Varför skriver du aldrig om hans barn?

Jag fick en fråga skickat till mig på instagram, men jag tänkte lyfta den här i bloggen.

”Varför visar du inga bilder på Nicklas barn i bloggen? Det känns inte som att du skriver vad ni gör när du är där… Eller så har jag missat det. Det vore roligt att läsa om hur det är att vara bonusmamma också. Är det som i bonusfamiljen? Menar inte att snoka, är bara nyfiken då jag också gått igenom en separation från mina barns pappa.” /Elvira

Img 5998 5b7b005cbc37f
Du har helt rätt. Jag har valt att inte skriva om hans barn eller lägga ut bilder på hans barns ansikten. De är mycket äldre än mina barn (de är 8 år) och de och deras kompisar kan läsa. Jag vill inte att deras kompisar ska säga ”min mamma såg dig i Angelicas blogg”. Av respekt till killarna och till viss del mitt eget privatliv har jag valt att lämna den delen utanför bloggen och instagram.
Img 3024
Hur är livet som bonusmamma? Jag ser inte mig själv som deras bonusmamma. Jag ser mig själv som en till vuxen i deras liv som de kan vända sig till. En vuxen som de kan prata med, leka med och ha roligt tillsammans med. Jag är ingen som skäller eller tjatar. Jag är mer en rolig person som bara finns där som stöd, om de skulle behöva. Jag känner att vi gjorde helt rätt i att vänta ett tag med att träffa varandras barn. Vi ville inte stressa fram något.
Img 3875
Hans barn är ofta med. Som här. Då har ena hans gulliga son tagit den här bilden. 

Vi väntade även ett tag med att låta våra barn träffa varandra. Men från första gången de sågs kändes det väldigt naturligt, trots att Nicklas barn är mer än dubbelt så gamla som mina. De är så otroligt fina och omtänksamma mot Alice och Philip. De är två pojkar med hjärtan av guld.

Img 2920
Jag blir helt tårögd av att tänka på det. Tänk, så fint livet blev ändå. Två killar som jag tycker så mycket om och som jag verkligen bryr mig om. För mig är det viktigt att de får tid med sin pappa när de är hos honom. Att jag inte är där så fort Alice och Philip inte är hos mig. De behöver också Nicklas, såklart!
Img 2930
Från vår semester i Danmark i somras. 

Jag tar massa bilder när vi gör saker tillsammans. Men det är skönt att inte känna ”den här bilden tar jag till bloggen/instagram”. Utan det är bara bilder för vår familj. På frågan om det är som Bonusfamiljen… Vissa saker kan jag absolut känna igen mig i, andra inte. Nu har vi inte levt ihop än, så framtiden får utvisa hur mycket kaos det kan bli.

  1. Emma skriver:

    Jag vet ju att ni planerar att flytta ihop tids nog och då måste ni verkligen ha pratat igenom hur du ska agera när ni faktiskt bor 2 vuxna och fyra barn under samma tak. Det är verkligen ingen dans på rosor vill jag lova. Jag var också en kul extravuxen som inte skällde eller ställde krav, men när vi flyttade ihop gick det självklart inte att leva så längre. Önskar att vi hade diskuterat detta mer INNAN vi flyttade ihop. I år firar vi dock 10 år ihop och har 2 gemensamma barn också!

    1. Väldigt bra input tycker jag! 🙂 Det ska vi absolut ta med oss. Tack! kramar

  2. Malena skriver:

    Så fint resonerat. Det tar jag med mig. Jag lever ensam, men mina barn har en bonusmamma.

  3. C skriver:

    Åh jag blev nästan lite rörd när jag läste det här! Tror du är en superbra bonusmamma (eller vad man nu vill kalla sig) som förstår vad som är viktigt för barn ❤

  4. Mia skriver:

    Kloka tankar om rollen som bonusmamma. När jag träffade min man var hans barn 10 och 13. Jag har aldrig försökt vara någon mamma för dem, aldrig tagit nån mammaroll på nåt sätt. Jag har dock alltid funnits där om de behöver mig, som pappas tjej, och senare som pappas fru. Nu 12 år senare (och med en lillasyster på 8 år) så har vi en jättefin och tight relation. Om jag hade gått in i en mammaroll så hade vi nog varit mycket mer osams tror jag. De har ju redan en mamma liksom! Med mig får de en till vuxen att lita på och jag får två helt underbara bonusbarn.

    1. Ja, 10 och 13 kan ju vara en väldigt känslig ålder också. Massa kramar

  5. Linn skriver:

    Vad glad jag blir av att läsa dina kloka tankar kring detta! Känns som ni är otroligt mogna och gör allt för att barnen ska gå först. Att som ny kärlek komma in och ”inkräkta” på barnens ena förälder kan vara så otroligt känsligt, vet jag av erfarenhet. Så all cred till er för ert fina sätt att hantera situationen <3

    1. Tack Linn. Ja, jag känner att det är viktigt att ta det lugnt och försiktigt. Kram <3

Lämna ett svar till angelicalagergren Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..