Smärtan, sorgen och hatkänslorna

Ah fy fan. Jag har snart lyssnat klart på sommarpratet ”Stefan, pappa till Ebba”. Ett sommarprat av Ebbas pappa, om timmarna innan terrorattacken på Drottninggatan. Jag kan inte sluta gråta. Att försöka jobba samtidigt som jag lyssnade på sommarpratet var inte helt lätt. Jag har tårar på skrivbordet och mascara i hela ansiktet. Att höra Stefans smärta. Hans sorg. Det gör så ont, hela vägen in i själen.

Och jag känner ett sånt starkt hat mot mannen som utförde denna hemska terrorattack. Då befann jag mig på andra sidan jorden, i Thailand. Orolig för nära och kära. Men sen lättad över att ingen i min närhet skadats. Men för Ebbas mamma och pappa blir livet aldrig sig likt igen. Aldrig.

Jag pratade med Nicklas i morse om att jag är en människa som ofta tänker mig in i hur andra människor känner. Det har jag gjort sen jag var liten. Det kommer från min mamma. Hon sa alltid (och säger fortfarande) ”Hur skulle det kännas för DIG om det var DU som var i den situationen?”. Jag inte bara tänker på det, jag lever mig in i den människans känslor. Jag kan såklart aldrig någonsin förstå hur en annan människa känner, reagerar eller mår. Till viss del gillar jag den här egenskapen hos mig. Det gör mig till en ödmjuk person. Men det är också jobbigt att lägga andras smärta och sorg på sina axlar. Därför är jag osäker på om sjukvården skulle vara ett yrke för mig. Jag har ju länge funderat på att bli sjuksköterska… Kanske vänjer man sig? Eller så gör man inte det. Jag bär med mig det här sommarpratet i hjärtat. Det och Kristian Gidlunds.

  1. Hej fina du!
    Sjukvården är perfekt för dig om det är vad du vill. Egenskapen att känna med andra är fin i vårdyrket, jag själv är lika och arbetar inom omsorgen.

    Det tar ett tag men man lär sig att slå på och av när det behövs, att håll distansen till arbetet, att vara professionell. Men jag har bara gott av att jag känner med andra i mitt yrke idag, vad vore sjunvården med personer som inte gör det? Hua! Sånna har man träffat!

    Jag hejar på dig vad du nu bestämmer dig för!
    Kram Jossan

  2. Åh Gidlunds, har nästan glömt den sorgen. Läste boken direkt efter (lyssnade inte samma sommar) och grät floder.

  3. Är precis likadan som du, lever mig in i andra personers liv o situation både i film o verklighet, men jobbar även som sjuksköterska på Neonatal. Vänjer sig är nog fel ord för vad man gör, men man går in i en roll på något sätt som är svårt att förklara. Men vissa familjer och vissa situationer kan du inte ”stänga” av, då går man in o fy tusan vad ont det gör att ”känna” deras smärta, men det kommer alltid EFTER, när du går av ett pass eller situationen, när det ”gäller” då bara kör du, FÖR att du MÅSTE! Ibland gråter jag, ibland ”kräker” jag av mig på kollegor och ibland sväljer jag bara o stoppar det långt i bakhuvudet. Men tror också att det är det som gör mig till en duktig syrra, en syrra man kan lita på som förälder o känna förtroende för, för att jag just kan känna med och FÖRSÖKA tänka mig in i deras situation, det gör mig mänsklig i deras ögon! Kram fina du!

  4. Håller med Felicia. Jag är likadan känner med människor och deras smärta. Men jag är också duktig på mitt jobb (uska som läser till ssk) och omtyckt. Nyckeln är att ha bra kollegor att ventilera med, ibland gråta, trycka undan men våga gå vidare. Man gör det man måste där och då och håller huvudet kallt. Man lär sig otroligt mycket under sjuksköterskeutbildningen just angående bemötande, empati osv.
    Tror du skulle bli en grym sjuksköterska!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..