När jag är tyst här…

… är livet tufft, men jag vet att det rullar på som vanligt för alla andra. Ni är några som vet exakt när jag inte mår helt hundra. Som skickar ett sms, ringer eller slänger iväg ett mail. Ni är några som skriver på insta direkt och skickar hjärtan. Jag är tyst här för att livet är tufft. För att jag inte vet vad jag ska fylla bloggen med. För att jag vill att bloggen ska vara ärlig och öppen, men jag känner inte alltid för att skriva deppinlägg efter deppinlägg. Egentligen skulle det säkert vara bra. För mig. För er. Ni är många som går igenom liknande saker som jag gör, som finner tröst i att jag mår skit. Som finner tröst i att någon annan gråter sig till sömns och vaknar med tårar på kudden.

Ni är säkert fler som tycker att livet är orättvist. Oavsett om ni går igenom en skilsmässa, har förlorat en vän i cancer eller själva är sjuka. Livet är inte rättvist. Det har jag lärt mig. Men jag har så svårt att acceptera det. Jag har så svårt att vissa människor låter livet gå vidare som om ingenting hade hänt. Som om jag dött typ. En märklig känsla. Dagar som dessa hade jag önskat att jag hade en trygg famn att krypa upp i. Ett bröst att gråta ut på. Händer som torkar mina tårar och säger att allt kommer att bli bra. Min tid kommer.

IMG_1508

Straighten up little soldier.

  1. Sophie skriver:

    Det är ingen gång i livet som jag känt mig så ensam som efter skiljsmässan, jag älskar egentligen att vara ensam men det är skillnad på att välja ensamheten eller uppleva den påtvingade. Det är bottenlös ensamhet som sköljer över en ibland. Livet är tufft oavsett om man är ensam eller ej men är man två kan man lyfta varandra när det är svårt. Är man ensam är det ingen som hör i de mörkaste stunderna, det är tufft. Tiden kommer göra sitt, du kommer finna kärleken och lyckan igen men vägen dit är tuff. Jag sitter i samma sits men just idag är en bra dag så då klarar jag att vara stark. All kärlek till dig Angelica och tack för att du ändå orkar dela med dig av ditt liv, jag tror att du hjälper många på vägen. Stor kram till dig!

  2. Isabell skriver:

    Mår dåligt jag med och kan inte riktigt avgöra varför. Eller kanske kan men vågar inte känna efter om det är för att jag är olyckligt kär och inte vågar släppa taget och sluta umgås med honom trots det. Går hos psykolog men vågar nog inte vara helt ärlig där heller.. kanske därför jag inte blir bättre? Är rädd att bli dömd i allas ögon. Häromdan var jag så ledsen och pratade om att jag var rädd och inte orkade mer, blottade mina sidor för killen jag vill kunna umgås med, nu har jag sån ångest för det. För att han fick se mina absolut värsta sidor och tvingades ta hand om mig. Jag vill ju att vi dka kunna umgås på lika nivå och inte för att han ska ta hand om mig. Hur kommer man över sån här ångest efter att man mått dåligt? Mår extremt dåligt efter att jag gjort nåt dåligt.. tappar det totalt. Hur ska jag göra för att inte blicka bakåt utan endast framåt? Är så svårt att ens gå upp ur sängen, vaknar med en klump för bröstet och orkar inte ens ta rätt på disken men ska försöka jobba för första gången på en vecka.

  3. Jessica skriver:

    Styrkekramar ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..