Ta dig ur en kris – 6 tips

Jag skulle verkligen inte kalla mig själv för någon expert på det här med kriser. Men jag får så många mail från er som läser som sitter i samma eller liknande sits som jag gör. Ni skriver att jag är stark, en förebild och att ni ser upp till mig. Fint tycker jag. Och såklart väldigt peppande. Jag skrev ner en lista på 6 tips hur man tar sig ur en kris. Jag läste upp tre av dessa i Tvillingpodden. 

Jag vet bara hur jag gjort och gör. Ingen dag är den andra lik just nu i mitt liv. Plötsligt dyker vår gamla bröllopsinbjudan upp när jag rensar flyttkartong efter flyttkartong och det hugger till som en kniv i magen. Jag får fortfarande ångest och tar tabletter mot det. Tabletter som lindrar den där värsta oron. Jag behöver inte ta nåt för att sova bra längre och det känns skönt.

VxfFXCKWVKMs1GA94o2O0ZavHYzWxdKiHrZEQjoBqe8

Med Annika (som var toastmadame) på en av mina lyckligaste dagar i livet. Den dagen kan ingen ta ifrån mig även om äktenskapet inte höll. 

Jag försöker att se tiden i livet som varit med Stefan som en tid jag behövde. Jag har fått två fantastiska barn och jag bär med mig många fina minnen. Jag har insett mitt eget värde och vet att jag är värd att bli älskad. Jag har lärt mig mycket om mig själv under våra 6 1/2 år tillsammans. Men jag har även lärt mig mycket nu, sen kraschen i påskas. Jag är så mycket starkare än jag trodde. Tänk att jag skulle behöva en kris för att inse det.

6 tips på hur du tar dig ur en kris 

1. Omge dig med människor som vill dig väl
Kapa banden till de där människorna som gottar sig i din olycka. Fyll dagarna med positiva människor som tillåter dig att älta. Som lyfter dig när du är riktigt nere.

2. Gör roliga saker
Gör saker som du tycker om. Jag har helt slutat bry mig om vad andra tycker och tänker om mig. ”Hur kan hon gå ut när hennes liv är kaos?” vet jag att vissa tänker. ”Hur kan hon skratta sådär högt? Är hon inte ledsen?”. Jo, jag är sjukt ledsen, Men mitt i all sorg känner jag ett lugn. Det kanske låter konstigt för vissa, men jag tror att det fanns en mening med detta. Det bästa i livet har inte hänt. Så är det bara. Jag passar på att vara glad när jag är glad, men jag tillåter mig själv att gråta tills tårarna är slut när jag känner för det. Det går som sagt upp och ner, från en timme till en annan. Men nu ser jag ljuset i tunneln.

3. Ät saker du gillar
Jag tycker att du ska äta saker som du må bra av. Är det godis som får dig på bra humör, ät det. Är det yoghurt till middag istället för varm mat, ja ät det då. Jag har helt återgått till att utesluta kött och mår så mycket bättre av det. Jag känner mig lättare och renare utan kött. Skön känsla!

4. Rör på dig! 
Jag mår som allra bäst när jag fått någon form av motion under dagen. Ett träningspass hemma på vardagsrumsgolvet, en tur i spåret bakom huset eller en halvtimme på gymmet. All rörelse gör mig gott just nu. Jag tror aldrig jag promenerat så mycket som jag gör nu, då har jag trots allt varit mammaledig i två omgångar. Frisk luft är en klyscha, men det fungerar verkligen på mig.

5. Skriv ner dina tankar
Även om du inte har en blogg eller så, skriv ner allt du tänker och känner. Även de stunderna när du är lycklig och är ovanför vattenytan. När livet känns tungt går du tillbaka och läser vad du skrivit de där glada stunderna.

6. Spola fram tiden
Gör en Jessica och Angelica och visualisera din framtid. Våga tro på att det kommer att bli bättre. Våga tro på att det bästa i livet inte har hänt. Oavsett om du gift dig, fått barn och köpt hus – det bästa har INTE hänt än! Tänk vad spännande att tänka så. Det där riktigt härliga är närmre än du tror, kanske det inte händer idag, men redan nästa vecka kanske du får ett positivt besked som förändrar allt. Sluta aldrig hoppas. Sluta aldrig tro.

