Sommaren när jag satt isolerad

När Alice föddes sommaren 2014 var det rekordvarmt. Och inte nog med värmen, vi hade bålgetingbo i vårt hus. Uppe på vinden.

Alice föddes den 17 juli 2014. Mitt i natten, precis när den 16:e blev den 17:e. Jag minns den första tiden som helt fantastisk. Nästan magisk. Det är lite sorgligt att jag aldrig mer får uppleva det där. Skulle jag bli gravid igen skulle det ju inte bli för första gången, utan för tredje. Så är det ju med allt, men jag kan inte låta bli att bli lite sentimental när jag tänker på det. Jag minns att jag ammade, åt mängder av godis, tittade på serier hela nätterna och bytte blöjor. Om och om igen. 

Här var hon i min mammas famn. Så liten! 
Alices första bad. Jag minns även det som helt fantastiskt. Läskigt såklart, men också mysigt. Jag hade haft en målbild av just det där badet. När graviditeten kändes tung och tuff, ja då tänkte jag på när jag skulle få bada min lilla bebis. Kanske en konstig målbild, men det var något jag verkligen längtade efter att få göra. Och få svepa in henne i en fluffig handduk efteråt. Jag tycker fortfarande att det är bland det mysigaste som finns. När barnen har duschat eller badat och vill sitta i mitt knä med en handduk runt sig.
När bålgetingarna härjade som mest och värmen var som varmast stannade vi inne. Jag vågade mig ut sent på kvällarna, med Alice väl instängd i ett myggnät. Jag var livrädd att hon skulle bli stucken och få en allergisk reaktion.
Jag kände mig isolerad den där första tiden sommaren 2014. Det var alltid folk som var och hälsade på, vilket var mysigt. Men också påfrestande. Jag ville ha det rent och fint hemma när vi fick besök. Så då var jag tvungen att städa och plocka. Helst av allt ville jag bara vara i den där bebisbubblan. Ifred. Få ro att amma och komma in i rollen som mamma. Någon som känner igen sig i det? Som förstagångsmamma var det svårt att säga stopp och sätta gränser tycker jag. Det var betydligt lättare med Philip.

  1. Annika skriver:

    Åh det ångrar jag verkligen med mina första barn. Det vällde in besökare och vissa kom från en annan stad och övernattade hos oss 3-4 nätter. Jag sprang runt och fixade mat, städade, log stort och bjöd alla på bebisgos. Inombords mådde jag så jävla dåligt. Jag blev deprimerad och kände att jag inte ville något hellre än att vara ifred med det nyfödda barnet och vår lilla familj.

    För två veckor sen fick vi vårat tredje barn, nu har det gått några år sen de två första föddes och denna gången har vi knappt tagit emot ett enda besök och absolut inte bjudit på övernattningar och all inclusive. Nej, nej, nej. Denna gången har det bara varit mys och lugn med våra tre barn och vi har alla mått SÅÅÅÅ allt bättre av det. Alla är olika, jag är otroligt tacksam att jag lyssnade på min inre önskan och fick uppleva den riktiga bebisbubblan med min sista bebis <3

  2. Jag har en liten son på drygt två månader och nu börjar jag verkligen uppskatta besök. Däremot tycker jag att det är riktigt hemskt att gå hemifrån med honom. Blir så stressad när han skriker i vagnen eller i affären. Öppna förskolan eller mammaträffar lockar inte alls tyvärr. Är mest rädd för att andra ska tycka att jag gör något fel eller är dålig. Så det blir mycket hemmamys för vår del.

  3. Tess skriver:

    När vår dotter föddes för 2,5 år sedan tyckte jag det var otroligt jobbigt med alla besök! Ville bara att de skulle gå så att vi fick vara ifred. Jag upplevde det som väldigt svårt att säga nej till besök och vid ett tillfälle när farmor och farfar var på besök och stannade flera timmar fick jag säga till min man att köra ut dem… Grät för att jag bara ville vara vi.. Nu väntar vi en lillasyster om några månader och denna gången känner jag mig mer självsäker och kommer känna in vad som passar oss och låta folk veta det. Sen får de tycka vad de vill om det 🙂

  4. Tess skriver:

    Och jag är precis tvärtom. Visst fanns det stunder när det var skönt att få vara själv med min nyfödda lilla prinsessa. Men med både henne och lillebror har jag mått bäst när vi haft sällskap. Annars har jag alltid varit en person som verkligen behöver få vara ensam ibland och tanka upp mig, typiskt introvert kan man nog säga. Men sen jag fick barn och varit mycket ledig och inget jobb att gå till t ex så har jag istället skrikigt efter sällskap och sprungit på öppnis så mycket jag bara kunnat.

    Jag läser ofta i artiklar om och av nyblivna att det är så jobbigt att inte få vara i sin bubbla i början, men det är inget jag kännt igen mig i, undrar om nån annan känner lika.

    1. Sabine skriver:

      Jag känner som du. Fick besök av familj på BB fem timmar efter första hade fötts & besök som väntade på oss hemma dygnet efter tvåan. Har faktiskt aldrig känt mig så fylld av liv som efter jag fött barn, vilket provocerat en del jag pratat med. Under båda FL har jag som är väldig social dragit med mina kids på det mesta, annars hade jag gått under. Självklart mysigt att bara sitta i soffan & mysa & gosa men inte jämt, för det är inte sån jag är. Alla har sina behov & sina upplevelser & det gör oss inte till bättre/sämre mammor för det. Tycker att man ska vara glad & stolt att man känner sig själv så bra så man gör det som funkar för en själv, inte efter bad andra tycker/förväntar sig. 🙂

  5. Emma skriver:

    Jag kände precis tvärtom, eftersom man mest bara satt hemma första tiden älskade jag att få besök så det hände någonting 🙂 har känt lika båda gångerna.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..