Barnen är bara en bisyssla i mitt liv

Jag önskar att jag inte var en sån som tog åt mig. Att jag var en sån som lät saker och ting bara rinna av mig. Som kunde rycka på axlarna och bara tänka ”Jaha. Så får hon eller han tycka, men så tycker inte jag”. Ibland tar kommentarer här i bloggen inte alls, men ibland tar de hårt. Det beror helt på hur jag mår där inne, i själen. Och i vilken ton jag upplever orden. 

Igår fick jag en kommentar här i bloggen som gjorde ont. Som fick mig att känna att det var orättvist. Jag gillar inte att göra mig själv till ett offer, men igår blev jag så pass sårad att jag tappade lusten att fortsätta mingla på festen. Jag satte mig i bilen och åkte hem istället.

Kommentaren från Liw:

”När du träffar barnen så lite, att lämna bort dem på din vecka för en aw – stänger du av känslorna? Barnen verkar bli en bisyssla i ditt liv!!”

Det var en kompis till mig som fyllde 30 år igår.

I inbjudan stod det ”aw och 30-årsfest”. Egentligen spelar det ju ingen roll i och för sig…. Vad jag gör och inte gör när barnen är hos mig. Det kan vara en aw, det kan vara en fest, det kan vara en bio med Nicklas eller kanske en middag med en vän. Det är min egen ensak.

Den här gången är de hos mig extra länge. Till min stora lycka! De är hos mig i nästan två veckor istället för en. Är det någon som blir sur på deras pappa för det? Nej. Är det någon som tycker att jag är en dålig mamma för att de är hos sin mormor en kväll? Ja. 

Det får fasiken vara nog nu på de här elaka kommentarer till mammor. Från kvinnor och andra mammor. Barnen älskar sin mormor. När skulle de annars sova över hos henne om inte när de är hos mig? Barnens pappa och min mamma har ingen som helst kontakt, så de träffar inte sin mormor när de är hos honom. På samma sätt som de inte träffar sin farmor eller farfar när det är mamma-vecka. För mig är det sjukt viktigt att de får starka band till andra människor än mig och deras pappa.