Tjat leder ofta till ja

Jag har varit öppen med här i bloggen att jag tycker att det är en utmaning med barnuppfostran. Jag har fått tips från er att lyssna på olika poddar. Jag ska göra det! Jag behöver handfasta tips att ta till. Jag är en tjatig person, jag kan konsten att tjata till mig saker (från mamma tex), en riktig otrevlig egenskap. Om man ens kan kalla det egenskap. Som barn skrev jag övertalningssånger osv för att få som jag ville. Tjat ledde till ja, oftast.

IMG_1826

Nu hamnar jag själv där. Som mamma. Att barnen tjatar och för att slippa tjatet säger jag ja. Det kan vara en sån enkel sak som att ”Får jag äta chokladmjölken med sked?”. Och jag kände spontant ”nej! Då kommer det spillas en massa”. Men när tjatet kom så orkade jag liksom inte, så då sa jag ja. Och sen funderar jag på varför… Varför kan jag inte bara stålsätta mig och hålla fast vid mitt nej? Det känns som en viktig del av uppfostran. Att man inte ska kunna tjata till sig saker… Kom gärna med tips.

IMG_1828

Jag förstår ju att barnen testar gränser och jag vill inte vara gränslös. Det är viktigt med gränser, så jag vill verkligen ha era tips här. Det här med att uppfostra två barn ensam på halvtid är svårare än jag trodde. Det finns ingen att bolla med efter en sån här händelse. Det var ingen stor grej det här med chokladmjölken, men det är ett exempel på en vardagssituation där jag behöver en liten knuff i rätt riktning.

 

  1. Försök välja dina fighter. Att inte äta chokladmjölken med sked kanske känns viktigt för dig, medan jag hade släppt det. Tänkt hur spännande det är att få testa hur chokladmjölken smakar ur tallrik med sked! Sen tar du striden när den behövs. Kanske är det bara så att de inte själva får bestämma att de ska rita på väggen? Eller klättra på utsidan av trappräcket? Då är det nej och nej. Om Ipad-tiden gör att de säger elaka saker eller liknande. Där visar jag att det jag säger ska respekteras. Och med chokladmjölken är det bättre att skratta till lite, säga att; ne men det är väl klart att vi kan äta med sked men då får vi hjälpas åt att plocka undan sen, jag sa nej för att jag tänkte att det skulle bli kladdigt men det måste det ju inte bli.
    Svårt för tålamodet men respektfullt och effektfullt för barnen ❤️

  2. Säg ja till så mycket som möjligt som inte spelar någon roll tänker jag. Barn ska ju växa, inte lyda. 3-och 4-åringar börjar ju vilja bestämma och ha inflytande över sitt liv, då är det viktigt att de får det. Jag är inte alls principfast i mina nej,om barnet har bra argument kan jag mycket väl backa, då jag vill att de ska lära sig hur man argumenterar och får sin vilja fram här i livet. Ett exempel t.ex: vi skulle äta våfflor och 7-åringen tar nutella. 9-åringen som är allergisk mot nötter vill då ha chokladsås istället, jag säger nej med hänvisning till att det är för sött. 9-åringen tjatar, jag säger nej, socker är ju inte bra i stora mängder osv…9-åringen jämför då socker-innehållet i nutellan och chokladsåsen och ser att båda innehåller exakt lika mkt kolhydrater. Då tycker jag att hon argumenterat väl för sin sak och jag har svårt att komma på nåt motargument, således får hon ta chokladsås. En auktoritär uppfostran är enkel – det är att vara lyhörd som är svårt. (men otroligt givande, och forskning visar att de barnen mår bättre, både som barn och vuxna). Så var inte så hård mot dig själv, kram!

  3. Känner igen mig både i din egna egenskap och ang barnuppfostran. Men som sagt, säg ja så mkt det är möjligt (det är skittrist att få ett nej ju) och kompromissa om det måste sägas nej. Men vet själv när man är trött att man pallarna liksom inte att de ska äta chokladmjölk med sked pga kommer vara kladd ÖVERALLT sen och man har precis städat köket och plockat upp alla leksaker osv. Jobbar med att försöka låta det vara stökigt men det är omöjligt ju:/

  4. Välj dina strider. Men du behöver sätta gränser och behöver vara konsekvent när det är viktigt. Barn lär sig om du inte du inte är konsekvent, och det kan leda till att barn inte lyssnar eller blir gränslösa. Det kan vara jobbigt att behöva vara hård och sätta gränser men i längden så blir det bra. Tycker du det är svårt så sök hjälp, kommunen erbjuder grattis och frivilliga föräldrarutbildning tex finns det Cope eller komet. Dessa är super bra, jobbar själv inom detta.

