Tryck över bröstet och kallsvettiga händer

Igår var vi på dop i Tyresö kyrka. Min ena kusins bebis döptes. När jag fick inbjudan reflekterade jag knappt över att det skulle vara i Tyresö kyrka. Mamma frågade precis innan vi åkte ”Hur känns det att det är just där?”. Jag svarade att det inte kändes alls. Jag gifte mig där juli 2013 men båda barnen är även döpta där. Jag tänkte att det var mysigt att komma tillbaka dit, till platsen och kyrkan där barnen döptes. Men jag höll tummarna för att det inte skulle vara samma präst som vi hade haft. 

Img 8834
Hela resvägen dit i bilen gick bra. Eller nästan hela. När vi började närma oss och det stod skyltar ”Tyresö slott” började jag känna ett tryck över bröstet. Händerna började bli alldeles klibba och ryggen fuktades av svett. Kallsvettningar. Kroppen reagerade, men inte själen. Så märklig känsla. Så många gånger som vi åkte den där vägen innan bröllopet. För möten med slottet. För planering. För att se ut fotoplatser. För att bara känna in stämningen. 
Img 8850
När vi kom fram släppte ångesten och jag kunde njuta av den mysiga stämningen. Skönt! Men trodde faktiskt inte att det skulle kännas sådär ångestfyllt. Det visare kanske bara att jag har en bit kvar att bearbeta. Att det jag varit med om fortfarande är rätt smärtsamt. Det var en härlig känsla att jag hade med mig båda barnen. Annars hade det nog varit dubbelt så jobbigt. 
Img 8828
Philip satt i min pappas knä under tiden i kyrkan. Jessica har lovat att klippa honom igen, den här gången bara topparna… Jag tycker att han är fin i långt hår, men det stör hans ögon just nu. 
Img 8857
Philip invigde sina nya skor från Skopunkten. Passar perfekt med hans jacka från River Island. Blått och brunt är en fin kombo på honom tycker jag. 
Img 8835
Dopstund! 
Img 8844
Efter dopet tog mamma med sig alla tre barnen och tände ljus framme i kyrkan. För de som inte längre är med oss. Jag tänkte extra mycket på min älskade farfar. Gud vad jag saknar honom. Extra mycket såhär när släkten möts, det känns alltid som man glömt någon. Han fattas mig. <3 Han hade sina skolavslutningar i Tyresö kyrka och han har berättat för mig att en skolavslutning hade han ett hål i byxorna vid knät. Då satt han och höll sin lilla hand över hålet så att inte prästen skulle se det. Jag tänkte på honom när vi satt där. På farfar som liten. Passa på att prata med de äldre i er närhet, plötsligt finns de inte med oss längre. <3

  1. Hei! Jeg liker din blogg veldig godt og leser alle innlegg du skriver 🙂 Jeg har gått gjennom mye av det samme som deg det siste året. Selv om separasjonen og skilsmissen var mer mitt ønske så er det fryktelig tungt å levere fra seg datteren etter en uke sammen, og å innse at hun aldri får ha mamma og pappa i samme huset igjen. Jeg får også mange tanker og følelser rundt gamle minner, og kan bli overveldet av sorg og en slags angst. Har ny kjæreste, men er veldig redd for å vise disse følelsene for han, da jeg er redd han skal tro jeg vil tilbake til livet jeg hadde tidligere. Jeg vil dele livet med han, og kan ikke se for meg noe annet, men er redd for å åpne opp og vise sorgen over det som har vært. Har du noen tips? Hvordan prater du med Nicklas om det du har opplevd? Ble veldig langt det her, og forventer ikke svar, men det kan jo være flere i samme situasjon 🙂 Håper du har en fin dag! Klem

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..