Mina barn ska få ett syskon

Det har trillat in en del frågor efter ett av mina senaste inlägg, ett inlägg där Philip hade en tröja med texten ”Big brother” på. Och ja, han ska bli storebror. Jag skrev om det för ganska länge sen här i bloggen, efter att jag fått massa kommentarer om det. Jag skrev då att jag inte tänkte skriva mer om det… Om att Alice och Philip ska få ett syskon. Men vet ni, det tänker jag göra ändå.

Det är trots allt mina två barn som ska få ett syskon. Deras liv kommer att förändras, för alltid. Och mitt också för den delen. Så jag vill skriva om det. Jag är på riktigt, helt och hållet ärlig när jag säger att jag är glad över att Alice och Philip ska få ett syskon. Jag längtar efter den lilla bebisen.

Img 8950

Idag efter jobbet klättrade jag upp på vinden och gick igenom Alices gamla bebiskläder. En tår (eller vem försöker jag lura, många tårar) rann nerför mina kinder när jag höll i hennes allra första body. Så liten. Verkligen mini. Så många känslor. Den lilla bodyn skickade jag inte med, men en hel del andra kläder fick följa med S när han var här.

Han var på simskolan med Alice idag och när de var klara kom de hit med mat från McDonalds. Vi satt alla fyra tillsammans och åt. Någonting som hade varit helt omöjligt för ett år sen. Jag och Philip fick låna A:s hund efter förskolan. Jag och Philip tog en promenad tillsammans. Jag hade den lilla hunden i ena handen och Philip den i andra. Jag log. Faktiskt med hela själen. Aldrig i hela mitt liv skulle jag kunna tro att livet skulle bli såhär. Men det finns en mening med det mesta som sker och det skulle bli just såhär.

Img 8994

Jag och S bråkar inte alls nu, det är så skönt. Vi båda konstaterade det efter middagen (inte framför barnen) att det är fint att inte ta varandras energi längre. Inte älta. Inte vara otrevliga mot varandra. Inga skrik. Inga tårar. Heller ingen given vänskap. Men vi kan sitta tillsammans och äta middag med barnen, som mamma och pappa till Alice och Philip. Jag är stolt över mig själv. Och över oss. En familj som splittrades, men som blev så himla bra ändå. Ett team, för barnens skull. Och snart förändras livet igen. En ny liten människa ska förgylla min älskade barns liv. Magiskt!

  1. Ingrid skriver:

    Så otroligt fint och generöst av dig och skriva detta inlägg. Och skönt för dig att du kan känna så!

  2. Sandra skriver:

    Blir tårögd av o läsa dina fina ord. Så fint att du kan känna glädje över hur livet blev trots allt som hänt.❤❤❤
    Stor kram

  3. Louise skriver:

    Såå himla fint skrivet Angelica
    Så kul o höra att du o s inte är ovänner och de måste kännas för barnens skull oxå
    Kram
    Din blogg är så bra

  4. Är det inte så att allt detta med S och hans nya tjej o graviditet har varit lättare att hantera när du själv hittat din stora kärlek?

    1. Kanske är det så och självklart är det lättare att acceptera när man är lycklig själv men det är väl också ok? Vad spelar det för roll VARFÖR det är så?

  5. Fina Angelica! Blir så himla glad att du känner så och att allt landat. Det blir inte alltid som man tänkt sig (ganska sällan tror jag) men det kan ju bli bra ändå. Stor kram till dig

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..