  1. Jenny skriver:

    Men dra ballen i gruset vilka otrevliga kommentarer! Som att det finns en lag/kotym som säger hur länge man bör sörja efter en skilsmässa? Nä, jävlar vad stark du är Angelica som delar med dig av dig själv och gör så att andra kan finna styrka genom dina erfarenheter. Sjukt tråkigt att folk orkar fälla pessimistiska kommentarer om att du vågar drömma om ett liv efter skilsmässan! Kämpa på och våga dröm <3

    1. Hahahahaha dra ballen i gruset. Så kul skrivet!!! Haha men alltså jag tänker inte ljuga. Jag tänker vara ärlig. Och jag tycker att kommentaren om en ny man var HÄRLIG! Folk måste sluta bli så irriterade på allt jag gör/skriver. 🙂 Tack för rolig kommentar. Kram Angelica

      1. Elin skriver:

        Bra Jenny! Det klart att man måste kunna se bortom här och nu. Annars blir man ju galen! Helt rätt Angelica ❤️

  2. Ylva skriver:

    Först, skit i dom dumma kommentarerna! Sen tänkte jag ta ditt tips och skriva av mig lite. Jag har alltid gillar er blogg och tycker det är ledsamt att läsa att ni går skilda vägar men för mig hjälper det att läsa hur ni har det. Min man och jag har haft vår kris i 3 månader nu och gått i parterapi i 2 månader. Ingen av oss mår nåt vidare där sömnbrist och brist på återhämtning väl är den största orsaken i småbarnsträsket. Vi känner båda att vi är för deppiga för att kunna ta ett vettigt beslut nu om separation. Samtidigt undrar jag om jag nånsin kommer må bättre i det här förhållandet. Ibland tycker jag bara att min man är en självisk, omogen knöl men han är en jättebra pappa och det skulle han ju liksom fortsätta vara även om vi separerar. Sen är jag så otroligt rädd för att bli ensam. Mina vänner är så otroligt uppbundna i egna småbarnsträsk. Men det är verkligen ingen bra anledning för att stanna. Fast djupt under depp och trötthet finns det kanske kärlek och lust kvar men hur vet man det? Hur ser egentligen kärlek ut i mångåriga förhållanden med småbarn? Kram till er alla som kämpar liksom jag!

    1. Karo skriver:

      Kära Ylva, småbarnsåren är den del av livet där man som partner får hålla tillbaka mycket av dig själv och sin egna intressen. Barnen kommer alltid i första rummet och sömnbrist gör att man ofta går på knäna. Men det finns ju även mycket positivt med småbarnsåren eller hur? Det viktigaste är att manhsr en stabil grund att stå på som partners innan barnen kommer, att man verkligen pratar igen att så här tänker jag osv. Har man den grunden så kommer kärleken att växa sig stark genom småbarnsåren, alla tider i livet med barn oavsett ålder ställer krav, därför är kommunikation och samhörighet det viktigaste. Har man någon man litar på kan man lämna bort barnen natt för att tanka vuxentid. Lycka till, lever i samboförhållande med två tonåringar vi firar tjug0 års jubileum i år!

    1. Elin skriver:

      Hej! Jag flikar in lite. Försök stå ut om du känner en uns kärlek och att det känns hyfsat ok. Jobba med rådgivning och försök få till en kväll i veckan där ni äter sen middag och pratar om allt. Våra är 3 år och 6 år och jag är åter kär i min ma. Vi har varit ett par i 17 år. Men det har varit så kämpigt fram tills nu. Jag har blivit galen på hans blotta uppenbarelse. Nu är jag glad att vi ändå kämpade på. Nu börjar barnen klara sig själva på ett annat sätt, sover bättre osv. Kämpa om du pallar!