    1. Komet bygger ju dock på en auktoritär föräldrastil – vuxna vet bäst och barn ska lyda. Även om det finns bra inslag som att ge varje barn en stunds egentid/ lek varje dag. Barnläkaren Lars H Gustafsson skriver om detta bland annat i boken Relationsrevolutionen som handlar just om mötet mellan barn och vuxna, tips!

  5. Bra tips du fått, jag tänkte att du kanske kan komma med deals? Som med chokladmjölken, ”okej, men spiller du får du torka upp efter dig” Istället för bara nej-jo tjatet, förklara ”Jag vill inte att du äter med sked för jag vill inte att det blir kladdigt” och om tjatet fortsätter komma med ”okej men du torkar du upp om det blit kladdigt” tror på såna konsekvens förklaringar!
    Berätta hur du känner inte bara ge direkta nej och sen direkt vända efter tjat utan försök komma på deals, eller berätta att ni är ett team som gör saker tillsammans, leker vi med sakerna ihop då hjälps vi åt att städa! Fick med mig 2,5 åringen på plocka i diskmaskinen för vk gjorde det ihop som ett team! Då blir det roligare för alla, istället för tjata tjata tjata. Men det gäller att försöka vara konsekvent och samtidigt stanna upp andas lite och sen fortsätta leka.

    Är även jag en person som kunnat manipulera och tjata mig till allt jag ville, i relationer och i min uppväxt (men tror det är adhd kopplat) samtidigt var det inte självklart att jag skulle få saker bara för vi går in i butiker ihop.
    Stå på dig, var konsekvent! När de blir äldre kan det annars bli tokigt med andra relationer ex. Tjat-sex och ja, du vet nog själv.

  6. Du behöver ju inte säga Ja eller Nej direkt (om det inte är solklart, typ får jag springa runt huset med en kniv i handen). Ställ en motfråga, typ ”varför vill du det?” Så hinner du fundera på om det är en bra idé eller inte. Beroende på stadie i deras liv och personlighet tycker jag man får vara olika hård, vår fyraåring måste man vada lite tuffare mot för annars tar han över precis ALLT. Gan är väldigt lik sin pappa som även han är expert på att tjata sig till allt. När han inte får som han vill blir han oerhört intensiv tills han får som han vill (ja, såväl far som son) och där blir det viktigt att tydliggöra att det inte är OK – tjat får INTE löna sig. Knepet är att inte bemöta hans tjat, ignorera och prata om/gör annat tills han ger upp. Då är det bättre som andra säger att säga ja direkt, så inte tjatet lönat sig

    Vår 3-åring som är inne i världens ”allt blir fel”-fas får man fokusera på målet med, exempelvis om man ska klä på sig ytterkläder är det en vinst att få på honom kläderna, jag klär på honom typ allt fast han borde fixa det själv för det känns ovärt att ta den kampen.

    Överlag, aldrig ge sig in i deras tjafs som de försöker starta. Varje gång du börjar argumentera med dom eller tjafsa om vantar etc så eldar du deras vrede. Det vet man ju själv hur det är när man är förbannad och den man är förbannad på ger sig in i diskussionen, när har man någonsin mitt i ilskan ändrat sig o ba ”nääää du har nog rätt!”

  7. … sen tänker jag att du och Nicklas måste vara överens också om vad som är viktigt hemma, typ bordsskick, hur man får leka inomhus, läggtider och rutiner m.m. Även om det är dina barn så blir det ju ERT hushåll och då måste ju alla känna sig tillfreds, och ni bekväma i hur man kan förhålla sig till varandras barn och hänvisa till att ”detta är reglerna vi har i det här huset” så de inte känner att den enes barn har helt andra regler än den andres

  8. Jag fick ett tips på BVC som jag tyckte var bra. Ibland säger man ju nej av bara farten och så ger man med sig efter ett tag. Istället tipsade de om att säga ”jag ska fundera på det”. Då har man köpt sig lite tid att tänka på det och barnet har ändå fått ett svar.

  9. Jag brukar snabbt tänka över saken innan jag säger nej. Är det värt tjatet? Är det värt att städa upp osv? Jag ändrar mig aldrig när jag väl sagt nej och det vet barnen så de tjatar ej 😬 däremot kan jag säga ”kan vi prata om saken, hur tänker du?” Då kan vi tillsammans komma fram till nåt bra! Mitt tips alla gånger i veckan är att läsa på om lågaffektivt bemötande!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..