Jag var tvungen att krascha för att inse…

Jag avundades de där människorna som sa och skrev ”Mitt andra barn, sista pusselbiten, nu är familjen komplett”. Jag kände inte så när Philip föddes.

Jag kände mig lycklig och glad, men inte nöjd. Jag tänkte att det berodde på att jag ville ha fler barn. Då skulle jag nog känna känslan som andra skriver om. ”Sista pusselbiten”, ”Det var du som saknades”. Men så var det inte. Det var inget barn som saknades. Jag hade inte hittat mig själv.

Det var ju JAG som var den sista pusselbiten i MITT liv. Jag hade länge bara kört på. Låtit livet gå medan jag satt i passagerarsätet i bilen eller på tåget. Jag var inte den som styrde, jag följde bara med. Visst pekade jag, ofta med hela handen. Men det var inte jag som styrde. Jag bad om att det skulle fortare och fortare, sällan ville jag bromsa. 

Jag borde dragit i handbromsen tidigare. Jag borde ha satt mig i förarsätet och tagit kontroll över mitt liv. Inte bara åkt med. Inte bara tänkt ”jag blir nog komplett och lycklig sen…” Jag tänkte ofta ”bara det eller det eller det händer… då kommer jag bli nöjd”. Ofta tänkte jag ”fyra barn. Det är fyra barn jag ska ha, då blir jag nöjd”. Men det handlade aldrig om antalet barn.  

För jag är nöjd med två barn. Väldigt nöjd. Jag var inte nöjd med mig själv eller var jag befann mig i livet. Det finns en mening men det mesta som sker, men just när man är på den djupaste botten är det svårt att förstå varför det händer. När jag satt där på psykakuten förra påsken, med svårt att andas och bortdomnade händer och fötter kunde jag inte för mitt liv tro att jag skulle må som jag mår idag. Allt var bara svart. Jag var i chock. Nu vet jag varför.

Det var inte meningen att jag skulle leva det livet jag levde då. Jag var tvungen att få en rejäl jävla käftsmäll för att inse det. Jag var tvungen att falla 1000 meter utan fallskärm för att vakna upp. Jag har lagt många timmar på terapi, det var på riktigt räddningen för mig. Min terapeut Sebastian har fått mig att inse mitt eget värde. Jag är så glad att jag tog tag i mitt psykiska mående. Att jag kraschade. Att jag satte mig i förarsätet och tog makten över mitt eget liv. Nu är jag stark. På riktigt.

 

  1. Så jävla sant! Amen på detta inlägg! Jag befinner mig i kraschen nu. Det här med att bara sitta bredvid och åka med. Inte köra själv. Är på väg mot en förändring. Det är jag som ska köra min väg. Tack för en jättebra blogg!!!

    Många kramar 💖

  2. Lisa skriver:

    Shit Angelica! Vilka livsviktiga insikter du kämpat dig till – hurra för dig! Jag blev lite skakis när kag läste detta inlägget. Jag har följt sig sedan strax efter bröllopet och så som du beskriver den Angelica du var, precis så har jag tänkt om dig många gånger. Precis så! Det kändes aldrig som att du var närvarande riktigt. Det var bara ”nästa lyckoprojekt” hela tiden. Förlåt men så tänkte jag. Du verkar vara en underbar människa, lycka till med alla dina nya insikter!!!!

    Stor kram

    1. Hej Lisa, du behöver inte be om ursäkt. Det är viktigt att läsa vad ni som läser tycker och tänker! <3 Kramar och tack för att du följt mig så länge!

  3. Lisa skriver:

    Så fint skrivet och vad skönt att ha landat i sig själv så som du verkar ha gjort.

  4. Louise skriver:

    De är såå härligt att du mår så bra igen.
    Älskade din instastory som du la ut i morse.
    Du såg såå lycklig ut.

  5. Anette skriver:

    Vad härligt att det känns bra! Du har ju tidigare skrivit att du ville ha fler barn och till och med var beredd att skiljas om Stefan inte ville det. All lycka till dig ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..