafter. Vi dricker två gröna juicer om dagen, yogar och mediterar. Den tredje och fjärde dagen kan jag knappt ställa mig upp. Jag vet att det inte har med uteslutandet av mat att göra. De andra elva deltagarna har börjat må betydligt bättre.

Jag förstår att det här är någonting djupt emotionellt som vill upp till ytan.

Den fjärde dagen tittar hon som håller i detoxen bekymrat på mig och undrar om jag inte ska ta hjälp av någon av de healers som finns kopplade till Yogabarn.

Jag nickar. Säger att jag vill gå på en massage.

Det finns ingen tid ledig hos en massör och till sist hamnar jag hos en man som gör bodywork. Jag är så svag när vi träffas att det känns jobbigt att stå upp.

 

Han heter Rodolfo. Han har mörkt lockigt hår och de vänligaste ögon jag sett. Han kör mig till andra sidan Ubud och placerar mig på en madrass. Sen lägger han händerna på min rygg, han är så varm och kärleksfull och jag bara gråter. Han gör inte mycket under den timmen vi har tillsammans. Han håller sin hand på mitt hjärta och min hand på hans. Jag känner hur hans hjärta rusar och det strömmar energi över till mig.

När vi är klara är det som att han givit mig livet åter. Jag hoppar lätt upp bakom honom på vespan och visslar glatt på vägen tillbaka. Jag frågar om han kunde känna någonting speciellt under vår session. Han sa att han kommit att tänka på en historia:

Två munkar som var på vandring kom till en flod där de mötte en ung kvinna. Hon var rädd för strömmen och frågade om de kunde bära henne över. En av munkarna tvekade men den andra tog genast upp henne på sina axlar, bar henne över vattnet och satte ner henne på den andra stranden. Hon tackade honom och försvann.

De båda munkarna fortsatte sin väg. På kvällen kunde inte den ena munken längre hålla tyst, så han sa: ”Broder, vår andliga träning säger oss att undvika varje kontakt med kvinnor, men du tog upp en på dina axlar och bar henne!”

”Broder”, svarade den andre munken, ”jag satte ner henne på andra sidan floden. Bär du henne fortfarande?”.

 

Det är dags, inser jag, att jag lämnar det som varit och skapa mig ett nytt sätt att vara, ett nytt sätt att leva.

 

Detoxen är över, men jag känner fortfarande inte att jag mår bra. Jag är illamående, får ont i magen, känner mig svullen, jag är aldrig hungrig, det känns som att hela mitt matsmältningssystem lagt ner. Alla andra mår utmärkt, är glowiga i hyn och ser fram emot att börja äta på nytt.

Jag träffar en kvinna, en healer, som heter Jana. Hon är fantastisk.

Vi gör bland annat ett möte med mitt inre barn, som jag skrivit om här. 

En dag säger jag till henne att jag tvekar så mycket på det jag håller på med, vad det nu ens är jag håller på med:

– Du släpper dina rädslor, du helar dig själv. Och se dig omkring, se vilken fantastisk plats du tagit dig till. Din intuition har tagit dig till den här vackra platsen, där du kan få precis det stöd du behöver för den processen du nu går igenom. Någonting större än vad du kan ana pågår inom dig just nu. Du kommer förundras, för varje månad hur ditt liv förändrats.

Någonstans vet jag att hon har rätt. Jag kan bara inte känna det.

 

En kväll när jag sitter i restaurangen på Yogabarn (de har givetvis en eko/raw/ayurveda/spriulina-friendly restaurang) kommer en tjej från detoxen förbi.

Jag beklagar mig över att jag ledsnat på mitt boende.

Det är lite för stökigt, luktar lite mögel. Dessutom, den enda förväntningen jag hade på den här resan var att jag skulle få bo i en villa vid risfälten.

Hon tipsar mig om ett ställe, men det ligger en bit utanför stan. Jag kommer behöva köra vespa. Jag känner mig tveksam till det, eller snarare: livrädd.

Nåväl, jag väljer att strunta i rädslan och ta det som ett tecken.

Dagen efter plockar en man upp mig från stan och skjutsar mig till den allra vackraste lilla villan, med utsikt över risfälten och en alldeles egen pool.

Jag är fortfarande helt utslagen. Jag ligger i en solstol vid poolen när jag hör någon bakom mig säga ”hej”. Det är min granne. Första intrycket är att han är en stekare. Färgglada shorts, stora solglasögon, magrutor, kritvita tänder.

Oliver visar sig vara en oerhört ödmjuk och fin man från London. Han driver ett företag som coachar stora företag att utvecklas med hjälp av bland annat mindfulness.

Han lär mig mycket. Men fram för allt lär han mig om mina tankar. Hur viktigt det är att lära sig styra sina tankar för att må bra. Att jag genom mina tankar skapar min verklighet och därför är det så viktigt, om jag vill må bra, att hålla tankarna upplyfta.

Jag börjar tänka: jag är stark. Jag är klok. Jag lyssnar på mig själv. Det här ordnar sig.

Vareviga gång tankarna vandrar i väg i negativa spiraler och jag lyckas komma på mig själv så byter jag ut dem.

Jag är stark. Jag är klok. Jag lyssnar på mig själv. Det här ordnar sig.

 

Jag har ingen aning om vad jag ska göra efter Bali. Thailand? Australien? Min högsta önskan är att få lära ut yoga, men det känns svårt. Hur ska jag hitta något ställe där jag kan få in en fot och känna att jag trivs?

En meditation en kväll på Yogabarn får jag en vision om mig själv, att jag åker tillbaka till Indien och lär ut yoga.