      1. Bra tips Elin! Tror att det är så man måste tänka: att det blir bättre! Och skönt att höra det av någon som har lite större barn. Vi har två barn, en som är tre och en som är 8 månader. Tjejen på 3 år är på monsterhumör för det mesta nu med utbrott efter utbrott och 8 månaders killen vaknar och skriker var eller varannan timme VARJE natt så jag håller på att bli tokig av den här sömnbristen. Vi är dessutom mitt i en flytt och renovering nu så jag ser i princip aldrig min man. Utöver det så har jag varit förkyld i åtta veckor och barnen har varit sjuka i fyra omgångar under den tiden. Vissa dagar tänker jag bara att jag orkar inte mer och relationen är inte på topp. Men jag tänker ändå och tror och hoppas att det kommer att bli bättre!

        Sorry nu fick jag allt att handla om mig 🙂 Till dig Ylva tycker jag att ni ska kämpa på. 3 månader är inte en så lång tid! Och som du säger, du är för trött för att ens ta ett beslut ja då kanske du helt enkelt inte ska ta ett beslut utan vänta tills du känner dig lite piggare och stabilare för att ta ett sådant beslut. Det är mitt råd iaf utan att veta allt för mycket om er. Kämpa på och jag hoppas att det löser sig för er!

      1. Annica skriver:

        Men hörni. Hur hjälper det där Angelica nu? Lägg av. ”Såhär kämpar vi minsann igenom och det fungerar”. Jaha? Och? På riktigt, fundera på vad det är ni säger.

        Jovisst. Sitt stilla i båten osv osv särskilt under småbarnsåren för det är jobbigt, men om man en dag känner att det inte går att sitta stilla längre. Då går det inte. Punkt. Det är det som sker nät man en dag bestämmer för att skiljas. Man inser att att går inte att fortsätta kämpa. Någonting är annorlunda mot de andra gångerna.

        Lämna Angelica ifred nu och håll inne med era oombedda råd, hon har det garanterat tufft nog ändå.

  3. Lina skriver:

    Känner så igen mig i det du beskriver. Har också separerat och så som du tänker gjorde jag också. Jag tänkte att jag hade ett val, jag kunde få mig skälv att må sämre genom att tänka negativt, eller jag kunde försöka se det ljusa i livet och må så bra jag kunde under omständigheterna. Det kräver en hel del att se ljuset ibland när man är djupt där nere i dalen, men det går. Inte hela tiden, men ganska ofta. Och så tog jag en dag i taget, Tänkte att det här är en av mina utmaningar i livet, alla har ju sina. När man accepterar det blir det lättare. För jag tror det är när man kämpar emot och tänker för mycket på allt som kunde varit men inte blev, att man gradvis tappar modet. Man måste gråta, men inte hela tiden… Jag är nu på en ny topp i livet, och njuter av den så länge den varar. Jag önskar dig all lycka. Kram!

  4. Åsa skriver:

    Angelica, jag är precis påväg in i en separation sen en vecka tillbaka och är helt förstörd. Att läsa din blogg gör att det känns lättare, kan du se ljuset i tunneln så kan jag det med! Hur många dagar var har ni barnen? Jag har en som som är lika gammal som din Philip och min förre detta vill att vi ska dela upp ansvaret med två dagar var. Jag har svårt att få det gå ihop med mitt jobbschema, så jag behöver egentligen lämna bort min son varannan vecka för att kunna jobba utan att få el ekonomisk kris. Hur har ni gjort? Hur mår barnen av detta? Skulle bli så glad om du svarade, du får gärna svara via mail om du känner att det blir för personligt här i komme tarerna. Tacl för en superfin blogg och peppade inlägg

    1. Janis skriver:

      Hej, man brukar säga att antal dagar efter barnets ålder om det är möjligt. 2 år 2 dagar, 3 år råare dagar osv eftersom separationen kan bli för påfrestande för barnet. LYcka till❤️

      1. Janis skriver:

        Tre år tre dagar ska det vara!

  5. Vad glad jag blir önskar dig all lycka att inse sitt värde är så otroligt viktigt! Kramar

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..