Att faktiskt inse sina fysiska begränsningar

Ni som följer Jessica vet att hon har anmält sig till Tjejmilen 21K som går av stapeln den 21 april. Jessica har tjatat på mig… att jag ska följa med. Jag har sagt ja att träna med henne inför loppet, men hade inte bestämt mig om jag skulle springa eller inte. Jag har aldrig haft någon längtat eller mål att springa vare sig långt eller snabbt. Jag tycker om att springa tills jag får en endorfinkick. Det får jag lätt genom att springa intervaller. Då brukar den där ”jag klarar ALLT”-känslan infinna sig vid intervall 3-4 ungefär. Den känslan är oslagbar. I veckan sprang jag mitt livs första mil och det var en häftig känsla. Jag bestämde mig innan att jag skulle klara det, men nu i efterhand känner jag… var det värt det?

IMG_6935

I somras körde jag en del hemmaträning. Det funkar bra när man har barn tycker jag. Det är inte alltid så lätt att hitta tid att ta sig iväg till gymmet. Med en matta och sin egen kroppsvikt kommer man långt med träningen.

IMG_2602

I somras sprang jag med Sanna och Frida. Och Jessica såklart!

Men åter till 21K. Ska jag springa halvmarathon med Jessica? Svaret är nej. Det kommer jag inte göra. Den smärtan jag haft i kroppen efter jag sprang en mil är inte av denna värld. När jag sprang funkade det bra i ungefär 5km, sen började höften svida. Jag ska inte springa sådär långt, jag vet ju det. Det funkar inte med min kropp. Och som jag skrev har jag faktiskt ingen längtan av att springa långt. Så jag kommer inte springa 21K med Jessica. Jag måste inse mina fysiska begränsningar och lyssna på min kropp. Den ska ju hålla i rätt många år till. Jag är medveten om att jag kommer behöva operera min artros-höft, men förhoppningsvis dröjer det mer än 30 år dit. Allt beror på mig och hur ont jag har.

  1. Smart! Bygg styrka runt om höften så får du lite hjälp, och njut den löpning som funkar. Tycker din inställning är superklok, lätt hänt att ta andras mål och varför, som man inte bottnar i själv och det blir aldrig lika bra! ,

  2. Sara skriver:

    Vore roligt om du mer konkret berättade om din kost och träning. Det upplevs på podden som att du aldrig tränar och bara äter godis sen går man in på bloggen och känner sig lurad. Missförstå mig rätt. Du ska leva som du är lycklig men som lyssnare/läsare blir man lite förvirrad. Det blir som den där ”elaka” kompisen i högstadiet som sa en sak och gjorde en annan. Svårt att förklara och du kanske tänker ”i don’t give a fuck” men bara feedback. Lite som Blindinbella alltid sa att hon var stolt över sin hudfärg och sen alltid soldushar om du förstår.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..