Dagen efter skickar jag ett mejl till Ashiyana, det underbara center där jag utbildade mig till yogalärare. Det är verkligen på måfå, jag vet att de har en deal med utexaminerade yogalärare, att vissa får komma tillbaka dit för att praktisera vad de lärt sig under utbildningen. Men säsongen har redan börjat och mitt gamla negativa jag tänker att det är lönlöst, att de såklart har de lärare de behöver. Men mitt nya jag tänker: det går.

Någon dag senare får jag ett mejl. En av lärarna skriver att de egentligen har lärare så det räcker, men han gillar mig och har en bra känsla: ”Du är mer än välkommen!”

Det är svårt att beskriva hur glad jag blir.

 

Jag träffar fler healers i Ubud. Jag förvånar mig själv genom att lägga min resbudget på att hela mig själv. Det är som att jag söker ett slutgiltigt svar.

Till sist får jag det.

Jag går till en man som gör någonting som kallas för quantum shift. Det är svårt att förklara vad det är, men det handlar om kvantfysik. Mannen som gör det ställer, vad det känns som, hundratals frågor som utgår ifrån mig själv som barn och vänder och vrider min världsbild och den historia jag byggt upp om mitt eget liv tills allt slutar med att jag sitter och säger högt: jag är hel.

 

Jag går ut därifrån med vetskapen om att det är sant. Jag kanske fortfarande mår konstigt, men det är mitt gamla jag, mina rädslor som lämnar kroppen. Och jag lyssnar för första gången ordentligt på min kropp. Den ber mig att stanna upp.

Jag ligger på min yogamatta större delen av dagarna och bara andas mig igenom allt som dyker upp. Det är otroligt, hur många olika tankar, förnimmelser och känslor som hinner komma och gå på bara några timmar. Jag betraktar dem och möter dem kärleksfullt, men låter mig inte överväldigas och dras med i historien om någon känsla. Jag vet att de passerar. Hela tiden kommer det nya tankar som sveper iväg mig, som skapar känslor. Ibland får jag så varmt att det känns som att jag har feber. Ibland får jag tillbaka det onda i hjärtat. Ibland dyker det upp rädslor. Mycket märkliga känslor som kommer och går i magen.

Jag ligger där i stillhet och betraktar. Förundras över vad som händer med mig.

 

Jag säger upp alla mina uppdrag som journalist. Alla krönikor och de tidningar jag återkommande skrivit för. Så också den här bloggen. Det är svårt, men när jag har gjort det så känns det så lätt. Jag kan inte vara splittrad. Jag vill ha tid över som bara är min, för att kunna må bra.

 

Jag har en session med en healer inbokad, en fin tjej jag träffat här i Ubud som gör en speciell form av energy work, men jag bokar av den. Jag skriver till henne:

Jag har gått till en drös healers här i Ubud och för varje ny människa jag söker upp för att hjälpa mig så säger jag också till mig själv att jag har någonting i mig som behöver fixas. Vilket jag inte har. Jag har alla verktyg jag behöver nu. Jag har nu kommit så pass långt att jag kan säga att jag är hel. Därför kommer jag inte att ta någon mer hjälp nu. 

 

Jag har kommit till den punkten där jag vet: jag har allt inom mig.

Jag är hel.

Jag släpper taget om gamla känslor och tankar med lätthet och byter ut dem mot nya. Det är en process, men min inställning är att den går lätt.

Fram för allt: jag älskar mig själv.

Jag säger det, men framför allt tror jag att det handlar om att visa det.

Jag började visa det för mig själv redan för två år sedan när jag sa upp mig från ett jobb jag kände att jag var klar med, när jag la en massa tid och pengar på att utbilda mig till hundpsykolog (vilket jag har insett att jag haft otroligt mycket nytta av som yogalärare, att känna in och läsa av djur är precis som att läsa av människor, bara att människor fått för sig att det är språket som är det viktiga), när jag lämnade en relation som inte längre fungerade trots att jag var säker på att vi skulle gifta oss, när jag åkte till Indien och utbildade mig till yogalärare trots att jag inte vågade. När jag åkte till Bali utan att egentligen veta varför, bara att mitt hjärta längtade. När jag la pengar på en detox. Varje morgon jag stiger upp och ställer mig på yogamattan. Alla dagar när jag lyssnar in min kropp och känner om den faktiskt är hungrig eller om det bara är någonting annat, känslomässigt, som jag vill döva med mat. Att inte stressa utan att känna in vad jag behöver. Att känna tillit, att allting faktiskt har löst sig hittills och att det kommer att lösa sig framöver, bara jag tar det lugnt.

Allt det är självkärlek.

 

I början av den här resan skickade en bloggläsare en länk till mig. Det handlade om att hitta syftet med sitt liv. Det stod att man skulle sätta sig ner i 30 minuter och bara skriva ner precis allt som dök upp. När man väl hittat sitt syfte så skulle det vara så klart och tydligt att man började gråta. Jag testade det. Skrev och skrev, men det blev liksom inget.

 

I går morse satt jag på muren vid risfälten vid min villa för att meditera. Plötsligt stod det så klart för mig. Jag kunde formulera det så tydligt:

Mitt syfte här i livet är att vara jag. Att vandra min väg. Att älska mig själv för att inom mig skapa en kärleksfull plats varifrån jag kan hjälpa andra människor att hitta nya vägar i livet och släppa gammalt känslomässigt bagage de inte längre behöver bära på.

Och tårarna trillade ner för kinderna.

Det här är mitt sista inlägg.

Tack för att du har läst.

Från mitt hjärta: all kärlek.

LOADING..